Lumenos Förlag
www.lumenos.se
info@lumenos.se
Mönster
© Nina Norén och Lumenos Förlag
Omslag: Særún Hrafnkelsdóttir Norén
Tryckt av Dardedze i Lettland 2023
Första upplagan, första tryckningen
ISBN: 978-91-89776-04-3
För några veckor sedan åkte jag och tittade på ett hus. Platsen heter Gåstjärnen. Jag blev förälskad. Förälskad så där som jag kunde bli som ung. Förförd av platsen och framför allt av bäcken som flöt fram genom trädgården. Den kom småspringande ut ur skogen. Den var vild, porlande och skämtsam.
Den bildade en liten inbuktning av höljande vatten. En fördjupning där jag skulle kunna sjunka ner till bröstkorgen och känna det isande kalla vattnet mot min hud. Låta tårna glida ner i den mjuka leran och treva över de runda stenarna.
Bäcken porlade vidare västerut. En murken och vältrampad bro klamrade sig tappert fast
över bäcken. Jag ville ta mig över bron, men den var alltför gammal och gisten.
”Jag kommer tillbaka”, viskade jag.
Huset där är inte märkvärdigt. Det finns en eldstad och en fungerande skorsten. Det är det viktigaste. Elden, härden.
Jag gick ner till bäcken igen. Den virvlade och vände sig, krumbuktade sig hit och dit. Den skrattade vilt, skrämde och lockade mig.
”Du kan gå över mig på bron längre ner, laga den bara och gå över”, viskade bäcken.
”Jag gör det”, sa jag. ”Jag kommer tillbaka och lagar bron. Jag kan gå över dig då. Men helst vill jag sitta bredvid dig, med fötterna i din svalkande mjukhet och bara lyssna. Lyssna på alla dina historier, alla löften, alla minnen, de som är mina, de som är andras. Jag vill känna stenarna som har slipats av grus, is, forsande vatten, nötta av årstiders brus och lockrop.”
Ja, där sitter hon. Mamma, som är död.
Mitt bland höga och vassa klippor. Hon har fått med sig den där jäkla gröna öronlappsfåtöljen och cigaretterna också. Så typiskt henne. Jag undrar hur hon bar sig åt för att övertyga dem om det. Men deckarna har hon inte med sig, även om det ser ut som att hon läser. Hon till och med mimar att hon vänder blad. När jag kommer närmare hör jag:
”... hon sjönk ner i leran utan att ...” Och mitt i meningen säger hon: ”Men är du här? Hur kom du hit?”
Hon tittar inte upp ur boken ens en gång. Så jävla typiskt. Jag bara stannar och glor på henne.
”Inga gissningslekar, hur kom du in?” säger
hon, fortfarande med ögonen fästade stint mellan högra och vänstra handen, som håller upp låtsasboken.
Jag ser mig om, vassa klippor överallt. Ingen himmel syns, fastän vi borde vara rätt högt upp. Allting är grått, men inte klippgrått, inte skiftande grått utan grått-grått, som om allt vore endimensionella kulisser. Ändå har jag skurit mig rätt ordentligt på de jäkla kulissklipporna. Rött blod droppar ner från min handled. Röda droppar mot det grå.
Jag sätter ifrån mig ryggsäcken bakom hennes fåtölj. Nu höjer hon rösten, hennes ögon som två vassa spjut.
”Nå? Hur kom du in?”
Jag backar undan och hyschar på henne. Jag tänker att de, vilka de nu än är, kan höra mig. Jag misstänker att jag inte hör hit, att det kan bli problem.
”Jag har följt efter dig”, säger jag. ”Länge.” Hela mitt liv tycks det mig, men hon har alltid glidit undan.
Nina Norén föddes 1954 i Stockholm. Sedan 1978 har hon arbetat som skådespelare, regissör och teaterlärare. Tillsammans med regissör Lena Ekhem startade hon Teater Dagaz - Gruppen för Scenisk Dikt 1991. De skapade mytologiskt inspirerade föreställningar och verkade i det internationella teaternätverket e Natasha Project - Art Saves Life under hela 90-talet. År 2005 grundade Norén tillsammans med Sara Larsdotter Teater Interakt i Malmö, där hon verkat som konstnärlig ledare, skådespelare och regissör med inriktning på internationellt utbyte och belysning av samhällsfrågor som psykisk ohälsa, åldrande och papperslösas situation. De senaste åren har Norén ägnat åt skrivande. Mönster är hennes debutroman.
Mönster handlar om de mönster vi kan bära med oss, generation e er generation. Hur de påverkar våra liv och val, och om det är möjligt att frigöra sig från dessa mönster. Vi får följa jaget i hennes familjeliv på den gamla slitna hästgården i den skånska myllan, där hennes äktenskap mer och mer faller sönder. Parallellt äger uppgörelsen mellan den sedan länge döda modern och jaget rum i ett surrealistiskt landskap, mellan liv och död. Den slutliga skilsmässan kastar jaget in en djup depression.
I lättsinnig förväntan eller snarare av nödtvång låter Norén läsaren följa med på den lerstig som utpekar hennes liv eller vårt liv. Vi får se det andra spåret, mammans spår, förfäders spår. Spår av klassamhälle, patriarkat, glädje, hopp, otrohet, svek och ensamhet. Spår som korsas. Spåren vi följer, fyller, utvidgar och förenas med, och försöker göra oss fria ifrån. Temat blir ett existentiellt sökande i detta öde landskap, som kanske någonstans är allas landskap.
“Språket i uppväxthistorian, i skildringen av relationen mellan dottern och modern, vill jag kalla funktionellt fantastiskt, förhöjt så att det förmår fånga kra en i de där banden som binder obegripligt och orationellt starkt, samtidigt som Norén får med ett slags realism som hjälper läsaren att tänka över varför det blivit som det blivit.
Immi Lundin
Fil.dr., litteraturkritiker och tidigare lärare vid Författarskolan, Lunds universitet
omslagsdesign & originalverk: Særún Hrafnkelsdóttir Norén
9
www.lumenos.se
