död mans kvinna
bookmark förlag
d E l 1
Lördagen den 15 maj 1897
Fredrika
Solen bröt plötsligt igenom molntäcket och spred sitt guld över staden. Allt började glittra, Riddarfjärden och Stockholms inlopp, spiror på tak och kyrktorn, de många förgyllda vagnarna i den kungliga kortegen. Länge skulle man tala om att strålarna kom just då kören om flera hundra personer började sjunga ute på Kungliga Djurgården. Den grå och lite kyliga lördagen blev med ens just så ljuv och försommarlik som arrangörerna hade hoppats på. Människor vände sina ansikten mot ljuset, mot den efterlängtade solen, och njöt av denna förtrollande dag då den efterlängtade Konst- och industriutställningen skulle invigas av kung Oscar II.
Det låg som ett skimmer över Stockholm, det pulserade av förväntan och den nya Strandvägen var proppad av fest klädda människor. De flesta hade inte råd med biljettpriset på utställningens invigningsdag, hutlösa tio kronor, men man hade ändå gått kvinna och man ur huse för att få se hur hela staden hade rustat för fest. Vartenda fartyg och varenda husfasad pryddes av flaggor och vimplar, tiotusentals stockholmare strömmade till för att kanske få en skymt av kungafamiljen när deras öppna landåer passerade på väg till utställningen.
Men av allt detta såg Fredrika Nilsdotter inget. Hon satt inne på kontoret på Klevgränd, och den lilla gatstumpen var
så trång att inte ens solljuset nådde ner till hennes källarlokal. Hon behövde alltid ha en fotogenlampa tänd på skrivbordet, även så här i den ljusa försommaren. Hon hade slagit upp fönstret för att få in lite frisk luft till det enda rummet, men det gjorde sanningen att säga inte så stor skillnad. Genom det öppna fönstret blev dessutom stanken från rännstenen mer påtaglig.
Fredrika suckade och lutade sig tillbaka i sin stol. Hon hade verkligen velat vara ute denna spännande invigningsdag, inte ville hon missa en händelse som aldrig skulle komma åter så länge hon levde. Kanske kunde hon arbeta imorgon söndag istället? Kunden skulle ändå inte få någon avrapportering förrän tidigast måndag. Hon suckade igen när hon tänkte på herr Lundgren, som var hennes enda betalande kund den här veckan. För sanningen var att Fredrika inte hade råd att vara knusslig.
Herr Lundgren var en kamrer som för några månader sedan hade erhållit ett brev som gjorde gällande att han hade en son utanför äktenskapet, och modern ifråga – en fröken Dahl som herr Lundgren först efter många envisa frågor från Fredrika hade tillstått att han hade haft en kort utomäktenskaplig affär med – önskade underhåll för gossen. Herr Lundgren hävdade med bestämdhet att i princip vilken man som helst i hela huvudstaden kunde vara far till fröken Dahls avkomma. Han ville leda i bevis att fröken Dahl var en lösaktig slinka och han hade därför gett Fredrika i uppdrag att utreda saken.
Detta var dock en sanning med modifikation. Det var inte Fredrika som herr Lundgren hade anlitat, utan privatdetektiven Pehr Fredrik Molinder. Fredrika Nilsdotter var endast hans tillmötesgående sekreterare.
Det vare sig herr Lundgren, eller några andra kunder för den delen, var medvetna om var dock att detektiv Molinder inte existerade, annat än på brevhuvudet till Södermalms Detektiva Utredningars korrespondens. Ägaren till detektivbyrån, och dess enda anställda, var ”sekreteraren” Fredrika Nilsdotter.
Hennes påhittade alter ego Pehr Fredrik, med hennes moders flicknamn Molinder som efternamn, var en fantasifigur, en strategisk lösning i en tid då ingen skulle vända sig till en kvinna för något som gick att likna vid polisiära utredningar.
Det visste ju alla, att kvinnor inte var lämpade som poliser. Det var inte bara opassande med tanke på yrkets stundtals otäcka arbetsuppgifter och behovet av manlig muskelstyrka, utan det handlade också om det så ömtåliga och klena kvinnliga förståndet och kvinnors anlag för hysteri.
Fredrika, som varken kände sig särskilt hysterisk eller klen till förståndet, hade i största hemlighet skaffat sig en liten kontorslokal på en tvärgata till Götgatsbacken, nära Stadsgården och Katarinahissen. Hon hade ärvt ett antal medicinska praktverk från sexton- och sjuttonhundratalet efter sin far, den framlidne doktor Nils Kempe, och försäljningen av dessa hade gett henne en ansenlig summa pengar. I höstas hade Fredrika omvandlat dessa pengar till att starta Södermalms Detektiva Utredningar, för att förverkliga sin omöjliga dröm om att bli poliskonstapel. Att vara detektiv, precis som den mytomspunne romankaraktären Sherlock Holmes, var väl minst lika spännande, hade hon tänkt och satt in annonser i Stockholmspressen om att privatdetektiven Molinder åtog sig alla slags utredande uppdrag.
Men uppdragen hade inte blivit så många som Fredrika hoppats på, och de var inte ett dugg spännande. De enda kunder som anlitade henne var de som önskade göra efterforskningar om sina närståendes eventuella otrohetsaffärer eller dylika oanständigheter.
Fredrika betraktade sina anteckningar i ärendet om kamrer Lundgren och fröken Dahl och suckade. Vid en första anblick var det just den sortens bevis som kamreren önskade, som bekräftade hans fördomar om ogifta kvinnor som lösaktiga. Fredrika hade i sina efterforskningar nämligen funnit att det fanns en annan man i fröken Dahls liv, en skomakargesäll
som dock hade kommit in i den unga moderns liv långt efter att hon hade fött sin utomäktenskapliga son. Såvitt Fredrika hade kunnat se var skomakargesällen en mild och god man och han hade tagit sig an gossen som sin egen, vilket långt ifrån var fallet med den girige kamrer Lundgren. Fröken Dahl levde dock samman med sin skomakargesäll utan att ha gått till prästen, och även om dessa så kallade stockholmsäktenskap inte var helt ovanliga såg det förstås illa ut i utredningen om fröken Dahls leverne.
Fredrika granskade pappret där hon plitat ner uppgifterna om fröken Dahl. Hon hade inga planer på att göra detektivbyrån till en verksamhet som levde på att smutskasta kvinnor, ogifta eller ej.
Men hon behövde arvodet.
Hon lät tankarna vandra och fantiserade än en gång om hur fantastiskt det måste vara borta på Djurgården idag, när konungen invigde Stockholmsutställningen och tusentals uppklädda besökare strömmade in på mässområdet. Farbror Herman, faster Ottilia och Fredrikas två kusiner Wilhelmina och Eleonora var förstås där och det var för att kunna smita iväg hit till kontoret som Fredrika hade ljugit och sagt att hon inte kände sig helt kry, men nu ångrade hon sig. Detta var en händelse som aldrig skulle komma åter. Hon hade hela våren läst i tidningen om de enorma mässhallar som byggts upp på Lejonslätten mellan Nordiska Museet och Skansen och sett illustrationer av färgglada och fantasifulla träbyggnader och paviljonger. Här fanns nymodigheter som en kinematograf som skulle visa rörliga bilder, och en replika av det gamla slottet Tre Kronor omgiven av medeltida gränder och vaktad av knektar i tidstypisk klädsel. Liljeholmens stearinfabrik hade byggt ett fyrtio meter högt ljus som skulle tändas i skymningen, med en strålkastare som skulle synas över hela staden. Vad gjorde hon egentligen här inne på kontoret denna historiska dag?
Just då hördes en röst genom det öppna fönstret.
”Fröken Fredrika? Hallå?”
I nästa sekund fick hon syn på Hildur Berggrens ansikte. Sömmerskan bodde i samma hus som Fredrika, i den portvaktarbostad om ett rum som inhyste Hildur, hennes far och ytterligare fem syskon. Trots deras stora olikheter till börd och bildning hade hon blivit en god vän när Fredrika var ny i stan och ytterst obekväm i sin roll som sällskapsdam åt sin ganska odrägliga kusin Wilhelmina. Farbrodern Herman Kempe hade tagit Fredrika under sina vingars skugga, men klargjort med all önskvärd tydlighet att han endast gjorde det för att han var tvungen eftersom hon blivit föräldralös.
Hildur och Fredrika förenades också av en händelse förra hösten som för alltid svetsat dem samman. En hemlighet som de delade med ytterligare två kvinnor på samma adress, änkefru Olga Laurell och den unga kvinnan Edit Tapper, som tidigare varit änkefruns tjänsteflicka men som Fredrika inte sett sedan den ödesdigra natten då byggmästare Creutz fallit mot sin död i ett trapphus vid Adolf Fredriks torg.
Eller snarare puttats.
Det fanns ett djup och ett allvar i Hildurs och Fredrikas relation som aldrig skulle ha uppstått, om de så hade umgåtts hela livet, om det inte vore för att den fasansfulla sanningen om Creutz död band dem samman. Fredrika kunde mitt i allt det hemska som hänt vara väldigt glad över att ödet hade gjort så att just Hildur hade kommit hennes väg. Den två år yngre kvinnan var varm och ärlig, fri från de borgerliga etikettsregler och stelbenta skådespelerier som var en så stor del av sällskapslivet i farbror Kempes hushåll.
Tack och lov hade farbror Herman och faster Ottilia vid årsskiftet beslutat sig för att anlita en tyskspråkig guvernant för att erbjuda kusin Wilhelmina och hennes lillasyster Eleonora privatundervisning, och Fredrikas tillvaro var inte längre lika begränsad. Men det krävdes en del pusslande och en och annan vit lögn för att ta sig iväg från hemmet.
”Åh, så fint att se Hildur!” utropade Fredrika och sträckte sig efter sin hatt. ”Jag håller på att förgås av både dålig luft och tristess här. Säg att Hildur är hågad för en tur ner på stan!”
Hon skyndade ut på gatan och låste efter sig. Som alltid när dörren till kontoret gick igen vilade hon blicken en stund på den mässingsskylt hon skruvat fast där i höstas.
Södermalms Detektiva Utredningar.
Herre min skapare, tänkte hon. Jag driver ett företag. I största hemlighet, ja, men faktiskt är jag en myndig kvinna i huvudstaden som yrkesarbetar och tar betalt för min kompetens. Låt vara att det inte går riktigt lika lätt som jag föreställt mig, men ändå, konstaterade hon och stoppade nogsamt ner nyckeln i sin handväska.
De gick runt hörnet och kom ut i backen på Götgatan, den led som var en av de allra äldsta i staden och som i århundraden hade lett människor från Götaland och andra delar av södra Sverige in mot Staden mellan broarna. I vanliga fall var det en gata som sjöd av liv, med mängder av butiker och full av folk, droskor och spårvagnar. Men aldrig hade väl Södermalm varit så öde och tyst som denna anmärkningsvärda majdag. Varenda människa som kunde hade begett sig mot Djurgården.
Även Fredrika och Hildur fick uppleva hur solen bröt igenom det kompakta grå täcket av lågt hängande moln. Med ens kändes den svala vinden som drog in från Östersjön riktigt behaglig mot deras kinder och de tog varandra i armkrok när de gick nerför Peter Myndes backe.
Det kändes som om det hände stora saker neråt stan och de skyndade på stegen, plötsligt ivriga att inte missa en endaste minut till av allt det häpnadsväckande som ägde rum denna lördag. I samma stund hördes saluter dåna över hela staden. Klockan slog tolv och kyrkklockor från stadens alla malmar
stämde in. De tyckte sig höra det efterföljande jublet och applåderna färdas över vattnet från Djurgården.
Högt ovanför dem syntes den säregna svarta stålkonstruktion som var Katarinahissen. Från Mosebacke uppe på Söders höjder löpte en gångbro ut i luften till det höga hisstornet med sitt lilla stationshus i tegel nere vid Stadsgården. Mängder av människor stod lutade mot räckena som omgav hisstornet och utsiktspaviljongen. Fredrika såg hur kvinnor fick hålla hårt i sina parasoller i den starka vinden, plymerna på hattarna vajade fram och tillbaka. Allas uppmärksamhet var riktad bort mot Djurgården och festligheterna.
Men så överröstades det avlägsna sorlet från Djurgården, det som kanske bara varit vindens sus och de gröna trädens löv som rasslade.
De hörde plötsligt ett högt vrål, och det kom … uppifrån. Fredrika stannade till och ryckte samtidigt hårt i Hildurs arm. Hon pekade förskräckt upp mot Katarinahissens bro som löpte trettio meter över marken från Mosebacke.
Vrålet var en mansröst, och det kom uppifrån bron.
”Men … han faller!” ropade hon förskräckt.
Det gick nästan inte att begripa. Var det verkligen en människa?
Det gick på någon sekund, men kändes ändå som en evighet. Många gånger skulle kroppens färd genom luften spelas upp i Fredrikas huvud, som om han föll långsamt, som genom vatten, och inte i en fasansfull hastighet som accelererade ju närmare marken han kom. Hon såg armarna som viftade desperat efter något att gripa tag i, men där fanns ju bara luft. Den svarta rocken som fladdrade likt korpvingar på sin korta färd, benen som verkade stilla och sträcktes ut i en märklig rörelse, nästan som om han dök snarare än föll.
Och hon såg ögonen. De skulle Fredrika aldrig kunna glömma. Hur mannens ögon vidgades mer och mer, ju närmare gatstenarna han kom.
Kroppen slog i backen och döden var ögonblicklig, det var uppenbart för alla. Både Fredrika och Hildur skrek rakt ut.
Både den hårda dunsen från kroppen och deras skrik skrämde slag på en häst som stod utanför en kruthandel, och fick den att ta några snabba steg med sin droska efter sig. En tunna som stod lös föll i backen och på något vis lät det likadant när spännbandet och träet sprack och ölet rann ut över rännstenen, som när mannens huvud krossats mot gatan. Skummande öl blandades med blod, hjärnsubstans och benflisor och nu var det fler människor som skrek.
Uppe på Katarinahissens utsiktspaviljong började folk förstå att något hade hänt, andra hade fortfarande blicken mot Djurgården. Några män stod nu vid räcket på gångbron och tittade ner på gatan. De pekade på kroppen med den växande blodpölen under sig.
Ut ur en cigarrhandel kom ett butiksbiträde och flera manliga kunder rusande ut på gatan.
”Hoppade han?” undrade någon.
En av kunderna pekade genast på en ung gosse som stod som förstenad och stirrade på den förvrängda kroppen.
”Pojk! Spring genast till polisstationen på Hornsgatan och kalla på hjälp!”
Mannen bar en beigerandig sommarkostym med väst under och en kravatt knuten i halsen. På huvudet satt en flätad stråhatt med svart ripsband och i ena handen höll han ett nyinköpt etui med cigarrer. Han rörde sig – den semesterlediga kostymen till trots – som en militär och började snart peka med hela handen åt folk som samlats runt den döde.
”Backa! Polismakten är tillkallad!”
Han fick syn på Fredrika som inte lystrade till hans order utan sjönk ner på huk bara någon meter från den döde. ”Fröken! Om fröken tar och låter polisen göra sitt jobb …”
Fredrika tittade upp på den domderande mannen och sneglade bortåt Brunnsbacken och Hornsgatan. Än syntes inga
poliser till och det skulle ta en stund innan de hann hit. Hon bestämde sig för att nonchalera mannen, hon hade väl lika stor rätt att vara här som han eller någon annan.
Fascinerat betraktade hon den döde. Fredrika hade sett avlidna människor förut, men aldrig en sådan röra av blod och ben. Hon kom att tänka på en bortslängd spratteldocka, en sådan där leksak i papp som rörde sina armar och ben när man drog i ett snöre.
Allt var liksom åt fel håll och större delen av ansiktet hade förintats när det mött gatan. Hon kunde trots detta konstatera att mannens ena uppspärrade blodfyllda öga hade en ljusblå iris, och att hans ögonbryn var vildvuxna. Näsan och munnen fanns inte längre, håret var en enda blodig sörja men kunde beskrivas som rågblont med inslag av grått. Hon gissade att han var normallång, men det var helt ärligt svårt att avgöra.
Hildur stod en bit bort. Hon höll en hand över munnen och såg ut som om hon skulle kasta upp när som helst, men Fredrika lät ändå väninnan klara sig själv för en stund. Snart skulle konstaplarna anlända och hon skulle inte få vara kvar så nära.
Hon kände på sig att det hon såg här och nu var viktigt, innan någon flyttat på kroppen eller börjat städa undan allt blod.
Inklämd under kroppen såg hon mannens ena arm sticka fram, och en hårt knuten näve. Hon tyckte sig se något som stack fram mellan fingrarna. Var det kanske ett brev? Eller en liten bok?
Hon tog sig ännu närmare kroppen och innan hon hunnit tänka efter hade hon fattat tag om den dödes hand och öppnade försiktigt fingrarna. Hon hörde viskningar och upprörda röster bakom sig, men slog dövörat till. Hon var alltför nyfiken för att kunna låta bli. Hon hade en vag uppfattning om att just fingrarna var en av de kroppsdelar som stelnade först av rigor mortis. Hennes far läkaren hade ofta berättat om människokroppen, både den döda och den levande, och hon mindes bestämt att likstelheten började efter ett par timmar och berodde
på syrebrist i muskelcellerna, och att en kropp kunde vara helt förstelnad efter ett halvt dygn.
Men nu gick den dödes fingrar att röra, fastän hans grepp om vad det nu var han hållit i var hårt. Det var en liten anteckningsbok med omslag av svart skinn och hon drog försiktigt så att inte de tunna sidorna skulle rivas itu. Hon hörde en kvinna bakom sig fnysa något om helgerån. I nästa sekund fick Fredrika loss anteckningsboken, några sidor var hårt hopknycklade och blodiga. Hon skulle just till att öppna den för att se om där stod något av intresse när hon hörde en barsk stämma och kände en hand på sin axel.
”Vad tror fröken att hon håller på med? Undan!”
Till slut hade två poliskonstaplar anlänt. En första blick på dem sa Fredrika att det här var de två kvarvarande olyckliga konstaplar som tydligen inte fått det ärofyllda uppdraget att närvara på Djurgården vid invigningen av utställningen, och det var inte svårt att förstå varför. Den ene av dem skelade så kraftigt att hon inte kunde låta bli att undra om han ens hade ledsyn, och den andre var så till åren att han såg mer ut som någons gammelfarfar än en vital konstapel. Han stod framåtlutad med händerna på låren och flämtade hårt efter språngmarschen från polisstationen vid Adolf Fredriks torg.
Det var den yngre, han som skelade, som hade fattat tag om Fredrikas axel. Skyndsamt lade hon handen bakom ryggen så att han inte skulle se anteckningsboken hon dragit loss ur den dödes hand.
”Är fröken alldeles från vettet?” frågade konstapeln, men han verkade mer oroad än förtretad.
Kanske tänkte han att en kvinna som frivilligt närmade sig ett blodigt lik måste vara en vettvillig toka, inte en tänkande varelse som drevs av genuint intresse. Hans skelande blick var en aning bortkommen men varm, och Fredrika fick lite dåligt samvete.
”Jag … jag ville se om det fanns något jag kunde göra”, fick hon fram och steg undan.
”Men det ser hon väl att han är stendöd?” sa den äldre konstapeln som återfått talförmågan.
”Jo, men …”, sa hon bara och lät meningen ebba ut.
Konstaplarna hade redan tappat intresset för henne och var i full färd med att få alla nyfikna att ta ytterligare några steg bakåt. Fredrika gick fram till Hildur.
”Hur står det till?”
Hildur skakade avvärjande på huvudet. Hon hade ställt sig med ryggen mot den blodiga scenen.
”En vacker dag ska Fredrika få berätta för mig vad för sorts virke hon egentligen är gjord av, som finner ett nöje i att beskåda en död människa så närgånget. Men just nu vill jag bara koncentrera mig på att inte göra mig till åtlöje inför alla de här människorna.”
Fredrika tänkte stilla att nog var det något fel i huvudet på henne, som inte alls blev äcklad eller rädd av att se en människa falla mot sin död, utan att det väckte alla hennes sinnen. Hon ville veta bakgrunden. Vem han var, vad som hade hänt innan … Hennes tankar avbröts när hon hörde fragment av ett förhör.
Det var mannen i stråhatt, han med cigarrerna och den soldatlika hållningen, som talade med den äldre poliskonstapeln.
”… förskräckligt sorgligt att avhända sig livet genom att hoppa …”
Fredrika snurrade runt och gick fram till de två männen.
”Ursäkta mig, mina herrar”, sa hon. ”Men jag tror faktiskt inte att det är fråga om en självmördare.”
De båda männen stirrade på henne.
”Vafalls?” utbrast konstapeln och den vita mustaschen darrade av indignation. ”Avbryter fröken ett förhör med ett nyckelvittne?”
Fredrika var precis på väg att säga att det nog snarare var hon som var ett nyckelvittne. Hon och Hildur hade sett själva fallet. Mannen i stråhatt hade ju varit inne i cigarrhandeln och kommit ut först efteråt.
”Ja, förlåt mig, mina herrar, men då jag kom gående nerför Peter Myndes backe hörde jag nämligen …” Hon ville berätta för konstapeln att hon hade hört ett vrål uppifrån Katarinahissens bro, innan mannen föll.
Vem skulle skrika när han är i färd med att hoppa mot sin död?
Det hade varit ett rop på hjälp, det var hon säker på. Ett skräckslaget skri från en människa som puttats över det snidade räcket där uppe.
”Jag hörde …”
”Fröken!” morrade konstapeln för att få tyst på henne.
”Men jag …”
”Och dessutom så var hon framme och pillade på liket”, sa stråhatten och bröstade upp sig. ”Hon verkar inte riktigt vettig den där.”
”Vad gjorde hon, sa han? Har fröken vidrört kroppen?”
Fredrika slog ner blicken. Just det tilltaget skämdes hon för, nu så här i eftertankens kranka blekhet. Hon var inte poliskonstapel. Förvisso försörjde hon sig som privatdetektiv, men det visste ju ingen. Och hon hade inte på något vis polisiära befogenheter. Det gick förstås inte an att undersöka döda människor på eget bevåg, bara utifrån sin hejdlösa nyfikenhet, det begrep hon ändå.
Hon skulle precis be om ursäkt och lämna över anteckningsboken hon fått loss ur den dödes hand, när den äldre poliskonstapeln gjorde en viftande åtbörd med händerna för att få undan henne.
”Fruntimmer! Vad ska de vara bra för annat än att ställa till det? En sådan hysterika!”
Fredrika tänkte sig knappt för, men att hon blev bortskuffad så lättvindigt, som om hon vore en irriterande fluga, gjorde henne både sårad och arg. De lyssnade inte på henne enbart för att hon var kvinna. Och innan hon visste ordet av hade handen som höll i anteckningsboken rört sig mot den djupa fickan i
hennes långa kjol. Istället för att räcka över boken till poliskonstapeln, lät hon den falla ner i fickan. De många vecken på kjolen dolde enkelt att där låg något.
”Jag ber om ursäkt”, mumlade hon med nedslagen blick och backade därifrån.
Fredrika kände anteckningsbokens tyngd i kjolen, och många gånger skulle hon fundera över tilltaget att inte lämna över fyndet till poliskonstapeln. Så mycket hade kunnat gå annorlunda då.
”Så, undan med sig”, fnyste konstapeln utan att bevärdiga henne med en blick.
