9789189740457

ATILLA YOLDAŞ TYPISKT KILLAR!

Så gör vi pojkar till jämställda män

www.thebookaffair.se

Text: © Atilla Yoldaş, 2024

Sättning: Linn Ljunggren

Omslagsdesign: Pär Wickholm

Författarporträtt: © Jülide Yoldaş

Tryck: Scandbook AB, Falun, 2024

ISBN 978-91-89740-45-7

INNEHÅLL

Förord

Hur i helvete ska jag lyckas fostra en son att leva jämställt när jag knappt lyckas med mig själv ibland?

Den tanken slår mig emellanåt. Jag, liksom många andra, har tvivlat på min förmåga som framtida förälder. Jag vill gärna bli pappa. Alltså, väldigt gärna. Det är en av de få saker jag har drömt om sedan jag var i början av 20-årsåldern.

Lägligt nog födde Jülide, min lillasyster, barn medan jag skrev på den här boken. Trots att hon är fyra år yngre än jag hann hon före, den jäveln. I vintras välkomnade vi Aydan (pojken med världens finaste leende) till världen. Det dröjde inte länge från det att syrran och hennes kille Joel berättade om graviditeten tills jag bokstavligt talat tvingade dem att utse mig till gudfar.

I skrivande stund är Aydan några månader gammal och mitt hjärta svämmar över av kärlek. Oj, vad jag har blivit rörd och fällt glädjetårar. Och då är jag bara gudfar.

Så nej, när jag skriver den här boken har jag alltså inga egna barn. Vem vet, jag kanske hinner bli pappa innan boken ges ut? Jag har trots

allt några månader på mig. Men min hjärna arbetar redan på högvarv för att undvika eventuella framtida katastrofscenarier med min hypotetiska son.

Tänk om jag får en son som, trots mina insatser, beter sig svinigt mot tjejer?

Tänk om han dyker rakt ner i machokulturens fällor och blir våldsam, känslokall och homofobisk?

Tänk om det inte räcker att vara en så bra manlig förebild som möjligt?

Jag är medveten om att jag skulle få olika svar från:

1. Min terapeut.

2. Min morsa.

3. Min farsa.

4. Resterande föräldrar och/eller experter.

Vilken jävla djungel. Fakta hit, studier dit – och någonstans måste även alla levda erfarenheter få plats.

Jag inser att mina katastroftankar inte är obefogade, samtidigt som min nivå av att överanalysera, övertänka och vara nojjig kanske inte reflekterar gemene man i Sverige. Jag misstänker också att jag är långt ifrån den enda mannen som har tvivel inför framtida föräldraskap.

”En överväldigande majoritet av allt våld i samhället utövas av män och killar, bland annat i nära relationer, på gatan, i krogmiljö, vid idrottsarenor, på arbetet och i skolan”, skriver organisationen MÄN på sin hemsida och understryker kopplingen mellan våld och normer kring manlighet. Jag vill inte att min blivande son ska drabbas eller utsätta någon för den här skiten. Och våld är bara en liten del av problemen som ligger runt hörnet. Ju mer machokultur – alltså skeva mansnormer – desto större är risken att han drabbas av och dränks i psykisk ohälsa, misshandlar och trakasserar hbtqai+-personer och

utsätter tjejer och kvinnor för alla möjliga former av hot- och hatfyllda beteenden. Och då har vi bara skrapat på ytan.

Frågorna som dyker upp när jag föreställer mig hur det skulle vara att bli förälder till en dotter eller ett barn som identifierar sig utanför de två binära könen är minst lika många, men de behöver besvaras i en helt annan bok. I den här boken ska jag KBT:a skiten ur mig själv inför att bli en pojkförälder. Jag ska göra mig så redo jag kan för att uppfostra en son som lever så jämställt och rimligt som möjligt – för sin egen, min och andras skull. Processen av självrannsakan och självkritik lär bli smärtsam, oavsett om det handlar om ego, prestige eller något annat som hindrar mig från att se klart. Om du är lika lättkränkt som jag lär den här läsningen bli en utmaning – men jag hoppas vi kan stanna kvar i de jobbiga känslorna tillsammans.

Jag kommer att snacka med experter, hobby-experter, förebilder, mina egna nära och kära, forskare och med alla som kan hjälpa mig att närma mig mitt mål: en feministisk son. Efter många års erfarenhet som föreläsare och journalist med fokus på att förebygga och bekämpa machokultur tar jag på mig detta uppdrag för att du ska slippa, och det gör jag med glädje; oavsett om du är eller ska bli farsa – I’ve got you. Njut också av kapitlen där mina djupaste, mest privata tillkortakommanden som kille och man skildras så att vi kan lära oss av dem och växa tillsammans.

Jag har under de senaste fem åren arbetat som föreläsare med huvudfokus på att förebygga och stoppa machokultur. Oftast blir jag anlitad av skolor – från mellanstadieklasser till gymnasiet och universitet runtom i Sverige. Jag vill sprida det budskap som den här boken syftar till att solidifiera:

Vi måste stoppa problemen så tidigt som möjligt. Och visa våra pojkar sundare vägar framåt.

Trots att jag arbetat med dessa frågor i över tio års tid känner jag mig

stundvis lost. Särskilt när det kommer till min egen, personliga roll i det hela. Och tveklöst känner jag mig lost när jag föreställer mig hur jag levererar i skarpt läge – som framtida pappa.

Ingen pojke ska växa upp i skiten som omgav mig och drabbade mina medmänniskor ännu grövre. Ingen kille ska tro att han måste bita ihop, bete sig illa, spela tuff och tolerera övertramp och övergrepp för att få respekt. Ingen grabb ska korrumperas av machokulturens giftiga smitta och dränka sin egen mänsklighet. Det här är vår uppgift – vuxna i allmänhet och män i synnerhet – att stoppa. Och lika mycket som jag är osäker på min roll som framtida förälder är jag säker på att jag, och vi, kan lära oss.

Till dig som håller i denna bok:

Jag tror på dig.

Fuck machokulturen.

Mac H oku Ltur

”Är du bög eller?”

Ignorera.

”Jävla fjolla.”

Svara inte.

”Slå tillbaka då!”

Lyssna inte.

Orden haglade under min uppväxt. Det började tidigt och eskalerade hänsynslöst under tonåren. Min initiala strategi – att göra mig liten, anpassa mig, ducka – fungerade bevisligen inte. Jag och många andra pojkar blev trampade på oavsett hur vi bemötte skitsnacket eller gav tillbaka. Jag saknar med andra ord inte mina tonår särskilt mycket. Jag bär onekligen på psykiska ärr från den påtagliga machokultur som präglade mitt liv från barnsben. Jag har blivit kallad ”bög”, ”fjolla”, ”mes”, ”fegis”, ”för känslig”, ”omanlig” och skällsord fler gånger än jag kan räkna. Jag har blivit nedtryckt, slagen, sparkad, strypt och fysiskt förnedrad inför yngre, jämnåriga och äldre. Hotad, nedbruten och behandlad som skit.

Jag har sett vänner misshandlas framför mina ögon. Jag har lyssnat till kvinnor som delat med sig av sina erfarenheter av våldtäkter, psykiskt och fysiskt våld som satt djupa, traumatiska spår. Jag har lärt känna människor som på grund av vilka de blir kära i, ligger med eller hur de identifierar sig har hotats till livet och levt under ständig oro och rädsla.

Jag har sett andra killar skratta när de trampade på, sårade och skadade varandra.

När jag stod vid vägskälet valde jag först den enklaste vägen – tystnad. Jag ville göra måltavlan på min rygg så liten som möjligt genom att dra mig undan, och kostnaden för det (skammen när jag insåg att fler än jag drabbades) verkade hanterbar.

Tystnaden fungerade till viss del och i viss utsträckning. Men frustrationen växte gradvis. Känslan av att bli trampad på höll till slut på att driva mig till vansinne. Jag hade fått nog av att ständigt göras till åtlöje, skildras som ”omanlig”, och att jag därför inte förtjänade grundläggande mänsklig respekt, särskilt inte från andra killar och män. Samtidigt förvreds min uppfattning om gränser. Jag började tro på det jag hörde – att jag var ”för känslig” och ”för svag”. Idéerna jag mötte om hur vi killar borde vara blev allt svårare att skilja från vad som var rimligt. Min inre kompass blev korrumperad, steg för steg. I ett desperat försök att undvika trakasserierna valde jag en ännu sämre väg: att anpassa mig.

Jag fick nog.

Jag skulle bli tuff.

Jag skulle bita ihop.

Jag skulle bli accepterad som en av grabbarna.

Plötsligt, i början av högstadiet, började jag betrakta de killar som ständigt trampade på och förödmjukade mig med nya ögon. Jag observerade deras ord, rörelser, beteenden, intressen, tonfall och håll-

ning. Jag gjorde mentala anteckningar när de blev irriterade, glada eller svinförbannade. Jag noterade när de blev fysiskt utåtagerande och vad som fick dem att backa.

Om jag går i deras fotspår kommer de att ge fan i mig.

Jag vet inte om jag helt trodde på den tanken, men det var värt ett försök. Vad som helst var bättre än att bli mobbad, tänkte jag. Jag bestämde mig för att bete mig mer som de tuffaste killarna på skolan, trots att jag var och alltid hade varit det motsatta.

Utmaningen var inte lätt. Det skulle krävas mycket för att de skulle börja visa mig respekt, insåg jag. Så jag tog ett steg i taget.

Oavsett hur mycket deras ord sårar mig ska mitt ansikte vara blankt.

Oavsett hur ont det gör när de slår mig ska jag ge tillbaka.

Oavsett hur mycket jag skäms över deras ord ska jag inte låta dem se det.

Jag bestämde mig, men min inre kompass påminde mig ibland om att det fanns gränser, trots förväntningarna. Jag anpassade mig till machokulturen, åtminstone till en viss grad. Men det jag gjorde var tillräckligt för att såra människor, göra skada hos andra killar och skapa skam hos mig själv. Det skulle ta flera år innan jag lyckades skilja mig från dessa normer. Mer om det senare i boken.

18 budord i N o M M achokulture N

Jag är långt ifrån ensam med dessa eller liknande erfarenheter av machokultur.

Machokultur, som jag använder begreppet här, handlar om de negativa eller skadliga normer som associeras med vår uppfattning om manlighet. Det kan alltså handla om en traditionell mansnorm som spårar ur till machokultur. Exempelvis kan det börja med en sund syn på normen ”styrka” – att träna av hälsoskäl – men spåra ur hela vägen till ortorexi (en överfixering vid träning och hälsa som blir en sjukdom).

Det kan också skifta mellan en strikt fysisk definition om att ha en muskulös kropp och en mental, där ”styrka” handlar om att ha ett starkt psyke, vara oövervinnerlig och kunna bita ihop i alla lägen. Det förstnämnda behöver inte vara något negativt medan det sistnämnda, i värsta fall, kan leda till en pojkes förlorade liv i form av psykisk ohälsa. Här kommer några klassiska exempel på beteenden kopplade till machokultur:

• Ta risker.

• Vara ständigt kåt.

• Vara heterosexuell.

• Ha en negativ syn på homosexualitet.

• Klara sig själv.

• Vara aggressiv, hotfull och våldsam.

• Visa känslokyla.

• Aldrig säga nej till sex.

• Uppmuntra andra att pusha sina gränser.

• Tro på myten om att kvinnor ”spelar svåra” när de säger ifrån.

• Nedvärdera andra killar som uttrycker känslor.

• Förneka egna känslor – förutom ilska och glädje.

• Aldrig vara sårbar.

• Inte gråta, bita ihop.

• Ha en skev kvinnosyn.

• Uppvisa kränkande beteende, verbalt och fysiskt.

• Sträva efter att framstå som farlig.

• Vara ”alfa” – dominera över andra killar och män.

Och detta är bara toppen av isberget.

o lika be G re PP – S a MM a P roble M

Ibland kallas strukturen för ”toxic masculinity”. I forskningssammanhang kan ”hegemonisk maskulinitet” delvis hänvisa till machokultur. Andra beskriver problemet med uttryck som ”omklädningsrumssnack” eller ”grabbighet”. Det finns också kulturer som på olika sätt berör förväntningarna: ”machismo” i vissa spansktalande länder, till exempel.

Jag väljer att använda begreppet machokultur av flera anledningar. Jag separerar det från manlighet och är tydlig med att dessa två inte bör blandas ihop. Min poäng och utgångspunkt är att vi ska kunna bygga maskulinitet utan att det förvrängs till machokultur.

En av anledningarna till detta är hur begreppet mottas av pojkar, killar och unga män. I mitt arbete som föreläsare har jag märkt att vissa reagerar starkt på ordet ”machokultur”, men ännu starkare på begreppet ”toxic masculinity”. Diskussionen som uppstått i engelsktalande länder, där det senare ordet används oftare, har också påverkat samtalet i Sverige. Vissa killar känner sig personligt attackerade, medan andra tolkar det som att ordet ”toxic” antyder att killar och män är giftiga. Detta trots att begreppet separerar ”toxic masculinity” från ”masculinity”. Med andra ord kan vi tydligt se att det är en felaktig tolkning i värsta fall och ett missförstånd i bästa fall.

Poängen är såklart hur vi pratar om dessa strukturer, men vilka ord vi väljer spelar roll för hur hög tröskeln blir för ett första samtal. Jag använder ”machokultur” också för att det tydligt hänvisar till kultur, alltså beteenden snarare än pojkar i sig. Det brukar fungera bra. Särskilt när jag tydligt argumenterar för att vi måste separera machokultur från manlighet för att bli av med den. Det handlar med andra ord om normer som inte ska klumpas ihop med manlighet, men som alldeles för ofta hamnar sida vid sida.

Se Parera M a N li G F rå N M acho

Att isolera skeva, destruktiva och skadliga normer och använda ett begrepp för dessa blir enklare – särskilt när vi påpekar att de inte hör hemma i manlighet.

”Det ska finnas lika många sätt att bygga maskuliniteter på som det finns att vara människa”, sa en klok person till mig (önskar jag kom ihåg vem det var – cred till dig!).

Jag har inga större problem med könsnormer så länge de inte i sig är skadliga eller begränsande – eller målas upp som krav eller är reserverade för specifika grupper. Ibland betonar jag vikten av att tjejer kan dra nytta av vissa klassiska mansnormer och att killar har mycket att lära sig från traditionellt feminina normer som omsorg, empati och emotionell intelligens. På samma sätt skulle många tjejer gynnas av normer som självsäkerhet, självförtroende och bestämdhet. Så om du förväntade dig att kärnan i min bok förkastar könsnormer, lär du bli besviken. Det är en separat diskussion, enligt min mening. Vi har fortfarande mycket att hämta från klassiska normer, och skillnader behöver inte vara negativa per automatik.

Jag hyllar och välkomnar också könsneutrala förhållningssätt, och i många fall är dessa betydligt viktigare än könsnormer. Vi ska varken tvinga in barn i stereotyper eller bestraffa dem om de väljer den mer traditionella vägen.

h ur

M öter V i P ojkar N a S F ördo M ar?

I mitt arbete stöter jag ibland på killar som, innan jag ens hunnit förklara min syn på manlighet och machokultur, redan har en inställning att jag ska måla upp dem på ett svepande, orättvist sätt: att killar är ”giftiga”, ”dåliga” eller ”fel”. Att man ”inte får vara kille längre” eller att det skulle vara dåligt att vara kille eller manlig. Och, ibland, att ”jag vill att killar ska bli tjejer”.

Liknande fördomar dyker också upp bland vissa vuxna med jämna

mellanrum. Debattörer, politiker och andra med tunga röster i samhället pratar om ”feminiseringen av män”, att vi ”borde återgå till traditionell manlighet” och att ”män ska få vara män”, med antydningar om att machokultur, snarare än manlighet, helt eller delvis hör hemma i vårt samhälle. Snacket spårar tveklöst ur. Hur navigerar vi kring detta när pojkar och unga killar känner sig personligt attackerade eller glorifierar olika former av machokultur? Jag försöker alltid att sätta mig in i deras situation.

aNPa SS a SP råket

När det handlar om barn och unga har jag betydligt större förståelse för sådana åsikter – det är inte deras fel att vuxenvärlden pressar fram dessa ideal från alla håll och kanter. Min förståelse för fullvuxna människor som hyllar och sprider machokultur är däremot obefintlig.

När den här typen av åsikter eller idéer uttrycks bland unga försöker jag föreställa mig ett kraftfält runt dem. Ni vet – sci-fi-grejer. Och det enda sättet att avaktivera kraftfältet är att behålla lugnet, möta deras argument så intellektuellt som möjligt och svara sakligt men ändå personligt:

”Nej, det är inte kul att bli misshandlad och jag tror inte du skulle vilja bli det heller. Så vad menar du med att en man slår först?”

”Jag tror inte att du skulle uppskatta att någon kallar din syster sådana saker, så varför tänker du att andra tjejer ska höra det?”

”Nja, jag tror faktiskt inte att ALLA homosexuella kommer att försöka ligga med dig, riktigt så snygg är du inte, bror.”

Ta det lugnt. Kan du få dem att skratta? Bra! Det är nog det mest effektiva sättet att avväpna för att kunna ha ett mer rimligt och öppet samtal.

Våld F öder Våld

Höga hästar och elitism kommer definitivt inte att funka här. Eftersom jag själv sögs in i machokulturen, trots att jag som person var raka motsatsen till idealen, vet jag hur lätt det kan ske, och vi måste alla börja någonstans. Ta ett djupt andetag och kom ihåg att möta de ungas resonemang där de befinner sig.

Jag bär ofta med mig ett citat från professorn och författaren Gloria Jean Watkins – oftare känd som bell hooks – från boken The Will to Change: Men, Masculinity, and Love som kan översättas så här: ”Pojkar som har utsatts av patriarkatet på brutala vis blir ofta själva patriarkala. De blir en del av vad de först betraktade som ondskefullt. Få män som har utsatts när de var pojkar förblir sanna gentemot sig själva.”

Jag blev en av de pojkarna – och jag är långt ifrån ensam.

Det är inte ovanligt att utåtagerande pojkar jag möter efter mina föreläsningar berättar om hur de själva blivit utsatta för hån, hot, våld, trakasserier – olika former av machokultur – samtidigt som de uttrycker negativa åsikter om andra som drabbats. Ibland delar de med sig av riktigt grova vittnesmål. Vissa berättar om våld i hemmet.

Andra nämner självmordstankar och inslag av depression eller ångest som de har hållit hemligt i enlighet med den klassiska ”killar ska bita ihop”-andan. Inte sällan berättar skolpersonal att just dessa pojkar också checkar av många kriterier på macholistan och ibland är de några av de tysta, tillbakadragna killarna.

Jag påminner mig om bell hooks citat för att också påminna mig om att våld föder våld och att vi alla bär på olika ryggsäckar – och de tuffa grabbarna bär ibland på överfulla vandringsryggsäckar med kapacitet för 90 liter och lite extra.

Ibland kan vi behöva ett mantra för att behålla tålamodet och lugnet när vi redan sagt ifrån fjortonhundra gånger angående samma beteenden.

Var F ör u PPS tår M achokultur?

Problemen dyker inte upp utan orsak eller ur ett vakuum. Machokultur kan uppstå av flera anledningar. Det är uppenbart att inre osäkerhet och en vilja att känna samhörighet, bli respekterad eller känna trygghet regelbundet spelar in. När någon eller flera av dessa faktorer samverkar är det inte svårt att förstå varför tröskeln till machokulturens skeva förväntningar verkar så låga – eller varför priset som kommer med dem gärna betalas. Samtidigt är dessa faktorer mänskliga. Vem vill inte känna sig accepterad, inkluderad och respekterad i en gemenskap?

Det finns ingenting positivt med machokultur. Nada. Ibland får jag frågan om det finns något konstruktivt att hämta därifrån. Ofta nämns exemplet: ”När någon skriker på mig på gymmet så lyckas jag lyfta tyngre”, där poängen är att machokultur kan motivera oss att prestera. Men jag har ett svar på det. Skrik om det hjälper, för all del!

Men måste orden vara ”Du lyfter som en jävla kärring!” eller ”Är du bög eller, ta i för fan!” istället för uppmuntrande och stöttande ordval? Vi brukar oftast förstå varandra ändå; det handlar mestadels om ett missförstånd kring begreppet. Machokultur avser endast de negativa normerna. Om normerna, förväntningarna eller beteendena inte är negativa eller skadliga behöver vi inte kalla det machokultur – då räcker ”manlighet” eller något annat adekvat. Beroende på hur vi definierar dessa ord kan styrka, mod och kämpaglöd utan tvekan vara fantastiska egenskaper! Men om vi utövar dem på ett sunt sätt handlar det inte om machobeteenden.

Machokultur F rå N bar NS be N

Tankar och idéer som utgör machokultur sprids ibland skrämmande tidigt. Jag har haft perioder då jag arbetat på förskolor. En runda när jag var i början av 20-årsåldern och ett varv till under pandemin. Jag har med egna öron hört småbarn uttala homofobiska, könsstereotypa

och sexistiska ord. Och efter att ha träffat deras föräldrar har jag förstått precis varifrån orden kommer. Självklart inbillar jag mig inte att en fyraåring förstår innebörden av att säga att ”bögar är äckliga”. Eller att en femåring fullt ut förstår maktrelationer och att de borde luta åt mannens favör. Eller att sexåringar förstår konsekvenserna av att säga att ”killar ska inte gråta”. Jag har mer eller mindre hört föräldrarnas röster eka genom barnens stämband. De absorberar vuxenvärldens idéer som svampar och sprider dem gladeligen vidare i tron att de gör sina föräldrar eller andra vuxna stolta.

På den senaste förskolan där jag jobbade fick jag under min första dag höra från en ny kollega: ”Vad bra att vi har fått hit en man nu som kan brottas och busa med pojkarna!” Hon hade ingen aning om att jag var anställd för mina kompetenser och att jag inte var där för att ”brotta fram nya små kriminella grabbar”. Hon uppskattade inte min ironi.

S Pårar ur i to N åre N

Machokulturens djupa rötter blir svårare att rycka upp när dess frön har såtts tidigt. Det är inte ovanligt att vi hör ursäkter av typen: ”Han retas och knuffas hela tiden för att han förmodligen är kär i dig” eller "Kärlek börjar alltid med bråk” eller ”Han drar dig i håret för att killar har svårt att uttrycka sina känslor, det här är nog bara hans sätt att visa det” och liknande skitsnack. Dessa ursäkter följer ibland med oss när vi växer upp. Kanske är det skojbråken under mellan- och högstadiet som spårar ur. Spontana brottningsmatcher, knuffar in i skåp eller andra lekar som blir lite hårdare och mer aggressiva, vilket ibland leder till verkligt våld när någon blir arg, tar i för mycket eller korsar andra gränser. De nya ursäkterna: ”Det är ju så här killar är” eller ”De har den där gruffiga, buffliga sidan och måste få utlopp för den” eller ”Ja, grabbar är ju lite mer aggressiva av naturen”.

Vuxenvärlden sviker och vi killar lär oss att det inte är så farligt när det blir ”lite för hårt” emellanåt. Konsekvenserna står sällan i proportion till handlingarna. En enkel tillsägelse efter något som eskalerar till våld räcker inte på långa vägar. Vi måste förstå att samma skojbråk, som ibland blir lite hårdare än så, förmodligen och förhoppningsvis skulle resultera i polisanmälningar utanför skolans korridorer. Om jag arbetade i en hotellreception och min kollega med samma roll började brottas med mig inför gästerna? Tro fan att jag skulle anmäla det – och jag hoppas innerligt att hotellbesökarna också hade gjort det.

Machokulture NS dödli G a ko NS ek V e NS er

På ett spektrum från mildare konsekvenser på individnivå till djupa samhällsproblem har vi att göra med psykisk ohälsa, kvinnofridsbrott, homofobiska hatbrott, självmord och en rad andra brott. Konsekvenserna vi har att hantera när vi snackar om machokultur är minst sagt många. Det finns också tydliga kopplingar till gängkriminalitet och hedersrelaterade strukturer. Vi kommer utforska dessa spår mer ingående i de olika kapitlen i boken, men redan här behöver vi vara på det klara med en sak:

Machokultur sårar, skadar, hindrar, förstör, försämrar och dödar.

Ju mer vi tillåter den att härja fritt, desto fler drabbas av allvarligare konsekvenser.

Låt oss börja med dödsfall på arbetsplatser. År 2023 dog 60 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige, enligt Arbetsmiljöverket. Det beskrivs som det ”dödligaste arbetsåret på drygt ett decennium” av SVT, med dubbelt så många dödsfall jämfört med 2020. Det är betydligt vanligare att män drabbas av sådana olyckor jämfört med kvinnor –9 av 10 arbetsrelaterade dödsolyckor drabbar män. Drygt hälften av dessa dödsfall har skett inom mansdominerade branscher som bygg, transport och tillverkning. Enligt SVT skedde i genomsnitt nästan

en fjärdedel av dödsolyckorna inom byggbranschen, en av fem inom transportnäringen och över en tiondel inom industrin under perioden 2013–2023.

Olyckorna innefattar ofta klämningar, krosskador, fall eller inblandning av fordon. Arbetsmiljöverket har tidigare pekat på machokulturen här och att attitydförändringar krävs för att rädda liv. ”Att vara en hård karlakarl kan kosta dig eller dina arbetskamrater livet”, påpekar Dagens Arbete.

d ödli G t Våld i M achokulture NS S ku GG a

Ett av de mest extrema och fasansfulla uttrycken för machokultur är det dödliga våldet mot kvinnor. I genomsnitt mördas en kvinna av en tidigare eller nuvarande manlig partner ungefär var tredje till fjärde vecka. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid börjar våldet ofta som ett försök att kontrollera kvinnan. Många gånger kulminerar det i mord vid en separation eller på grund av svartsjuka. Men det mest skrämmande är att det dödliga våldet ofta kommer efter en lång rad av eskalerande hot och våldsamheter. Det börjar alltid någonstans. Ofta långt före det första slaget. Kanske långt innan relationen ens har inletts. Inte sällan många år tillbaka i tiden.

Även när vi konfronterar sådana grova, mörka och extrema samhällsproblem måste vi komma ihåg att de inte uppstår från ingenting. Attityder, åsikter, beteenden och handlingar formas ibland tidigt och ibland spårar de ur därifrån.

En vanlig faktor vid kvinnomord är att mannen känner ”äganderätt över offret” – alltså en idé om att kvinnan är mannens egendom och att mannen har makt i relationen. Den klassiska idén om fördelning av makt, med andra ord, där mannen sätts i centrum. En lång, bitvis och extrem urspårning från det typiska ”killar är bättre än tjejer”, kanske. Förekomsten av ”ökande svartsjuka, kontrollerande beteenden

och stalking” är också vanlig, enligt NCK. Nästan en fjärdedel av förövarna har tidigare varit dömda för våldsbrott, och många lider av depression och ångest.

En granskning från Socialstyrelsen visar att cirka två tredjedelar av kvinnorna som mördats av en partner tidigare varit utsatta för våld av partnern.

När diskussionen kring våld i parrelationer kommer upp finns stundvis en tendens att försöka skifta fokus. Men varför pratar vi inte om kvinnor som mördar män? Låt oss titta på fakta:

Under 2022 mördades tio kvinnor av sina manliga partners, medan inga manliga partners mördades av kvinnor. Och när vi ändå är inne på ämnet: kvinnor som mördar sina partners har oftare själva utsatts för våld av denna partner innan mordet.

Förstå mig rätt. När sådana tragedier inträffar ska de givetvis förkastas. Men jag tvivlar på att avsikten med att byta ämne handlar om en strävan efter rättvisa för män. Vi kommer in på det lite senare i boken.

Våld

”Han knuffar dig säkert bara för att han är kär i dig! Kärlek börjar alltid med bråk. Han har bara svårt att uttrycka sig, det är väl ändå gulligt?”

Dessa ursäkter dyker upp tidigt, ibland redan i förskoleåldern, med antydningar om att pojkar är eller borde vara mer aggressiva och utåtagerande. Ibland följer de med in i tonåren, som kommentarer till skojbråk, vilka ibland eskalerar till riktiga slagsmål:

”Men det är ju så här killar är – de är lite mer gruffiga, buffliga, aggressiva. De måste få det ur sig!”

Och sedan är alla chockade över våldet som utspelar sig på gatorna. Var kommer det ifrån? Vi som har vuxit upp med glorifiering av och ursäkter kring våld och aggression har upplevt eskaleringen steg för steg. Ingen av oss är förvånade.

Män misstänks i 78% av alla fall av misshandel i Sverige, enligt BRÅ. Under 2022 handlade det om 27 543 män. Det här våldet påverkar alla. Många pojkar, killar och män blir oprovocerat misshandlade för att de råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle på offentliga platser. 80% av de som misstänks för misshandel mot män är själva män. Ibland är anledningarna triviala, som att heja på fel fotbollslag, råka få ögonkontakt eller snudda vid någons axel. Jag vet inte hur många gånger jag själv varit nära att åka på stryk av sådana småsaker. Som när jag häromåret snubblade och, för att förhindra ett fall, lutade mig mot en mans rygg varpå han blev svinförbannad och sa att jag skulle ”passa mig jävligt noga” samt att ”du skulle inte ha rört mig om du visste vem jag är” efter att jag bad om ursäkt. Ta det lugnt, brorsan; jag var inte ute efter en UFC-fight.

Många flickor, tjejer, kvinnor och icke-binära blir misshandlade av någon de känner – och förövaren är nästan alltid en man: 97% av de som misstänks för misshandel mot en närstående i en parrelation är män, enligt BRÅ. 4,3% av tjejer och kvinnor mellan 16 och 29 år har utsatts för fysiskt våld, enligt Folkhälsomyndigheten.

Sexuellt Våld

I Sverige sker fler än en våldtäkt i timmen.

Under 2022 rapporterades 9 635 våldtäktsanmälningar – det är ungefär detsamma som 26 våldtäkter varje dag, året om. Och när det kommer till sexualbrott är män överrepresenterade som förövare. Antalet män misstänkta för våldtäkt utgjorde 98% år 2022, enligt BRÅ. Året innan var 99% av alla som dömdes för samtliga sexualbrott män.

Statistiken är skrämmande, och den visar också på en stor skillnad i utsatthet mellan kön. En fjärdedel av tjejer och kvinnor mellan 16 och 29 år uppger att de har utsatts för sexualbrott, vilket är ungefär åtta gånger vanligare jämfört med killar och män i samma ålderskategori.

Dessutom har mer än hälften av kvinnorna i samma åldersgrupp (57%) utsatts för sexuella trakasserier, enligt Folkhälsomyndigheten.

Trots skillnaden i utsatthet – och att vi såklart vet att mörkertalet är enormt (BRÅ uppskattar att bara 20% av alla våldtäkter anmäls) – är

det ovanligt att någon känner eller är bekant med en våldtäktsman. Däremot har många, mig själv inräknat, erfarit vittnesmål från de som har drabbats av olika former av sexualbrott.

En del av problemet ligger i attityder och missuppfattningar kring samtycke. En undersökning från SIFO visade att killar i högre grad än tjejer tolkar situationer som att samtycke föreligger. Exempel från studien:

• 17% av killarna anser att det är samtycke till sex när någon följer med hem sent på kvällen.

• 17% av killarna anser att det är samtycke till sex när man är i en kärleksrelation.

• 33% av killarna anser att det är samtycke till sex när någon lägger sig naken i närheten.

Även om tjejerna i studien inte tolkade situationerna på samma sätt, är det uppenbart att det finns en stor brist på förståelse för samtyckesbegreppet, vilket är oroande.

Denna brist på förståelse kan ibland härledas till den klassiska idén om den manliga sexualiteten, som ibland glorifieras från unga år. Tanken om att män har en överdriven kåthet, en ostoppbar lust och att de knappt, om alls, kan kontrollera den. Att de ska ligga med så många som möjligt i termer som liknar erövring mer än något annat. Att de ska ta för sig, inte ge upp, vara envisa och ta initiativ även om den andra inte visar intresse tillbaka. ”Hon spelar bara svår”, och så vidare.

Den här synen på sexualitet kan leda till farliga situationer och normaliserar våldtäktskultur.

Ibland beskrivs eller behandlas vi killar och män som djur utan självbehärskning i detta avseende – och med jämna mellanrum beskylls också kvinnor för att ha haft en del i ansvaret när de drabbats av övertramp. Vad hade hon på sig? Sa hon ens ”nej”? Hon följde ju med honom hem? Som om det spelar någon som helst jävla roll när mannen var den som ignorerade signalerna, lät bli att vara lyhörd och körde på som en ångvält. Att skylla offret för övergrepp är aldrig acceptabelt. Vi måste bryta det här destruktiva tankemönstret och istället främja respekt, samtycke och jämställdhet i alla våra relationer.

Gä NG kri M i N alitet

Gängkriminalitet är som en mörk virvelvind av vapen, våld, sexism, pengar, hot och en glamoriserad livsstil som skapar en ond cirkel av destruktivitet.

Det växande problemet med gängkriminalitet och våldet som följer sveper över vårt samhälle. Här utnyttjas stundvis småkillar och pojkar av fullvuxna män som antingen säljer in ett glorifierat gangsterliv med respekt, omsorg och beskydd eller i andra fall tvingar, kräver och hotar tills pojkarna kliver över gränsen. Oavsett anledning är en sak tydlig:

Gängkriminalitet och extrem machokultur går hand i hand.

Pojkar och unga män som lever i socialt utsatta områden, ofta utan andra alternativ, löper större risk att fastna i gängens grepp. Enligt Jari Kuosmanen, tidigare professor vid Göteborgs universitet, är det bristen på andra möjligheter och en längtan efter status och makt som driver dem in i gänglivet. För dem blir gängen som en ny familj, och för att bevisa sin lojalitet måste de omfamna en extrem form av machokultur och våldsamhet. De skapar ”kompensatoriska manliga strategier för att komma till vissa positioner – både i gänget och i samhället.”

Bristen på social framgång, ekonomiska resurser och liknande faktorer spelar in, menar Kuosmanen. Vissa killar erbjuds ”makt” och ”status”, enligt gängens definitioner, och är beredda (eller härdas till) att använda machokultur, våld och övertramp för att kompensera.

Det kan börja med drogförsäljning och sträcka sig hela vägen till misshandel, rån och mord. Man ska försvara sin ”manlighet” och ständigt vara redo att slå tillbaka, hämnas.

Vuxna män lockar pojkarna med pengar, respekt och ett sammanhang. Och här bidrar populärkulturen, i synnerhet en viss typ av förhärligande gangsterrap, till att göra det kriminella livet eftersträvansvärt. Det är nästintill reklam för gängen och extrema versioner av machokultur blir kapitalet för att klättra i den undre världen. Med andra ord: en ond spiral där gängkriminalitet och extrem machokultur föder varandra.

h o M o F obi S ka hatbrott ”Är du bög eller?” ekade mellan skåpen i korridorerna under min uppväxt. Eller ja, det beror på vilken tidsperiod vi snackar om. Efter en specifik sommar under de tidiga tonåren var placeringen definitivt hotad av frågan ”Har du runkat?”.

Homofobi är en av de djupast rotade kopplingarna till machokultur, vågar jag påstå. Heteronormen är stark och vi förväntar oss i stor utsträckning att de flesta vi möter är heterosexuella. Vi utgår ofta från det. Och i vissa rum handlar det om mer än förväntningar eller fördomar – att vara straight målas upp som ett krav. Att vara straight betraktas ofta som en förutsättning för att vara en riktig man, och avvikelser från denna norm möts ofta med förakt och fördomar.

Negativa ord om homosexuella är inte ovanligt. Och när jag växte upp kom man lätt undan med den typen av skitsnack. ”Vi driver bara” eller ”Det är bara på skämt” var alltid våra ”Du slipper ut ur fängelset”-

kort. Det fanns garanterat fler än en person på skolan som inte vågade berätta öppet om sin sexualitet – jag hade inte vågat.

I Sverige sker cirka 45 000 homofobiska hatbrott varje år, enligt Nationella trygghetsundersökningen. Grova verbala kränkningar, misshandel, hot, sexualbrott och till och med mord där motivet är homofobi, är en verklighet som många tvingas leva med. Inte direkt ett tryggt sammanhang för någon som önskar få vara sig själv, och är öppen med sin sexualitet. Här brister regelbundet en grundläggande mänsklig respekt.

Tyvärr stöter jag ibland på motstånd när jag pratar om dessa frågor. Vissa elever och unga jag mött efter mina föreläsningar om machokultur har sagt saker som ”Jag höll med mycket av det du sa men inte allt”.

Det slår aldrig fel att de med ”inte allt” avser heteronormer och homofobi. Ibland får jag höra saker som ”det går emot min religion” eller ”i vår kultur är det inte okej”. Här brukar jag försöka hitta ett mellanläge. Vara respektfull, men inte alltför respektfull. Religiösa övertygelser och kulturella traditioner i all ära – de rättfärdigar inte homofobi, och de står inte över mänskliga rättigheter eller svensk lagstiftning.

Det här är bare minimum, det är en pinsamt låg ribba att behöva prata om grundläggande mänsklig respekt, men när vi hamnar där måste vi hitta mellanläget. Om vi kan komma överens om att religiösa grupper och folkgrupper från olika kulturer förtjänar grundläggande respekt har vi ett enormt problem om den respekten inte kan sträcka sig till människors sexualitet.

Nolltolerans mot homofobi i alla dess former måste råda.

Vissa killar trampar på homosexuella killar för att de inbillar sig att det stärker deras manliga identitet. Att vi ska ta avstånd från allt som är eller kan tolkas som feminint och att homosexualitet tillhör det feminina. Samtidigt lär vi oss vanliga normer som att en man ska vara självsäker, modig och stark. Det är inte riktigt de tre orden jag hade

”TYPISKT KILLAR!”

Vad menar man egentligen med det? Och vad är skillnaden mellan jämställd manlighet och giftig machokultur?

Journalisten Atilla Yoldaş budskap är tydligt: ”Ingen pojke ska tro att han måste bita ihop, bete sig illa, spela tuff och tolerera övertramp och övergrepp för att få respekt. Och det är vår uppgift att stoppa det.”

Vetenskapen är glasklar, ju mer machokultur, desto större risk för att pojkarna drabbas av psykisk ohälsa, våld och hatfyllda beteenden. Så hur bromsar vi detta?

Via vedertagen forskning och egna livserfarenheter guidar Atilla Yoldaş läsaren till konkreta råd och verktyg för att forma en sund, tolerant och sårbar manlighet.

En nödvändig handbok för alla föräldrar och människor som vill göra våra pojkar till jämställda män.

ATILLA YOLDAŞ, dedikerad journalist, föreläsare och debattör, debuterade 2019 med Mansboken – från en kille till en annan.