Krigets döttrar
ĂversĂ€ttning: Mary Stanley
Bokförlaget Polaris, Stockholm
© Dinah Jefferies 2021
ĂversĂ€ttning: Mary Stanley
Omslag: Niklas Lindblad
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt hos: Scandbook, Falun, 2023
isbn : 978-91-8971-439-7
www.bokforlagetpolaris.se
HélÚne
Kapitel 1
Périgord Noir, Frankrike
VÄren 1944
Om det ÀndÄ vore sensommar och hon kunde andas in den solmÀttade grandoften, stanna till och titta pÄ finkarna och stararna som flaxade mellan grenarna. DÄ skulle mÄhÀnda hennes optimism kunna förtrÀnga den klaustrofobiska kÀnslan av tillvarons tyngd, av de urÄldriga lavtÀckta stenhusen som omringade henne pÄ vÀg genom byn i det avtagande ljuset. Och kanske skulle hon dÄ pÄminna sig om att de bara var vanliga mÀnniskor som försökte göra det bÀsta av omöjliga omstÀndigheter. Vanliga mÀnniskor som lÀngtade efter att livet skulle bli som förut igen.
HélÚne suktade efter dagsljus, att kunna se mer Àn vad som lÄg framför henne. Hon behövde det för att skÄda ut i fjÀrran, in i framtiden, in i sitt hjÀrta. Hon behövde det som andra behövde luft. Men nÀr allt detta var över, intalade hon sig, skulle hon fortfarande ha hela livet framför sig. Varför Àngslas för det vÀrsta som kanske aldrig skulle intrÀffa? Och snart mÄste det vÀl ÀndÄ komma bÀttre nyheter frÄn de allierade?
NĂ€r hon lĂ€mnade byn bakom sig, spanade hon upp pĂ„ den djupblĂ„ himlen och hörde de tidiga nattfĂ„glarna röra sig i trĂ€den. Hon tĂ€nkte pĂ„ sina systrar, hĂ€r i Frankrike, och modern i England. NĂ€r hon en gĂ„ng frĂ„gat sin mamma om hon var lika söt som sin syster Ălise, hade mamman svarat, âĂlskling, du har ett behagligt ansikte. Folk tycker om behagliga ansikten. De kĂ€nner sig inte hotade av ansikten som ditt.â
HélÚne var bara elva Är vid det tillfÀllet och mammans kommentar hade sÄrat henne. Hon hade stÄtt och stirrat sig i spegeln i en halvtimme efterÄt utan att veta vad hon skulle tycka om sitt ansikte. Hon hade kÀnt och petat pÄ det, gjort olika miner, plutat, lett, grimaserat och sedan intalat sig att det inte spelade nÄgon roll. Men det hade varit en lögn. Det hade spelat roll. Och nu? Ansiktet hade mognat. Hon var lÄng, atletisk, stark i bÄde kropp och sjÀl precis som hennes pappa varit. Men hon hade ocksÄ fÄtt hans raka, ljusbruna hÄr. Alldagligt hÄr. Det sved, men mamman hade haft rÀtt, hennes anletsdrag var för kraftiga för att vara söta, men mÄnga tyckte om hennes vÀnliga nötbruna ögon och varma leende. Av de tre systrarna var hon den mest pragmatiska, den Àldsta, den mest ansvarstagande. Var det förfÀrligt ytligt att lÀngta efter att nÄgon skulle sÀga till henne att hon var vacker?
Kriget var en kamp mellan det goda och det onda, sa folk â fast det var inte alltid sjĂ€lvklart vilket som var vad. Och nu hade hennes arbete blivit mer utmanande Ă€n hon nĂ„gonsin kunnat förestĂ€lla sig. Hon hyste enorm respekt för sin chef, Hugo Marchand, stadens lĂ€kare och borgmĂ€stare, och hon avgudade hans varmhjĂ€rtade hustru, Marie. En givmild varelse som alltid sĂ„g det bĂ€sta hos mĂ€nniskor och varit som en
mor för systrarna. Men företeelserna som HĂ©lĂšne blev vittne till â lögnerna, de smĂ„ sveken, handlingarna hon aldrig fick nĂ€mna â allt det hade hon föredragit att inte kĂ€nna till.
Efter att ha promenerat tvÀrs över en liten Àng kantad av vild vallmo, traskade hon genom en dunge valnötstrÀd och tog en omvÀg runt en flock rultande gÀss, tills hon slutligen nÄdde grusvÀgen och sin egen grind. Hon sÄg missnöjt att den skamfilade trÀgrinden hade lÀmnats pÄ vid gavel.
Det brukade de aldrig göra.
Det huller-om-bullriga gÄrdshuset sÄg ut att ha vÀxt direkt ur marken med dess handhuggna kalkstensvÀggar som sög Ät sig sÄ pass mycket solsken att de om aftnarna glödde som gyllene honung. Hon gick förbi kastanjen i trÀdgÄrden och tittade upp pÄ fasaden, draperad i grönska. Vinrankorna
hÀngde ostörda kvar i kaskader kring ytterdörren, precis som hon lÀmnat dem, Ànnu var det för tidigt för de lila passionsblommorna hon Àlskade. TvÄ medelstora fönster med luckor, mÄlade i skymningsblÄtt, flankerade ekdörren och hon ryste till nÀr en vindpust fick de knarriga trÀluckorna att jÀmra sig i protest.
Hon slet upp dörren, skyndade ut i köket för att lÀgga ifrÄn sig vÀskan pÄ bordet. Det hÀngde örter pÄ tork frÄn de bastanta, grovt tillyxade takbjÀlkarna: rosmarin, lavendel, lager, mynta, salvia, timjan och annat smÄtt och gott. HélÚne strÀckte pÄ nacken och insöp de vÀlbekanta dofterna innan hon snörade upp skorna och lÀmnade dem pÄ stengolvet, nött och urholkat pÄ sina stÀllen av hundratals Är av trampande fötter. HélÚne tyckte om att fantisera om vilka som funnits dÀr före henne, och under mörka kvÀllar var det inte svÄrt att förestÀlla sig deras skuggor huka i husets dunkla vrÄr
och skrymslen, tillsammans med spindelnÀten. Men de flesta existerade i skuggorna, pÄ ena eller andra sÀttet, inte bara de döda. Hon ryste till igen och kastade ett öga pÄ den jÀttelika eldstaden med dess ornamenterade stenomramning; till och med pÄ vÄren kunde huset kÀnnas kyligt om kvÀllarna, nÀr det inte var tÀnt i vedspisen.
Ute i hallen tyckte hon sig höra nÄgon pÄ husets ovanvÄning.
âHallĂ„â, ropade hon. âĂr det du Florence?â
Inget svar.
âĂlise, Ă€r du hemma?â
Kapitel 2
HĂ©lĂšne stod stilla för ett ögonblick och sĂ„g sig omkring, osĂ€ker pĂ„ vad hon skulle göra. Hon skulle precis gĂ„ ut i vardagsrummet â för sĂ€kerhets skull â dĂ„ hon fick syn pĂ„ Ălise som kĂ€mpade sig nerför trappan med ett otympligt bylte, lĂ€tt tillbakalutad för att hĂ„lla balansen. Som vanligt bar hon mörka, vida byxor, blekblĂ„ jumper och bruna snörkĂ€ngor. Med sitt lĂ„nga, mörka, vĂ„giga hĂ„r och stora uttrycksfulla
ögon, cognacsfÀrgade, sÄg hon precis ut som deras mamma. HélÚne andades ut av lÀttnad över att se henne.
âVĂ€rst vad du var tillbaka tidigtâ, sa Ălise men sneglade sedan ner pĂ„ armbandsuret. âEller kanske inte.â
âDu lĂ€t grinden stĂ„ öppen.â
âJag tror att det kan ha varit Florence.â
âDet skrĂ€mde mig âŠâ
Trots det stora byltet lyckades Ălise göra en axelryckning.
âVad har du dĂ€r?â
âBara lite saker som ska till ett nytt gömstĂ€lle.â Ălise lade huvudet pĂ„ sned och plirade pĂ„ HĂ©lĂšne. âVet du om att du har mĂ„larfĂ€rg i hĂ„ret? Ganska mycket, faktiskt.â
âĂ h himmel, har jag verkligen det?â HĂ©lĂšne backade ett par steg för att titta sig i hallspegeln och sĂ„g de avslöjande
vita rÀnderna löpa genom hÄret parat med ett snyggt stÀnkmÀrke pÄ vÀnsterkinden.
I hallen var det fullt av oljemÄlningar och planscher pÄ vÀggarna, och det hÀngde Àven en samling inramade teckningar som flickorna ritat en gÄng i tiden. Den stora spegeln, den som HélÚne nu missnöjt blickade in i, med dess sniderier av vindruvor och snirkliga vinblad, hade reflekterat deras ansikten nÀstan hela livet. Som smÄ hade de lyfts upp av mamman, Claudette, för att ÄbÀka sig och skratta Ät sina grimaser men numera handlade det om kasta ett hastigt öga pÄ frisyren. DÀr satt ocksÄ ett Àldre, gulnat fotografi uppnÄlat; pÄ deras mamma med sin syster Rosalie, taget inte lÄngt innan hon rymt. Alla tre systrarna kÀnde av husets historia, slÀktband och djupa rötter, ingenstans lika markant som hÀr.
âHur gick det pĂ„ jobbet?â frĂ„gade Ălise.
âHugo bad mig mĂ„la vĂ€ggarna i sjukstugan i eftermiddags. Det har inte gjorts pĂ„ Ă„ratal och med tanke pĂ„ att det inte finns nĂ„gra patienter för tillfĂ€llet, kĂ€ndes det som rĂ€tt tillfĂ€lle att ta tag i det.â
âJaha, din omfattande sjuksköterskeutbildning pĂ„ sjukhuset i Sarlat har uppenbarligen kommit till god anvĂ€ndning!
Hm âŠâ Hon kliade sig vid tinningen i lĂ„tsad begrundan.
âHur lĂ€nge var det nu?â
HĂ©lĂšne skrattade. âTre lĂ„nga Ă„r. Det vet du mycket vĂ€l. Hur som helst tyckte jag om att mĂ„la idag. â Hon tystnade för att sedan spinna vidare pĂ„ det systern sagt. âVarför nytt gömstĂ€lle?â
âTyskarna hĂ„ller pĂ„ att bli nerviga. Och en nervig nazist Ă€r en Ă€nnu farligare nazist. MotstĂ„ndsrörelsen ser till att det finns tillrĂ€ckligt med stĂ€llen att gömma sig pĂ„.â
âJag önskar att du bara kunde ligga lĂ„gt som vi andra.
Uppriktigt sagt Ălise, du utsĂ€tter oss alla för risken för repressalier frĂ„n nazisterna.â
Systern svarade inte.
HĂ©lĂšne spĂ€nde ögonen i henne men gav strax upp, i vetskap om att ingenting skulle fĂ„ Ălise pĂ„ andra tankar. âSĂ„ var hĂ„ller Florence hus? Jag förmodar att hon inte Ă€r ute och riskerar liv och lem hon ocksĂ„.â
Ălise gjorde en avfĂ€rdande min. âKnappast. Hon Ă€r kvar i trĂ€dgĂ„rden. Vattnar, tror jag. Just det ja, det höll jag pĂ„ att glömma, det ligger ett brev pĂ„ bordet.â
âHöll pĂ„ att glömma?â sa HĂ©lĂšne förundrat och tittade ner. Att fĂ„ post var sĂ„ sĂ€llsynt att hon inte ens kommit sig för att se efter.
âDet Ă€r adresserat till dig.â
HĂ©lĂšne plockade upp det. âPoststĂ€mplat i GenĂšve.â
âĂppna det dĂ„.â
âVi vĂ€ntar pĂ„ Florence och lĂ€ser det tillsammans.â
HĂ©lĂšne visste att det kunde vara frĂ„n deras mamma, Claudette. Det enda sĂ€ttet att fĂ„ post frĂ„n England var om modern skickade det till sin vĂ€ninna Yvonne, i det neutrala GenĂšve, som sedan stoppade det i ett nytt kuvert och skickade vidare till dem. Hon hörde köksdörren öppnas och gick ut i köket med Ălise.
Florence stod i dörröppningen. Liten och nÀtt med hjÀrtformat ansikte, alabasterhy och grÄblÄsilvriga ögon. Kjolarna var leriga, det gyllengula hÄret stod pÄ Ànda kring ansiktet och kinderna blossade rosa efter en anstrÀngande dag ute i trÀdgÄrden. Eftersom hon var mer finlemmad och traditionellt feminin Àn sina systrar, envisades hon med att trÄckla ihop klÀnningar och kjolar Ät sig, som hon hade pÄ sig Àven nÀr hon grÀvde i jorden.
HélÚne höll upp brevet.
âĂ h, Ă€ntligen! FrĂ„n Maman?â
âAntagligen.â
HélÚne rev upp kuvertet och ögnade igenom brevet. Efter nÄgra ögonblick slog hon ut med hÀnderna och lÀt brevet singla ner pÄ köksbordet.
âOchâ, sa Florence förvĂ€ntansfullt, âVad stĂ„r det?â
âNĂ€stan ingenting. LĂ€s sjĂ€lv.â
Florence tog upp brevet men sĂ„g besviken ut under lĂ€sningen och rĂ€ckte det vidare till Ălise.
âJahaâ, sa Ălise efter en liten stund. âSĂ„ oerhört fĂ€ngslande.â
âVar inte sarkastisk mot Mamanâ, sa Florence.
HĂ©lĂšne suckade men instĂ€mde med Ălise. Mamman hade bara skrivit nĂ„gra ynka rader om hur fullt upp hon hade med krigsinsatserna. Hur hon gĂ„tt med i Kvinnoinstitutet och huvudsakligen höll pĂ„ med att sticka och sylta. Hon hade knappt frĂ„gat hur flickorna hade det, hade inte nĂ€mnt hur svĂ„rt det mĂ„ste vara för dem att leva under ockupation utan mest klagat över sina högljudda grannar och hur tufft livet i England var, med ransoneringarna och allt.
âHon skrev i alla fallâ, sa Florence.
Ălise vĂ€nde sig bara bort med en axelryckning och gick ut ur rummet.
Kapitel 3
HélÚne var fundersam nÀr hon slog upp sovrumsfönstret nÀsta morgon för att höra kyrkklockorna. Tack och lov för att det var söndag och hon inte behövde gÄ till arbetet. Hon Àlskade att blicka ut över de magiska vyerna över deras del av Dordogne eller, som mamman alltid kallade det, Périgord Noir. Det var ett land av ekar och barrtrÀd, klippiga raviner, slott pÄ bergstoppar och de sötaste byar man kunde tÀnka sig, med kalkstenshus, lena och gula som smör. Hon sÄg solen trÀnga igenom den tidiga morgondimman, blotta flodens silverblanka yta och lÄta byns takÄsar bada i sitt gyllene sken. VÄren var kommen med besked och luften frisk och klar som kristall.
âHĂ€r kommer vi ha roligt, eller hur, HĂ©lĂšne?â hade Florence sagt för sju Ă„r sedan, nĂ€r de anlĂ€nde till moderns familjs gamla sommarhus vid slutet av en slingrande landsvĂ€g, strax utanför byn Sainte-CĂ©cile.
Stackars Florence hade bara varit femton Är och HélÚne hade mÄnga gÄnger behövt pÄminna sig om att systern fortfarande var ett barn, nÀr hon sjÀlv tvingats agera loco parentis.
âVi kommer vĂ€l besöka alla slott och grottor?â hade flickan tillagt.
âDet ska vi göra. SjĂ€lvklart ska vi detâ, hade HĂ©lĂšne svarat, förtvivlat angelĂ€gen om att bevara systerns oskyldiga vĂ€rldsbild.
Hela deras tillvaro hade oÄterkalleligt förÀndrats efter faderns, Charles Baudins, plötsliga och ovÀntade död.
Som barn hade deras mamma tillbringat mĂ„nga semestrar i Sainte-CĂ©cile, sĂ„vĂ€l som somrar under de första Ă„ren som gift nĂ€r pappan hade varit hemma och arbetat. Han var hĂ€lften engelsk och hĂ€lften fransk och före sin bortgĂ„ng hade han arbetat som tjĂ€nsteman pĂ„ utrikesdepartementet i London. Alla hĂ€r i byn kĂ€nde âMamanâ sedan gammalt, vilket gjort det lĂ€ttare för systrarna att smĂ€lta in i samhĂ€llet, men det fanns fortfarande ett fĂ„tal som tyckte illa vara och fortsatte skaka pĂ„ huvudet och beklaga sig över att tre flickor bodde alldeles ensamma.
Ălise stack in huvudet i dörren till HĂ©lĂšnes rum. âSka bara en svĂ€ng till kafĂ©et.â
HĂ©lĂšne spĂ€nde ögonen i henne. âPĂ„ en söndag?â
âJag blir bara borta en liten stund.â
âĂr du inte rĂ€dd?â
âNaturligtvis. FrĂ„n det att jag vaknar tills jag somnar. Alla som pĂ„stĂ„r att de inte Ă€r rĂ€dda ljuger.â
âĂ h, Ălise, var försiktig.â
Ălise skrattade. âDu Ă€r en riktig gammal olyckskorp.â
HĂ©lĂšne lade huvudet pĂ„ sned. âDet Ă€r glamoröst, eller hur? Du fĂ„r en kick av det.â
âSĂ„klart inte. MotstĂ„nd Ă€r farligt, inte glamoröst. Om du kĂ€nde mĂ€nnen och kvinnorna skulle du förstĂ„.â
âFörlĂ„t, jag menade inte âŠâ
Med pannan i uppgivna, djupa veck, avbröt Ălise henne.
âDe Ă€r tvungna att hĂ„lla till pĂ„ bedrövliga stĂ€llen. Hungriga. Frusna. Kommer du ihĂ„g hur iskallt det var i vintras?â
âĂlise, snĂ€lla.â
âOch nĂ€r jag levererar vapen, dolda under potatis i matkassen, Ă€r jag i större fara Ă€n om jag burit samma vapen helt öppet inför fienden.â
HĂ©lĂšne suckade. âDet Ă€r just det jag oroar mig för.â
Ălise blĂ€ngde pĂ„ systern.
âJag sa ju förlĂ„t.â
Ălise struntade i henne. âOch folk tycker att vi Ă€r banditer. Terrorister. Nej, HĂ©lĂšne, det Ă€r inte glamoröst.â
NĂ€r Ălise drĂ€mt igen ytterdörren förvĂ€rrades HĂ©lĂšnes humör. Hon avskydde att vara osams med Ălise och hade inte menat att förringa hennes insatser, men nĂ€r systern var grĂ€lsjuk var hon besvĂ€rlig att ha att göra med. BĂ€st hon stod dĂ€r och kĂ€nde sig rĂ„dvill hörde hon jĂ€mmer frĂ„n Florences rum. Hon suckade Ă„t att hennes fridfulla morgonstund fullstĂ€ndigt gĂ„tt upp i rök, drog pĂ„ sig morgonrocken och skyndade till systerns undsĂ€ttning. Florence satt hopkrupen i ett hörn och var blekare Ă€n vanligt. Fönstret stod öppet och de tunna tyllgardinerna fladdrade lĂ€tt i brisen.
Florence sĂ„g omtöcknad ut nĂ€r hon vĂ€nde sig mot HĂ©lĂšne. âHörde du?â
âTyvĂ€rr. Hörde ingenting.â
âJag tror att det var en demoiselle.â
HélÚne lyckades nÀtt och jÀmnt behÀrska sig för att inte himla med ögonen. Hon hade inte mycket till övers för systerns drömmar och fantasier.
âFlorenceâ, sa hon bestĂ€mt. âVakna. Det finns inget sĂ„dant. Dina skogsĂ€lvor Ă€r inte verkliga. Det Ă€r jungfruslĂ€ndor. Du hörde ett ljud utanför, ingenting annat.â
âGjorde jag? Jag trodde att jag sĂ„g henne. KlĂ€dd i vitt. Hon satt vid fotĂ€ndan av sĂ€ngen.â
âOm de fanns pĂ„ riktigt, vilket de inte gör, skulle de bo i grottor och hĂ„lor.â Hon skrattade, fast inte elakt, och strĂ€ckte fram handen mot sin syster. âDe skulle inte komma och sitta pĂ„ en vanlig mĂ€nniskas sĂ€ng.â
Musklerna runt Florences ögon drogs samman men slappnade strax av. Hon fattade HĂ©lĂšnes hand och kom pĂ„ fötter. âDu har naturligtvis rĂ€tt. Men jag tyckte mig höra henne viska.â
âViska vadĂ„?â
âHemska sakerâ, mumlade Florence.
âDet var bara en dröm. Visst var det?â
Florence hĂ€ngde med huvudet. âJa, förlĂ„t mig.â
Hennes yngsta syster hade mognat de sista Ären men kunde fortfarande vara skör och kÀnslig, med den dÀr naiviteten som utmÀrkt henne redan som liten.
âFörsök att glömma detâ, tillade HĂ©lĂšne och kramade om Florence. âKlĂ€ pĂ„ dig sĂ„ kanske vi kan steka crĂȘpes. Vi har kvar lite citron och honung.â
âDe Ă€r de som skapar vinden, vet du vĂ€l?â
âVilka?â
âĂ h, HĂ©lĂšne, demoiselles förstĂ„s. Och de kan stilla den ocksĂ„ ⊠Det Ă€r vad jag har lĂ€st i alla fall.â
HĂ©lĂšne höll tillbaka irritationen men strax blossade den upp Ă€ndĂ„. âFör Guds skull, Florence. Det Ă€r en gammal skröna frĂ„n Lourdes. Kom nu, skĂ€rp dig.â
âVart har Ălise gĂ„tt?â frĂ„gade Florence. âJag hörde ytterdörren.â
âFör att öppna sin förbannade âbrevlĂ„daâ förstĂ„s. Jag skulle önska att hon lade av med det dĂ€r.â
âDet kommer hon inte göra. Hon tror pĂ„ det hon gör,
precis som du. Du tror pĂ„ att vĂ„rda mĂ€nniskor.â Florence gav henne en undrande blick. âFör det gör du vĂ€l?â
HélÚne gick mot dörren medan hon tog sig en funderare. Gjorde hon verkligen det?
âHĂ©lĂšne?â
Hon sĂ„g sig över axeln. âIbland tror jag att du Ă€r den enda som gör det du tror pĂ„.â
âAtt sköta trĂ€dgĂ„rden och laga mat Ă€r inte saker man tror pĂ„. Det Ă€r bara saker man gör.â
âMen det Ă€r ju faktiskt det du Ă€lskar.â
âAntar det âŠâ
HélÚne satt och avnjöt lyxen av en sÀllsynt halvtimme för sig sjÀlv och lÀste The Hour Before Dawn, en roman av Somerset Maugham. Hon hade just dragit slutsatsen att Dora mÄste vara nazistspionen, vilket kÀndes otÀckt nÀra hennes egen verklighet, och funderade pÄ att försöka med en Agatha Christie istÀllet, nÀr hon hörde Florence ropa. à h, tusan ocksÄ! Motvilligt lade HélÚne ifrÄn sig boken och stÀllde sig upp.
Bortanför köksdörren blommade akaciatrÀdet och dess ljuva jasminliknande doft kom flytande med vinden. HélÚne tog ett lÀttjefullt andetag av mild vÄrluft innan hon gick över den lilla altanen kringgÀrdad av en lÄg mur. Hon fortsatte nerför stentrappan och lÀngs den ringlande gÄngen Florence hade mÀrkt ut, nÀr hon först anlade trÀdgÄrden.
Systern var röd i ansiktet och rörde sig upp och ner intill en klase rosa och lila vildorkidéer lÀngst ner i trÀdgÄrden, med ett fast grepp om en spade. De ljusa lockarna snuddade vid axlarna och hölls tillbaka vid tinningarna av hÄrnÄlar pÄ var sida, men trots det sÄg hon ÀndÄ smÄtt förvildad ut.
âVad Ă€r det nu dĂ„?â frĂ„gade HĂ©lĂšne. âJag satt faktiskt och lĂ€ste.â
Med ett förbryllat ansiktsuttryck sĂ„g Florence rakt pĂ„ HĂ©lĂšne. âDet Ă€r nĂ„gonting hĂ€r.â
âDu grĂ€ver alltid upp gammalt skrĂ€p.â
âDet hĂ€r Ă€r annorlunda. Det ser medvetet ut. Gömt, menar jag. Det var inte tanken att grĂ€va sĂ„ djupt men marken var redan uppluckrad.â Hon satte spaden i marken en gĂ„ng till för att demonstrera.
âKĂ€ra nĂ„n. Ăr det en grav?â
âGud, det hoppas jag inte. Jag undrade varför jorden hade vĂ€nts upp och fortsatte. Det sĂ„g nygjort ut, som om markytan bara hade tĂ€ckts över med stenar, och nĂ€r jag vĂ€l satte igĂ„ng var det lĂ€tt att komma djupare.â
HélÚne kikade ner i hÄlet och sÄg kanten pÄ en större behÄllare eller burk i metall.
âKom sĂ„ tar vi upp den.â
âJag försökte. Den Ă€r för tung.â
âGe mig spaden.â
Florence rĂ€ckte över spaden och HĂ©lĂšne började grĂ€va runt lĂ„dan för att fĂ„ bĂ€ttre grepp om den. Efter en liten stund, med kraftig puls efter anstrĂ€ngningen, lutade hon sig tillbaka och strök det fuktiga hĂ„ret ur ögonen. âSĂ„dĂ€r. Nu gĂ„r det nog.â
Tillsammans drog de i lÄdan, som var tyngre och större Àn de först trott, och till slut lyckades de lyfta den ur marken och hala upp den pÄ grÀset.
âVi slĂ€par med den till husetâ, sa Florence. âMen kan du vĂ€nta lite? Jag vill knipsa av nĂ„gra akaciablommor först.
Lucille kommer senare idag och jag tÀnkte att vi kan ha dem
dĂ„. Hon ska göra i ordning mitt hĂ„r. Och jordgubbarna Ă€r ocksĂ„ klara. Gariguettes. Jag kan baka jordgubbspaj.â
Det vattnades i munnen pÄ HélÚne Àven om pajdeg gjord pÄ knappt nÄgot vetemjöl alls smakade lite som kartong.
Florence odlade Àven Charlotte-jordgubbar, utsökta tillsammans med tjock grÀdde. HélÚne stirrade ut i fjÀrran och försökte förestÀlla sig smaken. De hade ingen tjock grÀdde.
Lucille Dubois var Florences rödhÄriga vÀninna som, med sin mamma, drev en liten hÄrsalong i Sarlat. Lucille och
Florence hÀngde ihop som ler och lÄnghalm men vÀninnans mamma, Sandrine, hade lÀnge stöttat Vichyregimen och ansÄg att kollaboration var enda sÀttet att fÄ slut pÄ kriget.
âDet finns inget bĂ€ttre sĂ€tt att visa patriotism för vĂ„rt Ă€lskade Frankrike Ă€n att stödja Vichyâ, förkunnade hon gĂ€rna vitt och brett. HĂ©lĂšne och Ălise hyste förakt för Vichy-anhĂ€ngarna som beredvilligt slickade Tysklands kollektiva röv. Hon var osĂ€ker pĂ„ Lucilles stĂ„ndpunkt. Vid nitton Ă„rs Ă„lder var hon söt och kurvig som sin mamma, med rosenknoppslĂ€ppar och grĂ€ddvit hy med bara ett stĂ€nk av frĂ€knar pĂ„ nĂ€sa och kinder. Kanske aningen tramsig och flamsig, hon fnissade en hel del och tyckte om att skvallra, men Florence avgudade henne. De brukade mĂ„la varandras naglar och Lucille toppade Florences hĂ„r.
âChĂ©rie, pĂ„ grund av det Ălise hĂ„ller pĂ„ med kan inte Lucille hĂ€lsa pĂ„ för nĂ€rvarandeâ, sa HĂ©lĂšne med en röst som inte tĂ„lde motsĂ€gelser.
âHon skulle aldrig sĂ€ga nĂ„got.â
âVet du vad, istĂ€llet för att Lucille kommer hit kan vĂ€l du och jag prova nĂ„gra av Mamans hattar?â
âVar Ă€r de? Jag har inte sett till dem pĂ„ evigheter.â
âPĂ„ vinden nĂ„gonstans.â
Florence plockade sina akaciablommor och sedan gjorde de ett nytt försök med plÄtlÄdan. Den var för tung för att lÀtt kunna slÀpas över den ojÀmna marken men HélÚne kunde utan svÄrighet fÄ upp locket. NÀr hon sÄg innehÄllet rynkade hon pannan.
âVad Ă€r det för nĂ„got?â frĂ„gade Florence. âSer ut som ett lass inslagna korvar.â
HĂ©lĂšne drog varsamt av kalikĂ„-tyget pĂ„ en av âkorvarnaâ.
âĂ h, för Guds skullâ, utbrast hon med en grimas.
Florence kikade pĂ„ den. âĂr det plastellina? MĂ€rklig grĂ„
fĂ€rg.â
De stirrade pÄ hela uppsÀttningen pennor och kablar och andra attiraljer.
âVad Ă€r det till?â undrade Florence.
âSprĂ€ngmedel. Det Ă€r sĂ„dant man gör sprĂ€ngmedel av.â