9789189707184 by Smakprov Media AB

Sägnen om Amornia bok 4 Demondolken J. F. Wren

TIDIGARE UTGIVNA TITLAR I SERIEN:

Stenbrons hemlighet (2019) Den röda spiran (2020) Silverdrakens återkomst (2021) UTGIVNA PÅ ENGELSKA:

The Secret of the Stone Bridge (2021) The Crimson Sceptre (2021) The Return of the Silver Dragon (2022)

P rolog I TIDENS GRYNING, på den första dagen, steg en blekgul sol

upp ur havet i öster. Solen följde en bana från öst till väst och sjönk åter ner under horisonten. Skeendet upprepades ett oändligt antal gånger. Landmassor började höja sig ur havet och de första varelserna började sakta inta den mark som nyss inte funnits. Människan var skapad. Oändliga bergskedjor sträckte sig över landskapet och på dess toppar föll ett vitt regn som inte sjönk ner i jorden. Kölden gjorde att människorna som levde på dessa marker blev tvungna att jaga inte bara för mat, utan även för att få ett extra lager skinn att beklä sig med. I bergsutlöparna fanns både varg och björn och deras pälsar värmde människan. Inne i urberget hade det bildats grottsystem. Långt där nere i underjorden hade varelser bosatt sig, det var inte mänskliga varelser utan skapelser av ett annat slag. Vem som skapat dem eller varför var vid denna tid okänt. De var kortväxta med fasansfulla ansikten, deras ögon glödde som om en eld brann i deras inre. Skapelserna hade inget språk, de kommunicerade med varandra genom sinnet. Odjuren gjorde räder utanför sina boningar och fångade in vanliga människor, de livnärde sig på deras skräck som de sög i sig som om det vore den ljuvaste nektar. När fångarna var tömda på alla känslor slaktades de och åts upp. Längst ner i bergets hjärta brann en eld, en stor sjö av flytande sten som smält av hettan omgärdade den eviga lågan. Det var här dolken smitts – ett vapen så fruktat att det hade berättats

historier om det i generation efter generation sedan dess. Vapnet smiddes av det väsen som skapat dessa bestar. När klingan var klar fick den tjänstgöra som offerkniv åt den varelse som var odjurens ledare. Dolken hade en sådan kraft att den inte bara kunde snitta upp en människas bröst med ett enda svepande drag. Klingan kunde mer än så, den kunde påverka människans sinne, förmå den vänligaste själ att bli ett bestialiskt monster. Vapnet förblev dolt nere i underjorden, långt ner i grottan som låg närmast den sjö av eld som dväljdes i bergets inre. Historier spanns om dess fruktansvärda kraft. Historierna blev till legender och bleknade till slut ut och blev till myter. Dolken bidade sin tid långt därnere i ondskans boningar. Långt, långt fram i tiden nedtecknades dess namn, den kallades demondolken.

Laurentius Johannis År 1715 Sverige, Hova ÅREN HADE GÅTT och Laurentius Johannis var nu inne på sitt

fyrtionde år som kyrkoherde i Hova församling. Han hade välsignats med ett barn och ett barnbarn och en fantastisk livskamrat i Stina, hans framlidne yrkesbroders änka. Johannis, som hade kommit till Hova på order av kyrkorådet då kyrkoherden i Hova fått ett slaganfall, hade blivit kvar längre än han trott. Den åldrige prästen hade en kort tid efter Laurentius Johannis ankomst avlidit i sviterna av den apoplexi som drabbat honom. Som seden var hade han gift sig med den förre kyrkoherdens unga änka. Det var en vanlig metod att den nytillträdde prästen konserverade änkan och tog över alla förpliktelser. Laurentius hade haft tur då prästänkan var en redig kvinna som kunde sina saker. Stina, som änkan hette, hade i praktiken skött hela prästgården och ensam ansvarat för alla praktiska göromål de sista åren då hennes betydligt äldre make med tiden hade blivit mer bekväm av sig och tämligen voluminös. Så det var ordning och reda i finanserna och hon visste allt om vilka som skulle göra dagsverken på gården och andra praktiska detaljer. Till sin glädje hade även den unge prästen upptäckt att hon sparat sin salig makes alla predikningar genom åren och nu kunde den unge Lars, som han egentligen hette, läsa in sig på vad som gick hem i socknen. Laurentius tänkte ofta tillbaka på tiden

då han först anlänt till Hova. Han hade närt en förhoppning om att komma ut i fält, bli en del av kungens armé. Han hade känt sig förbigången när en av hans studentkamrater blev utsedd till fältpräst medan han själv blev kommenderad till obygden runt Tivedsskogarna. Han log lite för sig själv åt minnet. Så naiv han varit, den kamrat han känt avund mot hade dött i ett blodigt slag. Konungens arméer hade kämpat vid Svenska Pommern mot brandenburgare och danskar, och många hade stupat. Det kriget var sedan länge slut, men det hade kommit fler. Det tycktes ständigt finnas någon fiende att slåss mot och krigstillståndet tycktes ständigt vara närvarande. Nu var det dåvarande kung Karl XI:s son som ledde riket, Karl XII hade suttit fast långt där nere i Turkland i en stad som hette Bender dit han tagit sin tillflykt efter nesligheterna som utspelat sig efter slaget vid Poltava 1709. Laurentius Johannis var rojalist och det grämde honom att den unge konungen inte fått den hjälp han så väl behövt. Men nu var konungen tillbaka på svenskt territorium i Stralsund. Det ryktades att hans majestät snart skulle företa resan över till Skåneland. En lätt knackning på dörren avbröt den åldrige prästens funderingar. ”Morfar, morfar är ni här?” En kvittrande röst hördes bakom länstolens rygg. Laurentius reste sig stelt upp och vände sig om. Hans ansikte sprack upp i ett stort leende när han såg sitt älskade barnbarn, Klara, som såg på honom med en ivrig blick. ”Nå unga dam, vadan detta ståhej, här sitter en gammal gudsman i egna tankar och så kommer unga fröken in och för ett förskräckligt oväsen.” Laurentius försökte att anlägga en bister uppsyn, men misslyckades kapitalt. Hans dotterdotter Klara genomskådade honom direkt. ”Morfar, det står en man och en ung flicka nere i hallen och väntar på morfar, mor sa åt mig att springa och hämta er.” Hon avslutade ordflödet med en liten knix på knäna.

Laurentius kunde inte hålla tillbaka ett litet skratt. ”Flickan min, kom fram här och hjälp en åldrande man att ta sin käpp, sen går vi ner och tittar efter vem det är som kommit.” Klara log stort och var med två snabba steg framme och gav sin morfar en kram.

D rakarnas kamp År 1180 enligt den Amorniska almanackan MORGONEN HADE GRYTT över de uråldriga ruinerna som låg

på slättlandet i det annars så bergiga Medelmassivet. Normalt fanns inte många människor här i det karga landskapet, men nu var området fyllt med soldater. Sarissas legioner tillsammans med Emiren av Thulisiens soldater stred mot Naz-Halhams oändliga arméer. Överste Cullen och Gorawen stod uppe på en kulle och såg ner på förödelsen. Cullen, som var överste i den molisiska armén och bara var med som observatör, var uppgiven. Nazarierna bara fortsatte att komma emot dem. Det verkade inte finnas något slut på antalet svartklädda soldater. Gorawen tog tag i Cullens arm och pekade mot en prick på himlen som inte funnits där nyss. ”Vad är det där?” sa hon. ”Får jag låna din kikare?” Cullen räckte henne den och hon satte den mot ögat. Hon var tyst i säkert en minut. Sedan sänkte hon röret och sa: ”I gudinnans namn, jag tror vi är på väg att få hjälp.” Cullen stirrade häpet mot himlen, men det enda han såg var ett svagt skimmer, något som glittrade på himlavalvet. Men vad det var visste han inte. Befälhavaren över legionerna och den general som var högsta befäl för Emirens styrkor hade kommit fram till Gorawen och Cullen.

”Överste”, sa legionären. ”Det där är väl bara en synvilla.” Han pekade mot den silvervita pricken. Cullen vände sig mot mannen, pannan hade djupa veck. ”Jag tror minsann våra böner är hörda, jag tror vi fått hjälp av en drake som verkar vara på vår sida.” Cullen såg på de två krigsherrarna. ”Gorawen här säger att det är den drake det spunnits legender om, den drake som går under namnet Nattstjärna i de gamla texterna.” Gorawen som återtagit kikaren sänkte den nu och utan att se på någon av männen sa hon: ”Jag är helt säker, titta nu, hon har fått korn på den svarta besten.” De tre männen höjde blickarna mot skyn. Den silverfärgade draken syntes nu tydligt. Hon dök genom luften som ett glänsande spjut. Vingarna var indragna tätt mot den spolformade kroppen. En kollision verkade vara oundviklig, men i sista sekunden fick den andra draken syn på henne och dök även han. Nu började en jakt som åskådarna sent skulle glömma. Två enorma drakar korsade deras synfält. Vrålen från den flyende och den jagande överröstade larmet från striderna nere på marken. *** Nattstjärna kände sin befriares sinne, Agnes befann sig hundratals fjärdingsväg bort, men för ett ögonblick var de länkade till varandra. Nattstjärna såg ett nästan mörkt utrymme, men inget annat. Det kröp och pirrade i den stora kroppen då hon förnam stor fara. Ondskan var nära. Draken kopplade bort det och koncentrerade sig på platsen hon själv befann sig på. Under henne pågick ett stort slag, dödsskrik steg upp mot henne och överallt syntes eld och rök. Då fick hon syn på något. Där, där borta var hennes hatade fiende. Arashog svävade betydligt lägre ner. Hon fällde in de silverglimmande vingarna och dök.

Den svarta draken fick i sista ögonblicket syn på den silvervita pilen som var Nattstjärna. Han dök. Ur hans öppna käft steg ett rökmoln och eld sprutade ut ur hans näsborrar. Han kunde känna honans närvaro tätt bakom sig. Han la sig på sidan och vingen på hans högra sida var bara en aln ovanför den torra jorden. Arashog vred på huvudet och såg att Nattstjärna var obehagligt nära. En eldpelare svedde hans stjärt. Ett avgrundsvrål kom ur hans strupe.