9789189501607

veronica sjöstr and

Den blodiga tiaran

Tidiga r e u tgiv ning på Rom a nus & Selling Den svarta dolken (2021) Den gråtande violinisten (2022) Tidiga r e u tgiv ning på a n nat förl ag Änglalik (2008) Kretsen (2009) Den siste tsarens hemlighet (2012) Kapten Fiennes skatt (2012) Det japanska husets förbannelse (2013) Ensamvarg (2019) Arvsynd (2019) Vredesmod (2020)

Till Sigrid och Birger, mina underbara, älskade vuxna barn.

Våra middagsdiskussioner gör mig till en bättre människa och författare.

www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89501-60-7 Copyright © Veronica Sjöstrand 2023 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryck: ScandBook, EU 2023

Paris

1942

Prolog Hilda la tillbaka en lock bakom sitt ena öra, strök händerna över klänningens svarta sidentyg och såg sig omkring i hotell­ sviten. Rummet var inrett i barockstil. Ett överdådigt Versailles i miniatyr med svällande tofsar, sammet och bladguld.

Hon stod i la suite impériale på Hôtel Ritz i Paris. Rummet var till brädden fyllt med människor, mestadels män. De flesta i uniform och med champagnekupor av kristall i händerna.

Ljudnivån var hög och humöret på topp. Utanför stenfasaden låg den ockuperade staden tyst och nedsläckt. När Hilda upptäckte den lilla klunga av män hon letade efter tog hon ett glas, klev fram med ett leende och sa: ”Herr Reichsmarschall Göring, tack för inbjudan.”

Hermann Göring vände sig mot henne. Han var klädd i en specialsydd pärlgrå uniform. Bröstkorgen var täckt av medaljer.

Mannen intill mörknade när han såg att Hilda stal Görings uppmärksamhet från honom. Hans namn var Hector Ortega. Hilda kände honom väl. Hela hans färgskala var ljusbeige. Från håret till kostymen. Hon log kort mot honom utan värme och förflyttade sig själv ännu närmare Göring med ryggen mot Ortega ”Nej men frau Hilda, min vän. Så trevlig att du kunde komma”, sa Göring och såg på henne. ”Hittade du något intressant bland det degenererade skräpet nere på Jeu de Paume?”

7

”Absolut. Jag köpte med mig en Picasso, och ett par Klee.”

Han höll upp handen och viftade avfärdande med den. ”Vi är bara glada att bli av med det, men nog med affärer!

Låt oss ha trevligt!” Han höll upp sitt glas, som såg minimalt ut i hans näve, och Hilda besvarade hans skål.

Ett par timmar senare tackade Hilda för sig och gick ner till hotellets restaurang. Hon hade bara hunnit sätta sig vid ett av de mer avsides borden innan Arjan de Vries, holländsk industrimagnat, dandy och Hildas bästa vän, slog sig ner mitt emot henne.

Arjan var lång och bredaxlad med ett vänligt ansikte och ett ungt kroppsspråk som han aldrig hade växt ifrån. ”Du ser nöjd ut. Gick det bra hos Göring?” frågade han och slängde ett av sina långa ben över det andra. ”Mycket”, sa Hilda. ”Har du inget emot deras blickar? Tyskarna ser ju på dig som en svältande parisare ser på en lammstek.”

Hilda ryckte på ena axeln. ”Äh. Så länge jag får köpa konst av dem får de gärna titta.

Jag har ju dig som försvarar min heder.” ”Det är sant”, sa Arjan och tog emot ett glas champagne från en servitör. När de var ensamma igen plockade han fram en fyrkantig ask i ljust trä med rundade hörn och sköt den över bordet mot henne. ”Här är den. Jag har alla dokument på mitt rum. Jag kan komma över med dem senare ikväll.”

Deras händer snuddade vid varandra när Hilda tog emot asken. ”Stort tack, Arjan. Det betyder mycket för mig”, sa hon och lät sina fingrar vila på hans underarm. ”Det var så lite. Men var försiktig, snälla du.” Han lutade sig fram över bordet och kramade hennes hand med bägge sina.

8

”Du börjar bli besatt. Lova mig att du inte gör något överilat.” ”Jag lovar”, sa Hilda, log blekt och drog sig bort från hans beröring.

De beställde sin mat och satt tysta en stund. ”Hilda, jag …”, sa Arjan och tystnade för en sekund innan han fortsatte: ”Följ med mig till Amsterdam. Skilj dig från Mauritz. Jag …”

Hilda fick tårar i ögonen och tittade bort från honom. ”Säg det inte, Arjan. Be mig inte. Jag kan inte göra det mot Adina. Hon är bara ett barn. Jag kan inte lämna Mauritz. Det skulle krossa honom. Snälla, säg att du förstår.”

Arjans sorgsna leende gjorde ont i henne. Han skakade på huvudet. ”Nej, Hilda. Jag förstår inte. Jag vet att du delar mina känslor. Jag har den största respekt för Mauritz, men …” ”Snälla Arjan. Gör inte det här ännu svårare för mig. Jag måste få veta att du kommer klara dig. Att du glömmer allt.” ”Om det är vad du vill. Jag vill bara bort från det här eländet nu”, sa Arjan och vek undan från hennes blick.

Klockan var ett på natten. Hilda satt vid hotellrummets skrivbord. Terrassdörren mot hotellets innergård stod på glänt.

Den tunna gardinen böljade i en svag kvällsbris. Svalkan var välkommen efter dagens värme. Ovanpå ett lapptäcke av dokument, foton och tidningsurklipp vilade hennes uppslagna dagbok och i sina händer höll hon tiaran som Arjan hade hjälpt henne att köpa.

Det detaljrika smycket var format som en klassisk krona med sju höga toppar i avtagande storlek på en tunn bas. Topparna var formade som stiliserade, diamantbeströdda blad, de påminde Hilda om murgröna eller daggkåpa. I mitten av varje blad gnistrade en fasettslipad akvamarin, som en kristalliserad 9

vattendroppe fångad i evigheten. Hilda vände på tiaran för att undersöka den närmare precis när en man tog sig in genom terrassdörren. Hector Ortega. Samma man som kämpat mot henne om Görings uppmärksamhet tidigare. Precis som Göring var hans mage så stor att kroppen lutade en aning bakåt för att kompensera för vikten. Hildas ögon mörknade. ”Vad gör du här?” frågade hon. ”Jag har bara kommit för att ta tillbaka det som är mitt”, sa han och tog fram en pistol från kavajfickan. Han riktade den mot Hilda som stelnade till. ”Tiaran är köpt på lagligt vis. Den är inte din”, sa Hilda med tillkämpat lugn i rösten. Hon slöt sina darrande händer hårdare runt den kalla metallen och såg sig om för att hitta handväskan där hon hade sin pistol. ”Din knähund har köpt den åt dig under falska förespeglingar. Du ska ge fan i att lägga dig i mina affärer! Du ger mig inget val”, sa Ortega mellan hopbitna tänder.

Han sträckte fram handen för att ta tiaran från henne. Hilda reste sig så hastigt att stolen föll i golvet med en smäll. Hon backade bakåt, mot hotellrummets dörr. I två kliv var han framme hos henne. Han slöt sina fingrar om hennes handled och försökte rycka till sig tiaran, men Hilda drog den mot sig med sån kraft att han tog ett snubblande steg framåt. Pistolen snuddade vid Hildas bröstkorg och ett skott gick av.

I flera sekunder stod allt stilla.

Sen dråsade Hilda ner i golvet med tiaran i ett krampaktigt grepp och med ögonen fästa på Hector Ortega. Han stapplade bakåt och tog tag om skrivbordskanten. Stod där och andades tungt en stund. Sen rätade han mödosamt på sig och gick fram mot Hildas kropp igen. Med en skakande hand utsträckt började han med stort besvär böja sig ner mot golvet. Precis då knackade det på hotellrumsdörren och handtaget trycktes 10

ner. Ortega vände sig om och sprang med tunga steg ut genom terrassdörren. ”Hilda, jag har dokumenten med mig!” sa Arjan de Vries från korridoren. ”Är du anständig? Kan jag komma in?”

Allt var tyst. ”Hilda?”

Till slut kikade Arjan in genom dörren. Det första han såg var blomman av blod som spridit sig över Hildas bröstkorg och nu sakta letade sig ut över golvet. Han föll på knä intill kroppen. Stirrade förbryllat på henne och på rummet, utan att kunna acceptera vad han såg.

Nutid Stockholm

Fredag 14 oktober

Kapitel 1 Med kisande blick studerade jag min spegelbild och strök händerna över byxdressens vinröda tyg. I min omfångsrika garderob med vintagekläder var den här en av mina favoriter.

Den hade tillhört min farmors mor, Hilda. Jag drog in magen, sträckte på ryggen, log och försökte se ut som den vd jag var nu. Till slut suckade jag och sjönk ihop igen. Det fungerade inte. Jag såg ändå bara ut som mig själv. Kurvig, vintage-chic och, på grund av mina höga ögonbryn, ständigt en aning förvånad.

Jag rynkade på näsan och lipade åt mig själv i spegeln. Satte på lite mer av det mörkröda läppstiftet och undrade för hundrade gången vad jag hade gett mig in på. Men det var för sent nu. Fake it till you make it var min enda väg framåt. Jag drog några djupa andetag, la mobilen i ena fickan och skyndade ner mot receptionen. Skratt hördes från ett morgonmöte inne på specialisternas rum och jag stack in huvudet och sa ett kort hej. Ute i korridoren igen fick jag snabbt stiga åt sidan för att släppa förbi en av auktionshusets äldre projektledare som kom bärande på en hög blåvit vas, som nästan nådde henne upp till näsan. Hon påminde mig alltid om Angela Merkel. Hon hade både den före detta förbundskanslerns lugna skärpa och hennes förkärlek för dräkter i regnbågens alla färger.

15

”Stella, god morgon! Visst är den fin? Vi fick in den igår.

Japanskt 1600-tal enligt kunden, jag ska precis be ateljén verifiera. En riktig dyrgrip, hoppas jag.” ”Ja, verkli…” Jag tvärstannade mitt i ett steg, knep ihop ögonbrynen och studerade vasen. ”Den där är inte japansk.” ”Vad är det du säger?” utbrast hon och ställde ner vasen på ett sidobord i korridoren. ”Titta”, sa jag och pekade på en minimal, målad medaljong nära urnans hals, dold mellan en drakes klor. ”Koreanska tecken.” ”Dra mig baklänges! Du har rätt. Hur kunde jag missa det!” ”Det förstår jag, det är kursiverade tecken och en pytteliten text”, sa jag och log. ”Sannolikt inte 1600-tal heller då, koreanerna använde mestadels kinesiska tecken på den tiden. Måste gå!”

Jag lämnade henne stirrande på vasen med händerna i si­ dorna, som om hon skulle ge den en rejäl utskällning för att få den att avslöja sin ålder och sitt ursprung.

Småspringande fortsatte jag ner för trapporna men stannade till på det sista steget innan bottenvåningen. Gömd bakom ett hörn studerade jag de två personerna som satt och väntade i varsin högryggad läderfåtölj i vårt café. Den bleka höstsolen sken in på dem genom vårt skyltfönster. Texten på glaset, Rodins auktionshus i guldbokstäver, ritade mönster över cafébordet mellan dem. Den ena var en gänglig, rakryggad kvinna som precis tog upp ett anteckningsblock ur sin väska.

Bredvid henne satt en ung man med en avancerad kamera i handen. Han såg skrynklig och yrvaken ut. De var från internationella branschtidningen Artnet och skulle intervjua mig om min nya position som ”kvinnlig vd för ett släktföretag i förnyelse”, som journalisten så tjusigt sagt över telefon. Flera tidningar hade redan gjort liknande reportage, så man kunde tycka att jag borde vara van vid det här laget. Det var jag inte.

16

Jag försökte lugna ner min puls en aning, slätade till byxdressen, la på mitt försök till vd-leende och gick fram till dem. ”Välkomna! Det är jag som är Stella Rodin.”

Bägge reste sig och skakade hand med mig. ”Tack för att du kunde ta emot oss idag. Jag heter Darla och det här är min fotograf, Munir.” ”Trevligt att träffas, varmt välkomna till Rodins. Var vill ni att vi ska börja? Ska vi sitta kvar här i cafeterian en stund kanske?” frågade jag och lyfte näsan mot doften av nymalt kaffe. ”Nja … Kan vi börja med att ta några fotografier innan det blir mörkt? Det är så fint ljus idag. Igår var allting bara grått”, sa Darla. ”Vad tror du om att stå bredvid fotot av Hilda till att börja med? Caféet känns lite … gubbigt nu när vi gör en artikel om dig, den nya generationen.” ”Visst”, sa jag och log utan att mena det. Caféet var min favoritplats i huset. Jag älskade den mörka inredningen, jazzmusiken i bakgrunden och det mjuka fräsandet från vårt monster till kaffemaskin. Men jag förstod varför de hellre ville ta bilder av mig i receptionen. Vi hade förstorat upp ett fotografi av min farmors mor Hilda på en hel vägg bakom disken. Och eftersom Hilda och jag var ganska lika var det här inte första gången jag blivit fotograferad intill henne. I de annonser vi kört i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet stod jag, min bror Matteo, min faster Bettina och min farmor Adina framför just den här väggen med undertexten ett släktföretag i förnyelse. ”Om du står där, precis vid … Ja, där! Perfekt”, sa fotografen.

Jag gjorde mitt bästa för att se naturlig och avslappnad ut, men hur mycket jag än försökte ville mina ansiktsmuskler inte samarbeta med mig. Det kändes som om jag stod och grimaserade.

17

”Berätta om bilden är du snäll”, sa Darla. ”Gärna. Den är tagen 1938, ombord på M/S Kungsholm på väg till New York. Kvinnan i mitten är som ni förstår min farmors mor Hilda Rodin. Mannen vid Hildas högra sida är Mauritz, min farmors far och Hildas make, och på andra sidan står Arjan de Vries, nederländsk industrimagnat och passionerad konstsamlare. De tre var mycket goda vänner. Arjan är farfars far till Jasper de Vries – en av våra delägare. Vi arbetar mycket nära varandra, så vi var extra glada när vi hittade just det här fotot.”

Ovanför trion syntes skeppets skorsten med riksvapnet tre kronor i en oval. Vid deras fötter stod flera fyrkantiga koffertar staplade. ”Vad är det som har fått dig att lyfta fram Hilda som galjonsfigur för auktionshuset?” frågade Darla när hon såg upp från sitt anteckningsblock igen. ”Hon lämnade efter sig en stor samling skissböcker och dagböcker. Där framträder bilden av en stark, levnadsglad kvinna.

Hon hade talang för att teckna. Vår nya logotyp är faktiskt ritad av henne. Den hittade vi i en av hennes skissböcker. Hilda föddes 1904 och jobbade som sjuksköterska på Bellevue hospital i New York när hon träffade Mauritz Rodin, min farmors far.

De fann varandra omedelbart och jobbade sida vid sida med att bygga upp Rodins. Under deras tid blomstrade verksamheten.

Hennes kreativitet, sociala patos och förmåga att hitta glädje även under svåra tider har gjort henne till en förebild för mig.”

Mina axlar sjönk säkert en decimeter när fotografen äntligen meddelade att han var nöjd med bilderna. ”Ska jag visa er runt i huset medan vi pratar?” ”Gärna!”

Jag ledde dem upp för trappan för att inleda en noga genomtänkt rundtur. Vi behövde undvika alla ställen i huset som just nu såg ut som byggarbetsplatser.

18

”Berätta mer om dig själv”, bad Darla när vi tog hissen upp till tredje våningen. ”Jag är utbildad konservator och konsthistoriker. De sen­ aste åren har jag arbetat på ett företag som heter Blackford i Edinburgh med autentisering och utredning av konstbrott åt privata kunder.” Jag jobbade också tillsammans med Interpol sen några år tillbaka, men det hade jag inte för vana att berätta för pressen. ”Du har också ett förflutet som polis, förstår jag?” ”Tja, inte direkt polis på fältet. Men jag arbetade några år som kriminaltekniker här i Stockholm innan jag bestämde mig för att byta bana”, sa jag och höll upp hissdörren för dem. ”Hur kommer det sig?” ”Jag ville arbeta mer specifikt med just konst.”

Det som egentligen varit droppen för fem år sen var att min kollega och vän Ali dött i en undercoveroperation och jag haft ihjäl en man i självförsvar i samma operation. Men det tänkte jag verkligen inte gå in på här och nu. ”Din far gick bort i början av året, men hade varit sjuk en längre period, stämmer det?” sa Darla och såg upp från sitt anteckningsblock när vi gick sida vid sida genom korridoren. ”Ja, pappa hamnade oväntat i koma förra sommaren och vaknade aldrig upp innan han gick bort.” ”Det måste ha tagit familjen mycket hårt.” ”Verkligen. Det kändes sorgligt att vi inte fick möjlighet att ta farväl, att prata med honom en sista gång.” ”Vad fick dig att bestämma dig för att ta vd-rollen? Du arbetade inte på företaget när din far levde, förstår jag.” ”Det var ett gemensamt familjebeslut. Min bror Matteo är vice vd och tillsammans är vi ett fantastiskt team.”

Jag fortsatte snabbt: ”Vi ville absolut att Rodins skulle fortsätta vara ett familje19

företag. Vi har en stark vision där vi vill hylla vår historia men modernisera våra metoder. Rodins har alltid varit kända för sitt fokus på objets d’art. Unika föremål med spännande bakgrund istället för de vanliga, som Andy Warhol eller Zorn”, sa jag. ”Ja, era vernissager är ju kända för att vara upplevelser utöver det vanliga. Vad kan vi vänta oss av er nästa auktion, vinterauktionen?” ”Det kan jag inte avslöja, det är en hemlighet än så länge!” sa jag med ett skratt.

Sanningen var att vi faktiskt inte visste vad vi skulle ha för tema än och vi började få bråttom. Alla auktioner sen min far dog hade haft samma problem. Interna bråk och en långsam organisation gjorde att vi bestämde oss på tok för sent och fick problem med att få in tillräckligt med föremål. Av samma anledning var vår ekonomi i det närmaste katastrofal. Vi var tvungna att hitta ett sätt att bryta mönstret och hamna före i planeringen istället för att springa efter i panik. Men hur vi skulle göra det visste jag ärligt talat inte. Än.

Mot slutet av korridoren stannade jag och slog ut med armen mot väggen. ”Här är förstasidorna på alla våra auktionskataloger genom åren. Huset byggdes år 1870 av Cyril Rodin, och auktionshuset slog upp sina portar år 1871. Vi har byggt om en hel del sen dess, men försökt bevara så många historiska detaljer som möjligt. Här är vårt styrelserum, med originalinredningen intakt”, sa jag. Vi klev in och tittade på det mörka kassettaket med snidade drakhuvuden i hörnen och ett långt konferensbord i ädelträ. När fotografen var nöjd gick vi vidare. ”Ni får verkligen ursäkta röran. Vi håller på att modernisera lokalerna. Det har inte skett någon ordentlig uppdatering sen 70-talet, så det är hög tid, men vi tar det lite i taget, så att det inte stör verksamheten.”

20

Och för att vi inte hade pengar att göra en större ombyggnation, men det tänkte jag inte berätta.

Vi gick ner en trappa och jag släppte in dem i ett rum som flödade av ljus. ”Här har vi vår ateljé, där vi autentiserar och dokumenterar alla föremål som kommer in. Vi tar också på oss restaurer­ ingsuppdrag i mån av tid.” Jag gick fram till ett av borden i mitten, där en ung kille och en äldre man med oregerligt vitt hår jobbade sida vid sida. Bägge var vintage-eleganta, den ena helt naturligt och den andra tack vare envist letande i Stockholms alla second hand-affärer. ”Det här är Tigo Hagström som är chef för ateljén och min farfars bror. Och det här är Elliot Costa, min halvbror.” ”Kommer du vilja gå i Stellas fotspår?” frågade Darla medan hon skakade Elliots hand. ”Vi får se. Jag har precis börjat jobba här för att lära mig allt om auktionsvärlden, och jag älskar det. Men jag har massor kvar att lära mig än.”

Fram till i somras hade Elliots och hans tvillingsysters existens varit okända för mig. Det hade kommit fram vid testamentesläsningen att pappa hade haft en kärleksaffär i New York med en kvinna vid namn Yvette och fått barn med henne.

Att min far hade varit en skitstövel var ju inte Elliots och Evies fel, så vi hade alla välkomnat dem till familjen. Elliot hade sagt upp sig från sin praktikplats på en reklambyrå i New York och flyttat till Sverige för att jobba hos oss. Han var ung och ibland for hans idéer åt alla håll, men han var också väldigt engagerad och jobbade som en häst med att lära sig allt.

Efter en runda i ateljén och en snabb visning av mitt kontor skulle vi precis gå ner till fiket igen när Matteo kom klampandes genom korridoren utan att se oss. Han stirrade ner i sin mobil och hade nog klivit rakt in i Darla om jag inte 21

ropat ”Matteo! Vilken perfekt tajming!” med överdrivet hög och entusiastisk röst. När han hörde mig tittade han upp och tvärstannade. Han såg från fotografens kamera till mig. ”Det här är min bror Matteo, vice vd i bolaget”, sa jag och vilade en arm på Matteos rygg. Han ryggade bort när han kände min beröring, vilket jag hoppades att de inte såg. ”Matteo, det här är Artnet!” ”Så bra att du är här! Skulle vi kunna få bägge syskonen på bild?” sa Munir och plockade upp sin kamera igen.

Det tog några sekunder för Matteo att samla sig, sen sprack han upp i ett leende. ”Nej, men så kul. Vi är hedrade att ni vill skriva om vårt lilla auktionshus. Jag hoppas verkligen att Stella har tagit hand om er ordentligt. Såklart vi kan ta några bilder!”

Vi gick tillbaka till vårt konferensrum där vi blev fotograferade tillsammans. Artnet var förtjusta och det blev nog riktigt bra. Även om Matteo och jag var oense om det mesta hade vi bägge vett att hålla sams utåt. Det skulle se bra ut i tidningen att vi visade upp en enad front. Efter fotograferingen avvek Matteo, och jag ledde Darla och Munir tillbaka ner till receptionen. ”En sista fråga, vad är din personliga relation till konst?” sa Darla när vi stod vid caféet igen. ”Jag tänker på alla föremål som berättelser. Om den tid då de skapades. Om konstnärens hjärta och person.” ”Vilken fin beskrivning. Jag får verkligen tacka för att du tagit dig tid med oss.”

Jag såg efter dem när de gick ut över vår innergård, förbi fontänen och genom grinden till Strandvägen. Himlen var tjockt betonggrå nu och ett duggregn hade börjat falla, men min dag var långt ifrån över. Jag hade en lång att göra-lista att ta tag i, som bestod av lika delar kriser och möjligheter.