© Pia Lerigon, 2021 Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2021 www.whipmedia.se/konsten-att-flirta Grafisk form: Anders Nyman Omslagsbilder: Shutterstock Författarporträtt: Jini Sofia Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2021 ISBN 978-91-89409-09-5
1
Fredag T VÅ V E C KO R I N N A N M I D S O M M A R A F T O N
Trettiofyra år och vaktar min väninnas barn som vägrar komma upp ur äventyrspoolen trots att de badat i över två timmar. Trettiofyra. Då borde jag ha egna barn, inte vara frånskild och sitta här och vakta andras. Eller frånskild och frånskild, skilsmässa är ju bara ett pappersdokument, det är inte känslomässigt bindande. Matte och jag har snarare en paus i relationen, vi är inte ovänner eller så, absolut inte. Han behöver bara tid att hitta sig själv, säger han. Sedan svär vi en ny ed inför prästen och allt blir som vanligt igen. Det är kyligt i luften och bröstvårtorna står rakt ut genom baddräktstyget. Bubbelpoolen går på rening och då får man inte bada står det på skylten. Det tar sisådär tio minuter tills jag kan krypa ned i det varma vattnet igen och under tiden har jag satt mig på kanten. Mitt emot mig sitter två unga fnittriga tjejer, övre tonåren gissar jag. De har fått syn på något för de tisslar värre än nyss och den ena tjejen pekar till och med, sådär lite i smyg, men jag ser det. Jag vrider på huvudet. Det är rätt lite folk i simhallen, i princip bara jag, tvillingarna och de här två tjejerna. Därför är det inte svårt att lista ut vem som fångat deras uppmärksamhet. Genom badhuset kommer en ung, nordisk gud gående.
5
Han ser ut som Ralph … Rolph … Dolph Lundgren när han spelade He-Man i den där filmen min storebrorsa alltid skulle se. Fast snyggare. Mer som … Chris Hemsworth. Mmm… Enorma muskler och vågigt hår som når en bit nedanför axlarna, så blont att håret säkerligen är snövitt när det är torrt. Nu är det fuktigt som om han precis kommit ut från duschen och kroppen glänser i lampskenet. Det lyser om honom, står som en aura runt hela hans uppenbarelse. Jag drar efter andan, vem är han? Sådär har aldrig Matte sett ut, inte ens när han var sjutton och vi var nykära. Synd egentligen, jag hade inte haft något emot en sådan man. Jag biter mig i underläppen. Nej, det hade verkligen inte gjort något. Fnissar till, som om jag bryr mig om utseende. Lite kanske, men det är verkligen inte avgörande. Absolut inte. Det finns andra saker som är betydligt viktigare; intelligens, självsäkerhet, humor … Precis de sakerna Matte har. Å andra sidan är det något mer med den här mannen än bara musklerna, något … oidentifierbart. Jag sträcker på halsen och följer killens promenad genom badhuset. Han rundar äventyrpoolen, fortsätter mot oss. Jag sneglar mot tjejerna. De har bröstat upp sig, ler förföriskt. Killen är på väg mot dem, han är ju ung, runt tjugofem kanske och tjejerna ser bra ut. Jag kan inte låta bli att le jag också. Ungdomlig kärlek, så mysigt. Jag stryker med handen över kaklet, lutar mig nonchalant mot stenplattorna som är murade runt den stora planteringen med plastväxter. Kikar på honom i smyg. Mycket riktigt. Killen ska bada bubbel. Han hänger på räcket till poolen, dröjer med blicken över tjejerna som blir fnissiga och röda i ansiktet, sveper vidare, låter blicken vila på mig. Jag låtsas inte om att han studerar mig, men jag ser honom i ögonvrån. Så tar han ett kliv ned i vattnet. Ser han inte att poolen är på rening? Tydligen inte. Han fortsätter åt mitt håll. Tjejerna tittar efter
6
honom. Jag betraktar honom öppet den här gången, sådär gör man bara inte, när poolen går på rening sitter man på kanten. Han möter min blick, munnen spricker upp i ett leende. Jag skyndar att titta bort, för handen mot halsgropen, hittar hängsmycket jag fick av Matte i morgongåva, snurrar det mellan fingrarna. Hjärtat pickar fortare för varje steg han tar. Han går hela vägen fram till mig och slår sig ned bredvid mig på poolkanten. Jag stelnar till, andetaget fastnar i halsen. Det finns hur mycket utrymme som helst, ändå sätter han sig bredvid mig. Det kan inte vara mer än tio centimeter mellan oss. Jag tittar på mina ben, de ser jättesmala ut bredvid hans fullständigt gigantiska. Varför satte han sig bredvid mig? Tjejerna sitter ju på andra sidan. Jag ser dem mycket väl trots att jag har blicken nedåt. De är snygga som tjejer är i deras ålder; unga, smala, med långt blonderat hår. Mitt hår är varken långt eller kort, det är halvlångt. Jag är varken tjock eller smal, jag är halvtjock. Jag är varken ung eller gammal, jag är något mellanting. Och mitt hår är varken mörkt eller ljust för det är råttfärgat som det så vackert kallas. Varför satte sig killen bredvid någon så medelmåttig som jag? Aha! Nu förstår jag. Härifrån kan han spana in tjejerna. Haha. Min kropp slappnar av. Att jag alltid får för mig saker. Jag andas in, fyller lungorna med den karaktäristiska poolbadslukten och något annat, doften av sportigt herrschampo. Mmm… Jag lyfter på huvudet, kastar en blick över axeln för att säkerställa att inget hänt Anna och Axel. Det är totalt onödigt för tvillingarna för ett sådant liv att det omöjligt går att missa att de lever. De kastar boll och skratten ekar mellan de stora glaspartierna. Passar på att spana in killen. Han sitter avslappnat men ändå stabilt, ser trygg ut, är verkligen en man att hålla i när det blåser. Sniffar, ja, det är han som doftar så gott. Jag stryker bort luggen från pannan, låter fingrarna leka med en
7
hårtest, sväljer … Kanske inte så konstigt att han ger ett självsäkert intryck när han är så fruktansvärt muskulös. Och manlig. Och ung, förfärligt ung. Jag sätter mig tillrätta igen. Försöker låtsas som att han inte sitter där, att det bara är jag och tjejerna och att allt är precis … normalt. Jag kan inte fortsätta titta på killen, det är löjligt att jag ens tycker han är manlig så ung som han är. Dessutom är jag gift, eller på paus snarare. Det är samma sak. Jag sträcker på mig, lägger händerna på låren, för dem fram och tillbaka längs med benen, studerar lite frånvarande … växterna. ”Hej”, säger han och jag rycker till. Jag tittar på tjejerna men de svarar inte. Killen bredvid skrattar ett varmt, klingande skratt och sträcker fram handen. Mot mig? ”Jag heter Antonio.” Antonio? Killen är ju ursvensk, en nordisk gud. Oden typ … Nej, Oden var väl den enögda gubben? Thor menar jag såklart. Ja exakt, han ser ut som Chris Hemsworth när han spelade Thor. Han är en Thor. Han kan inte heta Antonio. Jag räcker honom handen. Den försvinner in i hans och då har jag ändå väldigt långa fingrar. Han kramar den mjukt men ändå fast, inte för hårt, inte för löst. Det är som om en kraft går raka vägen ut genom hans hand och in i mig för det börjar pirra i hela kroppen. Jag sväljer. ”Emely”, får jag ur mig. Emely med e i mitten. Det blev så för att mamma stavade fel på födelseattesten. Hon blandade ihop den engelska stavningen Emily med den svenska stavningen Emelie. Nu är jag ett mellanting. Det mest udda med mig är stavningen av mitt namn, brukar jag säga … Fast skillnaden i uttal är så liten att det låter som Emily eller Emelie. Det är få som ens uppfattar den udda stavningen. Så egentligen är det inte särskilt speciellt.
8
Killen håller fortfarande kvar min hand. Borde han inte släppa snart? ”Emely”, upprepar han och får namnet rätt. Rösten är mjuk, det är som att han smeker varenda bokstav. Jag spärrar upp ögonen och blinkar. Får tunghäfta. Sa han … mitt namn alldeles rätt? Ja, det gjorde han. Jag nickar. Allt jag lyckas göra är att sitta som en dum nickedocka. De blå ögonen dröjer sig kvar vid mina. Blå? Nej, de är snarare turkosa. Vilken ovanlig färg. Jag drar andan. ”Trevligt att ses.” Han ler sitt fantastiska leende. Jag sväljer och suger in underläppen. Blinkar lite till. Äntligen släpper han handen. Hjärtat bankar som en stångjärnshammare. Det är varmt i lokalen, kokhett. Jag drar i baddräkten för att svalka mig. ”Jag har inte sett dig här förut, är du ofta här?” frågar han. ”Nej.” Något mer, jag måste säga något mer. Jag kan inte bara svara nej, hur trist är inte det med en person som bara svarar ja och nej? ”Det är första gången jag är här. Jag bor hos min bästa vän.” Skit! Jag sväljer tungan. Försöker i varje fall. Var jag tvungen att säga det där om var jag bor? Nu tror han att jag inte har någonstans att bo, vilket är fullständigt sant. Men det är bara tillfälligt, tills jag och Matte flyttar ihop igen. ”Alltså”, lägger jag till, ”jag är bara på besök.” Det är ingen lögn, inte en riktig lögn. Folk skulle kunna säga att jag besöker Tessie. I ett par månader, eller ett halvår … eller så. ”Egentligen bor jag inne i stan.” Bodde. Jag bodde inne i stan. Min make bor där fortfarande och jag ska snart flytta tillbaka. ”Aha”, säger han och det glimmar till i ögonen, den där auran eller vad det är växer och blir ännu större, det går inte att förklara, det är som en urkraft som strålar ur honom. ”Jag förstår vad du
9
menar. Själv bor jag hos syrran. Hon tycker det är jobbigt att bo själv nu när killen dragit, men det gör mig inget att bo hos henne.” Han pekar bakom sig, det är omöjligt att veta vart han pekar för jag har noll koll på väderstrecken här inne i badhuset. Dessutom känner jag inte till Gustavsberg särskilt väl. Ändå vrider jag på huvudet. ”Bor din bästis i närheten?” ”Va? Nej.” Jag skakar på huvudet. ”Hon bor i Nacka. Jag är här med hennes barn. De ville så gärna åka till badhuset.” ”Aha”, säger han. Det verkar vara en standardfras. Han är säkert inte särskilt intelligent. Men nej, varför skulle han vara det? Han kan ju inte ha allt. Jag tittar efter Anna och Axel. Nu ligger de och guppar på badbollen, försöker ta den ifrån varandra och för ett fasligt liv. Mycket skratt, men ett fasligt liv. Antonio tittar också dit. ”Är det där din kompis barn?” ”Ja, jag ser efter dem.” ”De verkar stora nog att klara sig själva.” Jag rycker till. Hur dum får man bli? Man kan inte lämna barn ensamma i badhuset. Vad som helst kan hända. Jag har förstått att han inte är någon Einstein, men vanligt vett kan man väl ändå kräva? Jag borde avsluta samtalet, han är verkligen inte min typ och samtidigt … Vad är det med honom jag inte kan sätta fingret på? Vem är han, hur kan han stråla så? Nyfikenheten tar överhanden. ”Vad gör du själv här?” säger jag. ”Jag tränar på gymmet.” Återigen pekar han med armen, den här gången åt ett annat håll. Jag lyfter på ögonbrynen. Naturligtvis tränar han på gymmet. ”Jag gillar att simma en stund efter träningen”, lägger han till. ”Och bada bubbel”, säger jag. Han skrattar det är där klingande skrattet igen, ett skratt så
10
härligt att jag kommer på mig själv med att le. Han är faktiskt rätt charmig, vad spelar det då för roll att han inte är något ljushuvud? Det är ju inte så att jag ska gifta mig med killen. ”Nej, jag brukar sällan bada bubbel.” Han blinkar åt mig. ”Men det är rätt trevligt.” Hjärtat tvärstannar. Blinkade han mot mig? Är han galen? Jag är ju mycket äldre än han. ”Jag borde göra det oftare”, fortsätter han, ”eller vad säger du, skulle du vilja göra det oftare?” Jag kippar efter luft. ”Äum … Ja …” Skit, nu låter jag också som en dumbom. Jag är ingen dumbom, jag är en intelligent och hårt arbetande karriärkvinna. ”Jag menar, det är trevligt men jag är inte här så ofta, som sagt, det är ju första gången jag är här.” Nej nu babblar jag istället. Det här går verkligen inte bra. ”Men kanske inte den sista?” Han kisar med ögonen. ”Äum …” Nej, nu låter jag så där dum igen. Vad gör han med mig? Jag drar in andan och rätar på ryggen. ”Det vet jag inte.” Leendet dör ut och han vänder bort blicken. Det drar kallt och jag lägger armarna om kroppen. Tjejerna har gett upp och gått, jag såg inte ens när det skedde. Sneglar på honom. Nu ler han igen, sitter där och smilar för sig själv. Jag studerar mina ben. Ska inte bubbelpoolen komma igång snart? Hur länge måste de rengöra det där vattnet egentligen? Som på beställning hostar poolen till och fylls av stora, härliga bubblor. Åh, äntligen. Jag glider ned i vattnet, låter värmen omsluta mig. Blundar, utestänger hela världen. Honom framför allt. Det här ska bli så skönt … Ett muskulöst lår trycks mot mitt. Jag flämtar till. Antonio sitter vid min sida och det går tusen stötar genom kroppen.
11
Skit, det kan inte gå tusen stötar genom kroppen. Jag är ju gift. Inbillning, det är bara inbillning. Det kanske är statisk elektricitet eller något sådant. Ja, så är det naturligtvis. Jag försöker dra mig undan, men det är omöjligt. Jag slickar mig om läpparna. Måste han sitta så nära? ”Hur gammal är du?” Va? Frågar han efter min ålder? Det kan jag ju inte uppge. Han är bara barnet jämfört med mig. ”Man frågar aldrig en kvinna om hennes ålder.” ”Jag är tjugoett”, kläcker han ur sig. Var han tvungen att berätta? Tjugoett. Det är barnarov. Åh nej, jag som gissat på tjugofem, det här blir bara värre och värre. ”Jaha”, säger jag och flackar med blicken. Killen är tjugoett. ”Kom igen, säg hur gammal du är.” Han buffar till mig. Jag skrattar till. Det är inget äkta skratt utan ett sådant där komoch-hjälp-mig-skratt. Sluta buffa, sluta sitt så nära, sluta vara så galet snygg! Hur kan man vara så manlig när man bara är tjugoett år? Killen är inte äldre än ett barn. Jag stryker mig över håret. ”Du får gissa.” ”Gissa?” ”Ja, gissa.” Ha där fick han så han teg. ”Nitton?” Jag ser på honom att han inte menar det, att han omöjligt tror att jag är nitton men att han säger så för att vara snäll och inte råka säga en ålder som är äldre än min verkliga. Därför drar han till med så lågt han bara kan komma på. Jag skakar på huvudet och för tummen uppåt. ”Tjugo?” Det här är ju löjligt. Men samtidigt lite gulligt. Han försöker verkligen inte göra bort sig. Jag för tummen uppåt igen. ”Tjugoett?”
12
Låter han tveksam på rösten? Naturligtvis inte, varför skulle han det? Jag fortsätter med tummen. ”Tjugotvå?” Jag skakar på huvudet. ”Tjugotre?” Nog är det darr jag hör på rösten? Upp med tummen. ”Tjugo … fyra …?” Nu är han rejält tveksam. Har han på allvar svårt att tro att jag inte skulle vara äldre än tjugofyra? Det är galet. Det är tio år fel. Jag borde avbryta det hela och låtsas som att jag bara är tjugofyra, men det här är kul. Han kommer lägga benen på ryggen och springa när han får veta min verkliga ålder. Jag ler och fortsätter vifta med tummen. För varje årtal blir han mer och mer tveksam, skakar på huvudet som att han inte tror mig. ”Trettiofyra?” Han rynkar pannan rejält. Den här gången nickar jag. Han andas ut. Killen andas ut. Jaha, det var det. Nu kommer han resa sig upp och gå. Det var roligt så länge det varade. Killen blir kvar. ”Du ser inte ut som trettiofyra”, säger han. ”Jag trodde du var max tjugoett.” ”Tack.” Han är inte klok. Hur kan han tro något sådant, han har ju sett tvillingarna. Hur kan han tro att jag har en bästa vän med så stora barn om jag bara är tjugoett? Ser han inte att Anna och Axel är tolv år gamla? Jag menar, de ser åtminstone ut att vara över tio. Killen är som sagt inte särskilt smart. Men jag kan inte låta bli att le, troligen skiner jag som en sol. Tänk att han trodde att jag var tjugoett. Jag – tjugoett? Jag sätter handen för munnen, kväver ett fnitter. Låter fingrarna glida längs med kinden, hakan, vidare mot halsen, nacken. Masserar lite. Fingrarna trasslar in sig i håret, reder ut det.
13
Antonio följer min hand med blicken, de turkosblå ögonen blir större och större. ”Vad säger du?” Han höjer på ögonbrynen och fuktar läpparna med tungan. ”Vill du följa med hem till syrran? Hon är borta i kväll. Jag kan laga italiensk pasta. Gillar du pasta? Annars kan du få något annat.” Jag rycker till. Är han tokig? Han vet om min ålder och ändå frågar han om jag vill följa med honom hem? Jag sneglar mot barnen. De är lika vilda som tidigare. Jag ser efter min väninnas barn, hur kan han tro att jag kan följa med honom? Det går naturligtvis inte. Fast lite kul är det faktiskt. Tänk, jag har blivit uppraggad. Wow, det måste vara första gången. Jag sträcker på mig. Ska jag säga att jag är gift? Nej, det behöver han inte veta. Jag sätter pekfingret och tummen mot den plats vigselringen satt, men den är borta. Just det ja, den tog jag av mig. Jag och Matte har ju en paus, men det behöver han inte heller veta. ”Nej, tack”, svarar jag och ler. ”Nu måste jag åka hem med barnen. Det var trevligt att ses.” Jag reser mig upp och går, med långa stadiga steg kliver jag ur poolen. Hans blickar bränner i ryggen. Tror jag. Blickar känns inte. Jag bara gissar.
14
2 ”Vet du vad som hände på badhuset i dag?” säger jag till Tessie. Vi står i köket och lagar mat. Det blir hemlagad italiensk pasta som Tessie kört i pastamaskinen till långa linguini. Lite ironiskt är det faktiskt. Undrar om Antonio är italienare? Jag frågade aldrig. Fast nej, jag skakar på huvudet, han pratade perfekt svenska och var alldeles för blond för det. ”Vadå?” svarar Tessie frånvarande och plockar ut en burk krossade tomater från skafferiet. ”Jag träffade He-Man i dag.” ”He-Man, vem?” ”Du vet He-Man, universums härskare. Dolph Lundgren spelade honom. Vi var små då, men min storebrorsa lekte alltid med de där gubbarna och såg filmen om och om igen. Kommer du inte ihåg det?” Tessie och jag har känt varandra sedan vi var barn. Vi hamnade i samma lågstadieklass. Vi var de enda barnen till arbetarföräldrar, inte för att vi förstod det då, men vi pratade likadant och det band oss samman. Men efter trean blev Tessie uppflyttad klass efter klass. Hon är ett underbarn, särbegåvad eller vad det kallas. Var färdig med universitetsstudierna samma år som jag började på universitetet, blev tillfrågad av professorn själv om hon ville bli hennes doktorand. Träffade Johan, som är tio år äldre, och bestämde sig för att omedelbart gifta sig och skaffa barn. Skrev klart doktorsavhandlingen med en tvilling på vardera arm. Totalt omänsklig med andra ord. Absolut inte jante om jag säger så. Vägrar följa det svenska idealet om att man inte ska tro att man är något … och det är så coolt. Tänk om jag vore som Tessie. Varför har jag inget som är speciellt?
15
Men jag jobbar på det. Har börjat med mindfulness. Det är min nya grej – zen, leva i nuet, aldrig brusa upp. Det är min specialitet. Tessie skakar på huvudet. ”Han är lika muskulös som Hulken”, försöker jag och måttar med armarna. ”Skitstor. Hur mycket muskler som helst. Du skulle ha sett tonårstjejerna, de dreglade över honom.” ”Mm …” Hon är helt uppe i matlagningen, fräser lök och öppnar burken med tomater samtidigt. Jag står och tittar på. Matlagning är inte min grej. Jag har frågat om hon vill ha hjälp, men det behövs inte säger hon. Tessie är väldigt noggrann av sig. Det är inte vem som helst som får hacka hennes lök. Framför allt inte jag. ”Han trodde att jag var tjugoett.” ”Hehe”, skrattar Tessie och häller tomaterna i stekjärnet. ”Såklart han inte gjorde.” ”Det gjorde han visst.” ”Nej.” Tessie skrockar förnöjt. ”Det gjorde han inte.” ”Jo, han frågade hur gammal jag var och då sa jag att han fick gissa. Han svarade nitton så jag viftade med tummen.” Jag demonstrerar genom att hålla tummen framför Tessie. ”Då sa han tjugo och sedan tjugoett och då hörde jag att han tvekade. När han kom till tjugofyra var det inget snack om saken – han trodde knappt att jag var tjugofyra. Du skulle ha sett hans min.” ”Hör du Johan, Em säger att hon träffat Hulken i dag.” ”Hulken?” Johan tittar upp från telefonen. Han skulle duka, men tallrikarna står i en hög på bordet och själv fastnade han i något mejl eller vad det nu är han tittar på. Johan är programmerare och har alltid näsan i telefonen eller i en datorskärm. ”Inte Hulken”, försöker jag. ”He-Man.” ”Du hör”, säger Tessie och garvar. ”Hon hittar på. Hon säger att killen trodde hon var tjugoett.”
16
Johan drar upp mungiporna och sedan ner dem igen. ”Du är rolig du”, säger han med sin alltid lika allvarliga röst. Tessie klappar mig på axeln, sådär moderligt. ”Kan du skölja ur den här burken och lägga den i metallåtervinningen?” Hon sträcker fram den tomma burken med krossade tomater. Jag tar inte emot den. Det här är viktiga saker, Tessie måste tro mig. ”Han frågade om jag ville hänga med honom hem på middag i kväll.” Tessie tappar burken, den faller ned på golvet med ett tjong och sprayar golvklinkern röd. ”Vad sa du?” Jag stirrar på de röda fläckarna. Genast är katten där och slickar i sig tomatspillet. ”Att han ville bjuda mig på middag.” ”Varför är du här?” Tessie puttar iväg mig. Jag får hoppa för att inte kliva i kladdet på golvet, eller på katten. ”Sluta, vad gör du?” Tessie skakar på huvudet. ”Varför är du inte med killen?” Jag rynkar pannan. ”Jag såg ju efter barnen.” ”Barnen? De är stora, de klarar sig själva.” Jag skakar på huvudet. ”Dessutom är jag gift!” Tessie lägger armarna om mig och kramar hårt. Hon är en storvuxen kvinna, inte lång men bred och jag försvinner in i hennes famn. ”Du är inte gift, Em. Du är skild.” Måste hon påminna mig hela tiden? Gift, skild, det är bara en pappersbagatell.
17
”Vi har bara en paus”, viskar jag. Tessie släpper taget om mig så hon kan titta mig rakt in i ögonen. ”Jag vet att det inte är vad du ville, men skilsmässan har vunnit laga kraft. Du är officiellt singel.” Jag skakar på huvudet. Singel, ett sådant fruktansvärt ord. Tessie sätter händerna på mina axlar, nickar som att förtydliga det hon kommer att säga. ”Det som hänt är något positivt. En kille har visat sig intresserad. Vi har ju pratat om att det är dags för dig att gå vidare. Ring honom och säg att du ändrat dig.” Jag sliter mig loss. Vad är det för positivt med att vara skild? Tessie har ingen aning om vad hon pratar om, hon är fortfarande tillsammans med sitt livs kärlek. Hon fattar inte vad jag går igenom. Om hon tror att det är dags för mig att gå vidare har hon fel. ”Ring honom? Jag har inte hans telefonnummer. Jag sa nej tack och gick min väg.” ”Gick du din väg?” ”Ja.” Jag spärrar upp ögonen. ”Är det så konstigt?” Tessie nickar. ”Var han ful?” ”Ful? Nej, han var skitsnygg. Han såg ju ut som He-Man. Massa muskler. Jättemanlig.” Jag demonstrerar genom att spänna armmusklerna. Inte för att jag har mycket till muskler att spänna. Ett leende letar sig upp i Tessies ansikte. ”Så, vad är problemet?” ”Problem? Måste det finnas ett problem?” ”En snygg karl raggar upp dig och du tar inte ens hans telefonnummer.” ”Hur skulle det ske? Vi satt i bubbelpoolen.” Jag snörper på munnen.
18
”Som om du skulle ha några problem att memorera ett telefonnummer. Du sitter med siffror dagarna i ända.” ”Bara för att jag jobbar på bank betyder inte det att jag sitter med siffror hela dagarna. Jag är projektledare!” Tänk att folk har så förutfattade meningar om banktjänstemän. Tessie borde veta bättre. ”Kom inte och säg att du inte skulle minnas ett telefonnummer.” ”Måhända.” Jag drar mig undan. Hon är jobbig. Måste hon tjata om det där? Gjort är gjort. Jag har inte killens telefonnummer. Det föll mig aldrig in att fråga. Han är alldeles för ung. ”Han är tjugoett.” ”Tjugoett?” Tessie brister ut i skratt. ”Var det inte han som trodde du var tjugoett?” ”Jo, men han var också tjugoett. På riktigt alltså.” Tessie ruskar på huvudet. ”Det förstår du väl att han sa sådär bara för att ragga på dig.” Varför säger hon så? Tycker hon inte att jag ser ung ut för min ålder? Det är faktiskt inte första gången folk tagit fel. Jag vänder mig om och går bort till bordet. Johan har sjunkit ned på en stol och fingrar på telefonen. Jag tar tag i tallrikarna och placerar ut dem. Bröstet häver och sänker sig under mig. Mindfulness, jag måste tänka mindfulness. Tessie är min bästa vän, hon älskar mig och menar inget illa. Jag ska inte brusa upp, jag ska ta det lugnt. Ett tusen ett … Ett tusen två. MÅSTE HON VARA SÅ HIMLA JOBBIG! ”Är maten klar?” Anna formligen ramlar in i köket. Axel kommer tätt efter. ”Hungrig!” ”Inte än.” Tessie lyfter blicken och ger ifrån sig ett tjut. ”Vad har ni gjort? Ni är lortiga som …”
19
Anna och Axel tittar på varandra. Skrattar. De har jord i ansiktet. ”Skateboard!” ”Vi ramlade, men det är lugnt.” Båda flinar. Tessie suckar. ”Gå och tvätta er.” ”Stopp! Vänta!” Jag viftar med handen. Tvillingarna stannar, ser på mig. Nu har jag min chans. ”Visst såg ni att jag pratade med en jättemuskulös kille i dag? Som Hulken.” Jag nickar ivrigt mot Tessie. Nu, nu får hon höra att jag talar sanning. Tvillingarna var där. De vet. ”Hulken? Cool. Var?” Axel vrider på huvudet som om han skulle hitta Hulken i köket. Jag slår handen för pannan. ”På badhuset såklart.” Kom igen, snälla, säg att du sett honom. Jag gräver in fingrarna i håret. Axel skakar på huvudet. ”Nej, där var ingen Hulken.” ”Jag har inte heller sett Hulken.” Anna rycker på axlarna. ”Det skulle jag ha kommit ihåg.” Jag sjunker ihop. Tessie klappar i händerna åt tvillingarna att raska på och de lullar ut ur köket. ”Såg du någon grön människa?” frågar Axel i dörröppningen mellan kök och hall. ”Nej”, hörs Annas röst från hallen. ”Kroppsfärg kan knappast sitta kvar på någon som är i ett badhus.” ”Emely kanske såg i syne”, svarar Axel. ”Ja”, säger Anna. ”Hon är säkert färgblind.” Tessie brister ut i ett skratt som får de stora brösten att hoppa. ”Du hör vad tvillingarna säger. Du bara yrar.”
20
Det här blir bara värre och värre. ”Nej, jag lovar. Jag talar sanning!” Tessie blinkar åt mig med ena ögat. Åh, så irriterande. Hon bara retas med mig. Och jag gick på det. Jag rycker åt mig besticken som Johan lagt i en hög på bordet. ”I morgon går vi ut, du och jag och tjejerna”, säger Tessie, stoppar en sked i såsen och smakar av. ”Du måste lära dig ragga karlar.” Hon skrattar som om det är ett skämt. Hennes humor är inte det minsta kul. ”Det behöver jag inte alls!” ”Em, kära Em. Du har varit tillsammans med Matte sedan du var femton. Du har aldrig haft någon annan man. Det är dags nu. Sorgeåret är över.” ”Det har inte gått ett år.” ”Ett halvår då?” Jag vill inte gå ut. Jag vill inte ragga karlar. Jag vill inte träffa någon ny. Jag vill bara ha Matte, förstår hon inte det? Han är mitt livs kärlek och tanken var att vi skulle köpa villa, vovve, Volvo och skaffa ungar … Vungar … Ska det inte vara ett ord på v? Jag biter ihop och placerar ut besticken där de ska vara. Min specialitet är att aldrig brusa upp. Andas, jag måste lugna ned andningen. Gör mitt bästa för att vika servetterna fast jag vet att det är lönlöst. Det duger ändå inte åt Tessie. Varför bryr jag mig? Varför går jag inte bara och lägger mig och drar täcket över huvudet? Tessie trallar från spisen. ”Vi ska gå ut, i morgon ska vi uuut”, sjunger hon på en oigenkännlig melodi. ”Em ska ligga.” ”Det ska jag inte alls!” Jag slår handen för munnen. Det där var verkligen inte zen att uttrycka mig sådär. Nu måste jag kratta extra länge i min lilla sandlåda jag har på rummet. Får tag i närmaste gaffel, drar den
21
mot tallriken, tänker mig att det är sand. Ja, det funkar. Lugnet infinner sig. ”Hör du det, Johan?” Tessie ropar från spisen. Johan tittar motvilligt upp från mobilen. ”Va …?” ”Jag och Em ska gå ut i morgon.” ”Okej.” ”Förresten kan du hämta svabben och torka upp tomatspillet innan Misse sätter i sig plåtburk och allt.” ”Tomatspill?” ”Bara gör som jag säger.” ”Okej.” Johan nickar och reser sig upp. Jag suckar. Jag är inte redo för att träffa någon ny. Absolut inte. Krattan ger ifrån sig ett gällt gnällande ljud som skär genom märg och ben. ”Em, sluta skrapa mina tallrikar!”
22