9789189298064 by Smakprov Media AB

Sagt om De Aderton:

RIKETS BESKYDDARE

ANTON BERG är författare, radiopro ducent och dokumentärjournalist, känd och prisbelönad för sina reportage i bland annat P3 Dokumentär. Han är en av skaparna bakom podcasten Spår, som fick stor betydelse i samband med att Kaj Linna friades efter 13 år i fängelse. Våren 2021 släpptes HBO:s dokumentärserie Knutby: I blind tro, med Anton Berg och Martin Johnson. Trohetseden är upp följaren till Anton Bergs debutroman De Aderton (2018), som har sålts till ett flertal länder.

När samhället skakas står den nytillträdda, kompromiss lösa statsministern Lova Magnusson i centrum. Men på vems sida är hon egentligen? Och vad ligger bakom den vårdnadstvist som Stina Forss, Axels kollega och vän, dras in i?

TROHETSEDEN är den rafflande andra delen i trilogin

TROHETSEDEN

En uppmärksammad rififikupp mot Nationalmuseum slutar med att journalisten Axel Sköld plötsligt har en stu len Rembrandttavla i sin ägo. Tillsammans med historie professorn Vilhelm Skrak försöker han blottlägga de led trådar som tavlan döljer. Samtidigt utreder polisen ett bombdåd i centrala Stockholm. Är det ett terrordåd eller finns det en annan agenda?

”Laddad läsning. De Aderton är som gjord för att omvandlas till ett rafflande TV-drama.” MAGASINET FILTER

”Boken andas Stieg Larssons Millennium-trilogi och har precis samma driv [...] En äkta bladvändare.” DAGENS INDUSTRI

”En effektiv spänningsroman.” JYLLANDSPOSTEN

”En riktigt spännande politisk thriller.” TIDNINGEN TARA

”Anton Berg må vara debutant, men hans förstlings verk är sannerligen ingen dussinvara. Han lyckas fånga in mig tämligen omgående och sedan finns bara en uppgift, att läsa för att förstå hur det hänger ihop.” KRISTIANSTADSBLADET

om De Aderton. Journalisten Axel Sköld ställs öga mot öga med ett hemligt sällskap – som inte skyr några medel för att bevara sin makt.

”Denna debut har klara drag av Stieg Larssons Millenniumtrilogi ... Jag har svårt att lägga boken åt sidan.” MITTMEDIA

”En oavbrutet fascinerande roman.” BIBLIOTEKSTJÄNST

A D E RTO N TRILOGIN

”Smart berättad och en favorit den här bokhösten.” MITT GÄVLE

”Välskriven och spännande.” TIDNINGEN LAND

”Om du gillar konspirationsteorier och böcker som anknyter till verkliga händelser är De Aderton verkligen något för dig.” ISBN 978-91-89298-06-4

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Depositphoto Författarfoto: Viktor Fremling

9 789189

298064

FEMINA

TROHETSEDEN ANTON BERG DE ADERTON-TRILOGIN DEL 11

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se TROHETSEDEN © 2021 Anton Berg Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphoto Författarfoto: Viktor Fremling Kartillustration, för- och eftersättsblad: Martin Ander Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2021 ISBN: 978-91-89298-06-4

Till minne av Peter Du gav mig trygghet, skratt och mod. Allt en människa behöver. Tack.

andlingen i denna roman har likheter med händelser från verkligheten. Vissa affärer ur den svenska vapen smugglingshistorien har verkligen ägt rum så som de beskrivs. Även vissa underjordiska förbindelser mellan öar i Stockholms innerstad är korrekt återgivna. Andra inte. Presskonferensen där åklagaren lade ner utredningen av mordet på Olof Palme har också verkligen ägt rum, även om jag hade önskat motsatsen. Andra händelser i denna historia är rena påhitt, sprungna ur min fantasi. När det gäller sanning och lögn, verklighet och dikt, ber jag dig som läsare bara hålla en tanke i huvudet under berättelsens gång. Det är ett citat som yttrades av Margareta Bergström, hovrättspresident, efter frikännandet av Kaj Linna 2017: ”Allt är inte sant som är sanning likt.” Stockholm, april 2021 Anton Berg

Prolog Vakten som patrullerade rundan fick anropet tolv minuter över fyra på morgonen. Ett vibrationslarm hade löst ut på Nordiska museet, knappa två kilometer bort. Han svarade ledningscentralen och rullade omedelbart ut från sin parkeringsficka på Södra Blasieholmen. Så fort vakten lämnat platsen inledde en svartklädd gestalt, som hade hållit sig dold på baksidan av Nationalmuseum, sin klättring uppför stenfasaden. Det skulle ta vakten minst tio minuter att ta sig fram till museet och larma av, sedan ytterligare fem minuter att gå den föreskrivna extraronden man alltid gjorde vid larm, falskt eller icke. Därefter säkert fem minuter till innan han var tillbaka igen. Totalt tjugo minuter. Det var gott om tid. Gestalten, som hade mörka byxor, en grå jacka och svart målat ansikte under en tunn grå mössa, tog sig vigt uppför väggen via stupröret på västra sidan och mindre än en minut efter påbörjad klättring slängde han sin svarta ryggsäck över takkanten. Vid det pyramidformade glastaket tre våningar ovanför entrén, hade han kunnat njuta av en spegelblank fjärd framför det kungliga slottet. Morgonen var bedövande vacker – men det var inte utsikten som intresserade mannen. Ur ryggsäcken tog han fram ett ledat stålinstrument som han hanterade effektivt, och med en cirkelformad rörelse skar han 9

genom glaset i taket. Ett sugkoppshandtag hindrade den cirkulära glasskivan från att falla till golvet tolv meter under honom. Under glaspyramiden fanns ljusslussen där solen fick flöda in i museet. Mannen hakade fast linan i snöskyddsräcket på taket bakom sig och tog sig in genom hålet han åstadkommit. Ljudlöst firade han sig ner och stannade strax ovan den översta våningen. När skorna rörde vid räcket och han försiktigt gled ner på golvet hade ännu inget larm aktiverats. Informationen han fått visade sig stämma. Hittills. Målmedvetna steg tog honom förbi oljemålningarna Gustav III:s kröning, Karl XII:s likfärd och en byst av George Washington. Vid ett litet porträtt av en ung man med yvig frisyr och svart sammetsmössa stannade mannen upp. Han tog fram en liten ficklampa. Rembrandts självporträtt. Han noterade på armbandsuret att det hade gått fyra minuter och tretton sekunder. Nära nu. På andra sidan av den innervägg där det ovärderliga porträttet från år 1630 hängde, hittade han vad han sökte. Återigen en oljemålning och åter en Rembrandt. Ljuset vittnade om mästarens storhet och om likheten med självporträttet på andra sidan väggen. Men motiven, och framför allt storleken, skilde sig åt betydligt. Ur en benficka tog mannen fram mattkniven. Han kände hur svetten under den tunna mössan började bryta fram. Armarnas muskler var fortfarande varma efter klättringen men han litade på sin precision. Frågan var om han kunde lita på sin information? Hittills hade allt förlöpt planenligt, men att ge sig på ett av museets mest kända och storslagna verk skulle bli det slutgiltiga testet. Kunde verkligen uppgiften om larmet stämma? ”Innerväggarna är gröna. Vibrationslarmet är bara knutet till ytterväggarna.” Han mindes raderna från tipset, mindes också hur mycket han betalat för just den kvaliteten på information – och tog tre djupa andetag. Med stadig hand skar han ett fullkomligt perfekt snitt längs tavelramens vänstra del. Duken lossnade 10

med ett mjukt frasande. Han stelnade till. Tvingade sig själv att andas lugnt. Lyssnade. Allt var tyst. Tre likadana snitt senare var duken befriad från sin ram. Han placerade ett tunt linnetyg över motivet och rullade sedan ihop målningen ytterst försiktigt. Ur ryggsäcken tog mannen fram ett teleskopfodral som han expanderade. Två meter långt passade det perfekt kring den 196 centimeter långa rulle som Rembrandts målning nu förvandlats till. Mannen lade undan kniven, noterade tolv minuter och trettiosex sekunder på klockan, tog rullen under armen och joggade tillbaka samma väg som han kommit. Fortfarande inget larm. Vid ljusslussen hakade han fast rullen i sin ryggsäck, tog tag i linan, och med imponerande arm- och benstyrka drog han sig upp mot hålet han skurit i takfönstret. Under honom dinglade en oljemålning värd hundratals miljoner kronor. Tjugoen minuter efter falsklarmet på Nordiska museet var vakten tillbaka på sin parkeringsplats vid Södra Blasieholmen. Klockan var 04.33. En fredag i juli tog sin början. Det skulle dröja ytterligare tre timmar innan stölden upptäcktes. Bakom museet, vid Nybrokajen, startade en aktersnurra. En svartklädd gestalt lämnade kajen i en enkel gummibåt. Längs med babordssidan låg en två meter lång cylinder. Gestalten styrde sydostligt förbi Gröna Lunds nöjesfält. Med den uppåtgående solen tog han till slut in den storslagna upplevelsen som en julimorgon på spegelblanka farvatten mitt i Stockholm bjuder på.

Kapitel 1 På samma museum tog sexton timmar tidigare en gänglig man med trasslig frisyr trappan upp till entrén i dubbla steg. Han var sen till ett möte. Igen. Han frös till med handen på entréhandtaget. Nyhetssändningen han lyssnade på i lurarna fångade plötsligt hans uppmärksamhet. ”… så till den uppmärksammade polisutredningen av bankiren Ragnar von Scheeles död. Polisen har kritiserats för att hemligstämpla utredningen trots att von Scheeles död inte ansetts vara mord. Tidigare i veckan beslutade riksåklagaren att häva sekretessen efter påtryckningar från regeringen och idag framkom att Ragnar von Scheele avlidit till följd av långvarig exponering för det radioaktiva ämnet polonium 210. Mer än så vill polisen i dagsläget inte berätta eftersom utredningen nu klassas som mord och förundersökningssekretess återigen råder.” ”Axel! Jag började tro att vi skulle få sätta igång utan dig … och det hade jag gärna gjort.” Vilhelm Skraks röst avbröt Axel Skölds tankar kring mordet på von Scheele. Den omfångsrike historieprofessorn mötte honom med en bister uppsyn men sprack strax upp i ett leende och vände sig mot pojken han höll i handen. ”Du har tur som har David på din sida, han vägrade gå utan dig.” 13

Axel hälsade på Skrak med en snabb handskakning och mumlade en ursäkt innan han gav David en kram. Pojken lyste upp. ”Ja visste du kom. Ja visste!” Ännu en gång slogs Axel av hur mycket som hänt med Davids talförmåga. Han mindes hur Stina kämpat med kurser i teckenstöd för att kunna kommunicera med sin son under åren fram till att David började i särskola. Hon vägrade låta sig nedslås och vände det faktum att Davids funktionsnedsättning saknade diagnos till en möjlighet. ”Ingen vet ju vad han är kapabel att lära sig.” Hon hade fått rätt. Nu pratade David på, nästan enerverande mycket, medan Skrak och Axel lotsade honom till hissen. ”Vicken siffa?” ”Fyra, vi börjar högst upp.” David såg ut som om Skrak gett honom en glass. Högst upp innebar längst hissresa. Jackpott. ”Titta Ack-sel!” Axel försökte att inte le åt gulligheten i det överdrivna k-ljudet som David nyss lärt sig. Pojken höll fram sin mobil och spelet han och Axel hade lagt så många timmar på tillsammans. ”Finns de många pockemånn i museet?” ”Ja David, här kommer du kunna fånga jättemånga Pokémon.” David log och som vanligt smittade leendet av sig på Axel. Även Skrak skrockade. ”Man kunde ju tro att det var tavlorna som lockade när man går på Nationalmuseum.” Axel vände sig mot Skrak med en road uppsyn. ”Du tycker att det är konstigt att en tioåring är mer intresserad av mobilspel än oljemålningar på döda kungar? Du har kanske glömt hur du själv var som barn?” ”Det är just det jag inte har gjort.” Det var logiskt att Vilhelm Skrak hade varit udda redan som ung, tänkte Axel, medan han hjälpte David att fånga ett monster i mobilen, samtidigt som de lämnade hissen på översta våningen. 14

Att spela tillsammans hade blivit en ritual de båda gillade. Det var en hobby som förenade en vuxen man och ett barn med ”funkishjäna” (som David själv kallade det) på ett sätt som ingen annan aktivitet lyckats med hittills. När Axel, för att underlätta för Stina, hämtade David från skolan plockade de genast fram mobilerna och gick på ”jakt” genom Stockholms gator och parker. David älskade att fånga monstren som dök upp på skärmen, och Axel älskade att David älskade det. De började gå genom avdelningen för 1500-talskonst. Renässansporträttet av Gustav Vasa, etsningar gjorda av Rembrandt och en målning föreställande Martin Luther som fick Axel Sköld att känna sig skyldig och påkommen, oklart varför, hängde på väggarna som de passerade. Vilhelm Skrak rörde sig vaggande och hemtamt. Han stannade vid en bänk där David satte sig, fort farande förhäxad av skärmen och de färgglada monstren i spelet. Axel och Skrak tittade på Rembrandts självporträtt. Skraks ögon lyste. Så vände han sig, nästan motvilligt, från tavlan till Axel. ”Nå, ska du berätta varför du såg ut som om du lyssnade på Beethovens nia för första gången när du kom?” ”Jag hörde precis på Ekonyheterna att polisen äntligen har förstått att Ragnar von Scheele blev mördad.” Skrak höjde på ögonbrynen. ”Det var ju goda nyheter. Den hemligheten behövde sannerligen komma i dagen. Då måste fler förstå att det du har framfört är sanningen.” Axel fortsatte att betrakta målningen. En ung Rembrandt med krulligt hår instoppat i en plufsig, svart basker, stirrade tillbaka med en blick som Axel tyckte såg sökande ut. Forskande. Rent av tvivlande? ”Du glömmer att Palmemordet är löst nu. Åklagarna lade fram teorin på presskonferensen. Det gör att det jag har berättat om Ioan Petrescu kan avfärdas som rena fantasierna.” ”Struntprat!” Skraks frustande fick ett äldre par att stirra på honom med snipiga miner. I närheten av Caravaggios skulpturer och de holländska mästarnas tavlor uppskattades inte oväsen. 15

Skrak tog ingen notis om deras ogillande, men han sänkte rösten för att hålla samtalet mellan honom och Axel. ”Den där odågan till åklagare ställde till med ett stycke teater som vi inte sett sen Gustav III:s sista natt i livet. Han trissade ju upp förväntningarna till rent astronomiska nivåer, äntligen skulle vi få uppleva lösningen på mordet på vår statsminister. Men så kom han dragandes med – vadå? Varken DNA eller mordvapen. Ändå framhärdade karln, jodå, han hade visst lösningen på gåtan. Jubelidiot!” Axel log dystert. ”Vapnet var det värsta. Jag har aldrig varit med om en mer fantasifull bevisföring. Åklagaren sa rent ut att när det gällde vapnet måste Skandiamannen ha haft ett sådant – eftersom Palme blev skjuten. Hur kan han kläcka ur sig en sådan sak? Under en direktsänd presskonferens, när hela Sverige tittar?” Axel skakade bedrövat på huvudet. ”Hur fan kan det komma sig att man plötsligt, efter trettiofyra år, lägger ner vår viktigaste mordutredning och en man pekas ut utan ett enda bevis?” ”Jag tror både du och jag vet varför.” Skrak grymtade när han fortsatte runt innerväggen för att studera nästa Rembrandtverk. ”Du tror också att han var pressad? Order uppifrån?” ”Tvivelsutan – ja.” Axel följde efter Skrak och överraskades av tavlan på väggens baksida. Om självporträttet varit litet var det här verket istället gigantiskt. Oljemålningen föreställde ett tiotal personer som satt eller stod runt ett avlångt bord. Deras uppmärksamhet var vänd mot en man i ståtlig blåfärgad kungakrona. Flera svärd var riktade inåt med spetsarna mot varandra i något som Axel tolkade som en högtidlig hälsning. Rembrandt hade en närmast magisk förmåga att hantera ljuset, och hade placerat en ljuskälla mitt på bordet. Den doldes dock av en av människorna. Ljuset strålade därför från bordets vita duk och upp mot ansiktena, och det reflekterades i svärdsklingorna. Det var ett magnifikt verk och ett stämningsfullt ögonblick. ”Batavernas trohetsed.” Skrak använde föreläsningsrösten, men Axel hade inget emot det. ”Den här målningen föreställer hur bataverna svär trohet till hövdingen Claudius Civilis i deras 16

uppror mot romarna. Rembrandt fick uppdraget någon gång år 1661 att måla scenen åt holländarna för just symbolikens skull i deras uppror mot den spanske konungen. Man svär att tillsammans trotsa konungen.” ”Pi-cka-tju!” Davids häpna utrop avbröt Skrak. Axel log. För David var det naturligtvis en större upplevelse att upptäcka den gula figuren som hela Pokémonspelet förknippades med, än att se en målning av någon som dött för över trehundra år sedan. ”Fångade du honom?” ”Titta A-ck-sel!” Pojken höll fram mobilen, som vanligt på tok för nära Axels ögon. Han såg ingenting, men det behövde han inte. David strålade. ”NU ha jag ock-så Pi-cka-tju.” ”Ja den har vi väntat på länge. Vad duktig du var som lyckades fånga honom helt själv.” David verkade växa en meter där han satt på bänken och solade sig i Axels beröm och den nyfunna Pikachu-figuren. Plötsligt reste han sig upp och började gå mot salens bortre utgång. ”Kanske finns många!” Axel och Skrak travade efter, vana vid att pojkens infall styrde deras utflykter. På håll utgjorde de en udda trio. Först pojken med sin struttiga gång, fortfarande outvecklad i sin kropp och uppslukad av sin mobil, sedan den gänglige Axel med ett fågelbo till frisyr och så den valrossliknande Skrak, stor åt alla håll med en kropp som verkade trotsa tyngdlagen. Skrak hade påsar under ögonen men en pigg blick. Hans kropp svävade fram på något oförklarligt sätt. Axel tyckte om sitt sällskap. De sågs med jämna mellanrum för att avlasta Stina Forss och hennes vardagar med David. Det var i alla fall så det hade börjat. Axel eller Skrak hämtade David efter särskolan eller fritids, ofta på fredagar. Då sågs de på ett museum eller ett kafé. David var glad över att få umgås med vuxna som hade tid för honom och, misstänkte Axel, ännu viktigare: Vuxna som ville spela roliga spel på mobilen. 17

”När slutar Stina idag?” Axel förstod att Skrak ville veta hur länge han fick umgås med dem båda på museet. ”Jag möter henne med David klockan fyra, då går mitt tåg.” ”Vart ska du?” Skrak såg forskande på honom. Axel tittade bort. Han varken kunde eller ville berätta mer om tågbiljetten han hade fått. Skrak fattade vinken och lämnade ämnet. ”Jag tänkte bjuda med er tillbaka till mitt kontor efter vårt besök här. David vill se Karl XII:s häst nere i Livrustkammaren igen. Han älskar den där uppstoppade kraken.” Skrak stannade till. ”Apropå det ja. Här är ju ett magnifikt verk. Det måste väl även en historiegröngöling som du känna igen?” Axel såg upp mot en gigantisk målning. Han kände genast igen den från någon av sina skolböcker. Soldater i karolineruniform marscherade på ett långt led genom ett snötäckt landskap, och i täten vajade en dramatisk, blå fana med en gyllene krona. Centrum för motivet var en askgrå man på en bår, buren av sårade soldater. Axel försökte att inte låta alltför nöjd när han svarade. ”Karl XII:s likfärd.” ”Bravo. Men då vet du kanske också att så där gick aldrig hans likfärd till.” ”Inte?” ”Det där är rent hittepå. En målares fantasi. Kungen bars aldrig hem från Norge så där synligt. Han skickades nattetid i en enkel furukista till Uddevalla där han balsamerades. Men det hade inte blivit någon särdeles mäktig tavla av det motivet.” Skrak skrockade. Axel tittade fascinerat på de stolta och sorgsna krigarna. Tavlan var närmare fyra meter bred och gick från golv till tak. ”Nå, det för oss in på dina efterforskningar i vintras uppe i Rånäs Slotts bibliotek.” Axel förstod inte hur tavlan kunde leda in Skrak på det ämnet. 18

”Det var en återvändsgränd. Eller?” ”Du hade nog rätt ändå.” Skrak drog ut på sitt svar och Axel visste att det var för att reta honom. Men han lät honom hållas. Det betydde väl att Skrak faktiskt hittat spår där han själv hade gått bet. Han hade besökt Rånäs Slotts välbevarade bibliotek vid flera tillfällen under vintern eftersom hans morfar antytt att det fanns kopplingar mellan namnen på listan i skrinet och Rånäs. Axels hypotes var att De Aderton besökt även Rånäs på samma sätt som de hade samlats på Odensviholms herrgård 1945. Ett nytt möte, senare i tiden, hade kunnat ge fler ledtrådar eller rent av bevis på sällskapets existens, och hur deras makt över Sverige verkligen hade sett ut. Men namnen fanns inte någonstans i biblioteket. Trots att Axel hade funnit liggare med information om allt från skogsaffärer, inventering av lador, pris på mjölet man malde i den egna kvarnen ända till beställningar som köket hade gjort inför stora supéer långt in på 1980-talet. Axel hade i smyg fotograferat dokumenten med mobilen och tagit hem allt till Vilhelm Skrak. Med tanke på den självbelåtna minen som den store valrossen nu iklätt sig kände Axel en ilning längs ryggraden. Visst fan hade Skrak hittat något. Eller så var det bara hans vanliga min. Självbelåtenhet var inget som Skrak ansåg var ett bristande karaktärsdrag. ”Att leta efter namnen på listan, Lilliehorn, Ribbing, Raab, Bagge, Cederström … det var nog en tokig idé.” Axel teg. Han lät Skraks tråkning passera. ”Men däremot gjorde du rätt i att leta i de källor du valde, varifrån du nu fick den idén.” Skrak log. Axel fortsatte att tiga. De visste båda att det var Skrak som först hade föreslagit att mindre officiella källor kunde vara förvånansvärt rika på information. ”Hur som helst började jag fundera på dessa mäns bättre hälfter. Deras fruar. Och deras flicknamn.” Axel märkte hur hans puls ökade. ”Jag har hittat noteringar från en kväll under vintern 1986. Man hade en större bjudning på Rånäs och en mängd bilar anlände till slottet. De parkerades i ett av de stora magasinen 19

för att hållas varma. Personalen på slottet gjorde tydliga anteckningar om vilket fordon som tillhörde vilken gäst. När gästerna skulle hem var det brått, rätt bil skulle hämtas, den skulle vara varm och det skulle ske utan att gästerna tvingades vänta.” Axel höll ett vakande öga på David som stod nära en vas som var lika hög som pojken själv, men han lyssnade spänt på Skrak. ”Vid varje anteckning stod namnet på en kvinna. Jag tyckte att det var lite udda. Varför skulle ett tjugotal kvinnor stå som ägare till en så typiskt manlig ägodel som en bil?” Han pausade och Axel förstod att professorn älskade att dra ut på spänningen. ”Jag behövde krångla lite med folkbokföringen och bilregistret men jag kan nog med säkerhet slå fast att dessa fruar var gifta med 1986 års version av De Aderton.” ”Är det exakt samma namn som de på min morfars lista?” ”Nästan. Det handlar helt enkelt inte om samma personer, jag befarar att en ny generation har tagit över men … det är på det hela taget samma släkter.” Axel lät det sjunka in. ”Så du säger att de ärver sin plats i det här sällskapet?” ”Det verkar onekligen så.” Axel kände en upphetsning sprida sig i kroppen. Det här var vad han letat efter det senaste halvåret. Ett nytt bevis på att det hemliga sällskapet hade existerat. Och antagligen fortfarande var aktivt. Skrak hade gått närmare den stora tavlan med den döde monarken. ”När hölls den här samlingen på Rånäs Slott? Du sa under vintern 1986?” ”Den femte januari 1986.” Axel nickade bekräftande. ”En dryg månad senare sköts Olof Palme.” ”Det kan vara ett sammanträffande att de håller mötet så tätt inpå …” Axel mindes plötsligt natten i båten. Med Lova Magnusson. Och deras sinnessjuka flykt från yrkesmördaren Ioan Petrescu, 20

som slutat med grundstötningen och demoleringen av Petrescus båt. Han kunde inte heller glömma hur de plockat upp honom och att Petrescu då överraskat dem med sitt vapen. Axel rös. Fortfarande var minnet förknippat med fysiska obehagskänslor. Men han kom tydligt ihåg vad Ioan Petrescu hade sagt. Att Lova inte vore den första minister som försökt hindra De Aderton. Axel ruskade på huvudet. Han hade slutat tro på slumpen i den här historien. Skrak vände återigen sin uppmärksamhet mot tavelramen. Axel såg att han studerade tavlans mässingsskylt. ”Det här kan också vara ett sammanträffande.” Skrak pekade på skylten. ”På listan hos din morfar stod namnet Gustaf Cederström bland de översta medlemmarna. På listan från Rånäs 1986 stod Johannes Cederströms fru först.” Axel gick närmare tavlan för att se vad Skrak menade. ”Och här”, Skraks pekfinger snuddade nästan vid tavlan, ”står vi vid tavlan där Karl XII:s likfärd är målad som en fri fantasi av en viss Gustaf … Cederström.” ”Det kan ju vara ett sammanträffande.”

Kapitel 2 Det första hon såg var den förvridna balkongdörren som låg på andra sidan gatan. Det andra Stina Forss lade märke till var det krossade glaset. Var hon än försökte sätta ner fötterna trampade hon på glassplitter. Det kändes overkligt. Som i en krigszon. Att hon befann sig mitt på Östermalm, i Stockholms finare delar, gjorde det än mer surrealistiskt. Varje fönster på de två nedre våningarna hade blåsts ut. När Stina lät blicken löpa uppför fasadens åtta våningar upptäckte hon flera svarta hål även i fönsterkarmarna på våning tre och fyra. Från huvudentrén gapade ett betongtandat hål där porten suttit. Rök trängde ut. Brandmän med masker och tuber på ryggen arbetade metodiskt med slangarna som skydd. Stina såg inga lågor, men det återstod förmodligen flera timmar av eftersläckning. ”Forss, från Dagens Eko?” En uniformerad polis sträckte fram handen. Hon nickade och hälsade. ”Dan Pettersson. Presstalesperson. Kollegorna sa att jag skulle leta efter murveln närmast avspärrningarna.” ”Trevligt att råkas, Dan. Vi går live om tre minuter.” Polisen var i trettioårsåldern. Kortklippt, rödlätt frisyr, en kraftig amerikansk käke och pigga blå ögon. 22

”Okej. Men jag hoppas du inte har laddat upp med alltför många frågor, vi har mycket att stå i och jag kan inte berätta särskilt mycket.” ”Jag har precis lagom många.” Stina log ett sockersött leende. För tio år sedan hade det kanske uppfattats som flirtigt. Sedan lade hon till, med en allvarligare min. ”Det här handlar om en allvarlig explosion mitt på Östermalm i Stockholm. Då får ordningsmakten ta sig lite tid för att svara på medborgarnas oroliga frågor.” Dan Pettersson rörde inte en min. Stina lyssnade efter kommando från studion i sina hörlurar. ”Pass på. En minut tills vi sänder live.” ”Lugnt. Jag är redo.” ”Bra. En sak bara. Om du låter bli att kalla mig murvel så säger jag inte snut, ok?” Dan Pettersson hostade till. Den såg han inte komma. Bra. Stina visste att om hon skulle få något annat än sju varianter på ”inga kommentarer” i den här intervjun, behövde hon få Polisens presstalesperson att vara lite mindre Polisens presstalesperson. Programledaren lämnade över med en dramatisk påannonsering. ”Strax efter klockan tolv vid lunchtid idag exploderade en stor sprängladdning i centrala Stockholm. Trots att sprängladdningen detonerade i ett åtta våningar högt bostadshus har ingen människa skadats, men explosionen var mycket kraftig och familjer har tvingats evakuera. Ekots reporter Stina Forss finns på platsen.” Stina började med att zooma ut bilden för lyssnarna. ”Det är en makaber syn som möter mig här på Hedinsgatan. Dörrar och fönster är krossade och det luktar bränt av röken som fortfarande bolmar ut ur fönstren. Eftersläckningen pågår för fullt och jag ser ett tiotal brandmän arbeta intensivt, trots att det nu hunnit gå nästan två timmar sen explosionen.” Hon tystnade i vad som verkade vara en evighet men som i själva verket bara var två sekunder, för att låta miljön tala. I studion 23

kunde hon höra programledaren dra efter andan för att bryta in, och då tog Stina in sitt intervjuobjekt. ”Dan Pettersson, Polisens presstalesperson, kan du berätta vad som har hänt här?” ”Vi fick in larmet tre minuter över tolv idag. Det var flera personer som hörde av sig om explosionen i den här byggnaden. Vi var snabbt på plats och kunde konstatera – tack och lov – att ingen hade skadats.” ”Kan du berätta mer rörande sprängningen? Är det en olycka eller en bomb?” ”Det råder just nu förundersökningssekretess så jag måste avstå från att uttala mig.” ”Men bara det faktum att ni har startat en förundersökning tyder väl på att ni misstänker att det handlar om ett anlagt dåd?” Dan Pettersson röjde inte med en min vad han tänkte om Stinas slutledning. ”Inga kommentarer.” ”Det här är ett attentat mitt inne i Stockholms centrala delar. Många är oroliga. Då är information oerhört viktig. Vad kan du säga till alla som lyssnar nu och känner oro?” ”Oavsett var i Sverige en explosion inträffar, om den så sker på landet, i våra förorter eller på Östermalm i Stockholm, ska man alltid veta att svensk polis tar arbetet på yttersta allvar.” Stina svor inombords. Hon borde inte ha anspelat på oro i samband med innerstaden. Det bidrog bara till Stockholmifieringen i media. Och Dan Pettersson var för slipad. Han trampade demonstrativt med kängorna. Ville iväg. Stina såg en bil parkera nära den urblåsta porten. Hon kände igen föraren. Och den blonda kvinnan som klev ur baksätet. ”En sista fråga bara. Att polisens bombgrupp just kom till platsen … det … måste väl ändå betyda att det rör sig om en bomb?” Dan Pettersson tvingades vrida på sig och titta mot bilen som Stina pekade på. Stina vinkade åt Eywind Kopsch, en äldre man med blankt huvud och kolsvart mustasch. Han höjde handen kort innan han försvann in genom porten. Även kvinnan nickade mot Stina. 24

”Jaha, du kände igen Kopsch. Ja, den slutsatsen är möjligen riktig. Nu måste jag tyvärr avsluta.” Dan Pettersson stolpade iväg mot porten. Stina Forss lämnade tillbaka till studion med en kommentar om att hon skulle återkomma med ny information, men att det nu alltså ”i det närmaste” hade bekräftats att det verkligen rörde sig om en bomb, som orsakat den kraftiga explosionen på Hedinsgatan i hjärtat av Östermalm. Hon skyndade tillbaka mot porten och hoppades på tur. Längre fram än till polisavspärrningarna skulle hon inte komma. Hade alla poliser gått in skulle det vara för sent. Men Stina misstänkte att en av poliserna kanske skulle dröja sig kvar. Hon fick rätt. ”Stina Forss.” ”Karolina Palm.” ”Vi måste sluta träffas så här.” De tog i hand även om Stina kände för en kram. Efter händelserna ett halvår tidigare när Palm hade lyckats rädda Stina, David och Vilhelm Skrak efter att de försökt gömma sig i den kungliga Skattkammaren, kände Stina ett speciellt band till Karolina Palm. Men nu blev det alltså bara ett torrt handslag. De var ju trots allt i tjänst. ”Kan du säga några ord, jag gör inslag till Ekot, och er presstalesperson var så …” Karolina Palm såg nyfiket på Stina. ”… så mycket presstalesperson.” Palm nickade. ”Jag tror inte jag kan ge dig någon intervju, jag vet nämligen inte om jag borde vara här.” Stina förstod att hon måste sett besviken ut för Karolina Palm fortsatte med lägre röst. ”Jag leder min enhet på Grova brott här i stan nu, men om vi får det här fallet eller inte beror alldeles på vad teknikerna kommer fram till. Är det en typisk terrorbomb tar Säk över direkt.” Stina sorterade informationen. Säkerhetspolisen. Terror. En rysning fick de små håren på underarmarna att resa sig. 25

”Men ni är inte säkra? Jag menar, du är ändå här?” ”Exakt. Jag ville kolla själv. Det verkar som om det inte bara var en smäll …” Stina väntade. Hon hade hört betoningen. ”Vi fick en massa samtal 12.03 och 12.04. Sen började det ringa igen 12.06. Flera av vittnena menar att det först var en mindre smäll. Och sen kom den verkliga explosionen.” ”Två explosioner? Vem gör så? Vad är det för mening med det?” ”Säk menar att det är ett typiskt terrorbombstecken. Det finns flera exempel från Mellanöstern där man först spränger en mindre bomb. Efter någon minut, när människorna vågar sig fram för att hjälpa offren, bränner man av nästa bomb. Den större sprängladdningen. Då dödar man desto fler.” ”Men du tror inte på den där teorin i det här fallet?” ”Jag tror aldrig någonting, Stina. Jag tar reda på hur det är.” Ett snabbt leende skymtade fram, innan Palm lyfte på det blåvita avspärrningsbandet och lämnade Stina. ”Vi kommer gå ut med uppgiften att det var två sprängladdningar.” Stina ropade mot Palm, som stannade till. ”Okej. Men berätta för fan inte att det kommer från mig.”

Kapitel 3 ”A-ck-sel åka Ä-cks Tåtusen.” Det var som om en myrstack flyttat in i den taniga tioåringens kropp. David stampade med höga kliv och armarna spratt fram och tillbaka. Hans ansikte var ett enda leende och blicken for fram och tillbaka över den enorma silverkroppen som utgjorde x2000-tåget mot Malmö och Köpenhamn. ”Mamma. Ä-cks Tåtusen.” ”Ja David, mamma ser. Det är ett X2000-tåg.” ”A-ck-sel åka?” ”Ja David, jag ska åka med tåget.” Axel satte sig på huk vid perrongen. Han visste vad som skulle komma. ”David åka tåget?” Axel var noga med att inte le. Inte ens bekymrat. David hade svårt att läsa av andra människor, och dubbla budskap var förvirrande. Ett dåligt besked kunde inte levereras med en glad min. ”Tyvärr, David. Den här gången ska jag åka ensam.” Pojkens ögonbryn åkte upp i en förvånad min. Sedan kom tårarna. Och ilskan. ”Ja vill åka! Ja VILL! Mamma ja VILL!” Stina Forss försökte krama sin son. Hon var van vid humörsvängningarna men de kostade alltid energi. ”Du ska få vinka till Axel när han har satt sig på sin plats. Då kan vi stå här på perrongen och se honom vinka inne i tåget.” 27

Axel imponerades av lugnet i hennes röst. Hon lurade honom nästan. Han visste att hon försökte strunta i alla runt omkring som stirrade på hennes skrikande pojke. Men det var svårt. Pojken kämpade för att komma loss från hennes kram. Ilsketårar rann nerför kinderna. Axel mötte Stinas blick över huvudet på honom. Hon nickade häftigt mot dörren på tåget. ”Gå bara.” Han tog sin väska och ryckte i dörrhandtaget. Det kraftiga väsandet hade en förlamande effekt på pojken. David tystnade tvärt och klamrade sig fast vid mamman. Ögonen blev stora. ”Mamma!” ”Lugn David, ingen fara. Det låter så när man öppnar dörren till tåget.” David stirrade förundrat på hur Axel klättrade uppför trappan. Axel vände sig om och passade på när David var tyst. ”Det gick bra idag på museet. Skrak och jag har kanske äntligen hittat en väg framåt.” ”Är det sant?” Stina såg förvånad ut. Men hörde han inte lite tveksamhet i hennes röst också? ”Ja. Eller det var mest han som har hittat en grej. Vi får prata mer sen.” Han såg att hon fattade. De hade lärt sig att man aldrig visste vem som lyssnade. Axel kastade en blick längs perrongen. De flesta passagerarna hade gått ombord. Ingen verkade finnas inom hörhåll. ”Knepet verkade vara att kolla deras fruar. Det hade jag missat.” Stina log. ”Hur många gånger ska jag behöva lära dig att aldrig underskatta det kvinnliga könet?” ”Jaja. Men medan du har varit ute och byggt karriär, har jag och professorn tagit hand om ditt barn, så bespara mig den feministiska teorin.” Han såg att piken tog lite för bra. Han förbannade sin snabba kommentar. Det var känsligt att påpeka för Stina, som var ensamstående med ett funkisbarn, att hon behövde hjälp för att klara vardagen. Skämtet dog, även om han såg att Stina försökte låtsas som om han hade varit rolig. 28

Han bytte ämne. ”Hur gick det på jobbet? Jag har sett en massa blåljus över halva stan?” ”Det gick bra, eller det är hemskt förstås, det måste ha varit en enorm explosion. Men inga skador. Och jag hade tur. Hade inte Karolina Palm kommit dit hade det blivit en inga-kommentarer-fest.” ”Palm?” David hade tröttnat på de vuxnas pladder. Axel såg hur pojken återigen försökte komma loss från sin mammas famn. ”Hon berättade att det var två bomber. Och att det verkar bli en dragkamp mellan hennes grupp och Säpo om vem som ska ta utredningen. Vänta lite, David!” Pojken drog i hennes knäppta händer som hindrade honom att nå fram till tåget. ”David, vi ses åt det hållet, så vinkar vi.” Axel pekade i tågets färdriktning. Innan han började gå såg han på Stina med ett snett leende. ”Palm mot Säpo? Den diskussionen hade man ju gärna fått på band. Nu går vi, David! Du på perrongen, jag inne i tåget. Så ser vi om vi hittar varandra!” Livet som en lek. Då fungerade David som bäst. Pojkens ansikte gick från regn till solsken. ”Axel!” Stina igen. Hennes ansikte hade mulet väder. ”Varför berättar du inte vart du ska?” Han hatade att inte kunna vara uppriktig. Särskilt när det var Stina han dolde saker för. Men instruktionerna hade varit tydliga. Berätta inte för någon. Det är för deras säkerhets skull. Inte bara för din egen. ”Jag lovar att höra av mig inom ett dygn. Du behöver inte vara orolig.” Han såg att det inte hjälpte. Men hon hann inte fråga mer. Stina var tvungen att följa efter David som hade börjat gå längs perrongen. Axel skyndade efter inne i tåget. Han sjönk ner i sin stol, den ensamma fåtöljen i ena änden av vagnen, den med extra stort benutrymme som han alltid 29

såg till att boka. Han vände sig ut mot perrongen. På andra sidan fönstret stod en ivrig David med en mamma som kontrasterade hans humör. Axel kände igen den bekymrade rynkan mellan ögonbrynen. Han tyckte inte om den, men koncentrerade sig på David. Han använde sitt begränsade ordförråd på teckenspråk och formade ”stor” och ”tåg” och vinkade. Sedan tecknade han ”nu” och ”åka”. När tåget började rulla formade han händerna till ett hjärta. Först till David, sedan till Stina, och han försökte le sitt mest avslappnade leende. Han förstod att det inte hade funkat särskilt bra när hon inte ändrade sin bekymrade min.

Strax före Södertälje kom konduktören. Axel tog fram kuvertet från innerfickan. Han bläddrade bland biljetterna och fick till slut fram den rätta. ”Det var värst, ska du ut på tågluff?” Konduktören log. Axel förstod att hon bara ville vara trevlig men svarade ändå kort. ”Nej, Köpenhamn räcker bra.” Om hon blev förbryllad av svaret visade hon inget. Hon gjorde det hon skulle med biljetten och svepte vidare längs gången. Axel kikade på biljetterna igen. Han hade fått dem till kontoret fem dagar tidigare. Ett cykelbud hade lämnat kuvertet som innehöll åtta biljetter, var och en märkt med en rosa post-itlapp, och på varje lapp stod det en siffra mellan ett och åtta. Nu hade han använt nummer ett: Stockholm–Köpenhamn. Därefter skulle det bli intressant. Det medföljande brevet var kort men beskrev upplägget tydligt: Axel. Vi måste ses för privat samtal. Använd dessa. Besked om aktuell rutt kommer på mobilen. X.

Biljett två och tre hade båda Köpenhamn som avreseort. Nummer två gick till Hamburg, och nummer tre hade Frankfurt som destination. Nummer fyra var Hamburg–Berlin. Nummer fem Hamburg– Amsterdam. Nummer sex, sju och åtta hade alla Frankfurt som avreseort, men destinationerna var Bonn, Paris och Brügge. Axel antog att han skulle få veta vilka biljetter han skulle använda när det väl var dags. Han satte därför mobilen på laddning och tog fram sin laptop från väskan. Det mystiska upplägget var typiskt för Xenon. Underskriften likaså. Ända sedan den första intervjun med hacker-aktivisten Xenon hade Axel förstått att Xenon älskade utstuderade lekar och spratt. Men han förstod också att det var nödvändigt för en person som bråkade med Scientologikyrkan, hackade sig in bakom säkerhetssystemen i Panamas bankvärld och läckte statshemligheter från Stasis arkiv. Han var därför till nittionio procent säker på att X stod för Xenon, och att han väntade någonstans i en hotellbar i Centraleuropa, och det var tillräckligt för att han skulle hoppa på tåget. Egentligen var en bar i Centraleuropa ett fullgott skäl. Axel hade inte haft ledigt eller lämnat Stockholm sedan förra hösten. Nu kände han hur utmattad han verkligen var. Han grävde i canvasväskan bland sitt enda ombyte, necessären och sin bandspelare. Han fick till slut fram laddaren till datorn. Men handen fick också tag i något annat. Pappans Maglite-ficklampa. Minnet var omedelbart. Lova Magnusson. Ioan Petrescu. Hennes historia om hur yrkesmördaren hade drunknat medan Axel legat avsvimmad i båten. Hur hon hade sett Ioan sjunka mot botten med just den här ficklampan i handen. Axel kramade om den avlånga lampan, men lät den ligga kvar i väskan. Någon gång måste han få chansen att fråga henne varför hon hade ljugit. Vad hade egentligen skett i båten mellan Lova och Ioan när han själv låg medvetslös? Men han fick finna sig i att vänta. Lova hade konsekvent 31

vägrat prata med honom trots att han hade skickat flera sms och mejl. Enda svaret han fått var ett kort brev. Hon hänvisade till sin psykoterapeut som menade att Lova inte var ”redo att bearbeta traumat med andra ännu”. Vad fan svarar man på sånt? Axel såg sin spegelbild i fönstret och märkte att han log bittert. Och varför skulle han inte vara bitter? Hon hade gått ifrån traumat helskinnad och dessutom avancerat från finansminister till tillförordnad statsminister. Gamle statsministern Ulf Göransson var på väg bort, sossarnas opinionssiffror dalade och Miljöpartiet var nu Sveriges största parti. I det läget var det praxis att en miljöpartist tog över rollen som statsminister, men att peta en socialdemokratisk ledare lät sig inte göras hur som helst i det här landet. Samtidigt gav opinionen, det svenska folket, ett tydligt besked. Man ville ha Lova Magnusson som rikets första kvinnliga statsminister. Axel förundrades över hur hans barndomsvän – fast varför ljuga för sig själv – hans barndoms kärlek – nej, han ändrade sig igen – hans kärlek, nu var på väg att bli nationens högsta ledare. Attentatet i skärgården hade fått Lova Magnussons redan stora popularitet att öka ännu mer. En stenhård kvinna som hade besegrat en mördare, samtidigt som hon på kuppen hade räddat sin ungdomskärlek. Här var ungdom ett nödvändigt prefix som gjorde ont i Axel. Inte ens det faktum att Lova skilt sig från sin make hade fått henne att framstå i sämre politisk dager. Det var nya tider. En kvinna kunde bli statsminister och hon behövde inte ens vara gift längre. Vägen framåt var öppenhet och demokrati, och storfinansen skulle betvingas med just detta. Hon vek inte en millimeter från den politik som hade gjort henne populär från början. Var det något i den här för Axel plågsamma utvecklingen som ändå andades hopp, var det att hon numera alltså var singel. Vad han visste i alla fall. Han hade inte fått tillfälle att fråga. Under bra dagar inbillade han sig att hennes skilsmässa hade något att göra med den kyss som – nästan – hänt mellan dem. Innan en jävla yrkesmördare dök upp med en monsterbåt och förstörde alltihop. 32

Under dåliga dagar kände Axel att hans hjärta var lika krossat som sjöboden han och Lova hade sprängt. Han suckade och hoppades på fler bra dagar framöver. Handen sökte sig ner i väskan igen. Omedvetet. Kroppen sökte tröst. Ficklampan var det enda han hade att klamra sig fast vid. Han saknade sin pappa. Han som hade skaffat Magliten från början och som säkert hade kunnat säga några enkla ord av klokskap och trygghet nu. Ord som ingett lugn och som kanske kunnat få honom att sluta vakna i vargtimmen på grund av minnena av Ioan Petrescu som överraskade honom i båten och som sköt för att döda. Skakningarna i händerna hade hållit i sig i månader, men nu kom de mer sällan. Ett fysiskt tecken på posttraumatiskt stressyndrom, hade hans läkare förklarat. Sådant är vanligt hos patienter som har varit nära döden. Det verkade högst rimligt, tänkte Axel, men han kunde ändå inte riktigt greppa att det handlade om honom. Att det var han som undkommit döden. Huvudvärken var på väg igen, han kunde känna den välbekanta metallsmaken i munnen som brukade vara det första tecknet och som alltid dök upp när hans tankar kretsade kring Ioan Petrescu och organisationen som anlitat honom. De Aderton. Det var fortfarande ovant att använda namnet, men Axel var säker. De kallade sig själva för De Aderton. Hånet mot Svenska Akademien hade alltid varit en av organisationens drivkrafter och han antog att det senaste årets skandaler kring kultureliten bara spätt på den synen. Under vintermånaderna hade han känt sig förföljd. Vissa dagar lämnade han inte lägenheten. Men han och Stina hade hjälpt varandra tillbaka till en fungerande vardag. De hade köpt nya mobiltelefoner och datorer. Ett tag var de inne på att byta kontorslokal, men det hade tagit emot. Både Stina och Axel tyckte om lokalen på Ölandsgatan, och framför allt vägrade Axel låta sig jagas bort som någon strykarhund. De fick hjälp av Xenon som skickade en vän för att installera ett nytt nätverk och byta router på kontoret och i deras lägenheter. Xenon hade också låtit installera en egenutvecklad mjukvara 33

som han kallade Goltuppen och som skulle fungera som ett larm mot framtida försök att attackera deras nät. I flera veckor hade Axel försökt ta olika vägar mellan lägenheten och kontoret. Växlat mellan cykel, promenader och tunnelbana. Han hade bemödat sig om att gå på udda tider och stanna hemma helt vissa dagar för att undvika regelbundenhet och på så sätt försvåra en eventuell övervakning. Men han hade aldrig upptäckt någon skugga och med tiden slappnade han av. När allt kom omkring visste De Aderton ju var han bodde och var han arbetade. Ville De något skulle De hitta honom. Han rös till och gjorde som han brukade när något blev för jobbigt. Sköt undan. Bytte plats i hjärnan. Tvingade sig att tänka på annat. Han slog på radion i mobilen och lät ljudet i lurarna fylla huvudet. Han kom in mitt i en nyhetssändning och studsade till i sätet. ”Tidigare idag bekräftade polisen att Ragnar von Scheele blivit giftmördad. Den tidigare bankiren utsattes för långvarig exponering av det radioaktiva ämnet polonium 210, en metod som tidigare har använts av den ryska underrättelsetjänsten KGB. Ställföreträdande statsminister Lova Magnusson har tidigare engagerat sig för att lyfta på sekretessen i ärendet, och i en intervju med Sveriges Radio säger hon idag att det är angeläget att polisens utredning fortsätter så att den eller de som ligger bakom mordet kan gripas och ställas inför rätta.” Lova Magnussons röst dök upp och Axel kände ett litet häftstift trycka till i hjärtat. ”Det är ett avskyvärt dåd och utfört med en metod som gör att Säkerhetspolisen nu har kopplats in.” ”Är ditt eget intresse i det här fallet så stort eftersom mordet kopplas samman med den teori som reportern Axel Sköld har fört fram?” ”Mitt engagemang i fallet beror på att det verkar som att främmande makt har kunnat mörda en svensk medborgare mitt i vår huvudstad.” Axel tyckte att han kunde höra en antydan till tvekan i hennes svar. Inte mer än så. 34

”Men betyder det faktum att von Scheele blev mördad också att det ligger en sanning i Axel Skölds teori?” Reportern gav sig inte och Axels puls ökade. ”Du får nog påminna mig om vad Skölds teori gick ut på. Som jag minns var det lite oklart?” Sköld. Hon använde hans efternamn. Han ville kasta ut mobilen genom kupéfönstret. ”Mordet på von Scheele skulle enligt Axel Sköld vara utfört av samme man som försökte mörda både dig och honom i Västerviks skärgård förra hösten, allt på uppdrag av en större organisation …” Reportern lät alltmer osäker ju längre in i meningen han kom. Men han tog sats och löpte linan ut: ”… och som även låg bakom mordet på Olof Palme.” Axel förstod hur intervjun skulle sluta. Lova Magnusson käkade osäkra reportrar till frukost. ”Jag tror vi ska låta Palmemordet vila nu, den utredningen är nedlagd och avslutad.” Men så fortsatte hon, och det överraskade både Axel och reportern. ”Emellertid har jag förstått av debatten efter attentatet mot mig och reporter Sköld att det föreligger oklarheter kring den svenska neutralitetspolitiken under åttiotalet. Det finns en utbredd önskan från företrädare från samtliga riksdagspartier att granska detta vidare. Därför utser regeringen inom kort en enmansutredning som får i uppgift att undersöka svenska kopplingar till främmande makt under kalla krigets slutskede. Vår svenska neutralitet är central i vår utrikespolitiska hållning, det får inte råda några som helst tvivel om den.” Axel stängde av radion. Det var en oväntad åtgärd. Han blev inte klok på Lova. Tankarna snurrade i huvudet men i höjd med Norrköping somnade han till slut.

Mitt på Öresundsbron väcktes han av en sms-signal. Meddelandet var från okänt nummer och bestod bara av ett enda tecken. 35

”2”. Han kollade biljettkuvertet. Två betydde Köpenhamn– Hamburg. Han såg sig om i vagnen. Den var halvfull. Många verkade sova. Ett par var inbegripna i ett samtal om hennes särkullbarn som verkade vara en oupphörlig källa till besvikelser. Fyra män i kavajer och slips firade fredag med Carlsberg och nötter. Övriga var försjunkna i sina skärmar. Ingen verkade intresserad av Axel. På perrongen i Köpenhamn såg han sig ideligen om. Han kunde inte släppa känslan av att vara övervakad. Därför såg han till att vänta till allra sista minuten innan han hastade ombord på Hamburgtåget. Den svaga, men molande rädsla som sög i hans mage hade han levt med det senaste året. Trots att han nästan vant sig vid den fick den honom att tappa energi, och vissa dagar kändes det som att han var helt dränerad. Han beslöt sig för att vila. Biljetten hade gett honom tillgång till sovplats. Inte säng, men ett slags fåtölj som gick att fälla ordentligt. Han slumrade och väcktes två timmar senare när de passerade gränsen till Tyskland. Passkontrollen var en enkel historia och tåget rörde sig snart i hisnande tvåhundrafyrtio kilometer i timmen igen. Klockan 02.30 stannade tåget vid Hamburg Hauptbahnhof utan att Axel visste vart han skulle ta vägen. Men i samma ögonblick som han klev ner på perrongen kom sms-signalen och gjorde honom så överraskad att han instinktivt vände på huvudet. Hade den som skickat sms:et koll på honom? Han var sömndrucken, det var sen natt mot lördag. Hamburgs tågstation bjöd på fyllon, trötta kioskexpediter och människor som bara ville hem från långa tågresor. Han rev upp mobilen. ”5”. Fram med biljetterna igen. Amsterdam. Han såg med trötta ögon på den stora ankomst- och avgångstavlan. Amsterdamtåget avgick först halv fem. Toppen. Tre timmar socialrealism i Hamburg. 36

Klockan 10.55 följande förmiddag steg Axel av vid Amsterdam Centraal. Det tyska höghastighetståget hade excellerat i bekvämlighet och punktlighet, och gett honom några välbehövliga timmars morgonsömn. Han passerade genom den pampiga 1800-talsbyggnaden, som såg ut som en tågstation ska se ut, och blickade ut över en av stadens alla kanaler. Ett nytt sms pep till. ”Hotell Park Plaza.” Han såg sig om efter en taxi samtidigt som han sökte i mobilen. Han skrattade till. Hotellet låg tvärsöver kanalen. När han tittade upp kunde han till och med se skylten. Axel kände pirret. Journalistgrejen. Nyfikenheten. Nu var det nära. Han skyndade på stegen mot hotellet, som var nästan lika stort, och såg ut att vara från samma tidsepok, som tågstationen. När han passerade entrédörren kom ett nytt sms. ”Rum 501.” Men utan nyckel kunde han inte använda hissen. Receptionisten verkade inte överraskad när han angav sitt ärende. Tvärtom. ”Use the elevator to the right. You are expected. Can I just borrow your passport for a moment?” Han tvekade men förstod att han inte hade något val. Receptionisten kopierade hans pass och gav därefter tillbaka det. Hon pekade mot hissen och nickade. Rum 501 låg längst ner i korridoren på översta våningsplanet. Axel lade märke till att avståndet till närmaste dörr var extra långt. En svit alltså. Han knackade på. Dörren öppnades och Axel insåg att han hade haft rätt i att det var en svit. Däremot hade han haft helt fel när han antog att det var Xenon som väntade på honom.