Av Sofie Sarenbrant har utgivits: Vecka 36 I stället för dig Vila i frid Andra andningen Visning pågår Avdelning 73 Tiggaren Bakom din rygg Syndabocken Skamvrån Mytomanen Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se skyddsängeln Copyright © Sofie Sarenbrant 2021 Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Omslag: Anna Henriksson/Pixelpiraya Omslagsbild: Arcangel & Shutterstuck Titeldesign: Lise Hellström, Ink & Lise AB Repro: JK Morris Production, Värnamo Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2021 Boken trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom Conscious Label. isbn: 978-91-89298-01-9
Till ängeln Hannah
Han stirrar upp i det spruckna taket och hoppas att det ska rasa in. Döden har aldrig varit så efterlängtad, han har legat här alldeles för länge. Veckor har blivit till månader. En evighetslång isolering, med spindlar och flugor som enda sällskap. Liggsåren är outhärdliga. Det är en märklig känsla att sitta i fängelse, utan att för den delen vara inlåst. Han sneglar mot den gallerförsedda ståldörren som står på glänt. Det är bara att resa sig upp och gå. Om det inte vore för att han är fången i sin egen kropp. Några flugor surrar desperat borta vid fönstret som är så täckt av damm och spindelväv att solens strålar inte når igenom. Till slut ger insekterna upp sina försök att ta sig ut och söker sig istället till hans stinkande kropp. En fluga landar på hans kind och han viftar uppgivet bort den. Det vänder sig i magen när han får syn på sina långa, gula naglar. Vem har han blivit? Han vill inte ens att någon ska hitta honom längre, inte i det här skicket. Stanken av urin och avföring dränker rummet. Hoppet har slunkit ut genom dörrspringan och lämnat honom åt sitt öde. Kärleken ter sig besynnerlig ibland, tänker han, och sänker de darrande händerna mot det smutsbruna täcket. Den man älskar kanske är den man i själva verket borde ha fruktat. Hans felaktiga val blev förödande, inte bara för honom själv. Det går inte att fullfölja tanken. 7
Skuldkänslorna är för tunga att bära. Han minns hur fantastiskt det kändes i början. Det fanns inte minsta tvivel eller oro. Inte då. Men nu ser han förstås ett mönster som sakta intensifierades. En vardag som successivt krympte. Det var fel på hans vänner, han skulle inte jobba för sent, de skulle flytta hans besparingar till gemensamma konton och renovera huset. Inte på ett sätt som han önskade, men varför hänga upp sig på detaljer? Ibland måste man vara beredd att låta sina egna behov stå åt sidan, annars slutar det med att man sitter där ensam. Som nu, med den stora skillnaden att han ligger ner. Helt utlämnad till sig själv och sina kroppsvätskor. Och larverna. Det är så ovärdigt och overkligt. Om han bara kunnat spola tillbaka tiden. Då hade han inte legat här som ett kolli med tickande hjärta. Men hans eget tillstånd är ändå sekundärt. Det som pågår under jorden är betydligt värre. Något han varit tydlig med att han aldrig kommer att tolerera. Så fort han hittas tänker han avslöja sanningen. Men det borde han inte ha sagt högt, för det togs inte emot väl. Han är rädd för hur allt kommer att sluta. Grymheten får inte begravas med honom. Den enda trösten är lappen som han gömt i madrassen, men den avslöjar inte mycket mer än ett namn. Oron övergår i en ytlig sömn. Han vaknar till av en rörelse i rummet. Sylvassa stick i magen och bröstet överrumplar honom. Sedan kommer ett slag i huvudet som får det att svartna. Han vet knappt om det är dröm eller verklighet, och plötsligt ser han sig själv ovanifrån. Mannen i sängen ligger kvar men han är äntligen befriad från sin kropp.
8
MÅNDAG 29 MARS
1 ”Det börjar nog bli dags nu”, säger psykologen utan att vika undan med blicken. Kriminalinspektör Emma Sköld anar vad kvinnan mittemot syftar på, men vill inte lyssna mer. Hon orkar inte ta in det välmenta rådet. Psykologen med alldagligt utseende ser uppmanande på henne. ”Det är hög tid att försöka acceptera att Krille inte kommer tillbaka.” Emma tittar på klockan och reser sig upp, trots att tiden inte är ute än. ”Jag måste tyvärr avvika.” Det är omöjligt att sitta kvar. Hon har lovat sin syster Josefin en promenad idag och kan lika gärna åka till Bromma med en gång. ”Att fly från det jobbiga håller inte i längden.” Emma blänger på kvinnan som hon har blandade känslor för, utan att säga ett ord. Det är uppenbart att hon inte fattar någonting. Inte i praktiken. Sedan lämnar Emma rummet som hon inte riktigt vet hur hon hamnade i från första början. Nyllet tog henne hit, så mycket minns hon. Efter det har han uppmuntrat henne att fortsätta gå till hans älskade Nora. För barnens skull. Hans vädjan maler i huvudet när Emma skyndar sig nerför den svängda marmortrappan mot porten. Hennes sammanbitna ansikte som har smalnat och fått skarpare 11
skyddsängeln linjer speglar sig i dörrens glasruta. Hon känner inte riktigt igen de trötta ögonen och den fårade pannan. Det dåliga samvetet har gått ut över jobb, familj och vänner. Om hon bara hade fått Krille att berätta vad det var som tyngde honom. Då hade hon kanske kunnat förhindra en katastrof eller åtminstone haft en ledtråd i eftersökandet. Hon kliver ut och andas in den krispiga vårluften. I sju månader har hon lagt ner hela sin själ i Krilles försvinnande. Vridit och vänt på varenda sten för att hitta ett nytt spår i sökandet efter sin närmaste kollega som aldrig dök upp på en rättegång i september. Sedan dess har ingen sett röken av honom. Det enda hon vet är att indrivaren Jaroslav Petrenko var en av de sista som träffade Krille, men den mannen har gått under jorden. I helvete heller att hon tänker ge upp nu, oavsett vad psykolog-Nora säger. Hon borde aldrig ha gått dit. Till Nyllets nya flickvän, av alla Stockholms psykologer. Det kan inte bli konstigare än så. Gatan kränger till under hennes fötter och Emma råkar krocka med en kostymklädd man på trottoaren. Han med blicken i mobilen, hon med galopperande ångest. För en sekund ser hon Krilles bruna ögon i mannens ansikte, men det är såklart inte han. Det är inte första gången hon tar fel. ”Förlåt”, säger hon och skyndar vidare i riktning mot Hötorgets tunnelbanestation. Eftersom bilen är på verkstaden åker hon kommunalt till sin syster. Solen kikar blygt fram mellan molnen och vårvärmen smyger sig på. Eller är det av andra skäl hon svettas ymnigt? Huvudstaden ligger för hennes fötter men hon är bara en av alla förbipasserande. En av dem som har för bråttom för att hinna ta en paus och konstatera hur vackert det är. 12
måndag 29 mars Det är alltid något. Barn som ska lämnas, misstänkta gärningsmän som ska gripas, brottsplatser som ska besökas, vittnen som ska förhöras, barn som ska hämtas och middag som ska handlas. Vardagen i ett enda virrvarr, där det inte finns någon som helst lucka för annat, som att åka till stallet. Särskilt inte det senaste halvåret när hon ägnat dag och natt åt att försöka förstå vad som hände Krille. En man som var mer än en kollega. Något hon gjorde allt för att förneka, även för sig själv. Men kärleken har en förmåga att finna glöd utan syre. Pyra under marken via rötter och hitta nya kanaler för sin framfart. Saknaden efter honom har talat sitt eget språk. Och det har inte undgått någon hur mycket han betyder för henne. Emma kanske måste gå med på att Krille är död, men det är inte samma sak som att acceptera att hon aldrig kommer få ett svar på vad som hände. En människa kan inte bara försvinna spårlöst. En polis dessutom. Hon har grävt fram alla fakta om Krille, försökt ta reda på hans hemligheter. Kontaktat de släktingar och vänner hon lyckats leta rätt på. Men hennes gedigna efterforskningar har inte lett till några avgörande framsteg, och det stör henne så till den milda grad att hon inte kan släppa det ens för en sekund. Nora kanske har rätt, att det är dags att gå vidare. Hög tid att förlika sig med att deras sista samtal var kort och koncist, han lät upptagen. Det var en stramhet i hans röst, något som kanske hade en betydelse som hon inte begrep då. Hon borde nog ha snappat upp något om hon varit mer lyhörd. Den nionde september förra året var sista gången hon fick höra hans röst. Ett samtal som varade i en minut och trettioåtta sekunder.
13
onsdag 9 september 2020
Är det en vålnad som står lutad mot fasaden till lägenhets hotellet strax efter Vanadislunden? Blodet rusar till hjärnan när Krille ser kvinnan som han trodde var död. Tröttheten efter den långa arbetsdagen är som bortblåst och han stannar till på trottoaren. Tvekar. Krille hinner bara överväga om han ska ta en annan väg innan hon upptäcker honom. Hans halvsyster Veronika spänner blicken i honom. Ska han bli glad att hon lever? Han svär tyst när hon börjar röra sig målmedvetet mot honom, med en amfetaminpåverkad snärt i steget. ”Krille, låt mig förklara”, säger hon med gäll röst. Ju närmare hon kommer, desto tydligare blir det att hon har tagit något. Blicken är stissig och rörelserna yviga. Herregud, så smutsig hon är. En kloakråtta som inte ens skulle bli ren av en högtryckstvätt. Fingrarna är nikotingula och kläderna fläckiga och fulla med små hål. Krille hoppas att ingen han känner råkar passera. ”Hej”, säger hon och lägger armarna om Krille innan han hinner ducka. Lukten av öl, urin och cigaretter når hans näsborrar. ”Veronika, vad vill du?” Han kränger sig ur hennes grepp och måste anstränga sig för att inte rynka på näsan. ”Hur kan du säga så? Är du inte lättad att se mig?” Krilles svar dröjer något för länge. Veronikas smala axlar sjunker mot de vassa nyckelbenen. 14
Han får ont i magen när det sjunker in hur illa det är ställt med henne. ”Klart jag är glad att du inte skadades i branden.” Hon ser oförstående på honom. ”Min lägenhet brann ner till grunden”, förklarar han. Men hennes ögon är blanka. En rysning går genom kroppen. Krille har hela tiden varit övertygad om att Veronika låg bakom förödelsen. Men visst, hon är inte den som brukar erkänna saker. ”Minns du inte?” frågar han. ”Det började vid spisen.” ”De jävla svinen”, mumlar hon. ”Vilka då?” frågar han, men anar redan svaret. Han ser sig om med en annan sorts skärpa. Allt tycks plötsligt hotfullt. Hur kände Veronika till var han bor? Och vem är det som sitter i bilen med motorn påslagen? Varför kastar mannen med schäfern en blick mot dem från andra sidan gatan? ”Kom”, säger han. Om de har skuggat Veronika till platsen är han redan körd. Han släpar med sig henne till första bästa pub och öppnar den blåmålade ytterdörren till en rymlig lokal med dunkel belysning. Även om kyparen höjer på ögonbrynen när han ser Veronika, säger han inget. En äldre man vid fönsterbordet stirrar melankoliskt ner i sitt ölglas, annars är det tomt på gäster. Utmärkt. Då kan det knappast vara någon som bevakar dem här inne, alltid något. Krille beställer två lättöl över bardisken. Sedan tar han med sig flaskorna och räcker den ena till Veronika, som drar fingrarna genom sitt slitna hår. Han försöker att inte stirra på hennes bruna, trasiga naglar. ”Du måste hjälpa mig. De är inte kloka”, viskar hon och blicken flackar. ”Jag …” 15
Hon kommer av sig och Krille märker hur hennes händer darrar. Av rädsla eller droger kan han inte avgöra, förmodligen en kombination. ”Den enda rätta vägen att gå …”, börjar han men blir bryskt avbruten. ”Om jag snackar med polisen är jag död.” ”Du sitter med polisen nu”, säger han och tar en klunk. Ett sällskap stiger in genom dörren och ser sig om. När blicken landar på Veronika spärras deras ögon upp och de lämnar lika snabbt som de kom. ”Jag skrämmer iväg folk”, säger hon bedrövat. Stearinljusets låga svajar till och Veronika dricker av sin öl. Krille ser en väldigt liten och skör människa bakom det hårda skalet. En rädd nittonåring. Hur kunde det bli så här? Veronika hade det ju bra. Han begriper inte hur en gymnasieelev kan hamna på samhällets botten. Från att vara en vanlig skoltjej till någon som gräver i offentliga soptunnor, bokstavligt talat. Det går inte att föreställa sig var hon har tvingats sova på nätterna. Inom honom skriker en röst att han inte kan och inte borde hjälpa henne om hon inte lyssnar på hans råd. Ända sedan hon klev in i hans liv för några månader sedan har allt gått åt helvete. Hon är på god väg att dra med sig honom i undergången. Alla hans sparpengar har gått till hennes skulder. Han har redan gjort flera överträdelser mot lagen. Varför? För att han inte hade mage att säga nej, hon är ju ändå hans halvsyster. Den här gången måste han vara tydlig. Även om hon inte tuttade på hans lägenhet själv, brann den ner på grund av henne. Han skulle aldrig ha släppt in henne från första början, punkt. Och han har inte heller kunnat få någon hjälp. Så fort han har nämnt hennes pappa Olle, vägrar hon prata. 16
En man som Krille träffat väldigt sporadiskt genom åren. Varför har han inte tagit ansvar för sin dotter? Hon behöver professionell hjälp, men påstår att hon hellre dör än kontaktar vården. Samtidigt kan det inte hamna på honom, det är inte rimligt. Precis när Krille ska ta farväl av henne för alltid, ringer mobilen. Emmas namn på displayen. Han sjunker ner på pinnstolen och svarar med tvekan i rösten. När han hör henne spritter det till i bröstet. Emma låter stressad, men rösten är innerlig. ”Jag tänkte bara påminna om rättegången imorgon.” Veronika skakar på huvudet och mimar att hon behöver honom. Hennes läppar formar ett ”hjälp” och hon stampar med ena foten i den orientaliska mattan. Ilskan träffar honom med full kraft och det är knappt han förmår att låta trevlig i telefon. ”Inget kan hindra mig från att komma dit”, säger han till Emma och släpper inte Veronika med blicken. Sedan lägger han på och reser sig bestämt innan han hinner ångra sig. Pinnstolen faller bakåt och han sliter upp den. ”Veronika”, säger han. ”Vi klipper med varandra nu.” Han lämnar haket utan att se sig om. Konstigt nog springer hon inte efter. Och om han inte vore så upprörd hade han kanske brytt sig mer om Volvon med motorn på, som sakta börjar rulla i hans riktning.
17
2 Nora stänger igen den gula pärmen på skrivbordet och låter den ligga kvar. Samma färg som Nyllets pärm hade, konstaterar hon. Andningen har äntligen återgått till det normala efter Emma Skölds besök. Doftljuset med lavendel har en lugnande effekt. Nora vrider på kontorsstolen och ser sig omkring i sitt älskade terapirum. En plats som ska förmedla harmoni, så klienterna vågar sätta ord på svåra upplevelser. Sådant de aldrig yppat för någon förut. Stilren och avskalad inredning, men ändå med själ och hjärta. En bekväm fårskinnsfåtölj, en mjuk och lurvig ryamatta att gräva ner fötterna i, och en enkel bokhylla med blommor och sparsmakad dekoration efter årstid. De gula tulpanerna i vasen är alldeles lagom nu när påsken närmar sig. Det får inte bli för kliniskt, det är ingen institution. Nora kikar mot designklockan på skrivbordet och ser att hon har en kvart kvar till nästa klient. En välbehövlig stund för reflektion. Ett ärligt kvartssamtal med sig själv. För det är något som skaver. Ända sedan Nyllet gick från klient till partner har allt kastats omkull. Regler är väl till för att brytas och hon är glad över nya insikter och erfarenheter, men också bekymrad. Ju mer hon lär känna Nyllets före detta, som han dessutom har barn med, desto mer komplicerat blir allting. Givetvis borde Nora ha sagt nej när Nyllet kom till mottagningen med Emma, men han stod på sig. 18
måndag 29 mars ”Bara en gång”, mimade han, och det var uppenbart att Emma var i stort behov av en psykolog. Nu har det gått ett halvår. Emma är nog inte särskilt förtjust i henne heller. Hon är så distanserad. Från början tänkte Nora att de kunde ses över en kaffe och snacka, men Emma har insisterat på att komma hit istället. Nora kan omöjligt ta betalt för besöken, men det har hon inte sagt till Nyllet. På något vis har hon själv nytta av deras samtal, eftersom hon vill försöka förstå Nyllet bättre. Emma har inte sagt ett ont ord om honom och Nora har känt sig manad att satsa på förhållandet, men de senaste veckorna har tvivlet satt sig i bröstet. Hon lyfter Emmas pärm och ställer den på rätt plats i hyllan, bredvid de andra klienternas. Det finns en sällan skådad styrka hos Emma, en envishet som Nora likställer med livsvilja. Men det kan gå överstyr. Emma har tagit på sig ansvaret för att Krille inte hittats än, och har arbetat oavbrutet med fallet. Hon beter sig som en besatt. En som aldrig kommer att gå med på att det är kört. Nora förstår henne, det är mänskligt att vägra acceptera något som inte ens är fastställt. Krille är försvunnen, men det är inte samma sak som att han är död. Åtminstone inte förrän motsatsen bevisats. Fast chanserna att hitta honom vid liv är minimala efter så lång tid. Allt det där är Emma medveten om. Nyllet är väldigt engagerad han med, trots att han inte har mycket till övers för Krille. Det är något heligt och slutet inom den där utredningsgruppen som Nora inte begriper sig på, nästan sektliknande. Eller kanske mer som en familj, där man håller varandra om ryggen. Nora vet inte vad hon ska tro, men gissar att det har med det påfrestande yrket att göra. Kriser 19
skyddsängeln kan splittra eller förena. Själv har hon ingen erfarenhet av en egen familj, åtminstone inte en som hon varit med och skapat själv. Nu har hon snarare tagit del av en befintlig konstellation och fått ett ansvar som hon inte vet om hon kan bära. Porttelefonen ringer och hon rycker till. Sedan öppnar hon åt nästa klient. Hon är noga med att alltid hålla sin dörr låst, så ingen smiter in när hon sitter i samtal. För att kunna göra ett bra jobb gäller det att inte ha några störningsmoment. Det knackar på dörren, den nya klienten måste ha tagit dubbla kliv uppför trapporna. En medelålders kvinna med kofta, kortklippt hår och stora glasögon täckta av imma stiger in genom dörren. ”Välkommen.” Nora ler inbjudande och skakar av sig tankarna på Emma och Nyllet. Kanske var det ett misstag från början till slut. Hennes instinkt var att inte falla för honom, än mindre att ta emot Emma. Men det är lite sent nu.
20
3 Nyllet hör hastiga steg i korridoren som närmar sig hans tjänsterum på regionala utredningsenheten i Stockholm. Plötsligt står Lars Lindberg utanför hans dörr med den där berömda rynkan i pannan. En djup skåra, på väg att klyva ansiktet mitt itu. Innan hans chef hinner öppna munnen förstår Nyllet att något stort är på gång. ”Vi har honom”, säger Lindberg. ”Den jäveln är fast.” Nyllet vet att han syftar på Jaroslav Petrenko. Indrivaren som brukar skaka galler med jämna mellanrum, men som nu har varit under lupp gällande en helt annan brottsrubricering. Människorov. Mannen, vars dna-prov Krille lämnade in i samband med utredningen av den mördade tonårspojken i Bromma förra året. Provsvaret hamnade mellan stolarna hos Nationellt forensiskt centrum, NFC, och skickades tillbaka tre månader efter förundersökningen. Då fick Emma upp ögonen för Petrenko och är övertygad om att han har med Krilles försvinnande att göra. Hon tror till och med att han ligger bakom Krilles nedbrunna lägenhet på Djurgården, även om det inte finns någon teknisk bevisning som styrker teorin. ”Vi åker med en gång”, säger Lindberg. Nyllet blir helt kall, eftersom Emma inte är på jobbet. Kommer hon att gå miste om gripandet? Medan de går mot garaget försöker han nå henne på mobilen, utan framgång. Vid två tillfällen har Petrenko påträffats under dessa långa månader som har flutit ihop till en enda stor massa. 21
skyddsängeln Båda gångerna har försöken att gripa honom misslyckats, ett tillfälle i Polen och det andra i Tyskland. Och idag är han alltså tillbaka i Sverige för första gången sedan september, så vitt de vet. Då Krille senast sågs vid liv. Frågan är vad som har fört Petrenko hit igen. Han måste begripa att han aldrig mer borde sätta sin fot i detta avlånga land. ”Vad har du fått reda på?” frågar Nyllet och försöker hålla jämna steg med Lindberg, vilket inte är lätt. Inte för att han haltar längre, men sviterna efter skottskadan i benet finns där som en påminnelse. Förra sommaren brände Krille av sitt vapen i tron att Nyllet var en misstänkt gärningsman. Klumpigt agerande från bådas håll. Stress ledde till slarv, så Nyllet har förlåtit honom. Han borde inte ha gömt sig bakom trädet och klivit fram så plötsligt. ”Petrenko är ombord på färjan Romantika från Riga.” ”Romantika”, fnyser Nyllet. ”Vilket jävla val av fartyg.” Han kommer ikapp Lindberg och sjunker ner bredvid honom i passagerarsätet. Innan han får igen dörren rivstartar Lindberg och vrider om ratten så att det tjuter under däcken. Sedan kör han som en biltjuv mot Värtahamnen där ett stort polisuppbåd väntar på startsignal. Nyllet ringer Emmas mobil oavbrutet, men hon svarar inte. Hon som brukar hålla koll på mobilen, men tydligen inte när hon skulle behöva det som mest. ”Det var väl själva fan”, muttrar han och vet inte vad som gör honom mest uppjagad: att de kanske har Petrenko på kroken eller att Emma inte lyfter på luren. Hon kommer att bli rasande, särskilt om operationen misslyckas. ”Petrenko identifierades via en övervakningskamera i kassan”, berättar Lindberg. ”Kolla bilagan i din inkorg.” Nyllet försöker parera svängarna i kurvorna för att inte fara omkring i sätet. Han öppnar filen. 22
måndag 29 mars Det utmärkande ärret över ansiktet syns tydligt. Ingen tvekan om att det är han. ”En limpa cigaretter”, mumlar Nyllet till Petrenko. ”Var den verkligen värd risken?” ”Märkligt ändå”, säger Lindberg. ”Det är nästan så man undrar om han vill åka fast.” ”Det har jag svårt att tro. Han tänkte väl att han skulle smälta in bland de andra resenärerna”, svarar Nyllet och granskar skärmdumpen igen. Petrenko är klädd i svart skinnjacka, samma utstyrsel som på tidigare bilder Nyllet sett bland materialet på polishuset. Lindberg svänger av mot hamnen, där den enorma färjan lagt till. Betydligt större än Nyllet kunnat ana. ”Hur ska vi hitta honom där?” frågar han och försöker räkna ut hur lång färjan är, säkert tvåhundra meter. ”Det är omöjligt.” ”Fartyget har tolv däck, sjuhundratjugosju hytter och ombord är det just nu trehundra bilar”, säger Lindberg och hämtar andan. ”Och tvåtusenfyrahundra passagerare plus personal.” Nyllet sväljer. ”Skämtar du?” ”Tyvärr inte.” Lindberg bromsar in mitt på kajen. ”Hur ser planen ut?” frågar Nyllet. ”Ingen får lämna färjan förrän vi har gripit honom”, säger Lindberg. ”Det får ta den tid det tar, han ska inte komma undan.” Nyllet ringer Emma för femtioelfte gången och skickar även ett sms att hon ska höra av sig genast. Han begriper inte vad hon sysslar med. Skulle hon till Nora kanske? Han gör ett försök att få tag i Nora istället, men där startar telefonsvararen. Lusten är stor att drämma mobilen i instrumentbrädan, men han lyckas sansa sig. 23
skyddsängeln ”De kommer gå in om tre minuter”, meddelar Lindberg efter att ha lyssnat i öronsnäckan. ”Men Emma …”, protesterar Nyllet och tittar på den svarta mobilskärmen. Lindberg skakar beslutsamt på huvudet. ”Det kan inte vänta. Emma skulle inte heller ha velat det.” Nyllet suckar. ”Vi då? Ska vi bara sitta här och glo?” ”Än så länge”, svarar Lindberg. ”Tills de har honom.” Nyllet vänder blicken mot fartyget igen. Det må vara tusentals människor ombord, men de ska hitta fanskapet. Annars är de rökta. De tre aviserade minuterna går alldeles för fort. Plötsligt börjar poliserna röra sig mot färjan. Nyllet lägger handen på dörrhandtaget. ”Det här är inget vi ska ge oss in i”, säger Lindberg. Om Emma har tur kommer hon lagom tills allt är över. Det kryper i Nyllet när han ser alla små gluggar till fönster. ”Det finns fem restauranger, tre dansgolv och flera barer”, läser Lindberg innantill. ”Och en relaxavdelning.” Om Petrenko har hjälp ombord på Romantika, kan han gömma sig i vilket bagageutrymme som helst. Han älskar att gäcka polisen. ”Om en kvart är han fast”, säger Lindberg med övertygelse. Nyllet känner sig inte lika säker. ”Men hur?” ”Tro mig, de kommer att genomsöka vartenda skrymsle, sen är han vår.” Och då är de ett steg närmare svaret på det alla undrar över: vart Krille tog vägen.
24
torsdag 10 september 2020, morgon
Han vaknar redan klockan sju av att solen lyser upp hela sovrummet. Huvudet bultar och Krille inser att han glömde dra ner rullgardinen igår. Han lutar sig tillbaka på den alltför hårda kudden med det sträva örngottet och blundar. Men sömnen vill inte infinna sig igen, han som drömde så härligt om Emma. Hans vackra, underbara kollega. Det finns ingen annan som hon, inte heller någon som är lika envis. Han kommer aldrig lyckas få henne att släppa garden nu när hon bestämt sig för att inte blanda jobb och privatliv. Det är klart att det blir konstigt att först vara tillsammans med Nyllet och sedan hoppa vidare till nästa kollega. Krille vrider på sig och längtar efter en egen säng med en mjuk bäddmadrass, där fjädringen inte skär in i svanken. Ingenting kommer att kunna slå den magiska drömvåningen han hade på Djurgården. Krille ser sig om i den tillfälliga bostaden och undrar hur länge han ska bli kvar. Strulet med försäkringsbolaget sinkar hans planer och sökandet efter en lägenhet ligger på is. Det är påfrestande att bo i en kappsäck, han behöver stabilitet i livet. Och ett förhållande. Vad det skulle snackas i polis huset ifall Emma och han blev ett par. Som om det inte redan skvallrades, särskilt efter att Krille råkade skjuta Nyllet. Var det något undermedvetet som fick honom att trycka av sin Sig Sauer den där ödesdigra dagen ute på Muskö? 25
Tack och lov ett illa riktat skott. Varje gång Nyllet haltar förbi i korridoren skaver samvetet. I debriefingen blev Krille delvis fråntagen skulden, eftersom ansvaret också låg på Nyllet och Lindberg, som smög i skogen. Visst, det var skarpt läge, och de hade hört skottlossning och agerat utifrån det. Men Krilles varningsskott uppfattades fel, och en miss i kommunikationen slutade alltså med en kula i Nyllets ben. Krille vet inte riktigt vad han ska tro om sig själv, men han förstår att branden och Veronikas stora skulder har gjort honom ofokuserad på sistone. Han som trodde att hon var död. Men hans halvsyster lever i allra högsta grad, om än i ett bedrövligt skick. De hann inte ens komma in på skulderna igår. Att hon kunde med att be honom om ännu mer hjälp är obegripligt. Han förstår inte hur man kan försätta sig i en sådan idiotisk sits. Om och om igen. Krille reser sig upp och drar ner rullgardinen. Han orkar inte med ljuset som borrar sig in i hjärnan. Tankarna återvänder till Emma. Han har haft så många möjligheter att prata med henne om Veronika. Men han vet också varför han inte har gjort det. Skammen. Det var ett fruktansvärt misslyckande att han inte sa ifrån när Veronika knackade på hans dörr. Hon har inte bara kostat honom alla besparingar, utan även hans värdig het. Krille avskyr personen han blivit. Och han måste erkänna att han är rädd för Petrenko och hans springpojkar som utpressar honom. Redan från början anade han att de inte skulle nöja sig med pengarna för Veronikas droger. Det är klart att de skulle se till att roffa åt sig ännu mer. En polis som har affärer med undre världen, snacka om hållhake. Han kommer aldrig bli kvitt dem, och det borde han ha förstått med en gång. 26
Emma kanske hade avstyrt honom från att beblanda sig med avskummet, men det är för sent nu. Det ligger inte heller för honom att be om hjälp. Klockan segar sig fram, kvart i åtta. Rättegången börjar klockan nio. Motvilligt går han till badrummet och ser sitt ovårdade ansikte i spegeln. Rakhyveln har fått vila alltför länge. Den senaste tiden har han inte orkat bry sig om utseendet. Han drar händerna genom den decimeterlånga bruna kalufsen. En halvlång frisyr klär honom. Alldeles för kortklippt blir för strikt. Han vill inte se ut som en högstadieelev på väg till skolfotograferingen. Eller som Nyllet. Emma uppskattar nog en slarvigare frilla, som andas självsäkerhet och livsglädje. Krille väljer kläder med omsorg, inte för uppklätt, men vardagssnyggt. Uniform är inte nödvändigt. Ett par blåjeans och en blå skjorta får det bli. Det är trots allt årets största rättegång. En mördare kommer förhoppningsvis hamna bakom lås och bom för resten av sitt liv. Den enda tänkbara platsen för den kvinnan. Krille tar sig till kylskåpet och konstaterar att det inte finns någon frukost. Han får köpa något på vägen. En vardagslyx som är mer regel än undantag. Han låser om sig när han lämnar lägenhetshotellet och går ut i friska luften. Blicken faller på en Volvo som står med motorn på, och han börjar gå mot tingsrätten. Det tar en halvtimme att promenera dit och han smiter in på Pressbyrån för att köpa kaffe och en croissant. Krille ler mot tjejen i kassan som rodnar tillbaka. Livet är kanske inte så tokigt ändå. En ny sorts energi fyller honom. Mötet med Veronika igår gjorde sitt till. Att ta farväl av en levande person och inte en död kropp, som han befarade. 27
Han vill henne allt gott, bara han slipper vara inblandad. En sorglig men nödvändig slutsats. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Alla ansträngningar slutar bara i elände, för båda två. Krille ser sig om när han går över gatan. En bil tvärbromsar när han är halvvägs över vägen. Han stirrar irriterat på föraren. Folk är så tankspridda nuförtiden, många sitter med näsan i mobilen. Men den här kvinnan ser bara allmänt förvirrad ut. Krille gör en uppgiven gest med armarna och kommer till slut över på rätt sida av Scheelegatan, där Stockholms tingsrätt ligger i det pampiga rådhuset. Det är bara ett par hundra meter kvar nu, han ser fram emot att få sitta nära Emma och lyssna till mördarens bortförklaringar. Men då är det någon som stoppar honom. En person han känner igen alltför väl. Som inte drar sig för något. Inte ens ett stenkast från rådhuset. Krille förstår att han kan glömma rättegången.
28
4 Emma kommer gående på den kuperade skogsstigen invid Mälaren. Även om det skiljer över hundra meter mellan dem förstår Josefin på sin systers slokande axlar att något tråkigt har inträffat. Har Krille hittats död? ”Hej”, säger Josefin med en kram. ”Hur är det?” Emma är så tunn och skör. Smal har hon alltid varit, men ändå muskulös. Nu är det mest skinn och ben som begravs under Josefins allt stadigare armar. ”Hela området är förstört”, utbrister Emma och pekar omkring sig. ”När ska de bli klara med byggandet av den där bajstunneln egentligen?” Josefin skakar uppgivet på huvudet. ”Den som visste det, snart har de sprängt sönder halva Bromma. Men du svarade inte på min fråga. Hur mår du?” Emma sparkar bort en sten på stigen. Båda följer stenens färd med blicken tills den landar intill ett omkullvräkt träd, som förlorat mot stormen. ”Jodå, det är väl dags att gå vidare nu”, svarar Emma svävande. ”Jag var hos Nora och hon tycker att jag borde släppa Krille, inse att han är borta. Begripa att jag aldrig kommer få ett svar på vad som hände honom.” Ingen lätt uppgift, det begriper Josefin. ”Att ge upp är inte samma sak som att förlora. Acceptans kanske leder till att du orkar se nya möjligheter.” 29
skyddsängeln Emma blänger på henne. ”Jag trodde att jag lämnade psykologen i stan, men hon följde tydligen med mig hit. Du kan vara min syster bara, det räcker så, tack.” Josefins kinder blossar och hon anar att halsen får de där förargliga fläckarna, som alltid dyker upp när hon känner sig skamsen. Hon tittar bort och fäster blicken på en mätt Bromma-skata som pickar på marken. Det är klart att hon blir stött av Emmas kommentar, men hon vet bättre än att käfta emot. Deras relation har inte utrymme för några fler konflikter. Det är frustrerande att vara snäll och hjälpsam och få noll tillbaka. Eller snarare att få en mental örfil som tack. Det är förresten helt sjukt att Emma över huvud taget går i terapi hos Nyllets flickvän. Varför säger ingen sanningen? ”Är Nora bra?” undrar Josefin försiktigt, osäker på om hon trampar på fler ömma tår. Ett samtal med Emma nuförtiden är som att hoppa på minerad mark. Emma rycker på axlarna. ”Jag vet inte riktigt.” ”Men du tänker ändå fortsätta hos henne?” ”Varför undrar du det?” biter hennes lillasyster av. ”Jag hör att du fiskar efter något.” Josefin är på väg mot bristningsgränsen. Snart kommer hon tappa förståndet och vråla rakt ut. Men Emma verkar inte läsa av signalerna, utan snackar bara vidare när hon inte får svar: ”Jag förstår att Nyllet föll för henne. En vanlig, trygg och redig kvinna, utan överraskningar. Min raka motsats.” Josefin uppfattar den underliggande svartsjukan som skvalpar omkring. Emma målar inte direkt upp Nora som en drömkvinna, men hon har kanske rätt. En jordnära och stabil person är nog just vad Nyllet behöver. 30
måndag 29 mars Kanske vad alla vill ha, åtminstone i längden. De går längs vattnet och Josefin tänker på Nyllet. Han är värd det bästa. Hon har alltid tyckt bra om honom och är fortfarande arg på Emma som gjorde slut. För att han var för tråkig, enligt henne. Med tanke på att Josefin valt att stanna hos Andreas i alla år, trots hans otrohetsaffär, skapade Emmas beslut oro. Borde hon också separera och leva livet? Nej, tiden utan Andreas var vidrig. Då har hon hellre tråkigt ibland än att sitta ensam. Grattis Nora, tänker Josefin. Håll hårt i Nyllet. En stor lurvig labradoodle möter dem i spåret och Josefin ser ett bekant ansikte bakom hunden. Det är Jacqueline, som förlorade sin son för snart ett år sedan. Numera finns en minnesfond i Felix Rossis namn, som delar ut stipendium till lovande fotbollstalanger i Brommapojkarna. Varje år får någon chansen att ta hans dröm vidare. ”Hej på er”, säger Josefin och de kramar om varandra. Det var länge sedan de sågs eftersom hon inte tränar Brommamorsorna längre, där Jacqueline var medlem. Gruppen splittrades efter morden. De växlar några ord och sedan upptäcker Josefin att Emma har gått ut på klippan med utsikt över Mälaren. Hon står och tittar ut över vattnet, som ett sista tyst farväl kanske. Josefin säger hej då till Jacqueline och hennes ryggtavla försvinner bort på stigen, med den ivriga hunden framför henne. Hon verkade må okej, trots det ohyggliga hon tvingats genomlida. Josefin rör sig mot klippan. Efter en stund harklar hon sig och Emma rycker till. ”Hur blir det nu då?” frågar Josefin. ”Kan du gå vidare?” ”Sannolikheten att en försvunnen person ska dyka upp levande efter sju månader är obefintlig, men …” Det är bäst om den svajiga lågan härmed släcks. Lågan 31
skyddsängeln som brunnit så länge, men håller Emma fast i ett vakuum. Alla vet att hoppet är ute, men ingen talar klarspråk. Inte ens deras pappa Evert som brukar vara osentimentalt ärlig. ”Jag förstår att du vill ha svar, men det ser inte ljust ut.” ”Men vad är det med dig?” fräser Emma. ”Först stryka medhårs och sen slå på den som redan ligger. Vem fan tror du att du är?” Nu får det vara nog. Josefin rycker tag i Emmas jackärm, mer bryskt än hon tänkt sig. Hennes mobil trillar ur fickan och landar med en duns på klippan. Skärmen spräcks och Emma böjer sig ner för att plocka upp den. Josefin är så upprörd att hon inte ens ber om ursäkt. ”Vet du vad, Emma, lyssna noga nu”, säger hon i falsett. ”Hur synd det än är om dig kan du inte bete dig hur som helst. Snart finns det ingen kvar som står ut.” Josefin släpper fram allt hon hållit inom sig, men tystnar när hon märker att Emma stirrar på den trasiga skärmen. Inte ens en utskällning biter på hennes syster längre, Jose fins ord betyder noll. Själv skulle hon ha gråtit i en vecka om någon fräste åt henne. Men Emmas blick är frånvarande. ”Det är inte sant”, utbrister hon till slut. Kommentaren är inte riktad till Josefin, utan någon i andra änden av luren. Josefin känner igen Nyllets röst och förstår att det är akut. Emma tappar all färg i ansiktet, för att i nästa sekund bli knallröd. ”Helvete”, säger hon och lägger på. ”Vad är det?” frågar Josefin och märker samtidigt hur himlen öppnar sig ovanför dem. ”Petrenko. De är på väg att gripa honom i Värtahamnen.” Josefin duckar för regnet. ”Vi skyndar hem till mig, så tar du min bil.” Men Emma har redan börjat springa. 32
ÄR DIN BESKYDDARE DEN DU BORDE FRUKTA MEST?
VEM ÄR DIN RÄDDANDE ÄNGEL? Vårsolen skiner och körsbärsträden blommar, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas åt den annalkande påsken. Över ett halvår har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst. Hon är fast besluten att hitta honom, död eller levande. När polisen griper indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett övergivet mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.
SKYDDSÄNGELN skildrar ämnen som utanförskap,
SOFIE SARENBRANT debuterade 2010 och mottog det prestigefulla priset Årets deckarförfattare 2019 och 2020. Den samhälls aktuella serien om kriminalinspektör Emma Sköld har rönt stora framgångar. Böckerna har sålt i över tre miljoner exemplar. Skamvrån blev Sveriges mest sålda deckarpocket 2020 och Mytomanen var samma år den mest lyssnade boken på Storytel. Sofie Sarenbrant har också vunnit Stora E-bokspriset två år i rad.
missbruk och konsekvenserna av psykiatrireformen. Det är den nionde delen i succéserien om kriminal inspektör Emma Sköld. Är personen som skuggar dig den du borde frukta mest, eller är det i själva verket din skyddsängel?
”Sarenbrant är en driven berättare, och bra på att fånga upp samtidsämnen.” DAGENS NYHETER
”Det är oerhört skickligt och effektivt berättat. Man kan inte sluta läsa.” TV4 NYHETSMORGON
”Läskigt bra deckare.” AMELIA
”Rappt och rakt berättad historia som man måste läsa vidare i.” GOMORRON SVERIGE, SVT
”Spännande, rapp och underhållande.” GÖTEBORGS-POSTEN
”Njut av Sofie Sarenbrants tempo, den smarta dialogen och de kalla kårarna längs ryggen.” FEMINA DANMARK
”Spännande och välskrivet.” UPSALA NYA TIDNING
”En deckare som höjer sig över mängden.” BIBLIOTEKSTJÄNST
ISBN 978-91-89298-01-9
Författarfoto: Thron Ullberg Omslag: Anna Henriksson/Pixelpiraya Omslagsbilder: Arcangel & Shutterstock
SAGT OM SOFIE SARENBRANTS FÖRFATTARSKAP:
9 789189
298019