Förhistorien
till denna skrift daterar sig till början av 1920-talet. De i företaget närmast inblandade tillhörde en kvinnogrupp, som då började inse att de som politiskt och mänskligt intresserade medborgare hade något på hjärtat, vilket icke återfanns i det program deras parti var fullt belåtet med. Allra först trodde gruppen att den kunde inskränka sig till att värdera om programpunkterna, så att den som de manliga programförfattarna satt nederst, till exempel befolkningsfrågan i stället kom överst. Men när de började flytta om programpunkterna kände de nödvändigheten att också få in sina egna erfarenheter och önskningar i dem. Sedan de väl börjat detta arbete var de förlorade för år framåt. De delade i viss mån upp arbetet sins emellan efter olika intressen och yrkesområden, men slutade med att inse att man icke kan arbeta på en separat lösning av vare sig fredsfrågan, jordfrågan, hälsofrågan, befolkningsfrågan eller uppfostringsfrågan. Den ena som den andra måste gå med i en omvärdering av människans förhållande till jorden, till livet och verkligheten, vilket betyder ett systembyte med allt vad därtill hör av samhällsomvandling. Vi hade slagit oss fram till en helhetssyn, och det kom på så sätt mera djup och visshet i den tro på den enskilda människans värde och på alla människors gemenskap som vi bekänt under alla stadier av vår utveckling. Vi måste nu åter 3
söka samla hop våra erfarenheter till ett politiskt program med tillämplighet på verkligheten och ställa det under denna helhetssyn. Under mindre abnorma förhållanden skulle vi icke ha lämnat ut en del av arbetet för sig. Vi hade då väntat tills vi kunnat komma med något som mera liknade en mångsidig översyn av ett samhällsprogram. Nu måste vi ta ut det stycke som först är – inte färdigt för det kan det aldrig bli – men i alla fall tryckfärdigt. Att det blir jordfrågan som först behandlas, beror inte bara på dess grundläggande art – ett land lever ju med sina jordbrukare och dör med dem. Det har också en mera personlig, direkt orsak. Vid ett möte förlidet år i Svenska Kvinnors Vänsterförbund gavs en kraftig impuls till att – för vilken gång i förbundets historia är okänt – ta upp jordfrågan och formulera ett utlåtande, närmast som grundlag för vissa tänkta motioner om revision av åborättslagen och beskattning av jorden. En kommitté valdes, i vilken doktor Julia von Sneidern åtog sig ordförandeskapet. Dess övriga ordinarie medlemmar blev fröken Jenny Johansson, fröken Elisabeth Tamm och fru Elin Wägner. Genom omständigheternas makt har det blivit de två sistnämnda som fått åta sig själva författarskapets börda. Från mycket olika erfarenhetsområden har de mötts i den uppfattningen att fred på jorden och ett nytt fredligt förhållande till jorden hör oupplösligt samman och har alltså förenat sina huvudintressen i denna skrift. Den grund den bygger på är den ena medarbetarens långa praktiska erfarenhet av gamla och nya jordbruksmetoder och deras verkningar på jorden, på djuren och slutligen på människorna. Denna långa erfarenhet har gett oss möjligheten att väga resultaten på kort sikt mot resultaten på lång 4
sikt, sådana de tar sig ut från ett svenskt lantbruk. Det har sedan varit lätt att göra en snabb jämförelse med resultaten i andra länder. Vi ger oss inte ut för att behärska forskningen på detta område. Det som kommit under vårt bedömande är de praktiska verkningarna av de teorier som med rätt eller orätt stödjer sig på den experimentella forskningen. Likaså verkningarna av de metoder och kalkyler som lånats från industrin och överförts till jorden. Det är här vår kritik har satt in. Vi är emellertid övertygade om att där forskningen nått längst, vare sig den specialiserat sig på problemet att göra sädesslagen eller människorna härdiga, stråstarka och rikbärande, måste dess resultat sammanfalla med, förklara, sovra och berika den stora mänskliga erfarenhetsskatten som samlats under livet på denna jord och icke platt förneka och förkasta den. Vår uppgift har varit överväldigande, och vi inser mer än väl hur ofullkomligt vi löst den. Vi skulle emellertid inte ha kunnat göra det vi gjort utan stöd av kommittén och råd under arbetets gång av mer eller mindre officiellt adjungerade medarbetare bland vilka vi nämna rektorerna Honorine Hermelin, Signe Johansson och Ingrid Osvald, doktorerna Ada Nilsson och Andrea Andreen, lektor Emilia Fogelklou och fru Flory Gate. Det faller av sig självt att de icke kan ställa sig bakom varje sats i det följande, likaså att de skulle uttryckt grundtankarna i mindre ytterliggående vändningar. Sådana dessa nu är formulerade faller ansvaret för dem på den av medarbetarna som huvudsakligen fört pennan. Men vi tror att såväl Vänsterförbundets ordförande, fröken Kerstin Hesselgren, som kommittén och de adjungerade medarbetarna är ense med oss i 5
en ting: på den punkt där vi borrat i den hårda skorpa som vårt nuvarande samhällssystem bildar, där darrar slagrutan, där måste man komma ner till en källåder, där är verklighet, förnyelse och liv. E.W.
6
Jorden är ej skapad av människohänder
– men människohänder har slagit under sig jorden. Och dock låter jorden sig ej ägas. Om den missbrukas, lider den och upphör att ge. Varje generation står i ansvar för gångna och kommande släkten under den tid som den brukar jorden. Den har att förvalta de insikter som fäderna och mödrarna förvärvade genom sina långa erfarenheter. Den har mottagit ett arv och måste undvika att genom hänsynslös förskottsuttagning av värden inkräkta därpå. Hävderna säger oss att det har funnits tider då människorna starkare känt betydelsen av att de ingår som en del i skapelsens stora helhet. Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren är jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. När sådana människor närde och klädde sig, byggde sig boningar och formade sig verktyg ur naturens förråd, sökte de medvetet undgå att störa naturens jämvikt eller förrycka spelet av de krafter inom vilkas maktområde de levde. Om detta var en barnslig metod att leva på, så är det en olycklig metod när man tanklöst använder de möjligheter den moderna vetenskapen givit oss i händerna för att störa den fint avvägda balansen. Även de mest fullärda personer har något att lära av det sätt varpå forna tiders människor hanterade skapelsen. Vi 7
måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kan samarbeta med naturen i stället för att bortarbeta den. Den moderna teknikens uppfinningar måste prövas på hur naturen tål dem. Allt som dödar hennes självverksamhet måste bort eller också vi. Författarna till denna skrift ansluter sig helt till den gängse historieuppfattningen då de ger männen äran för den utveckling som strävat till herraväldet över jorden, haven och luften. Deras strävan behövde en gång religionens sanktion, vi finner den också formulerad som ett gudomligt påbud. Detta kom att spela en oerhörd roll vid skapandet av vår kulturform. Nu behövs inte längre påbudet att människorna skall lägga under sig jorden, och alla djur som rör sig på den, ty nu är det gjort. Människorna har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslites under deras strider om dem. I allt hastigare takt har naturen drivits tillbaka, hennes fria verksamhet inskränkts, hennes arbete i människans tjänst ständigt ökats. Så småningom har jorden börjat göra revolt, men en tyst och stillsam revolt till vilken människorna inte tog hänsyn så länge det fanns ny jungfrulig jord att erövra. Därför att de löst sig från jorden, förstod de inte de stillsamma symtomen, inte sambandet mellan orsak och verkan. De föraktade jorden i samma proportion som de blev imponerade av sin egen förmåga och trodde sig kunna göra henne till ett blint och undergivet verktyg för sin vilja. Vi här i Sverige är icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder har att dras med 8
på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva. *
Den övermodiga äganderättsinställningen till jorden har fört med sig fruktansvärda strider om bytet mellan enskilda individer och mellan folken. För att kunna genomföra ett fritt utbyte av nyttigheter måste alla inordna sig i ett tjänandets system och det passar icke dem som vant sig att vara jordens herrar. Detta är den yttersta orsaken till kriget som slår jorden liksom människan under militärdiktatur och förfoganderättslag. Människorna må kunna driva sig själva hur länge som helst ut i död och förintelse. Men jorden beviljar icke i längden oinskränkta medel till sin egen förstörelse genom rovdrift och krig. Detta kommer att bli den bittra lärdomen av det krig som nu rasar. *
Fullföljer vi vår tankegång in på jordäganderättens område, får den konsekvenser även där. Jordägarens – liksom nationalstatens – rätt till sin jord, har under utvecklingsskedenas gång fått en alltmer absolut karaktär. Denna absoluta rätt kan från vår utgångspunkt icke längre få gälla ens som princip – i verkligheten har den ju mångenstädes genom skuldsättningar och erövringar upphört att gälla. Det blir möjligt att återknyta sambandet med jorden först om kvinnorna vinns för detta mål. Jorden behöver kvinnorna och kvinnorna behöver jorden är ledsatsen i den avdelning 9
där vi antyder skälen för en sådan nyorientering sådana vi ser dem och vägarna till den. Ett särskilt avsnitt av skriften, i själva verket dess kärna, är ägnat ett förslag till omdaning och utvidgning av den nu gällande åborätten med avsikt att underlätta överföring från papperet till praktiska livet av denna på en gång urgamla och moderna form av besittningsrätt. Även frågan om befolkningstätheten måste inordnas under synpunkten om jordens rätt. Det är på lång sikt till människornas egen fördel att avstå från att odla upp och utnyttja hela jordklotet. Jorden måste få behålla stora områden där hon kan få vara i fred. Hon behöver behålla ett mått av frihet för att livet skall kunna arbeta i alla sina variationer: vatten, sten och mark, växt och djur. Om denna sats är riktig följer därav att människorna måste hålla sig inom gränserna för de områden som erbjuder sig till odling och dessutom fara varligt fram även där. En av de många orsakerna till den våldsamma folkökningen under det gångna århundradet är säkert den, att det nära sambandet mellan familjens och potatislandets storlek icke längre kvarstod åskådligt klart, när ett helt befolkningsskikt, som tidigare dragit sig fram på jorden, genom industrien lösgjordes från henne. När detta samband återknytes kommer människorna att göra omvärderingar även här. Mot dagens ideal: mekanisering, specialisering och fart, ställer vi medvetet upp de ideal som vi tror blir morgondagens: Självverksamhet – mångsidighet – tålamod.
10
Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var, förutom författare, även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a. Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien. I stridsskriften Fred med jorden (1940) presenterar Elin Wägner tillsammans med politikern, feministen, jordbrukaren och skribenten Elisabeth Tamm (1880-1958) ett program för hur människan bör leva och agera för att åstadkomma ett hållbart samförstånd med jorden. Enligt Wägner och Tamm skulle jorden uppfattas som en levande organism, vilken inte kunde bemästras med brutala mekaniska metoder, utan endast genom mångsidighet och tålamod. Man menade att det gällde att uppnå fred med jorden och att de som var skickade att skapa denna fred var kvinnorna.