Copyright © Rosita Bergman 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Malin Björnhager, Ekström & Garay
ISBN: 978-91-89199-75-0
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Prolog
21 november 1855.
Jonas Falk hade blicken fäst på en punkt långt bort. Solen strimmade mellan de glesa tallarna och Jonas var helt övertygad om att det var Guds armar som sträckte sig mot honom för att ge honom styrka. Trots att det var en god bit in i november månad värmde solen hans kind. Han såg inte folket som samlats. Hörde inte tisslet och tasslet, de hårda glåporden och skratten som blandades med gråten från dem som var mindre starka. Alla hade de samlats för hans skull. För att lära sig och avskräckas. Inom sig log han och kände frid utan rädsla, för inget ont skulle komma att hända honom efter livet, inte nu när han fått Guds förlåtelse.
Skogen var full av åskådare från både nära och långväga håll. Många var de som vill se rånmördaren Jonas Falk få sitt rättmätiga straff. Avrättningar skedde alltmer sällan och många drogs till spänningen av att se en annan människas huvud bli avhugget. Västgötarna som samlats i Svedmon på Hökensås drogs alla med i den hätska stämningen som tilltog när mästerman reste sig och gick fram till Jonas Falk.
Jonas Falk hörde suset från åskådarna och han förstod nu att tiden var inne. Helt oväntat kände han sig svag. En ilning av rädsla for genom hans kropp. Plötsligt svettades han ymnigt,
tittade upp och mötte folkets föraktfulla blickar. Allas blickar var vända mot honom. Allas. Gammal som ung gjorde ingen skillnad. Alla som var här hade en sak gemen samt. Att de ville se honom död.
Vad hade han egentligen gjort för att bli så hatad? Hatad av människor som en gång varit hans vänner. Hatad av barnen han lekt och stojat med. De som nu klättrat högt upp i ett träd för att se bättre. Se när hans huvud skiljdes från kroppen och han inte längre andades. Vad hade han gjort? Han ville ju inget annat än att få mat för dagen. Att få äta sig rejält mätt. Att få känna sig levande. Var det så hemskt? Var det inte hans rättighet som människa, att överleva? All den strävan genom åren. Allt hårt arbete utan att komma någonstans. Utan att äga något mer än kläderna han bar på sin kropp. Det spelade ingen roll hur hårt han kämpade, hur hårt han arbetade, hur välvilligt inställd han var. Han kom aldrig att få något över, inte ett enda öre. Aldrig fick han äga en egen bit mark att bruka. Och han hade varit trött, trött på kampen som inte gav något till övers. Så en dag hade han gjort något oförlåtligt, så mycket kunde han hålla med de åskådare som stod runt omkring honom.
Det skulle ha varit ett enkelt postrån. Det skulle ha gett riksdaler till att börja ett nytt liv. Men det som skulle leda till ett liv bortom fattigdom, hade istället slutat med handgemäng och att en man hade mist sitt liv. Och det var hans skuld. Dråpet var han skyldig till och han skulle ta sitt straff som en man. Men alla människor runt omkring honom, kunde de inte förstå? Aldrig hade det varit hans avsikt att dräpa mannen. Oturen hade varit på hans sida. Den hade stått där och lurat vid hans axel, manat på honom att slå hårdare. Och sedan gick det som det gick.
Han hörde sitt namn ropas med kalla slagord, och i takt med att det ökade kände han hatet välla upp inom honom.
Jonas försökte mota bort det. Försökte hitta tillbaka till friden. Han hade ju fått Guds förlåtelse, han visste det. Han hade känt Hans närvaro. Känt Hans varma smekning mot sin kind. Ändå vällde hatet fram så starkt, bubblade inom honom. Hatet mot alla människor som kommit för att beskåda avrättningen. Jonas blundade och önskade att det snart vore slut. Att han snart skulle få lämna denna plats för något bättre, något större.
Han hörde fotsteg närma sig. Han visste att det var mästerman. Några mumlande ord som han inte kunde tyda, alla ljud och allt sus runt omkring honom bedövade öronen. Mästerman höjde rösten och uttalade orden igen. Nu hörde Jonas. Den svartklädda bödeln frågade ytterligare en gång om Jonas önskade att få säga några sista ord. Jonas blundade, funderade. Ville han det? Varför? Vad skulle det tjäna till?
Så kände han åter igen solens strålar värma hans kind, Guds fingrar smekte honom och styrkan gav honom mod att öppna ögonen. Jonas Falk sträckte på sig. Stod med stolt hållning och mötte åskådarnas dömande blickar.
– Här sen I go' vänner, att syndernas lön är döden, men Guds gåva är det eviga livet.
Jonas Falk tittade ut över massan, mötte sina forna vänners skräckslagna ögon. De var rädda nu. Inte han. Makten att hämnas var hans.
En stark hand tog tag om hans axel och han fördes bort till stupstocken. En huva drogs över hans huvud. Men ett lugn hade åter infunnit sig hos Jonas och han visste att han var stark nu. Snart började hans eviga liv och aldrig mer skulle någon få spotta på honom, skända honom. Aldrig mer.
Sedan gick allt fort. Jonas hörde aldrig suset när bilan höjdes och kraftfullt med exakt precision föll över nacken. Splattret när huvudet avskilts från resten av kroppen och
människors hejarop och glädjetjut i extas undkom honom av förklarliga skäl.
Men innan, precis ögonblicket innan bilan sänktes, lovade Jonas Falk sig själv att alltid vaka över sin grav. Den plats han givits i ovigd jord skulle han själv ge frid. Ty detta var en vacker plats.
1.
Nutid.
Det doftade varmt av sommar, skog och mossa. Märta strök bort en hårslinga från ansiktet och började tvinna den mellan fingrarna. En dålig vana hon hade när hon var orolig. Hon tittade på de andra. Ingen verkade känna samma sak men hon kunde ändå inte slå undan tanken. Kanske var allt det här en dålig idé?
De fyra ungdomarna hade anlänt till Falks grav för att dokumentera sin första gemensamma spökjakt. Det skulle visa sig bli ett större äventyr än någon av dem kunnat föreställa sig.
Märta var fjorton år, längst av sina vänner och hade en knubbig kroppsform. Hennes bruna hår var klippt till axlarna och omgav ett stort ansikte med runda kinder och nötbruna kloka ögon. Hennes ögon speglade hennes personlighet väl.
Märta var en månad yngre än sin bästa vän Vilda, som var hennes raka motsats. Vilda var kort och spensligt byggd. Med blont, långt och rufsigt hår. Stora blå ögon och en hy som var så ljus att den nästan såg genomskinlig ut. Vilda klädde sig alltid i svart och den här dagen var inget undantag.
Liam var anledningen till att Vilda följt med och således även Märta. Han var ett år äldre, körde en svart Volvo XC90 som var ombyggd till EPAbil och hade fått namnet
Volvolina. Liam hade snaggat hår och ringar i öronen. Han var cool. Och han hade all utrustning som krävdes för en seriös spökjakt, så utan Liam hade inget av detta varit möjligt.
Rasmus var från början Liams polare och hade åtagit sig rollen som gruppens clown och pratade oavbrutet. Han bar alltid samma röda keps som han drog upp i pannan när han funderade, vilket inte var överdrivet ofta. Kanterna var slitna och det fanns en tydlig smutsig rand som inte tycktes bekomma Rasmus nämnvärt.
Märta såg sig om och strök bort en till hårslinga. Det var första gången hon var här och hon blev förvånad över hur märkligt det kändes. För länge sedan hade en människa blivit halshuggen precis här. Hon tittade ner på mossen. Kanske stod hon nu exakt på samma punkt där hans blod en gång skvätt? Märta rös till och slog bort tanken. Det var redan obehagligt som det var. Men samtidigt spännande.
Det började bli sent och de packade ur Volvolina för att slå läger. Märta lade sin sovsäck en bit bort från graven. På något sätt kändes det mer vördnadsfullt att inte störa. Hon såg en bild för sitt inre när Jonas Falk vände sig i graven. Märta rös till igen.
– Utan huvud, mumlade hon tyst.
Liam böjde sig fram och höjde volymen på Volvolina. Musiken vibrerade genom bilens tunna plåt. Han överröstade musiken.
– Okej, vi börjar med att rigga upp platsen där vi ska filma. Alla hjälper till. Vet alla vad ni ska göra?
De andra nickade till svar.
– Perfekt! Då sätter vi igång. Och tack alla för att ni ville hänga på. Ikväll kommer vi skriva historia, jag känner det på mig.
– Det är ju självklart att vi följer med, svarade Vilda snabbt. Det ska bli spännande.
Hon drog på sig en svart långärmad tröja över sitt linne och gav Märta en blick.
– Verkligen, jag håller med. Spännande, sa Märta.
Märta vände sig till Liam.
– Visst har du varit här förut?
– Precis, men denna gång har jag med mig mer utrustning. Man lär sig av sina misstag helt enkelt.
– Vad såg du förra gången?
– Då såg jag inget …
Liam tittade ner i backen.
– Men vänta, sa han och gick bort till en av lådorna. Kolla här!
Märta höjde ögonbrynen.
– Är det vad jag tror?
– Precis. Det här är mitt senaste inköp, sa Liam entusiastiskt. En Spirit Box SB7 T. Den här hade jag inte förra gången och det var ett misstag, men det visste jag inte då.
Han snurrade på ringen som satt i örat.
– Jag tog för lätt på uppdraget, helt enkelt, fortsatte han.
– Du menar att om vi får kontakt med andra sidan så kommer vi kunna prata med dom?
Märta kände hur nackhåren reste sig. Hon blickade mot graven.
– Precis. Förra gången hade jag bara EMF:en med mig och vanliga kameror. Då var det bara energifält jag kunde läsa av, sa Liam.
Han lyfte upp en till apparat.
– Och om inte Spiritboxen gör jobbet så har jag garderat mig med en Polterscript också …
– … Som skriver det anden säger, fyllde Märta i.
Rasmus tjöt till och kom farande mot dem.
– Akta så inte Falk kommer och skär halsen av er i natt …
Rasmus kastade sig på marken och gapflabbade. Ingen annan skrattade.
– Men kan du vara seriös för en gångs skull, sa Liam och sparkade till honom på benet.
– Kan man inte få skämta?
Rasmus reste sig upp.
– Fan, vad du försöker impa på tjejerna då, sa han och rättade till sin keps.
– Kanske Falk inte blir så glad över att du gör narr av honom. Har du tänkt på det? sa Märta och ställde sig med armarna i kors.
Rasmus kinder blev genast bleka. Han gick fram till korset som prydde Jonas Falks grav.
– Kolla här.
Rasmus höll upp en rådjurskalle.
– Vem har lagt den här på graven? Vad är det här? Man skulle kunna tro att det är en offergåva. Det är ju lite skumt.
Liam gick fram till honom. Märta och Vilda följde strax bakom.
– Lägg tillbaka den där. Kanske någon har lagt den där av en anledning. Eller hur? sa Liam och vände sig till tjejerna.
Ingen svarade.
Märta snurrade en hårlock. Hon såg sig hastigt om. Rasmus skämt hade skrämt henne mer än hon visat och hon kikade mellan de glesa tallarna. Var detta verkligen en bra idé? Och vad skulle hon göra om det hände något? Det var ju inte så att hon kunde ringa sina föräldrar.
– Okej … Jag säger bara att det är skumt, sa Rasmus.
Han drog upp kepsen i pannan och kliade sig.
– Men nu är jag sugen på en öl. Nån som vill ha?
– Japp, ta en till mig, svarade Liam.
Vilda skruvade på sig.
– Jag kan också ta en …
Märta blängde på henne. Nu ångrade hon ännu mer att hon följt med. Tänk om detta bara var en manöver från killarnas sida? Det var ju smart av dem. Alkohol och två tjejer med på resan. Insikten gjorde henne direkt generad. Och ännu mer besviken var hon på sig själv för att hon ljugit för sina föräldrar. Hon som aldrig ljög för dem. Hon hade sagt att hon skulle sova över hos Vilda, och Vilda hade istället sagt till sina föräldrar att hon skulle sova över hos Märta. Det borde vara vattentätt, föräldrarna kollade aldrig något med varandra längre. Märta fick en klump i magen av ångest för sin lögn. Det kunde hon gott ha, tänkte hon.
Någon timme senare hade de riggat all apparatur till spökjakten och satt igång. Ytterligare en timme senare hade inget hänt.
Det började bli kallt och Vilda gnuggade handflatorna mot varandra. Hon hade redan tagit på sig långa tajts och en hoodie som var alldeles för stor. Allt i svart, givetvis. Hon försvann in i kläderna så att endast hennes ljusa rufsiga hår stack fram ur luvan.
– Kan vi inte sätta oss vid brasan? Jag menar vi sitter ju precis bredvid … så vi kommer ju märka om nåt händer.
Vilda tittade osäkert på de andra.
– Eller hur, Liam? Visst larmar dina apparater om det händer nåt?
Liam nickade.
– Jag tycker också det börjar bli lite kallt.
De gick undan och satte sig runt lägerelden. Liam satte sig nära Vilda.
Vilda tittade med stora ögon på honom.
– Tycker inte du att det är lite läskigt ändå?
– Hur menar du?
Vilda svepte med blicken över de andra innan hon fortsatte.
– Ja, alla historier man hört sen man var liten.
Hon huttrade till.
– Alla spökhistorier menar jag, dom om Jonas Falk. Och
nu är vi här och försöker få kontakt med honom. Hur sjukt är inte det?
Hon huttrade till igen. Liam lade försiktigt sin arm över Vildas axlar.
– Vi ska dokumentera hans ande. Inte jaga ett spöke …
– Eller bli jagad, flikade Rasmus in.
– Självklart inte bli jagad, dumhuvud, svarade Liam.
Rasmus höjde långfingret åt Liam och flinade.
– Men har ni inte hört historien om den där tjejen?
Hon som bodde här omkring och hittades bunden vid ett träd.
– Lägg av, Rasmus, sa Liam. Hitta inte på en massa trams nu.
– Nej, det är inte trams. Det är sant. Fakta. Ni har väl hört den?
Märta hade suttit tyst. Nu kunde hon inte hålla sig längre.
– Jag har också hört den.
– Nä, men sluta nu. Inte du med, sa Liam och vände sig till Märta.
Hon blängde tillbaka. Släppte locken från sina fingrar och svarade Rasmus.
– Tjejen som blev tillfångatagen här i skogen. Men det var längesen. Säkert … jag vet inte … tjugo–trettio år sen.
– Vad hände? frågade Vilda medan hon drog ner luvan och lutade sig närmare Märta.
– Hon dog.
Märta tog en ny lock.
– Halshuggen eller nåt. Blodigt var det i alla fall.
– Lägg av!
Vilda höjde rösten.
– Ska vi verkligen vara kvar här då? Jag menar om det går en mördare omkring …
– Eller hur? sa Liam. Logiskt. Du tror väl inte att det springer omkring nån i skogarna i typ tjugo år och letar efter tjejer att halshugga? Låter det rimligt?
Vilda flyttade sig från Liams arm. Närmare Märta.
– Nä … Jag menar inte så. Eller jag vet inte.
– Det är läskigt bara, sa Märta. Jag menar om man tänker på det.
– Gör inte det då, sa Liam. Förresten är det där bara en skröna. Jag har kollat upp det. Går inte att hitta något om att det verkligen hänt. Inte på riktigt.
– Så du visste?
Märta blängde surt på Liam.
– Jag visste att det var påhittat, sa Liam.
Vilda vände sig mot Märta.
– Vad var det exakt som hände då?
– Ingen som vet. Men jag är rätt säker på att det har hänt.
Märta sneglade på Liam. Han fingrade på ringen han hade i örat.
– Och mördaren? viskade Vilda.
Märta ryckte på axlarna.
– Ingen som vet vem det var … eller varför hon mördades. Men jag vet att hon var i vår ålder, typ.
Liam reste sig upp.
– Okej. Anta att det hänt … Jävligt synd om den tjejen.
Han gestikulerade stort med händerna framför sig.
– Men det är ju gammalt nu, eller hur?
– Absolut, svarade Rasmus.
Han sprang bort till graven. Med retfull blick satte han sig på knä bakom korset. Väste till, lade upp hakan och lät tungan hänga utanför.
– Jag dööör, väste han. Rädda mig innan huvudet rullar av.
Sedan sprattlade han till, föll ner på marken och spelade död.
Märta såg sig omkring. Den envetna hårslingan hade fallit ner i ansiktet igen. Rasmus grova skämt förföljde henne och hon kunde inte få bort tanken på tjejen som blev mördad. Hon hoppades att Liam hade rätt. Att allt bara var påhittat.
Sommaren för trettio år sedan.
Det var början på 1990talet. Tiden innan alla gick omkring med mobiltelefoner ständigt uppkopplade mot internet. Tiden då största nöjet var datorspel och satellittv eller att memorera musikvideos på MTV. Då spökhistorier var larvigt men ufon hett. Då tjejerna satt på sina flickrum och läste Veckorevyn och följde varje trend som tidningen rapporterade om. Denna sommar gällde lågt skurna jazzbyxor och topp så att magen syntes. Och den viktigaste accessoaren av alla var magkedjan som hängde ner över höfterna. Trendigt var alla nyanser av svart, metallic och glitter. Killarna var heta om de hade page och mittbena. Klädde sig i baggyjeans och Tshirt under öppen skjorta. De spelade cdskivor med technomusik och tävlade om vem som hade största cdväxlaren eller bästa kablarna till högtalarna.
Just denna sommar var regnig och kall. Gänget hade ändå bestämt att de skulle träffas vid stranden. De var sjutton år och oskiljaktiga. Desirée var den nya. Hon hade flyttat till Hökensås sista halvan av vårterminen och snabbt blivit en av dem. Det hade blivit perfekt. Tre tjejer och tre killar. Precis som i tvserien Friends. Och de hade svurit på att vara vänner för alltid.
Johan S kom sist till stranden. Han ställde av cykeln och andades. Det pep från bröstet och han tog upp sin inhalator. Skruvade fram ny medicin och drog ett djupt andetag. Höll andan och blåste ut långsamt. Han tittade på de andra.
Desirée mötte hans blick. Johan S vände sig bort. Bara hon inte kom fram till honom nu. Han tittade upp igen. Hon stod kvar. Tur. Det skulle vara pinsamt om hon såg hur svettig han var, fast han lade märke till att Desirée också blivit ansträngd av cykelturen. Hon hade satt upp sitt röda hår i en hästsvans och från nacken såg han några svettdroppar rinna ner. Skillnaden var att på henne var det snyggt. Sexigt. Johan S försökte låta bli att stirra.
På bryggan brottades Karl och Mattias, eller Matte som han kallades, med varandra. Johan S såg hur Zara och Veronica tittade på dem. Han kunde förstå varför. De var båda vältränade. Inte tjock som han. Karl var huvudet längre än Mattias och hans bruna lockar åkte ner i ansiktet under fajten. Karl vann och Mattias landade i vattnet med ett magplask.
Tjejerna skrattade. Johan S skrattade också. Han gick bort till de andra. En kall vind fick honom att huttra till och gav honom en ursäkt att inte bada. Desirée hade stannat till och tittade upp mot himlen.
– Vad tror ni, eller? Kommer vi verkligen kunna grilla ikväll, eller?
Hon tittade inte på de andra utan fortsatte blicka mot himlen.
Karl ställde sig bredvid henne. Han drog fingrarna genom sitt hår.
– Det kommer dra över. Helt säkert.
Johan S tittade inte på himlen utan på dem. Karl stod nära.
Väldigt nära. Hans badbyxor var blöta och det droppade ner på bryggan och skvätte på Desirées bara fötter. Johan S tittade
på Veronica. Hon viskade något till Zara som skrattade och smaskade högljutt med tuggummit. Hon blåste en bubbla som sprack och fastnade på tandställningen. Hon svor och försökte pilla bort det. Precis som alltid. Johan S log.
– Japp, det kommer dra över.
Mattias kom upp från vattnet och torkade bort stänket från sina glasögon.
– Det är klart vi ska grilla. Jädra pisssommar. Eller vill ni spela dator?
Tjejerna stönade direkt.
– Neeej.
Veronica stod framåtlutad och torkade sitt blöta hår.
– Vi gör som bestämt. Och jag har fixat dricka till ikväll.
Veronica kastade sitt svarta hår bakåt så att det smackade till mot ryggen.
– Tar du med den bärbara? sa hon till Karl.
– Det är klart. Är det nån som tjackat nån ny cd?
Alla skakade på huvudet.
– Kör på det vanliga, sa Veronica och blinkade åt Karl. Du brukar ju ha bra smak, eller hur?
Karl sträckte på sig och spände magrutorna.
– Fast jag tror ändå det kommer regna, sa Desirée.
Hon gav sig inte. Karl skrattade till.
– Menar du att du bangar ikväll?
Karl vände sig mot de andra.
– Vad säger ni, gänget? Vill vi ha en bangare?
De andra stämde in i ett buande. Karl vände sig mot Desirée.
– Där ser du. Ingen gillar en bangare.
– Jag tänker inte banga. Jag säger bara att det visst kommer regna ikväll.
Hon ställde sig mitt emot Karl. Nära, så att deras näsor
nästan nuddade varandra. Desirée smilade. Sen knuffade hon ner honom i vattnet. Alla gapskrattade. Alla utom Johan S. Han förstod inte det roliga. Det är klart att Desirée var en i gänget. Det hade de ju svurit på. Han kunde inte tänka sig en dag utan henne.
Johan S vände sig bort från dem ett tag. Han var tvungen att sluta stirra, annars skulle de andra fatta. Det hade varit lättare om hon inte varit så snygg. Desirée. Han sa namnet tyst för sig själv. Desirée … Det måste vara fräknarna, tänkte han. Eller det röda håret? Var rödhåriga hans grej? Johan S vände sig mot tjejerna igen. Så måste det vara. Veronica hade svart hår och Zara spikrakt blont, och han hade aldrig tittat på dem på det här sättet. Inte så att det kändes så här.
Johan S suckade.
– Ska du inte hoppa i? frågade Desirée som tittade på honom.
– Nä … Det ska ju bli regn.
– Exakt, sa hon och log.
Johan S andades tungt. Skulle han ens ha en chans på henne? Han orkade inte grubbla över det längre. Han hade bestämt sig. Ikväll på festen skulle han prata med henne.
Eller lägga in en stöt som Karl och Matte brukade säga. Det fick bära eller brista. Kanske kände hon som han och kvällen skulle sluta med att de två … Johan S slog bort tanken innan han rodnade. Han fick inte skena iväg i fantasin nu utan skulle hålla sig till sin plan.
Ikväll vid Falks grav kunde allt hända.
När en person hittas mystiskt död vid Hökensås förs det gamla barndomsgänget ofrivilligt samman igen. På 90-talet var de oskiljaktiga, tills en mörk hemlighet splittrade dem. De svor att aldrig nämna det där som hände. Men nu verkar någon vara ute efter hämnd.
I de djupa tallskogarna drar fyra tonåringar ut på spökjakt vid den mytomspunna graven där Jonas Falk är begravd, i jakt på internets lockande berömmelse. Enligt sägnen ligger det alltid färska blommor på hans grav och den som skändar den råkar ut för en hemsk olycka. Under natten blir det alltmer tydligt för ungdomarna att det kanske ligger en gnutta sanning i alla historier om platsen. När morgonen kommer är en av dem borta.
Kriminalkommissarie Alfred Augustsson och hans vapendragare Ella Bengtsson kopplas in på mordfallet. Det dröjer inte länge förrän de blir indragna i en härva av mysterier, där gamla hemligheter börjar komma upp till ytan.
Mord på Hökensås är en spänningsroman där läsaren tas med till en av Sveriges mest mytomspunna platser, Jonas Falks grav. Det är författaren Rosita Bergmans debut.