det fjärde fingret
Av Peter Gissy har följande kriminalromaner utgivits:
Röd död 1996 (Prisma)
Vit sorg 1997 (Prisma)
Blå åtrå 1998 (Prisma)
Svart hämnd 2000 (Prisma)
Fallet Ewenius 2002 (Tre Böcker)
Man med kapuschong 2004 (Tre Böcker)
Diagnos: mördad 2006 (Semic)
Diagnos: strypt 2007 (Semic)
Diagnos: gisslan 2008 (Semic)
Gul ondska 2010 (Tre Böcker)
En avgörande ledtråd 2021 (Hoi Förlag)
Det fjärde fingret 2022 (StorySide)
Den stora hemligheten 2023 (Hoi Förlag)
Copyright © Peter Gissy 2022
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se
info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Danneker Engström
Formgivning inlaga samt konvertering av omslag: Mia Fallby, m-Dsign.com
Bilder omslag: Shutterstock och Arcangel
ISBN: 978-91-89199-73-6
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
PROLOG
De tidiga morgnarna var värst. Erling Mattiasson vaknade ibland redan vid fyratiden, ofta efter bara några timmars sömn, och det var helt omöjligt att somna om igen. Minnena vällde över honom och det gjorde fysiskt ont i kroppen. Som ett järnband som spändes över pannan, brukade han säga när folk frågade. Det fanns inget läkemedel som hjälpte mot det. Hans frus bortgång när hon bara var sextioett år gammal hade kommit så oväntat. De hade ringt från hennes jobb och meddelat att hon svimmat och att ambulansen varit och hämtat henne. Först hade han tänkt att det inte var så farligt, men sedan – när han besökte henne på akuten – förstod han på läkarna att det var allvarligt.
Han hade suttit i det lilla väntrummet och stirrat på träden som vajade i vinden utanför fönstren, och sett sjukvårdspersonalen ila förbi, det ena ansiktet blekare och bistrare än det andra. En enda gång på sex timmar hade en sköterska besvärat sig med att informera honom, kommit med plattityder som: ”Vi gör vad vi kan, läget är oförändrat. Helena är fortfarande medvetslös men i dom bästa händer. Har du kaffe? Ta i maskinen där. Eller säg till sköterskan bara. Inga
problem.” Nej, han hade inte fått gå in till henne, inte än. Flera gånger hade han frågat.
Han hade själv jobbat som serviceman på Bilia i Sisjön och visste värdet av att vara tillmötesgående mot kunderna.
Så här uselt hade hans chef aldrig tillåtit dem att bemöta någon.
Till sist hade en blåklädd läkare med lustigt hårnät och plasthandskar förbarmat sig över honom och skickat hem honom. ”Vi ringer när vi vet mer, Erling. Sorry.” Han hade fått Helenas kläder med sig i en plastkasse med sjukhusets logga på.
När de hade ringt på eftermiddagen påföljande dag hade de kortfattat talat om att läget hade förvärrats. Kunde han komma in och prata med överläkaren om det?
Det kunde han.
Det hade varit en fruktansvärd upplevelse. Han hade bara hört vissa ord: tumör i hjärnan, förlamning i halva kroppen, metastaser. Omedelbar operation väntade men utsikterna var inte goda. Han fick förbereda sig på det värsta.
Det hade gått ett år sedan hon dog nu.
Själv hade han blivit uppsagd kort tid efter hennes död. Det ena efter det andra. Tack och lov hade han råd att bo ensam kvar i deras trea med balkong och med utsikt över torget. Han hade fått lite pengar från hennes livförsäkring – inte mycket, men det räckte till hyran.
Han hämtade sin tjocka vinterrock, drog på sig kepsen och gick ut till bilen. Gatan låg öde och mörk. Vinden blåste kall och kylde ner ansiktet, men det störde honom inte. Metspöet och fiskeväskan låg redan i bagageutrymmet, men han kollade förstås. Han log bistert för sig själv. Kolla och dubbelkolla. Det kunde stå på hans gravsten när
det var så dags. Han gjorde en liten grimas. Utrustningen var hans bästa ”vän” numera – sedan Robert, ende sonen, flyttat till Stockholm och börjat jobba på Nordic Choice, hotellkoncernen.
Först tänkte Mattiasson köra till Fiskebäck som han alltid gjorde. Från Radiotorget var det ju inte långt. Klipporna där var favoritstället: därifrån var det lätt att få ut fiskedragen i havet. Men eftersom det kändes som att ett regn var på ingående och skulle göra klipporna hala, fick han för sig att prova ett annat ställe. Han kom att tänka på Marholmen. Vid Askims camping. Varför inte? En gång i tiden hade han och Helena hyrt en kolonistuga i området så han kände till det hyfsat.
Det låg en större parkering i närheten.
Det var inte säsong för camping, verkligen inte, och så här i ottan, klockan var runt halv fem nu, borde det inte vara några problem att hitta en ledig plats.
Han passerade Frölunda torg och körde av mot Näset. Ingen trafik att tala om.
Bara en polisbil som med tjutande sirener gasade förbi i riktning mot Mölndal. Han svängde av mot Hult och snirklade fram på Marholmsvägen. Nu väntade välbekanta platser och namn. Välens koloniområde. Gjutaregården. Hultåsens busshållplats. Bilkörningen gick nästan på rutin, lustigt nog. Visserligen var det rätt länge sedan han var här sist, men det var som om händerna runt ratten visste vägen. Inte ett möte.
När han stannade bilen på parkeringen och slog av strålkastarna omslöts han av mörkret.
Regnet verkade ha blåst bort. Det var närapå stjärnklart.
Askimsviken låg framför honom. Vattenytan vibrerade
som gelé i ljuset från stjärnorna. Det var som om himmel och hav flöt ihop till en svart geggig massa. Doften av tång nådde hans näsa.
Det var i kallaste laget, han ångrade sig nästan när han klev ur.
Nej. Nu fick han göra det här.
Beslutsamt drog han ner kepsen i pannan och plockade ut fiskeutrustningen. Medan han gick lät han ficklampan lysa upp vägen framför sig.
När han rundade bommarna och gick ner mot vattnet slängde han en blick upp mot kolonistugorna i slänten bortanför campingen. Hela området ruvade i mörker. Inga fönster var tända någonstans. Det var förstås för tidigt på året för att vistas där. Han hade för sig att stugföreningen inte brukade sätta på vattnet i kranarna förrän i mitten av april.
Han släckte ficklampan och stod en stund och lät ögonen långsamt vänja sig.
Det var en bit bort till den cementerade bryggan där han tänkt pröva fiskelyckan. Ett par gånger hade han varit här med en yngre arbetskamrat. De hade gått ut med en motorbåt, men inte fått något. Det hade blåst för mycket och de hade inte vågat gå ut så långt.
Mattiasson traskade vidare.
Ett stilla vågskvalp hördes från stranden på hans vänstra sida, och på den högra ledde den smala grusade vägen förbi långsträckta klippor och höga buskage.
I förlängningen av vägen, där den delade sig, visste han att det fanns ett inhägnat område med friluftsbåtar som var upplagda för vinterförvaring.
Plötsligt stannade han.
Det låg något på marken en bit bort.
Först fick han för sig att det var en trasig skyltdocka, som någon måste ha dumpat. Men när han slog på ficklampan studsade han till.
En orörlig kvinna, helt naken.
Hon lutade sig bekvämt bakåt, mot klipphällen. Det såg ut som om hon just slagit sig ner för att vila lite. Ögonen var alldeles för stora, det såg otäckt ut. Benen stack rakt ut från kroppen. De var lätt särade och blänkte, liksom brösten, som om de penslats med något. Armarna hängde rakt ner och kvinnan tycktes hålla händerna mot marken för att inte glida. Hela kroppen verkade stel och vaxartad.
Skötet doldes delvis av löv eller några små kvistar.
När han darrande och med dunkande puls riktade ficklampan mot hennes ansikte såg han silverfärgade, nästan fyrkantiga, tejpbitar ovanför varje öga, på ögonbrynen.
Munnen var uppspärrad.
”H-hallå …” fick han ur sig medan hjärtat pumpade hårt. Hon reagerade inte. Han insåg förstås varför: runt halsen hade ett grovt rep grävt sig in i köttet.
Hon var helt klart död. Strypt sannolikt.
Det blänkte till runt kvinnans ena handled. Ett tunt guldsmycke.
Obehaget kröp över honom. Hjärtslagen närmade sig paniknivå. Jämförelsen med hans egen frus bortgång var oundviklig.
När han hade sett Helena ligga död i sjukhussängen hade hon varit lika stel och orörlig som den här arma kvinnan.
I ett par frusna sekunder stod han och stirrade medan tankarna snurrade och bearbetade situationen, han var nästan
oförmögen att till fullo ta in det han såg. Mattiasson svalde hårt. Någon – eller några – hade mördat henne och dumpat henne här, så mycket var han klar över.
Så ryckte han till när han plötsligt insåg att mördarna kunde vara i närheten. Gud! Hastigt lät han ljuskäglan flyga över buskarna och träden runt honom. Skuggorna var djupa, men … Nej, allt verkade lugnt. Han såg inte till något konstigt i alla fall.
Långsamt backade han bakåt samtidigt som han grävde fram mobilen och knyckigt slog larmnumret. Fingrarna vägrade nästan lyda.
Han sa först sitt namn. Och var han befann sig. ”Det är en m-mördad kvinna här … Naken.” Hans röst var hes och grumlig, han harklade sig. Rädslan fick honom att nästan tappa andan. ”Nej, jag vet inte vad hon heter.”
Larmoperatören fyrade av sina frågor och han svarade så gott han kunde – samtidigt som en del av hans hjärna brottades med det egendomliga faktum att den döda kvinnan också saknade fingrar på ena handen.
KAPITEL 1
Michelle ställde sina tunga väskor nedanför trappan och rätade på sig.
När solen i samma ögonblick bröt igenom molntäcket och penslade allt i ljusa färger vände hon ansiktet mot vinden, tog ett djupt andetag och höll kvar luften i lungorna innan hon sakta lät den sippra ut. Så härligt det kändes: friskt och kristallklart. Och fullt av dofter från blommorna som gav rabatterna liv.
Solblomman, rehabiliteringshemmet i Mölndal, hade varit hennes hem ett tag, snart skulle det vara ett minne blott och hon skulle inte sakna det.
Det som en gång varit en pampig herrgård med en stor engelsk trädgård – som sas ha kopplingar ända tillbaka till Carl von Linnés dagar – hade sedan ett tiotal år fått en ny verksamhetsinriktning och var nu hem för behandling av långtidssjuka. Så vitt hon visste hade det dock krävt att landstinget via privata donationer pumpat in åtskilliga miljoner för att rusta upp den slitna byggnaden som stått övergiven länge.
Namnlapparna på väskorna, som vaktmästaren fäst på handtagen, fladdrade i vindstötarna. ”MICHELLE MOHLIN” stod det med stora, handtextade bokstäver. Hon
log mot den äldre damen vid sin sida. ”Tack för allt, Inger”, sa hon och körde båda händerna i bakfickorna på jeansen. ”Du behöver inte vänta här längre.”
”Du klarar dig nu?”
”Jag tror det.”
”Snart lämnar jag dig. Vårdhemmet har formell skyldighet att ta hand om dig tills nån annan tar över.”
Michelle hade väntat sig det svaret. Föreståndaren för sjukhemmet, Inger Wahlgren, tog sitt jobb på kanske lite väl stort allvar. I kavaj och jeans – och med den ärtiga, citrongula sidenhalsduken – såg hon mer ut som om hon skulle gå på en femtioårsfest än som ansvarig för en vårdinrättning som årligen skrev in närmare sexhundra patienter. ”Du blir inte av med mig så enkelt”, tillade hon och puffade leende till Michelle i sidan.
”Jag fattar”, sa Michelle.
Tillsammans spejade de bort mot de höga grindarna mellan träden i början av uppfarten. Nej, ingen bil verkade vara i antågande. Inte än. Nå, hon hade ingen brådska.
Michelle såg sig hastigt omkring.
Björkarna höll på att slå ut. Våren var sen i år, men den var på väg. Hon vände sig bort när en vindpust sökte sig in under kläderna: hon tyckte det var i kallaste laget.
Deras blickar möttes.
”Vad tänker du göra först?” sa Inger. Det stack upp en Ipad ur axelremsväskan. ”När du kommer ut, menar jag?”
Det lät som om det var ett fängelse Michelle lämnade. På ett sätt var det kanske det.
”Gärna en hamburgare på Avenyn nånstans. I alla fall en fika bland glada människor.” Hon hade tänkt mycket på det. Långedrag kanske. Fiskmåsarna och segelbåtarna. Defini-
tivt Majorna. Och så möjligen ner till Stenaterminalen eller Fiskhamnen för att titta ut över älven. Kanske insupa doften av tjära och fisk. Jo, det fanns en del saker hon längtat efter.
”Har du nånstans att bo?” Inger dolde inte sin nyfikenhet.
”Det ordnar sig.” Radhuset i Åkered var sålt. Mäklaren hade skött det hela nästan på egen hand medan Michelle varit upptagen med att bli frisk.
”Jag förstår att du är utbildad till … Var det rättspsykolog?”
Michelle tyckte det lät som om föreståndaren inte riktigt visste vad det var för något. Men hon orkade inte förklara. Hon hade varit både polis och kursledare vid universitetet, förutom att hon hade hjälpt till vid mördarjakter. Hon behövde inte bevisa något för vare sig Inger eller någon annan.
”Typ så”, sa hon avvaktande.
”Förlåt om jag ställer en massa frågor. Jag är yrkesskadad.
Det är förstås så här vi har det hela tiden: folk stannar ett tag, sen försvinner dom. Hoppas du kan hålla dina svarta bilder under kontroll. Du vet vad jag pratar om?”
De svarta bilderna. Jodå. Michelle visste vad hon pratade om.
”Absolut.” Vad mer kunde hon säga? Hon hade jobbat hårt för att kunna tackla dem. Nu gick livet in i en ny fas. Utan dem.
”Vi kommer att sakna dig, Michelle.”
”Och jag er.” Allt det gamla skulle sopas bort. Alla onda minnen, vill säga, inte de goda. ”Och pappren är alltså klara?”
lade Michelle till. Hon visste inte varför hon sa så, de hade pratat tidigare om att allt var klart. Kanske ville hon bara ha något att prata om.
”Tänk inte på det.” Föreståndaren höll händerna knäppta framför sig som om hon bad. ”Hur länge var du hos oss?”
Michelle sträckte på sig och tittade bort mot grinden. Nej, fortfarande inget på gång.
”Fem månader.” Närmare bestämt fem månader och fyra dagar av intensiv rehabilitering i alla dess former. På operationerna hade det följt en lång konvalescenstid då hon i princip fått bygga upp sin kropp igen. Det hade varit påfrestande på många plan. De psykiska såren hade inte läkts helt. Men hon hade fått med sig psykologiska verktyg för att kunna hantera tankarna när de blev alltför jobbiga.
Det var bara ett par veckor sedan hon lagt undan sista kryckan – och kanske var det, trots allt, i tidigaste laget att checka ut. Men hon orkade bara inte vara kvar längre. Visserligen hade tiden rullat på rätt bra. Alla aktiviteter – sjukgymnastik, läkarbesök, promenader, kortare joggingturer, utredningar av diverse slag – hade fyllt dagarna, men hon hade längtat till livet utanför, ut till det riktiga samhället. Till det som pulserade på andra sidan de tjocka väggarna. Ett och annat besök hade hon haft, visst, men inte mycket mer än så.
Hon hade längtat efter det här ögonblicket.
Då och då kom det över henne en underlig smärta i bröstkorgen och i magen som hängde ihop med läkaringreppen: det kändes som en sorts kramp i muskulaturen. Ibland blev det akut och då behövde hon ta särskilda mediciner. Vad det berodde på hade läkarna inte lyckats förklara.
Hon fingrade på mobilen i jackfickan. Hon hade varit utan den större delen av tiden. Det var bara några dagar sedan hon aktiverat den och det kändes fortfarande ovant.
Så skönt ändå att komma igång igen!
Hon vände sig om och vinkade mot ansiktena i fönstren: flera av de andra intagna hade nästan blivit som vänner. Hon hade inte berättat hela sanningen om hur hon hamnat där. Hon gjorde sig inga illusioner: de visste säkert mer än hon trodde.
Michelle vände sig bort och lyfte mobilen fumligt mot örat när det ringde i den. ”Hallå?” sa hon ovant.
”Är du klar? Vi är hos dig strax.” Som vanligt lät Katja som om hon halvsprang.
”Jag är utanför.”
”Rune var tvungen att stanna och tanka. Fattar du? Han hade glömt det. Du ångrar dig inte nu?”
Ångra sig? Aldrig i livet. Som hon såg det hade andra hälften av hennes liv just startat. Inger höll fram ett papper till henne. ”Hör av dig om det är nåt, Michelle. Minsta lilla. Lova det?”
Michelle nickade tyst. Hon var upptagen med att följa ett par skator som strakbenta gick på gräsmattan och pickade mellan några tussilagor. Det tycktes verkligen bli en vacker dag.
Hon tryckte ner lappen i skinnjackans innerficka när en mörkblå, skamfilad skåpbil närmade sig på uppfarten. Den bromsade in i en rök av damm framför henne. Hon såg Rune vid ratten. Han log brett när han slog upp bildörren och klev ur och skrattande gav henne en stor kram. Av bara farten fick Inger Wahlgren också en kram.
Katja stod bakom honom och väntade på sin tur. Hon log lika mycket som han. ”Om du visste vad jag sett fram emot det här”, sa hon och såg gråtmild ut.
Michelle blev rörd. ”Du ? Vad tror du jag har då?”
”Ett tag trodde ingen av oss att … att … du … Ja, du vet.”
”Skulle komma tillbaka?” Katja hade funnits där för henne hela tiden, som en mor. Michelle svalde när känslorna yrde upp i bröstet. ”Du pratar så mycket.”
Katja klappade henne beskyddande på armen. ”Hur längesen är det som …?”
”Fem tuffa månader”, avbröt Michelle. ”Det har inte varit lätt och jag är inte helt återställd, nej – om du nu tänkte fråga det.”
Katja log.
”Vi pratar inte om det som varit, hör du? Det gamla. Lova? Så finns det inte, liksom.”
Rune höll på att stapla in väskorna bak i bilen. Han tryckte igen dörren. ”Hon har inte tjatat om nåt annat än dig dom senaste veckorna”, skrattade han och puffade vänskapligt till sin fru i sidan. ”Jag sa ju det, Katja. Michelle är som GAIS hon kommer alltid tillbaka.”
Michelle visste inte vad hon skulle säga. Deras genuina innerlighet kändes härlig. Och Rune hade en poäng: läkarna hade berömt Michelle för hennes goda läkkött och stora envishet.
”Det ska bli så gott … att ha dig närmare.” Katja vände sig bort och strök sig över ögonen.
En och annan gång hade Katja och hennes man besökt henne – om deras arbetsscheman tillät. Som ansvariga för en kvinnojour hände det förstås saker hela tiden och det var svårt att hinna med allt.
När Michelle en stund senare satt i baksätet och småpratade med dem kände hon sig upprymd. Vilka otroliga människor! Rune, med sitt vågiga hår som var så tunt att solljuset lyste igenom det, och Katja med sina glasögon. Runda och konstigt orange och på tok för stora. De gled hela
tiden ner över näsroten, och hon tryckte alltid tillbaka dem med en invand knyck med höger långfinger. Hon hade vitt hår, klippt i en kort och taggig frisyr som Michelle aldrig sett hos någon annan. Hon misstänkte att det var Rune som låg bakom den. Nej, Katja var väl inte vacker i ordets rätta bemärkelse, men det var som om hennes inre kvaliteter gjorde hennes ansikte vackert och levande.
Michelle tittade ut genom sidorutan medan de rullade fram.
Världen flimrade förbi där utanför. Vad skulle hon göra framöver? Hon hade varit borta ett tag. Fanns det behov av en rättspsykolog? En sak var klar: hon skulle börja med att kontakta universitetet för att höra om de behövde hennes tjänster igen. Hon visste att rektorn vurmade för hennes disciplin: det kunde kanske bli en halvtidstjänst där.
De sprängde fram på Dag Hammarskjöldsleden. Framför dem låg asfalten som en utrullad svart matta. Vid utfarten till Axel Dahlströms torg höll Rune på att köra in i en silverfärgad Volvo som svängde ut rakt framför honom. Han svor.
”Lugna dig, vännen”, sa Katja på sin trygga göteborgska. ”Vad har du jämt så bråttom för?” Hon vände sig om mot Michelle. ”Har jag berättat dom goda och dom dåliga grejerna för dig?”
”Vilka då?”
”Var du ska bo, till exempel.”
”Är det nåt konstigt med det?”
”Nej, jag skojar. Förlåt. Du kan inte bo där vi tänkte först. Det blir på ett annat boende.” Michelle visste att Katja hela tiden fixade runt mellan olika jourboenden, ständigt med fokus på nya kvinnor som behövde komma ifrån sina män.
”Du får bo hemma hos oss”, sa Katja och lät belåten.
”Tack. Orkar ni med mig?”
”Du är inget besvär”, mullrade Rune bakom ratten.
”Var bor ni? I Angered?” Vagt erinrade sig Michelle att de hade lägenhet någonstans i Hjällbo.
”Nej. Inte längre.” Katja skrattade till. ”Jag ärvde en villa av min moster Greta när hon gick bort för ett tag sen. Helt otroligt. Stor kåk på vägen bort mot Saltholmen. Det är mycket att göra på huset förstås. Vi måste nog sälja det på sikt. Rune håller på att jobba ihjäl sig där. Först jourhemmet på dagarna och sen … ja. Du förstår. Jag var där som barn mycket, men … Oj, vad jag pladdrar. Hur som helst. Vi har ett gästrum till dig.”
”I gillestugan”, hojtade Rune över axeln.
Katja sköt in: ”Det blir medan du letar efter nåt boende.”
Michelle nickade. ”Självklart.” Efter elva år i Åkered var det dags att hitta någon annanstans att bo. Katja hade – förstås – fungerat som något av en mellanhand till mäklaren.
”Det klarar du?” lade Katja till.
”Bara om Rune lagar sin berömda thaimat ibland.”
”Haha. Det vet man aldrig med honom. Det blir mycket falukorv i alla former.” Hon puffade till honom i sidan när han fnös till. ”Du har väl en del att göra, Michelle?” sa Katja.
Det förstås. Möblemanget hade magasinerats, det lilla hon valt att plocka med sig. Hur skulle hon få ut det? Och så bilen, förstås.
Hon sa: ”Vad är den dåliga nyheten?”
”Va?”
”Du antydde att det fanns nåt dåligt också?”
”Ja … jo. Vänta.” Katja sträckte sig fram, öppnade handskfacket, drog ut ett papper och vek upp det.
”Vi ska hämta en person först …”
Michelle skrattade till. ”Jag tänkte väl det.”
”Men det går fort. Rune säger att hon är från Estland, jag är inte så säker. Låter mer finskt till namnet, tycker jag. Vi har inte fått alla uppgifter än.” Hon läste innantill. ”Hon heter Sisko Ojaniemi … Hon är fyrtiotvå …” Katja tvekade. ”Hon är svår, Michelle. Eller, rättare sagt, hon har haft det trassligt.”
”Jag har inga problem med det.”
”Jag vet, men … Hon har varit med om tuffa saker …” Katja stötte till glasögonen som var på väg ner över näsan igen.
”Brukar det inte vara så? Det är väl därför ni har jourhemsverksamheten?”
”Jo, förstås …”
”Skulle ni inte lägga ner den, förresten?”
”Jo, fast … Du vet, det är inte så lätt. Vi får nya tjejer hela tiden som … ja, har det jobbigt. Det är svårt att stå vid sidan av då.” Hon knackade Rune på låret. ”Du vet vart du ska, va?”
”Javisst, sluta babbla.”
När det plötsligt brummade till i Michelles ficka var hon helt oförberedd. Hon ryckte till. Katja skrattade åt henne när hon grävde upp mobilen och svarade.
”Ja?”
”Är detta Michelle Mohlin?”
”Ja.”
”Det här är en röst från det förflutna.”
Den manliga rösten verkade bekant. ”Ursäkta. Vem?”
”Branko. Säger namnet nånting?”
”Men … Herregud, är det du?”
Han skrattade till. ”Jag förstår att du är chockad. Hur mår du?”
Snälle Branko Junovic. För sitt inre såg hon hans glada nuna med det ständiga snuset under överläppen. Den entusiastiske unge polisassistenten i den minnesvärda utredningsgrupp som hon jobbat i en gång. Hon hade inte haft någon kontakt med någon av dem på nästan två år. Vad ville han?
”Lite darrig är jag väl, eller … ja.” Michelle korrigerade sig. ”Rätt mycket darrig om jag ska vara ärlig. Men jag är på bättringsvägen … Säger dom. Jag får ta det lugnt. Jag har fått bra mediciner”, försökte hon skoja.
”Har dom hämtat dig? Katja och Rune?”
”Jag sitter i bilen nu. Hur visste du det?”
”Stan är inte så stor.” Det lät som en replik ur en amerikansk film, tänkte Michelle roat. Han prasslade med några papper. ”Förlåt om jag går rakt på sak. Kan du träffa oss i eftermiddag? Här på polishuset?”
”Har det hänt nåt?”
”Jag berättar när vi ses. Vad säger du?”
Innerst inne anade hon att det bara kunde innebära en sak. Hon var inte så säker på om hon ville ta sig an något sådant igen. Skulle hon orka? Det var ju inte säkert. Kanske var det bättre att säga nej direkt?
”Absolut”, sa hon efter några sekunders tvekan. ”Hur dags?”
Han sa ett klockslag. ”Fråga efter mig i receptionen bara.”
