Copyright © Heidi Lohman, Claus Lohman 2024
Originalutgåvan publicerad i Danmark av Superlux 2023
Originalets titel: Efter skælvet
Översättning: Nuanxed: Lina Rikardsdotter
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Bettina Drews
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-71-2
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
”Do the best you can in every task, no matter how unimportant it may seem at the time. No one learns more of a problem than the person at the bottom.”
Sandra Day O’Connor
Den första kvinnliga domaren i USA:s högsta domstol
Prolog
Mörkret låg som ett tjockt täcke över landskapet när Thomas Jackson körde genom Alford Forest.
Fingrarna på hans rynkiga hand trummade på ratten och han kom på sig själv med att nynna på nationalsången God Defend New Zealand , vars första vers vanligtvis sjöngs på maori och sedan på engelska.
I ljuset från bilens strålkastare kunde han se foten av Mount Taylor, som med sina 2 333 meter stod som en värdig representant för Nya Zeelands spektakulära och orörda natur. Berget var också en symbol för hans egna möjligheter.
Han lättade på gaspedalen och betraktade det upplysta landskapet.
Några hundra meter längre fram gasade han på så att mittremsan på den öde landsvägen smälte samman till en obruten linje.
Vägen mot framgång.
Han skruvade på sig i sätet och konstaterade att dunkandet i korsryggen nästan hade upphört. Kombinationen av den smärtstillande medicinen och den försiktiga rehabiliteringen hade minskat värken från hans diskbråck så mycket att han förväntade sig att vara tillbaka på jobbet följande vecka. Och då med en beslutsam strävan efter att intensifiera sin forskning ytterligare.
Det arrangerade mötet på kaféet Outbreak i Christchurch hade visat sig vara mycket mer givande än vad den åldrande kirurgen hade vågat hoppas på, och tanken på utfallet gav honom en trevlig smak i munnen.
Några dagar tidigare hade han fått ett e-postmeddelande på sitt oregistrerade e-postkonto från en av styrelseledamöterna på privatsjuk-
huset Private Surgery. Han hade blivit erbjuden 25 procents ägarskap av företaget i utbyte mot att han tillhandahöll de saknade DNAsekvenserna för den nya, banbrytande behandlingsmetod som han och hans kollegor arbetade på. Hur det konkurrerande sjukhuset hade fått kännedom om teamets forskning hade han ingen aning om, men då hans skilsmässa förra året lämnade hans ekonomi fördärvad, hade det oväntade affärsförslaget kommit som en skänk från ovan.
Trots 25 års anställning hade han inte dåligt samvete gentemot sin arbetsplats. Tvärtom. Av besparingsmässiga skäl riskerade avdelningen ju att stängas. Och varför skulle han riskera allt för att öppna ett konkurrerande privatsjukhus tillsammans med sina kollegor i New Frontier-gruppen?
Under årens lopp hade hans expertis gett hundratals familjer ett nytt och bättre liv, och nu var tiden mogen för honom att ge sig själv och sina två vuxna barn samma chans. Men för att dölja sitt framtida delägarskap i Private Surgery var han tvungen att samarbeta med någon som kunde branschen utan och innan. Därför hade han vidarebefordrat e-postmeddelandet till sin gamla klasskamrat och vän, sjukhuschefen John Rodgers. Han hade föreslagit för honom att de tillsammans skulle vända New Frontier-gruppen ryggen och anta erbjudandet. De 30 000 dollar han hade fått i mutor från Private Surgery hade han gömt undan där hemma, men han hade kommit överens med John om att de skulle dela upp dem mellan sig senare. När DNA-sekvenserna hade levererats skulle de två kollegorna få ytterligare 70 000 dollar var, och tillsammans med delägarskapet och en högre lön i privat regi skulle Thomas få det ganska mycket bättre ställt än före skilsmässan.
John hade tackat ja och samtidigt garanterat att deras delägarskap inte skulle kunna spåras tillbaka till dem. Mötet avslutades med ett fast handslag för att cementera vännernas överenskommelse.
En gestikulerande silhuett på den annars öde landsvägen ryckte med ens tillbaka Thomas till verkligheten. Han tvärbromsade så att däcken tjöt och han trycktes tillbaka i sätet. När bilen stannade såg han sig omkring.
Några meter framför honom, i ljuskäglan från bilens strålkastare, stod en liten, tunn person och viftade vilt med armarna. Gestalten rörde sig mot Thomas. Det var en yngre man.
Kirurgen rullade ner fönstret.
”Är det något som är fel?”
”Hjälp mig!” Ett par uppspärrade ögon förstärkte Thomas övertygelse om att något fruktansvärt hade hänt.
Killen var klädd i shorts och T-shirt, vilket gjorde att en hel del av hans tatueringar blottades. Han placerade båda händerna på kylaren och kippade efter andan.
”Min flickvän har skadat sig ute vid ravinen.”
Informationen fick Thomas att ta fram sin mobiltelefon ur fickan.
”Jag ringer efter en ambulans med en gång”, sa han och slog numret till larmcentralen.
”Men det finns ingen täckning här ute.” Den unge mannen rätade på sig och gav Thomas en vädjande blick. Hans bröstkorg hävde och sänkte sig med samma hastighet som kolvarna i en motor. ”Jag har försökt. Annars skulle jag inte ha lämnat Charlotte ensam.”
Området låg i en zon utan täckning och när kirurgen inte fick någon kopplingston tittade han på telefonens display. Den normala leverantörsikonen i ena hörnet hade försvunnit. Han ringde ändå upp igen, men när han hörde en röst som informerade honom om att en anslutning inte kunde upprättas var han tvungen att acceptera situationen.
”Hur allvarligt har hon skadat sig?”
”Jag tror att båda hennes ben är brutna. Hon säger att hon inte kan ställa sig upp själv, och jag kan inte komma ner till henne eftersom hon är på en avsats i ravinen. Jag behöver hjälp att dra upp henne.”
”Jag kan köra dig till närmaste hus och få dem som bor där att ringa efter hjälp.”
”Nej, det är för långt.” Den unge mannen lät nu nästan desperat. ”Tänk om det inte är någon hemma och vi slösar bort dyrbar tid?”
Thomas bet sig i underläppen. I skenet från bilens lampor kunde han se en liten grusväg intill huvudvägen. Eftersom de befann sig i
den öde delen av Canterbury-distriktet var det nog smartast att stanna kvar. Och som läkare kände han också en skyldighet att hjälpa till.
”Är det i närheten av grusvägen?”
”Ja”, svarade den unge mannen, nu med lugnare andning. ”Vi kan köra i stort sett hela vägen. Det är inte mer än 30–40 meter … Vi ville upp till en utsiktsplats, men klipporna var våta så Charlotte halkade … och i fallet måste hennes fötter ha fastnat mellan några stenar.”
Någonstans i fjärran hördes en kivis karakteristiska fnysningsliknande ljud, som om landets nationalfågel ledde dem på rätt väg.
”Okej, låt oss komma iväg då.” Thomas lutade sig över passagerarsidan och öppnade dörren. ”Hoppa in.”
”Tack så mycket.” Killen satte sig i passagerarsätet.
Bilen svängde in på grusvägen och det ojämna underlaget fick den att gunga.
Den unge mannen tog tag i remmen ovanför dörren.
”Det är precis där borta vid buskaget … där borta”, sa han och pekade framför sig.
I ljuset från bilens lyktor kunde Thomas se några buskar, så han växlade ner och parkerade framför dem. Han vred om nyckeln och klev ur Forden.
”Kom.” Ynglingen hade redan lämnat bilen och skenet från hans mobiltelefon syntes bakom växtligheten.
Thomas beundrade killens höga energinivå. Han tog fram sin telefon, satte på ficklampan och följde efter honom.
Skuggor lurade när han passerade buskarna, och när gruset ersattes av klippor fick det nya underlaget honom att gå mer försiktigt.
Ljuskäglan från killens telefon försvann bakom en sten längre fram.
”Hon är här nere”, hörde han från någonstans i mörkret.
Thomas kämpade sig vidare genom terrängen och svängde runt klippan som mannen hade försvunnit bakom. På hans vänstra sida försvann marken och han tryckte sig mot stenväggen och lyste med lampan över kanten.
En oro började ta form i hans bröst.
”Var är du?”
Det kom inget svar, så han tog ytterligare några steg framåt.
Ett knak hördes i närheten, men ljuset från hans telefon avslöjade ingenting.
”Hallå …” Hans röst darrade.
Han kände genast igen konturerna av en person och innan han hann reagera fick han en hård knuff. Det smällde till i hans ländrygg och han grep febrilt efter något att hålla sig fast i.
Hans telefon lyste för ett ögonblick upp mannens ansikte och kastade kusliga skuggor över det leende som spelade över hans läppar.
Thomas kände marken försvinna under sig och i nästa ögonblick sköt en obeskrivlig smärta genom honom. Sedan blev allt svart.
1.
Operationssalens starka ljus fick Robert McAllisters skugga att smälta samman med vännen och kollegan Alice Timmins dito på den vita bakväggen. Det var som en påminnelse om att ingreppet krävde deras fulla samarbete.
”Skalpell”, ljöd det med sydostlig brytning från den 33-årige plastik kirurgens munskydd. Utan att släppa den två år gamla sövda patientens näsa med blicken, sträckte han fram en handskbeklädd hand.
Nästan synkront med sina ord kände han instrumentet i handen och med inövad precision gjorde han ett fint snitt över den lilla patientens näsrygg.
Benet blev synligt och han höll tyst fram instrumentet. Omedelbart ersattes skalpellen med en avlång slipmaskin.
Med en bomullsliknande dyna torkade hans jämnåriga kollega det exponerade benet fritt från blod. Sedan placerade Robert verktygets diamantblad på en av näsryggens två deformiteter och drog ner en lupp för ögat.
Medan Robert hade specialiserat sig på mellanansiktskirurgi var Alice expert på andra delar av ansiktet, men tillsammans kompletterade de varandra väl.
Operationssalen genljöd av ett högt surrande som påminde om ljudet från en tandläkarborr, och plastikkirurgen började slipa.
Eftersom huden på flickans näsa var tunn skulle alla ojämnheter på benet synas, så Robert var tvungen att vara extra noggrann. Medan han arbetade försvann missbildningar på skelettet långsamt och efter
en stund stängde han av slipmaskinen och förde upp luppen mot pannan.
”Då är ojämnheterna borta”, sa han med tillfredsställelse i rösten, även om det fortfarande fanns risk för komplikationer till följd av ingreppet.
Från motsatt sida av operationsbordet inspekterade Alice den lilla patientens näsrot. Medan Roberts helskägg var dolt bakom ett munskydd, var Alices långa hår uppsatt i en knut i nacken och, precis som Roberts, dolt bakom ett hårnät.
”Det ser rätt bra ut. Vi borde mejla en bild på det till Private Surgery.”
Bakom masken drog Robert på smilbanden åt referensen till stadens privata kirurgiska sjukhus, där den nyzeeländska borgarklassen på grund av sin diskreta charm, betalade dyra pengar för att få botox insprutat under huden och ögonlocken lyfta i hopp om att bevara ungdomens skönhet. Hans arbetsplats på den pediatriska plastikkirurgiska avdelningen på Christchurch Hospital var offentlig och hade ett annat syfte med sina ingrepp än det privata sjukhuset hade med sina kosmetiska skönhetsoperationer. Här opererade man huvudsakligen bort medfödda ansiktsmissbildningar hos barn.
Den privata kliniken hade länge velat erbjuda samma behandlingar som det offentliga sjukhuset, eftersom det fanns mycket pengar att tjäna på sådana nischoperationer. För de privatanställda läkarna var ekonomin av största vikt. Robert hade aldrig förstått den typen av girighet. För honom var forskningen och det faktum att han kunde hjälpa en familj på vägen mot ett bättre liv mycket viktigare. Det fanns något förlösande i att se föräldrar gå från hopplös förtvivlan till total lycka när de såg resultatet av operationen på sitt barn.
”Låt oss bara lappa ihop det ordentligt först”, sa han. ”Så länge våra resultat är tillfredsställande är vi precis lika bra som Private Surgery.”
Alice rynkade pannan.
”På tal om våra möjligheter har John kallat oss till ett New Frontiermöte på huvudkontoret efter operationen …” Den kvinnliga kirurgen tvekade.
”Han har väl inte knäckt koden?” Robert kände ett sug i magen, eftersom detta skulle ge dem professionellt erkännande och ekonomiskt oberoende.
”Nej, inte vad jag vet. Såvitt jag vet är de sista DNA-sekvenserna fortfarande okända. Som en gordisk knut.”
Robert tog ett litet duschmunstycke från handfatet bredvid sig och började skölja flickans öppna näsrygg för att göra den redo för häftning.
”Varför har han då kallat till möte?”
”Min gissning är att han vill förlänga vår deadline.”
”Men vi har bråttom om vi vill vara först med att bli klara …”
Robert mindes sina många kvällar med forskning i labbet. De stod inte högt i kurs hos hans flickvän.
Alice nickade.
”Jag vet det. Jag har övervägt några olika alternativ som jag ska presentera på mötet.” Hennes röst var dämpad, som om hon inte var säker på om väggarna hade öron. Hon torkade av patientens näsrygg och förde hudflikarna in över den innan hon började häfta.
Robert kastade en blick i spegeln vid handfatet. Han tog av sig hårnätet och såg att frisyren i stort sett fortfarande såg ut som när han kom till jobbet.
Det hördes ett ihåligt klick i den långa korridoren under sjukhuset när
Robert drog sitt id-kort genom den elektroniska läsaren. Metalldörren gled upp med ett dovt muller.
Några få glödlampor lyste upp det ca 20 kvadratmeter stora rummet med ett dunkelt sken. Den dova känslan förstärktes ytterligare av ett mörkt betonggolv, och dessutom saknade lokalen fönster. Bortsett från en enda bild av gruppmedlemmarna i en passepartoutram var väggarna grå och kala. I ena hörnet stod ett skrivbord och i det andra ett stort låst kassaskåp. I mitten av rummet fanns ett bord som de andra
New Frontier-medlemmarna redan hade samlats runt. En dålig rygg
gjorde att kollegan Thomas Jackson saknades. När han skulle komma tillbaka visste inte Robert.
John reste sig upp och gick Robert till mötes.
”Vad bra att du kom.” Chefens distinkta, djupa röst fyllde rummet. ”Jag hörde att ert senaste ingrepp gick smidigt.”
”Det gick enligt regelboken”, sa Robert. ”Jag instruerade föräldrarna i att spola sin dotters ömma näsborrar och att ge den smärtstillande medicinen i rätt mängd. Flickan bör snart vara i farten igen.”
”Utmärkt.” Johns grånande hår skimrade i ljuset. Han kom fram till Robert och lade sin hand på hans axel. ”Jag vet att det är meningen att du ska vara ledig i övermorgon, men jag undrar ändå om du har tid med en ettårig pojke klockan tio? Du gör operationen tillsammans med Alice.”
Robert gjorde en grimas. Han hade lovat Susan att han skulle följa med henne till barnmorskan på morgonen. Eftersom han på grund av övertid hade ställt in parets tidigare besök, väntade förmodligen en diskussion om han sa ja. Han hoppades att det inte skulle påverka den överraskning han hade i beredskap för Susan samma kväll, en överraskning som han hade ägnat lång tid åt att planera tillsammans med Alice.
”Kan det skjutas upp till på eftermiddagen?” försökte han.
”Nej, tyvärr.” John gick tillbaka mot bordet. ”Pojkens föräldrar har gett klartecken till att en engelsk journalist följer dem och skriver en artikel om dem, så det hela måste passa in i hennes schema. Dessutom kommer det att gynna avdelningen, eftersom det också kommer att bli en artikel i New Zealand Herald.”
Robert följde med chefen. Framme vid bordet satte han sig bredvid Alice, som hade slagit ut sitt långa hår.
”Och ingen av er andra kan ta det?” Han tittade sig omkring på sina kollegor.
”Nej, vi har alla fått andra uppgifter”, svarade Peter från andra sidan bordet. Han stöddes i sitt svar med en kort nick från sin bordskamrat Larry, medan Margaret, den sista personen i rummet, skakade på huvudet.
”Thomas då? Om jag känner honom rätt så kommer han att göra allt han kan för att komma tillbaka på banan så fort som möjligt.”
John satte sig vid bordsändan.
”Han är sjukskriven åtminstone resten av veckan, så vi förlitar oss på dig.” Han tog ett papper och sträckte fram det till Robert. ”Pojken har Muenkes syndrom med lindrig kraniosynostos, så ingreppet bör gå snabbt. Han är dessutom lillebror till en annan pojke som vi opererade för samma tillstånd innan du anställdes, men som tyvärr inte klarade sig.”
Papperet bytte händer och Robert tittade på det. Det visade en närbild av en liten, mörkhyad pojke med afrolockar. Han hade ett underutvecklat mellanansikte och utstående ögon på grund av en medfödd genetisk defekt som orsakas av för tidig sammansmältning av skallbenen. Syndromet kunde i framskriden form också leda till missbildade händer och fötter, hörselnedsättning och kognitiv funktionsnedsättning, men texten under bilden avslöjade att defekten i detta fall var begränsad till pojkens ansikte.
”Jag minns mycket väl fallet med den andre pojken. Han dog av höga infektionsvärden. Det var överallt i media.” Robert läste namnet på patienten. ”Tane, är inte det maori?”
”Jo, han är maori.”
”Hur är det med risken för höga infektionsvärden?” Robert knep ihop ögonen halvvägs. ”Om Tane går samma öde till mötes som sin bror kommer det inte vara bra för vårt rykte.”
”Det kommer inte att hända”, försäkrade John. ”Behandlingen har förbättrats avsevärt sedan dess och vi kommer att vara mer vaksamma hela vägen igenom.”
Larry satte händerna bakom nacken.
”Och kom ihåg att vi alla arbetar dygnet runt för att hitta rätt DNA-sekvens så att vi kan påbörja vävnadskulturerna. Men utan ett definitivt genombrott kan vi behöva söka finansiering för att hålla avdelningen igång …”
”… och det innebär att endast privata kliniker kommer att kunna utföra operationerna, vilket kommer att straffa de lågavlönade”, tillade
Margaret med en sista suck. Hon hade alltid varit en förkämpe för dem som hade det sämst ställt i samhället, och hade arbetat för Läkare utan gränser i olika delar av världen under ett antal år.
Robert kliade sig i skägget och visste att hans kollegor hade rätt. Det gällde att hitta rätt DNA-kombination så att kirurgerna kunde revolutionera plastikkirurgin och lägga sig ljusår före Private Surgery. Avdelningen behövde överleva, och den exponering de kunde få genom att operera den maoriske pojken kunde bidra till att belysa vikten av att ha ett offentligt sjukhus som utförde den här typen av kirurgi. Så en artikel som denna var precis vad de behövde i en tid då de stod inför en möjlig nedläggning.
”Okej, då tar jag operationen”, sa han och funderade på hur han skulle berätta nyheten för Susan.
Fåglarna kvittrade glatt från träden när Kahurangi satte sig på huk framför den lilla gravplatsen i skogsgläntan. En lätt vindpust förde hans rastalockar in över ansiktet och han borstade bort dem med handen.
Gravplatsen låg gömd bakom skogen och var okänd för de flesta, eftersom man var tvungen att klättra uppför en ravin för att nå den.
”Vi saknar dig, min pojke”, viskade han på maori och lade handen på den grå stenen som stod som ett litet monument i skogen. Han kände Arohas haka på sin mörka, nakna axel, men hennes tröst studsade av honom. Kanske var det för att hon tog alltför många extrapass på jobbet så att Kahurangi oftast blev ensam med allt hushållsarbete?
Tanken gnagde i honom, men han höll den för sig själv.
”Våra förfäder tar väl hand om honom.” Arohas tonfall var lågt.
Även om det hade gått fem år sedan de förlorade sin treårige son Mangi, var minnet av honom fortfarande levande i Kahurangis sinne.
Han mindes hur Mangis lilla kropp, efter den sista omfattande operationen på sjukhuset, till slut hade gett upp. Han vände huvudet mot sin fru, i vars knä deras ettårige son Tane sov djupt. Det faktum att Tane var enda barnet var outhärdligt smärtsamt, men som tur var hade han inte drabbats av sjukdomen i samma utsträckning som sin avlidne storebror. Visst, han hade också ett underutvecklat ansikte och utstående ögon, men till skillnad från Mangis var hans händer och fötter normala. Han led inte heller av vare sig hörselnedsättning eller någon annan form av intellektuell funktionsnedsättning.
Ändå låg den genetiska sjukdomen som en klibbig slöja av förbannelse över dem.
Varför har min familj drabbats av denna olycka?
När Aroha hade blivit gravid igen hade läkarna lugnat paret med att Mangis genetiska sjukdom var så extremt sällsynt att det skulle vara otänkbart att båda deras barn drabbades av den. Ändå hade det omöjliga hänt.
Kahurangi tog sig för huvudet.
”Är det verkligen rätt, det vi gör?”
”Tane är stark, så han ska nog klara sig.” Aroha drog försiktigt ett finger över hans kind och smekte en av hans många fina, svarta och röda spiralformade tatueringar. ”Tänk på att tekniken har förbättrats avsevärt under de senaste åren, och att vi har fått tillgång till de skickligaste specialisterna.”
En djup suck undslapp Kahurangis läppar. Paret hade uttömt alla icke-kirurgiska alternativ, så han var väl medveten om att de inte hade några andra möjligheter kvar. Vetskapen om att de skulle behöva återvända till den kirurgiska avdelningen på det statliga sjukhuset stack i honom, och rädslan för att förlora deras sista barn pyrde. Han tittade åter på sin sovande son och synen fick honom att le.
”Det får bara inte gå fel den här gången.”
”Det kommer det inte att göra, min skatt”, sa Aroha. ”Ingreppet kommer inte att vara lika omfattande som de som Mangi genomgick. Risken för komplikationer är inte alls lika stor.”
”Jag orkar inte höra mer om riskerna”, sa Kahurangi. Han stack ner handen i en kappsäck av läder som stod på marken och drog ut en vacker figur snidad i trä. Den föreställde en trädstam på vilken det satt två sammanvuxna, halvnakna maorikrigare, den ene något större än den andre. ”Och vi har bara en chans kvar.”
”Jag förstår din skepsis, men kom ihåg att vi är tillsammans i det här.” Aroha lade Tane på en filt och reste sig upp så snabbt att hennes putmage gungade. ”Sluta nu bara att oroa dig. Läkarna har gett oss hopp. Vi har mycket bättre utsikter den här gången, så det ska nog gå bra. Jag måste gå nu … Jag har ett extra pass.”
Alltid ett extra pass … men allt ditt arbete driver oss ifrån varandra.
Kahurangi höll blicken fäst på träfiguren. Även om den inte såg mycket ut för världen, hade den en enorm betydelse. Hans far hade snidat den av det heliga kauriträdet, men nu gick det inte längre att få tag på den typen av virke. För många år sedan hade träslaget varit vanligt förekommande i skogarna på Sydön och användes bara i liten skala av maorierna för naturreligiösa motiv. Men på grund av stammens enorma tjocklek och höga värmevärde hade träet med tiden utsatts för massiv avverkning av de vita bosättarna. Till följd av detta växte det i dag endast på Nordöns norra spets. Arten var nu fridlyst eftersom den var på väg att utrotas helt av en sjukdom, en sjukdom som paradoxalt nog spreds via sporer från turisternas skor.
Förutom att ha ett högt symboliskt värde för maorierna var kauriartefakter mycket eftertraktade och såldes på grund av fridlysningen ofta till höga priser. Av den anledningen var den lilla figuren i Kahurangis hand Tanes biljett till ett liv utan missbildningar. Arohas städjobb på campingen skulle aldrig kunna frigöra de 4 000 dollar från familjens budget som medicinen krävde. Hans egna självlärda snickarkunskaper drog bara in pengar ibland. Lyckligtvis var operationen gratis eftersom den ägde rum på det offentliga sjukhuset.
Familjen hade sålt tre av sina fyra kaurifigurer, och de hade fått ett så bra bud på den sista att de skulle ha tillräckligt med pengar för
Tanes medicin efter operationen.
”Tänk om Tane behöver fler operationer och mer medicin?” Kahurangi kramade om figuren. Tvivlet hade lagt sig i hans bröst. ”Då kommer vi inte att ha råd att betala för det …”
”Men Kahu… Läkarna har ju upprepade gånger försäkrat oss att han bara behöver en operation med ett uppföljande ärrvävnadsingrepp”, upprepade Aroha och skakade på huvudet. ”Vi har inget att frukta.”
Kahurangi bet sig i underläppen. Deras sista kaurifigur var en symbol för maoriernas far och son-relation. Hans far hade gett honom den när han var tio år gammal och han hade tänkte ge den vidare till Tane när han uppnådde samma ålder. Om … Han svalde en klump i halsen.
”Okej, då säljer vi den”, viskade han i sensommarluften och kastade en blick mot skogen. Dess utsträckta trädkronor såg ut som om de tog till sig hans ord.
”Det är ett klokt beslut.” Aroha kysste Tane på munnen och sedan Kahurangi på kinden. ”Nå, nu måste jag se till att komma iväg.”
Kahurangi stoppade tillbaka figuren i kappsäcken och lade åter handen på gravstenen.
”Ta hand om dig, min pojke.” När han tog tag i väskan kände han ett frö av hopp gro.