Copyright © Jessica Fylking 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-67-5
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Det här är en påhittad berättelse med fiktiva karaktärer och med både verkliga och fiktiva platser och orter där miljöbeskrivningar kan vara förvrängda eller detaljer tillagda för att passa bättre in i berättelsen.
Prolog
Hon såg sin dotter djupt i ögonen och viskade med len förtrolig röst. En sådan där röst som får en att känna sig varmt ingjuten i trygghet. Den förtroendefulla blicken från mamma sa henne att hon inte behövde vara rädd.
”Det finns ondska därute, min flicka. En ondska som är större än något annat. Ondskans ansikte lever bland oss. Smyger i dina fotspår, andas din luft. Döljer sig bakom leenden, döljer sig i husen, i skogen, i sjön.” Upphetsningen fyllde hennes lungor. ”De är överallt. Du kan inte fly. Du måste överlista dem med alla medel.”
Fåglarnas kvällssång kvittrade från gran till gran och de spröda grenarna dansade lätt till vinden som tilltagit under kvällen. Det guldiga kvällsljuset letade sig in som långa fingrar mellan träden och snuddade vid mammas ansikte, gav hennes hy en gyllene färg.
Hon såg på mamma, på hennes silverhår och insöp vartenda ord, ville inte göra henne besviken.
”Smärta, min flicka, är den sanna och enda känsla som är viktig för vår överlevnad.” Ögonen lyste av allvarsam förtjusning. ”Lär dig förstå och rusta dig mot den, så kommer våra själar att vandra fria på denna jord.” Hon la handen mot sin dotters lena kind. ”Du förstår, ur smärtan kommer den sanna kärleken.”
Hon nickade mot mamma som smekte henne över håret. Det höga gräset, som efter nattens regn fortfarande var blött, räckte henne över de ankelhöga stövlarna och slickade sig längs med benen. Hon försökte att inte huttra till av kölden när den letade sig upp för hennes bara ben
och in under jackan som mamma slängt över hennes axlar innan hon förde in henne i skogen som bredde ut sig framför deras gård. Hon bet ihop för att inte visa att hon frös men kampen mot kvällskylan fick hennes hoppressade käkar att börja krampa.
Mamma hytte med pekfingret i luften. ”Glöm inte att ondskan kan ta vilken skepnad som helst.” Hon gestikulerade ut mot skogen där dimman låg som en slöja över träden. ”Lita aldrig på någon, min älskling.” Hon sträckte sig efter det gröna sammetsklädda skrinet på den blanka stubben.
De sjuåriga oskyldiga små ögonen tittade granskande på skrinet som mamma höll i. Det var fint.
”Vad är det?”
”Det här förstår du, min älskling, är min hemliga skatt.” Hon lyfte försiktigt på det lilla skrinets lock och föste runt med fingret i det som låg där under. Varsamt plockade hon upp en nål med ett rött pärlhuvud på.
Hon stoppade varsamt ner det sammetsklädda skrinet i kjolfickan. Tog sin dotters mjuka lilla hand och kramade om den. Vinden tilltog, trädtopparna svajade och grenarna ovanför dem reste sig mot himlen. Mamma vände upp huvudet, blundade och insöp vindens brus som letade sig fram ovanför dem mellan trädens toppar. Hon viskade: ”Med smärta ska vi härdas, med smärta ska vi frias. Kontrollera smärtan och du är skyddad mot all ondska som kommer stå som hinder på din väg.” Hon släppte sin dotters hand som kylan hunnit bita tag i.
”Mamma …”, viskade dottern osäkert och började darra på sina små läppar.
”Tyst!” röt mamma och blängde på henne med målinriktade ögon. Långsamt tryckte hon in nålen under sin nagel. Hon blundade.
Käkarna pressades samman som för att hålla igen på skriket som ville tömma lungorna medan kvällssolens gyllene fingrar långsamt drog sig bort från hennes ansikte.
Kapitel 1
För tjugoåtta år sedan
Den tidiga morgondaggen smyckade gräset som lämnade en blöt hinna över stövlarna när hon klafsade över fältet mellan de höga mossiga tuvorna som reste sig ur marken. Myren skiftade i rött, brunt och rosa och tallarnas skägglav vajade i vinden.
De stövlade upp på den nötta spången som ledde ner till sjön. Hon sträckte ut armarna för att hålla balansen där den på sina ställen bara bestod av en ostadig sliten planka. Hon höll blicken stadig på pappas breda, flanellrutiga ryggtavla framför sig, när han balanserade över den ostadiga plankan i de alldeles för stora bylsiga gröna galonbyxorna som endast hölls på plats med hjälp av hängslena över hans axlar.
Över spången brukade de alltid tävla om vem som kunde hålla balansen bäst och den som förlorade fick avstå sin efterrätt till den andra. Ikväll skulle det bli hennes favorit, nämligen sagoefterrätt som mamma gjorde med grädde, apelsintärningar och rosa gelékulor. Hon tyckte det var en fantastisk tävling, speciellt idag då favoriträtten vankades och hon visste att hennes balans var så mycket bättre än pappas och som oftast innebar hon vann. För hon ville ju inte tro att han satte ner foten med flit. Och även denna gång, till hennes lycka, fick han det att se ut som att han slant.
Det tunna istäcket hade glidit isär på sina håll och sjön glittrade till när solen tittade fram bakom molnen när de slutligen nådde sjön.
Pappa sa att han kände på sig att den här dagen skulle bjuda på en riktigt stor fångst samtidigt som han trädde på sitt egentillverkade fiskedrag på tråden.
Hela lådan var full av hans hemmagjorda fiskedrag i olika färger och storlekar som han oftast ägnade kvällarna åt att pyssla med ute på baksidan av huset.
Han vände sig mot henne med ett nöjt leende. ”Det här förstår du, min flicka, kommer locka till sig en riktig baddare och mor din kommer bli förtjust.”
Hans iver medförde ett pirr i magen som fick henne att studsa runt i det blöta gräset.
Han drog stövlarna längs med bottnen tills vattnet nådde honom till knäna, släppte linan och betet flög genom luften när han kastade ut med en snärt. Han ryckte med spötoppen och vevade snabbt in linan, ryckte och vevade om vartannat.
Tystnaden var ljuv i hans öron, det visste hon, så entusiasmen hon kände över att snart få se den största fisken någonsin höll hon tyst för sig själv. Hon tyckte i och för sig också att tystnaden var härlig, det var något magisk med att höra skogens sus svepa över sjön.
Trött i benen efter den långa vägen ner till sjön, slog hon sig ner på gräset. Det dröjde inte länge förrän hon kände fukten från marken leta sig in under rumpan genom hennes gula galonbyxor som var nötta där bak. Hon ställde sig upp och i samma sekund som hon tänkte fråga pappa hur det gick, ryckte det plötsligt till i linan. Han spände kroppen, stod som ett fastkilat spjut i vattnet. Han vevade långsamt för att inte riskera att bjässen på kroken skulle släppa betet eller lyckas bita av det. När han vevat in linan så pass långt att han kunde se den kämpande skuggan under vattenbrynet, drog han upp den med ett hastigt ryck så att den landade med en duns på det fuktiga gräset framför henne. Hon sneglade ivrigt på morakniven som låg i gräset intill fiskelådan. Hastigt ryckte hon åt sig den och slängde sig över den gråa bjässen med spasmliknande ryckningar. Lyckades hålla fast den med knät mot marken och tryckte in kniven rakt i det svarta panikslagna ögat och petade ut det.
Hon vände sig glatt om för att se pappas ögon med hopp om att de skulle lysa av stolthet. Men ögonen hon möttes av tittade bekymrat på henne. Stoltheten hon hade hoppats på lyste med sin frånvaro
och osäkerheten sköljde snabbt över henne. Fisken utan öga ryckte på marken och hon hörde pappas djupa utandning när han sträckte sig över henne, tog kniven ur hennes hand och dödade den med ett snabbt hugg.
”Älskling, varför gjorde du så?”
Förvirrad stirrade hon på den stela fisken framför sig.
”Gjorde jag inte rätt, pappa?” frågade hon osäkert. ”Måste vi inte släcka ljuset för den? Ondskan kan dölja sig därinne och vi måste släcka ljuset för den så att den inte ser oss.”
”Vad menar du?”
”Pappa, vi måste vara säkra på att ondskan inte gömmer sig därinne, för den kan ta vilken form som helst”, fortsatte hon med darrig röst och kände hur det började bränna bakom ögonlocken.
Han satte sig ner på knä bredvid henne, slängde kniven åt sidan och hon ryckte till när han la sina kraftiga händer om hennes armar.
”Älskade barn.”
”Mamma sa …”
”Din mor gör så gott hon kan”, avbröt han henne kvickt. ”Men ibland vet hon inte riktigt vad hon säger …” Han stakade sig. ”Ibland, förstår du … är hon inte riktigt sig själv och hon kan säga saker som inte är helt sanna.”
Hon tittade skamset ner mot marken. ”Gjorde jag fel?”
”Du gjorde nog rätt, utifrån vad din mor sagt. Men det betyder inte alltid att det är det rätta att göra.”
”Men jag förstår inte, jag …”
”Lyssna på mig nu”, fortsatte han med allvarsam ton. ”Det finns ingen ondska som du behöver släcka. Här finns ingen ondska du behöver bekymra dig om. Okej? Du har ingenting att oroa dig för. Nu glömmer vi det din mor har sagt, så ska jag visa dig hur du ska göra.”
Hon slängde sig i panik om pappas hals. Tårarna rann medan tankarna flög vilset runt i huvudet. Hon ville inget hellre än att tro honom.
Kroppen huttrade av febern som vägrade ge med sig. Lakanet under henne kändes fuktigt. För tredje dagen i rad låg hon och kurade under täcket som hon dragit ända upp till hakan för att försöka värma sin späda lilla kropp. Takfläkten ovanför hade kommit att bli hennes närmaste underhållning. Febertopparna hade tagit fantasin i hand och fläktens långa armar hade bjudit på skådespel där små miniatyrgubbar härjade och svingade sig mellan fläktens snabbvevande armar.
Fisketuren ner till sjön hade avrundats med lätt feber som smugit sig på senare under kvällen.
”Mycket vatten ska du dricka och sedan ska du sova”, hade pappa upprepat flera gånger. ”Det är det bästa du kan göra för att bacilluringen ska tröttna och ge upp, och det är också viktigt att du äter upp din mors mat.”
Hon slöt sina trötta ögon men ljuset från dörren som sakta gled upp fick henne att slå upp dem igen. Mamma stängde försiktigt dörren bakom sig och smög upp vid hennes sida. Satte sig försiktig på sängkanten och slätade ut vecken som blev på kjolen. Hon avskydde veck på kjolen, även det minsta veck kunde få henne att ta av sig den och stryka den på nytt så att den blev slät och fin.
I knät hade hon en liten tallrik med en klick potatismos, några köttbullar och rårörda lingon. Håret som annars alltid var stramt uppnålat i en knut, hängde nu i en fläta över axeln och fick hennes stränga ansiktsdrag att mjukna. Rynkorna mellan ögonbrynen var inte lika synliga.
”Hej mitt hjärta, hur mår du?”
”Fortfarande lite dåligt”, svarade hon med svag röst och försökte fukta sina torra läppar med tungan.
Det hade gått nästan ett dygn sedan hon fått något att äta och det var lite filmjölk som pappa kommit upp med.
”Snart ska du få äta. Men sjukdomen som besudlat dig är ett test.”
Hon la handen över sin dotters panna. ”Och jag tror bestämt att
du är väldigt nära nu. Snart så, min skatt, har du bevisat att du är värdig nog”, sa hon samtidigt som handtaget åkte ner och dörren sköts upp.
Pappa kikade in och sökte med ögonen i mörkret tills de fastnade på mamma.
”Jag sa ju till dig att hon behövde sova.”
”Jag vet, jag skulle bara höra om hon ville ha någonting att äta”, svarade hon ursäktande.
”Jaha, okej”, mumlade han och tittade granskande på sin dotter. ”Du äter väl upp maten som din mor serverar dig?”
Hon sneglade åt tallriken med mos och köttbullar och det vattnades i munnen samtidigt som magen drog ihop sig av hunger. Om han bara visste hur hungrig hon var och hur gärna hon ville smaka på köttbullarna.
Helst av allt ville hon bara slänga sig över tallriken, som ett lejon som inte ätit på flera dagar och som äntligen fått chansen att kasta sig runt antilopens hals och glufsa i sig köttet i ett nafs.
Det var ett test, det visste hon. Att hon kunde hålla emot suget, stå emot lockelsen. Att hon skulle tvingas sitta och se på när hennes mamma åt upp allt på tallriken framför henne. Varsamt lägga ihop besticken och sedan ge henne en öm klapp över kinden innan hon lämnade henne hungrig i sängen.
Hon tittade upp mot mamma som spände sin blick i henne för att låta den glida tillbaka mot pappa igen.
”Ja, pappa, alltihop.”
Han nickade stolt.
”Kom nu, hon behöver vila”, sa han till mamma.
”Jag kommer, jag ska bara pussa henne godnatt.”
Han nickade och lämnade dörren på glänt.
”Du gör mig stolt och när den här prövningen är över ska du och jag åka in till stan och fika”, sa hon med inbjudande röst. ”Du vet, en sådan där liten gräddbakelse som ser ut som en groda.”
Trots febern som värkte i kroppen, tröttheten, hungern som skrek inifrån magen, log hon när hon såg gräddbakelsen för sitt inre.
Mamma böjde sig ner och gav henne en lätt kyss.
”Sov gott, min flicka.”
Efter några dagar gav febern äntligen med sig. Hon kravlade sig upp, fångade upp sitt långa rödbruna hår i en svans. Efter flera dagar med feberfrossa, kändes håret som att någon brett en bytta smör över det. Hon behövde verkligen duscha. Löddra upp håret ordentligt och andas in den himmelska schampodoften som gjorde att hon aldrig ville kliva ur duschen. Men mamma lät henne sällan duscha mer än några minuter.
Hon drog på sig ett nytt nattlinne som mamma hängt över stolen åt henne och tog sig ner för trappan in till vardagsrummet.
Pappa satt djupt försjunken och tittade på kvällsnyheterna i sin röda fåtölj där skinnet spruckit på sina ställen. Hon kröp upp i hans knä och lutade huvudet mot hans breda bröstkorg. Den rödrutiga flanellskjortan kändes mjuk mot hennes kind och hon började tvinna hans långa skägg mellan sina fingrar.
Hon gillade lukten av öl som omslöt honom, för henne var öl pappa och hon fnissade alltid åt honom när han försökte göra en dålig imitation av öltomten när skummet fastnade på överläppen.
Mamma kom ut från köket efter att ha dukat undan middagen. Hon brukade alltid slå sig ner i soffan och dra ut hårnålarna från den strama knuten. Men den här kvällen, utan att ge vare sig henne eller pappa en blick, gick hon bort mot hörnet längst in i vardagsrummet och satte sig på pinnstolen där färgen lossnat på sina ställen och som stod tryckt mot väggen med vävd struktur. Hon hade aldrig sett någon sitta på den förut. Den hade liksom alltid fått stå ensam i det där mörka kalla hörnet som hon i sin fantasi, ibland på kvällarna när det bara var teven som gav ljus åt rummet, tyckte sig se en liten flicka sitta på. Svajande med benen som inte nådde golvet, i sin vita sommarklänning. Men sin fantasi var hon tyst om då hon visste att mamma annars kunde komma med en uppläxning om att fantasier
kunde vara farliga då de lekte med ens hjärna. Men hon älskade att dagdrömma, hitta på historier i huvudet och svepas med i dem, så fantasierna behöll hon för sig själv.
Mamma satte sig ner, rak i ryggen. Hennes annars så rosafärgade kinder hade fått en annan färg. Rynkorna mellan ögonbrynen var tydliga och hennes andetag vidgade bröstkorgen bakom den vita bomullskoftan.
Hon vågade knappt titta på henne där hon satt. Något kändes konstigt i magen. Hon såg på mamma igen. Hennes ansikte var stelt. Uttryckslöst. Hon tyckte hon såg ut som en porslinsdocka med död stirrande blick. Två svarta hål som blängde rakt mot henne. Precis som den som satt på hennes skrivbord framför sängen och som i sin blåa spetsklänning alltid tittade på henne med de där svarta ögonen när hon skulle sova. Hon gillade den inte alls och brukade gömma den under sängen, men den lyckades alltid hitta tillbaka till skrivbordet när mamma varit framme med dammsugaren.
I det dova ljuset tyckte hon nästan att det såg ut som att mamma doppat ansiktet i en mjölskål. Ljuset från teven blixtrade till och slängde ett blått kallt sken över henne. Det annars så glänsande silverhåret såg matt och livlöst ut.
”Mamma?” viskade hon svagt.
Men hon satt som förstelnad, rörde inte en min.
”Mamma”, viskade hon igen. Men hennes ansiktsuttryck var ogenomträngligt.
Hon buffade på pappa.
”Pappa, det är något konstigt med mamma.”
”Mmm.”
”Jag tror inte mamma mår bra”, sa hon lite högre den här gången och drog honom i skägget. ” Pappa …” Förgäves pockade hon på hans uppmärksamhet. ”Mamma …”
”Vad är det säger du, lilla hjärtat, jag hör inte vad de säger på teven när du pratar”, svarade han irriterat. ”Du vet att jag vill titta på nyheterna.”
”Men mamma … mamma svarar inte.”
”Vadå svarar inte?” Han tittade på henne med sina höjda buskiga ögonbryn.
Hon pekade mot det mörka hörnet och pappa vände blicken åt det hållet. Han harklade sig, så där som han brukade göra när han var irriterad.
”Vad sitter du där och trycker för, och varför svarar du inte när hon ropar på dig? Jag försöker höra vad de säger på nyheterna.”
Men mamma satt tyst, sa inte ett ord. Sedan reste hon sig upp och det knarrade i golvet när hennes steg hasade över det.
”Mamma”, sa flickan återigen utan att få något svar och värken i magen blev värre. Hon försökte krypa högre upp i pappas knä när mamma långsamt närmade sig dem med en fot släpande efter den andra.
Varje steg knarrade över golvplankorna och hennes mörka blick var låst mot dem.
Pappa tittade oroligt på henne. ”Hur är det med dig?” frågade han med ihopdragna ögonbryn och rätade på sig i fåtöljen.
Hennes ängslan förstärktes av oron hon hörde i pappas röst. Hon hade aldrig hört honom vara orolig. Pappa var den modigaste och starkaste pappan i världen.
När mamma kommit halvvägs fram till dem såg hon att hennes armar hölls bakom ryggen.
”Men snälla, säg någonting, varför svarar du inte?” frågade han sammanbitet samtidigt som han tryckte sin dotters späda lilla kropp hårdare mot sitt bröst.
Hon försökte avläsa hans ansikte. Han såg osäker ut, på gränsen till rädd. Hon vände blicken igen mot mamma som nu bara var någon meter ifrån dem. Hon sträckte ut sin hand i hopp om att mamma skulle fatta tag om den.
Snabbt tittade hon på pappa igen när ett öronbedövande ljud plötsligt exploderade i hennes huvud. Hon knep ihop ögonen och satte i panik händerna för öronen för att dämpa det ilande ljudet som skar i dem. Hon försökte skaka bort den dånande klangen som studsade i huvudet och hon tryckte så hårt hon kunde för öronen.
När hon började få ont i ögonen av att ha knipit ihop dem med full kraft, öppnade hon dem så långsamt hon bara kunde samtidigt som hon lättade händerna från öronen.
Pappas ögon hade fastnat på henne men hans livlösa blick såg rakt igenom henne. Stirrade kallt förbi henne. Försiktigt la hon sin hand över hans kind. Den var varm och kladdig av röd smet.
”Pap-paaa”, sa hon så tyst att orden knappt lämnade hennes läppar. Hon vred på huvudet. Tittade förskräckt men bedjande mot mamma som satte geväret under hakan. Hon gav sin dotter en blick kall som en vinternatt. Och tryckte av.
Kapitel 2 Nu
Doften av fuktig jord och blöt asfalt ligger som ett tunt distäcke över Gula Villans uteservering nere vid strandpromenaden som slingrar sig längs utkanten av Mälarens strand i Sigtuna. En småstad några mil norr om Stockholm med pittoreska gränder, kaféer och restauranger utefter de gamla gågatorna som vaknar till liv när sommarvärmen drar in och semestrande barnfamiljer, förälskade par, såväl unga som gamla, kommer till stan för att skapa härliga sommarminnen.
Bella slänger upp sitt rödbruna svall i en knut mitt på hjässan. Rör sig metodiskt mellan borden medan hon bländas av de ljumna vårstrålarna när hon tippar fram trästolarna mot borden för att låta morgondaggen rinna av. Den frodiga häcken som inhägnar Gula Villans Kafé med öppna vyer ut mot Mälaren glimrar till när solen träffar de kvarvarande regndropparna.
För fem år sedan vågade hon äntligen satsa på drömmen hon haft under den senare halvan av sina trettiofem år, att driva en liten kaféverksamhet med hembakt bröd, egengjord müsli med yoghurt, fräscha sallader, pajer och hemmagjord glass. Hennes glass skulle bli en sådan som folk åkte långväga för att äta.
Av en slump fick hon ryktesvägen höra att den äldre damen, som ägde det söta lilla kaféet med gröna husknutar, gick i tankarna på att sälja. Hon kände att hennes sjuttioåriga kropp var redo att njuta av de sista åren som livet hade att bjuda på. Bellas dröm om att få driva ett kafé tillsammans med sina två bästa vänner var nu verklighet och
till deras glädje fick de fina recensioner på nätet och en lång kö som ringlade sig utanför till följd av dem.
Rikard, eller Ricky som hon döpte om honom till när de var i yngre tonåren för att han varje dag ville att de skulle gå hem tillsammans efter skolan för att slå sig ner i soffan och titta på hans nya favoritprogram The Ricki Lake Show, är vännen som med sin släta trettiofemåriga hy och blekta välfriserade hår, älskar att slänga sig med engelska uttryck. Och Liv, med sitt rödblonda hår och livfulla fräknar över ansiktet, kan med sitt djupa kacklande skratt få en att klämma fram ett litet leende trots en dålig dag.
”Vi ska göra allt tillsammans”, var en fras de ofta drog när de var tonåringar och att driva ett kafé ihop följer än så länge deras livsplan från ungdomen. Detta brukar de ha väldigt roligt åt vid middagar nu i vuxen ålder när de pratar om gamla minnen från deras smått naiva tonårsdrömmar om livet och framtiden. Tonårens livliga fantasier hade även inneburit att de skulle vara gifta och ha två barn var vid trettiofem års ålder, något som livet uppenbarligen valt att skjuta på. Men Ricky envisas med att nynna på bröllopsmarschen när han med dansande steg tar sig fram mellan borden för att torka rent efter stängning. ”Snart så, tjejer … snart så. Jag har en ny dejt ikväll, i klass med Ryan Gosling vill jag tillägga, så snart är kanske den här singeln ej on the market längre.”
”Jo, den har man ju hört förr”, brukar Bella med ett brett leende mumla tyst för sig själv.
Hon är precis klar med att torka av borden och ställa i ordning ute på gården. Klockan närmar sig 06.15 och om trekvart kliver de första återkommande morgongästerna in i sina neonfärgade byggkläder med spår av byggdamm över sig. Innan dess ska hon hinna med att torka av alla borden inne också. Hon tycker att både Ricky och Liv kan vara lite väl snabba och slarviga med att göra rent borden innan de stänger, så hon brukar få dra en extra vända över dem. Och hon ska förbereda två kannor bryggkaffe samt bre en mängd ost- och skinkfrallor innan
byggubbarna, även kallade hennes favoritgäster, släntrar in. De är alltid glada över att se henne och får henne att känna sig som räddaren i nöden när hon förser dem med rykande varmt kaffe och frallor till deras kurrande magar.
Knappt en minut över sju står de vid dörren. De slår sig ner, Bella serverar dem kaffe och fralla och under tiden de äter bereder hon en ny kanna för att de ska kunna få med sig en kaffe när de går. Allt detta på mindre än tjugo minuter.
Hon står bakom bröddisken och trummar med fingrarna mot skärbrädan. Tittar på klockan som får magen att dra ihop sig. Hon ser ner på sina trummande fingrar och upptäcker att mjöl ligger kvar i vecken på fingerlederna samtidigt som hon försöker skaka bort sjoket av sitt hår, som efter morgonens stök släppt från knuten och letat sig fram över kinden.
Klockan närmar sig 07.30. Dörrklockan plingar till och pulsen trappas automatisk upp. Det smala ansiktet med markanta käkben, genomträngande hasselnötsbruna ögon och det bruna vågiga håret gör att hon måste påminna sig om att andas. Den mjöliga handen åker instinktivt upp över ansiktet för att lägga håret, som envisas med att trilla fram, bakom örat igen.
Mannen, som hon dagligen tänkt på sedan han för två månader klev in en tidig morgon och beställde en kaffe att ta med, rycker upp dörren.
Varje dag, samma tid, samma beställning.
Trots sin ålder känner hon sig alltid som en förälskad tonåring när han kommer fram till kassan och beställer sin mellanstora kaffe utan mjölk. Värmen i kroppen klättrar över ansiktet och hon hoppas innerligt att det inte syns lika mycket som det hettar.
”Tackar så mycket, ha en fin dag”, är hans standardfras med ett sådant där karismatiskt snett leende som smittar av sig och följer henne resten av dagen ända tills hon släcker lampan och sluter ögonen.
Hon älskar de dagar då han kommer klädd i sina träningskläder, åtsmitande tunn dunväst och ryggsäck med axelremmen över bröstet och ser så där svettigt sexig ut. Helt klart någon som har en discipli-
nerad träningsrutin. Något hon kan avundas då hon själv inte är den som gärna hänger på gymmet eller drar ut på en joggingtur. Varje gång någon joggar förbi henne på morgonen, suckar hon inombords som en gammal kärring. Att ta en promenad räcker väl? Men när han klev in i sina träningskläder en tidig morgon, förmodligen en av dem hon annars skulle blängt lite bittert på, blev hon imponerad.
Dörren slår igen bakom honom och den beige kavajen över vit skjorta med matchande byxor slår alla dagdrömmar hon tidigare haft och hon undrar just om han är på riktigt. Han ser på henne med en pillemarisk blick bakom sina svarta ögonfransar när han kommer mot henne. Hon känner hur pulsen ökar ju närmre han kommer. Hon sväljer hårt och känner hur hela hon stelnar till när han väl stannar framför disken och bara är en armslängd ifrån henne. Han tittar på henne med en ursäktande min samtidigt som han låter fingret glida över sin vältrimmade kind. ”Jag tror att du kanske vill ta bort det du har där”, viskar han och rynkar på sina välformade ögonbryn.
”Va?” säger hon, smått panikslagen över vad det är han har uppmärksammat i hennes ansikte, och gnuggar sig över kinden medan hon känner rodnaden sprida sig.
”Förlåt, det var inte meningen att göra dig obekväm”, kontrar han snabbt och skruvar lite besvärat på sig.
”Nej nej, det gör du absolut inte. Lite stressig morgon bara”, svarar hon rappt och skakar på huvudet. ”Bor du här i närheten?” Hon byter riktning på samtalet samtidigt som hon letar efter ett lock bakom sig för att sätta över pappmuggen.
”Typ”, svarar han och hon känner hur hans blick genomborrar henne medan hon står med ryggen vänd mot honom. När hon tycker att hon letat tillräckligt länge efter locket till pappmuggen, som hon vet står bredvid honom i en hög men hon vill ge rodnaden lite tid att lägga sig, vänder hon sig om och möter hans hand som nu håller locket utsträckt mot henne. Hon tar emot det och han håller kvar handen.
”Hej förresten. Jag heter Alex.”
”Hej …”, stakar hon fram. ”Isabella. Men alla kallar mig Bella.”
Det är ett fast och varmt handslag som fyller henne med attraktion
och beundran. På bara några minuter får hon veta att han nyligen fyllt fyrtio år, inte har några barn och att han jobbar med underhållslösningar för Försvarsmakten. Hon har ingen aning om vad det sistnämnda innebär, men det låter så där mystiskt spännande, vilket gör honom ännu sexigare. Han berättar även var han bor, som inte alls visar sig vara ”typ” i närheten och var han tränar någonstans.
Hon har inte varit helt ute och cyklat i sina fantasier om hur hans kropp är formad under kläderna när det visar sig att han tränar flera dagar i veckan uppe på gymmet vid torget. I en snabb kontring, utan närmare eftertanke, slänger hon ur sig att hon själv tränar där. Som att det skulle få henne att låta mer intressant?
”Jaha, konstigt att vi aldrig stött på varandra där”, svarar han med en finurlig blick och hon tänker i panik att hon vill slänga sig på låset så fort han gått, springa upp till gymmet och signa upp sig för någon typ av medlemskap. Hon minns knappt när hon satte sin fot på gymmet senast, men ett vagt minne säger henne att det måste ha varit den gången då hon var i tjugoårsåldern och rejält bakis och gårdagens vinintag la sig fint på golvet inför alla under ett body pump-pass.
Hon noterar hans smilgropar under hans vältrimmade skägg när han ler genomskådat mot henne.
”Då måste vi ha gått om varandra, antar jag?”
Hon nickar. ”Vi måste väl det, men jag kan erkänna att det inte blivit så mycket träning på sistone, mycket att göra här.”
”Då kan ju jag erkänna att min morgonkaffe hos dig innebär en omväg på minst trettio minuter för att sedan ta mig vidare in till jobbet på Östermalm, men det är det värt.”
Vetskapen om att han satt larmet en halvtimme tidigare på morgonen bara för att få en glimt av henne kniper till i magen.
”Jag tänkte ta en sväng till gymmet efter jobbet, du har inte lust att hänga på?”
Alex Liljeljung, fyrtioårig singel utan barn, frågade han mig precis om en dejt, eller hur ska jag tolka det här? tänker hon nervöst.
”Jag slutar vid femtiden och kommer nog vara för trött för att besöka gymmet.”
Han tittar lite snopet ner på golvet.
”Men en promenad längs vattnet skulle fungera”, säger hon och hoppas att hon inte låter allt för entusiastisk.
Hans besvikna ansikte lyser upp. ”Då kommer jag förbi vid fem.”
Han vänder ut genom dörren och när hon inte kan skymta honom längre slänger hon sig ivrigt efter mobilen för att ringa Ricky.
En mamma skjuter pappan till sitt barn, och sedan sig själv. Mitt framför dottern.
Flera år senare lever trettiofemåriga Bella ett helt vanligt liv. Hon driver ett kafé tillsammans med vännerna Ricky och Liv.
När Alex en dag kliver in på kaféet förändras allt. Det dröjer inte länge förrän Bella är hopplöst förälskad och kastar sig in i en kärleksrelation. Till en början verkar Alex helt fantastisk, men lyckan vänder snart efter att de gift sig och en kontrollerande sida smyger sig fram hos honom.
Samtidigt som Bella försöker bygga upp sitt nya liv tillsammans med Alex plågas hon av mardrömmar som kommer allt oftare. Är stegen som hasar över golvet och den ständiga känslan av att vara iakttagen bara plågoandar i hennes drömmar? Eller har det mörka i hennes förflutna hunnit ifatt henne till slut?
Janusflickan är en nervkittlande spänningsroman där ingenting är som det verkar. Det är Jessica Fylkings debut.
