Copyright © Susanne Kleman 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024
www.hoi.se
info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-59-0
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Amanda Dupont hade inga större problem med att ha Magnus Thörnlund som närmsta chef. Det hade däremot vissa av hennes kollegor, som önskade sig en starkare ledare. Det var åtminstone vad de påstod. En riktig ledartyp som pekade med hela handen. Men när Magnus Thörnlund talade lyssnade man. Han tog visserligen god tid på sig med saker och ting, men i slutändan blev det så gott som alltid rätt.
”Amanda, kan du titta på det här?” sa Thörnlund där han stod i dörröppningen till hennes kontorsrum i polishuset i Uppsala.
Det var sent på lördagseftermiddagen. Amanda var egentligen där för att jobba undan, men eftersom hon var ny på jobbet ville hon också göra ett gott intryck. Hon såg upp och in i Thörnlunds klarblå ögon.
”Vad gäller det?”
”En försvunnen ung man. Alexander Larsson”, började Thörnlund. ”Hans väninna Felicia Sjögren gjorde anmälan. Inga tecken på att det skulle röra sig om självmord. Det kan vara nåt för oss.”
När han lutade sig fram och gav henne en bunt papper noterade hon att Thörnlunds blonda hår började gråna på hjässan.
”Jag tittar på det, tack.”
Amanda lade det ena benet över det andra och började läsa. Personnummer, adress och en redogörelse av samtalet med väninnan. Vissa åtgärder hade redan vidtagits, som det brukade vara innan ärendet kom till utredningsgruppen för grova brott. Man hade försökt få tag i Alexander Larsson och lämnat upprepade
meddelanden av typen: Vi ringer från polisen, det är viktigt att du hör av dig. Det brukade räcka för de flesta. Oftast vaknade den saknade personen till och ringde, en aning uppskakad, tillbaka för att polisen inte skulle slå på stora trumman. Men inte den här gången. En patrull hade varit hemma hos honom och konstaterat att varken Larsson eller någon annan var där. Dörren hade varit olåst, vilket var anmärkningsvärt.
Amanda tog upp telefonen. Slog först numret till Akademiska sjukhuset och sedan till sjukhusen i Stockholm, men där fanns ingen Alexander Larsson, och inte heller någon oidentifierad person som passade in på hans beskrivning.
En snabb slagning visade att Alexander Larsson inte hade några syskon eller några föräldrar i livet. Det fanns en mormor, folkbokförd på en adress där det låg ett äldreboende. Amanda ringde och pratade med personalen. Mormodern var tydligen dement och hade aldrig haft besök av något barnbarn. Alexander själv bodde i en studentkorridor, men ingen av hans grannar visste var han befann sig. Jonas Norlin, vars namn väninnan hade gett dem, bodde i samma korridor som Alexander, men han svarade inte när hon ringde. Inte heller Felicia Sjögren, som anmält Alexander försvunnen. Varför svarade ingen?
I anmälan uppgav Felicia Sjögren att Alexander sist hade setts på Stockholms nation. Amanda hittade numret dit. Tre signaler gick fram innan hon hörde en röst i andra änden.
”Jag önskar verkligen att vi kunde hjälpa till”, sa killen, som presenterade sig som Emil Clementsson och ”förste kurator”, vilket Amanda visste betydde ”chef” i nationssammanhang. ”Men det tror jag inte att vi kan. Vi går igenom stället när vi stänger. Han kan inte vara här.”
Amanda sträckte ut ryggen. Det spände till i nacken när irritat ionen började pyra. Killen lät sympatisk, men självsäker, på gränsen till självgod. Nationsbyggnaden var stor och hon tänkte på soprum och hisschakt. På Västgöta nation hade någon helt frivilligt krupit in i ventilationstrumman och dött för några
decennier sedan. Full som en kastrull och bortglömd. Han levde bara vidare som en legend som studenterna viskade om.
”Vi kommer förbi för att ta oss en titt. För säkerhets skull. Så får vi tillfälle att prata lite mer också”, sa Amanda.
”Jaha?” svarade Emil Clementsson med en något spakare röst. ”Ni är välkomna.”
Medan Amanda gick genom korridoren på väg till Thörnlunds rum tittade hon ut genom fönstret. Snöflingorna yrde runt i luften. Thörnlund satt på sitt kontor tillsammans med Skallberg.
”Jag föreslår att du åker till studentbostaden och ser om du kan få tag i korridorsgrannen Jonas Norlin. Du får ta med dig Skallberg”, sa Thörnlund och log med milda ögon.
Amanda funderade på vad Skallberg var för ett namn. Att det var hans efternamn, så mycket visste hon. Men vad hette han i förnamn? Hon granskade Skallbergs rakade huvud. Namnet passade honom bra.
Skallberg reste sig upp och Amanda pinnade iväg för att hämta sin väska. Hon hann knappt få på sig duffeln innan Skallberg stod i dörröppningen.
”Jag kollade Jonas Norlin. Han är dömd för misshandel”, sa Skallberg.
”Jaså?”
Amanda försökte dölja sin irritation. Det störde henne att Skallberg redan hunnit kolla Norlin.
Skallberg ryckte på axlarna och fortsatte: ”Bråk vid Stureplan, tre år sen. Han var arton då. Behöver inte ha varit så farligt egentligen. Sånt som händer.”
Amanda kunde inte avgöra om han skämtade eller inte.
Det hade slutat snöa. Amanda föreslog att de skulle promenera, och Skallberg protesterade inte. Märkligt. Han som alltid brukade
vilja ta bilen överallt. Från polishuset följde de den vältrafikerade Luthagsesplanaden och gick upp mot Ekonomikum. Det var studenter överallt, på väg någonstans i sina halsdukar och Converseskor. Amanda och Skallberg tog till höger in på S:t Johannesgatan. Gick förbi Folkes Livs, Triangeln och vidare upp mot Studentvägen.
De ringde Jonas Norlin på vägen, och han mötte dem utanför byggnad nummer elva. Han såg mycket välartad ut i sina mörkblå chinos och en röd lammullströja. Norlin sträckte fram handen och mötte stadigt Amandas blick. De grönmelerade ögonen glittrade. En misshandelsdom var inte något som skulle ha farit genom Amandas huvud om hon inte hade känt till saken.
”Kom in”, sa Norlin efter att han hälsat på Skallberg också. ”Jag bor högst upp, men det finns ingen hiss, så det är en bit att gå i trapporna.”
”Det är inga problem”, sa Skallberg och satte av.
Amanda fick anstränga sig för att inte himla med ögonen. Efter två trappor kände hon av det i benen. Efter fem trappor drog hon en lättnadens suck inombords. Äntligen var de uppe på rätt våningsplan. Jonas Norlin släppte in dem i en lång korridor med dörrar in till de egna rummen. Längst till vänster fanns ett gemensamt kök.
”Vi kan sitta här”, sa han och nickade mot Amanda och Skallberg att slå sig ner i en sliten träsoffa.
Norlin satte sig på en av stolarna mittemot.
”Som du vet är vi här för att prata om Alexander Larsson. Men vi börjar gärna med att prata lite om dig, Jonas. Var kommer du ifrån?”
Jonas Norlin sträckte på nacken.
”Norr Mälarstrand. Stockholm, alltså.”
Amanda nickade och lutade sig tillbaka. Soffan var hård som sten, skar in i ryggen.
”Och vad pluggar du här i Uppsala?”
”Juridik”, sa Jonas.
”Precis som Alexander”, sa Amanda.
”Ja. Samma termin också.”
Hon hoppades att han skulle säga något mer, men förgäves.
”Hur länge har du bott här?”
”I lite mer än två år. Alexander flyttade in i somras. Bodde i Triangeln tidigare, inte långt härifrån.”
Jonas Norlin utstrålade en slags tillbakalutad självsäkerhet. Han vet förstås hur bra han ser ut.
”Och nu är han borta”, sa Amanda och ville spänna ögonen i honom för han verkade så avmätt, på gränsen till nonchalant, men sådana markeringar fick sällan avsedd effekt.
”Ja, det verkar inte bättre”, sa Norlin.
”Är du orolig för Alexander?” frågade Amanda.
”Nej, inte särskilt.”
De där ögonen igen, som såg rakt in i hennes. Hans svar förvånade inte heller, hela hans uppenbarelse andades lugn.
”Varför inte?”
”Äh, han klarar sig”, sa Jonas Norlin, samtidigt som han ryckte på axlarna och tittade ner i golvet för ett ögonblick. ”Om han inte kommer tillbaka inom nån vecka kommer jag börja undra på riktigt. Men jag tror att han dyker upp när som helst.”
”När såg du honom sist?” frågade Skallberg, som hittills låtit Amanda ställa frågorna.
”Det var på Stocken i torsdags. Jag såg honom på utegården. Han stod rätt nära utgången, med jackan på. Jag tror han var på väg att gå. Han stod i en grupp och pratade.”
”Vad var klockan då?”
”Det var en stund innan stängning. Vad kan klockan ha varit? Kvart i ett, kanske. Nationen stänger klockan ett.”
”Vad gjorde du efter att du sett honom?”
”Jag tror att jag gick upp i kakelbaren, den ligger högst upp, och stannade där tills jag gick till garderoben. Jag var lite berusad.”
”Och vad hände sen?” frågade Skallberg.
Jonas Norlin tittade på honom någon sekund, innan blicken hamnade på golvet.
”Jag gick hem till en tjej. Ni kan kolla det med henne.”
”Träffades ni ute?” frågade Skallberg.
”Nej. Jag gick hem till henne. Vi känner varandra sen tidigare. Jag kan ge er hennes kontaktuppgifter.”
”Bra. Vi kommer behöva dem. Hur upptäckte du att Alexander var försvunnen?” frågade Amanda.
”Han kom inte på föreläsningen i fredags. Några tjejer vi känner blev oroliga. Det var olikt honom att inte dyka upp, men det finns säkert nån logisk förklaring till det.” Han skakade på huvudet. ”Jag är inte en person som hela tiden tror det värsta.”
”Skulle vi kunna titta på hans rum?” frågade Amanda. Inte för att det spelar någon roll vad du svarar. Förr eller senare tar vi oss in om vi behöver.
”Visst”, sa Norlin och reste sig.
Han verkade komma att tänka på något, tvekade.
”Innan ni kom så kände jag på dörren och den var olåst, så jag kikade in för att se så han inte kommit tillbaka. Det hade han inte.”
”Varför tror du att han lämnat dörren olåst?” frågade Amanda.
”Jag vet faktiskt inte, men det är inte första gången. Jag tror han var full och glömde låsa rummet när han gick. Vi bor ju i en korridor. Man behöver ha passerkort för att komma in här. Det är bara vi som bor här som har det.”
Alexander Larssons rum låg längst ner i korridoren, bredvid duscharna. Kläder hängde över skrivbordsstolen, den bärbara datorn var ordentligt uppställd på skrivbordet och kopplad till batteriladdaren. En telefonladdare satt i eluttaget. Den skulle han ha tagit med sig om han planerade att ge sig av. Någon telefon syntes inte till. Några bibliotekskort låg utspridda på skrivbordet tillsammans med en tändare. En slokande och sannolikt törstig
planta i fönstret. I rummets enda bokhylla samsades juridisk facklitteratur med böcker av Jens Lapidus och John Grisham. De tittade igenom skrivbordslådorna, garderoben och toaletten utan att hitta något anmärkningsvärt.
Jonas Norlin gick tillbaka mot det gemensamma köket.
”Hör av dig om du skulle höra av Alexander eller om han dyker upp”, sa Amanda.
Norlin log mot henne.
”Sånt här brukar ordna upp sig”, lade hon till utan att hon riktigt förstod varför. Jonas Norlin verkade inte vara orolig över att något brottsligt hade hänt Alexander Larsson. Amanda insåg att det var sig själv hon försökte lugna.
”Tänk att han var så stolt över att han kom från Norr Mälarstrand. Till skillnad från oss andra bonnläppar liksom, som bara kommer från Sveriges fjärde största stad”, sa Skallberg när de var ute på gatan.
Det hade börjat snöa igen, ännu lite mer till det vita på marken. Amanda nickade, trots att hon växt upp i Vasastan i Stockholm och ute i Saltsjöbaden. Inte i några vräkiga bostäder, men ändå. Det var ingenting hon tänkte berätta om.
Skallberg stannade till och några snöflingor hamnade rakt i hans ansikte.
”Men du, vi borde ha tagit bilen.”
Amanda skrattade till.
”En frisk promenad till blir bra”, sa hon och började gå. ”Jag tyckte att det var intressant att Jonas Norlin inte verkade oroad, och dessutom har han varit inne i rummet.”
”Ja, där fanns det inte några tecken på att han skulle dra iväg. Vi får prata med Thörnlund, som pratar med åklagaren”, sa Skallberg och höll på att krocka med ett ungt förälskat par, som tittade på varandra och inte såg vart de gick.
Amanda log, men kinderna värkte. Hon kände sig aldrig så ensam som när hon såg par som var kärleksfulla mot varandra.
Det hade snart gått åtta månader sedan skilsmässan från Pierre gick igenom. Det var hon som hade andats in och uttalat några ord som hon inte skulle kunna ta tillbaka. Blicken han gav
henne skulle hon aldrig glömma. En blandning av förvåning och hjälplöshet. De hann aldrig skaffa några barn, så de slapp betänketiden och kunde skilja sig direkt. Den lilla enplansvillan i Täby var lättsåld. Amanda ville inte stanna i Stockholm och Uppsala var det naturliga valet. Tillräckligt nära och tillräckligt långt bort och välbekant sedan studietiden. Även om hon kände sig rotlös var hon ändå fri och betydligt lättare om hjärtat än hon varit som gift. Hon hade inget emot att komma hem till en tom lägenhet på kvällarna. Dessutom hade hon utsikt mot Fyrisån från balkongen, och polishuset låg bara ett stenkast bort, på andra sidan vägen.
”Jag ringer Thörnlund”, sa hon och tog av sig ena handsken för att ta upp telefonen.
Han svarade direkt och hon berättade om intrycken från Studentvägen.
”Vi har alltså ingenting som tyder på att Larsson har gett sig av frivilligt. Rummet och den olåsta dörren tyder på motsatsen.”
”Kan han ha velat att folk skulle gå in?”
”Kanske”, sa Amanda.
Det vet väl jag lika lite om som du.
”Och inget brev eller nån lapp?” sa Thörnlund.
”Nej, ingenting. Tjejkompisen menade ju att Larsson aldrig haft några psykiska problem; att han var en tålig typ. Telefonen har han med sig, eller ... den var inte i hans rum i alla fall.”
”De tåliga typerna är inte alltid så tåliga. Framförallt kan de vara dåliga på att be om hjälp”, sa Thörnlund allvarligt.
Amanda hummade instämmande.
”De är ute och letar, men hittills ingenting. Vi får gå vidare, köra ledgångssök. Jag hör av mig”, sa Thörnlund.
Amanda tittade på klockan. Hon skulle hinna ta en sväng ner till Stockholms nation, innan hon gick tillbaka och jobbade några timmar. Men det fick inte bli sent eftersom hon behövde gå till Luthagens livs och handla mat. Därefter hem och fixa i ordning
både sig själv och lägenheten innan Tom skulle komma. Skulle hon kunna kalla honom för sin pojkvän? Hon var osäker på vad Tom skulle tycka om det.
Lise-Lott Johansson vinkade, där hon gick med raska steg nerför kullen från domkyrkans håll, så att det platinablonderade håret guppade fram och tillbaka. Även om de inte kände varandra, utan bara setts i fikarummet och på några möten, hade Amanda fått intrycket att Lise-Lott allt som oftast gick runt och gav människor förmaningar till höger och vänster. Att hon var kall. Måste ge henne en chans. Amanda gav Lise-Lotts höga klackar en blick, som hon hoppades inte var uppenbart skeptisk, och var tacksam för sina egna stadiga Bally-kängor.
De bytte några meningar innan Amanda tryckte ner handtaget till den gamla byggnaden där Stockholms nation låg. Dörren knarrade till och de kom in i en stor sal med stengolv. Killen som måste vara Emil Clementsson kom gående och sträckte fram handen.
”Gör vad ni vill, huset är ert. Hoppas ni hittar honom, men kanske inte här”, sa han och drog handen genom sitt morotsfärgade hår.
Amanda såg hur Lise-Lott studerade honom och hans kläder. En ljusblå skjorta med en cardigan över, någon slags chinos och sneakers, säkert dyra.
”Vi skulle gärna byta några ord med dig först”, sa Amanda.
”Visst, kom in” sa han och visade dem uppför en trappa. Byggnaden var stor och ljus och hade en mängd generöst tilltagna fönster ut mot Drottninggatan. Emil Clementsson visade dem in i ett litet kontorsrum och slog sig ner bakom ett stort skrivbord i
ek som såg ut att ha stått där sedan urminnes tider. Amanda och Lise-Lott satte sig ner i de två besöksstolarna. Emil Clementsson tittade storögt på Amanda.
”Ja, jag förstod att han är … borta”, sa han.
Amanda nickade.
”Känner du Alexander Larsson?” frågade Lise-Lott.
”Inte direkt, men jag känner till honom. Vi är ytligt bekanta, kan man säga. Vi går båda juristprogrammet, men jag har uppehåll i studierna för att vara kurator, ja chef, här.”
”När sågs ni senast?”
”Det var nog några veckor sen.”
”Nog?” sa Lise-Lott samtidigt som hennes vänstra ögonbryn åkte upp.
”Det var några veckor sen”, sa Emil Clementsson.
”Har du nån idé om vad som kan ha hänt?”
”Ingen aning, tyvärr.” Emil Clementsson skakade på huvudet. ”Men jag hoppas förstås att det finns en naturlig förklaring. Att han är hemma hos nån och … har glömt telefonen nån annanstans.”
Han log ett beklagande leende.
”Jag förstår. Då sätter vi igång snart, så ni får utrymma.”
Clementsson nickade.
”Lokalerna är tomma, det är bara att kliva på.”
Amanda tog upp telefonen.
”Skicka hit en patrull”, sa hon när Thörnlund svarade.
Det var när hon stod och blandade dressing till förrätten som Thörnlund ringde. Både ledgångssöket och söket i området runt och på Stockholms nation hade varit resultatlöst. Amanda svor högt. Hon hade varit lättirriterad den senaste tiden. Gissningsvis berodde det på alla livsförändringar: skilsmässan, den nya bostaden, ny arbetsplats och en ny relation. Det var spännande, men tog också på krafterna. Även om förändringarna verkade vara positiva skavde ändå det nya.
Amanda vred igång ugnen. Det skulle bli kyckling- och rotfruktsgratäng till huvudrätt. Vaniljglass och hallon till efterrätt. Det var enkelt, och allt var ekologiskt och av god kvalitet. När hon satte in formen i ugnen log hon för sig själv. Hon kom att tänka på Pierres mamma Jeanne. Hon skulle se mig nu . Jeanne var långt ifrån någon elak svärmor, men önskade att Amanda skulle omfamna matlagning och andra hushållssysslor på ett annat sätt än hon gjorde. Jeanne sa det aldrig uttryckligen, men budskapet var tydligt nog och visade sig i form av julklappar och födelsedagspresenter, som en steamer, mixer och timer, som Amanda först nu använde. För att laga mat till en annan man, men ändå.
När Amanda sa till Pierre att hon ville att de skulle skiljas så sa Pierre ingenting. Det blev knäpptyst. Hans blick och tystnad gjorde henne rasande och förtvivlad på samma gång. Han hade varit sluten, frånvarande både fysiskt och mentalt och surat konstant i långa perioder, och sedan blev han … förvånad. Det
borde inte ha varit så otippat, eftersom han hade varit disträ och distanserad hela våren. Men det kom inga övertalningsförsök, inget jag-ska-bättra-mig-jag-lovar. Ändå blev hon besviken över att han inte försökte mer. Hon hade fasat för samtalet, och så gick det lite väl lätt.
Amanda tittade ut genom de stora fönstren. En röd Volvo körde in på parkeringen. Det pirrade till i magtrakten och kinderna hettade. När dörrklockan ringde tvingade hon sig att gå långsamt för att öppna. Tom stod där med sitt blonda hår och hon tittade upp mot honom. Hon glömde alltid hur lång han var, kanske två decimeter längre än hennes etthundrasextiosju centimeter. Han hade en flaska rött i ena handen.
”Det doftar gott här inne!” sa han. ”Ja, du också.”
Hon log och han gav henne en puss på kinden. Tom hängde av sig. Under dunjackan hade han en beige, stickad tröja som fick hans ögon att se ännu brunare ut än vanligt. Det sög till i magen. Var hennes nervositet kom ifrån visste hon inte riktigt, Tom var hänsynsfull och förstående mest hela tiden. Ja, han var alltid artig, till och med när de hade sex. Tom var okomplicerad, det var nog hans främsta egenskap. Han hade inte särskilt mycket av det där auktoritära över sig, som en del andra poliser hade. De skulle berätta hur saker och ting låg till och vad de presterat på gymmet. Tom passade bättre för utredningsarbete, precis som hon. Han jobbade fortfarande kvar på Grova brott i Täby, där de lärde känna varandra när de arbetade tillsammans. Att hon hamnat där var egentligen en lyckad slump. Amanda visste aldrig riktigt vad hon ville bli, bara att hon ville ha en ordentlig utbildning och att den inte skulle vara för smal. När hon började studera till jurist var det straffrätten hon ville åt. Rättssystemet fascinerade henne. Hur det bestämdes vad som skulle utgöra ett brott, hur olika krav måste uppnås för att någon skulle kunna dömas. Vad samhället skulle göra med dem som inte kunde sköta sig. Hon ville förstå friande och fällande domar. Ville förstå juridiken bakom systemet. Tre år på juristprogrammet blev det innan hon
fick ett sommarjobb på Polisen och aldrig slutade. Hon trivdes med jobbet och gillade att ha en fast inkomst. Hon hade gått internutbildningar och läst statskunskap på halvfart och jobbat sig fram till utredare i den här märkliga organisationen.
Att hon inte avslutat sin utbildning talades det aldrig om längre, men att framförallt hennes mamma inte tyckte att det var ett bra beslut var ingen hemlighet. Hennes föräldrar forskade inom medicin och hade alltid betonat nyttan och värdet av studier och kritiskt tänkande. Hon visste inte riktigt vad de hade tänkt sig att hon skulle bli, men inte att hon skulle jobba med grova våldsbrott i alla fall. Men alla livsval kunde inte präglas av att hennes föräldrar skulle bli nöjda, särskilt inte när hon hade passerat myndighetsåldern med ett decennium.
När hon och Tom satt sig till bords berättade Amanda kort om fallet medan de åt. Att hon väntade. Att hon kunde behöva sticka om något avgörande hände.
”Eller så är det ingenting”, sa Tom.
Det trodde hon inte ett dugg på och antagligen inte han heller, men hon nickade ändå. Vi väljer att tro det ikväll.
Samtalet flöt på. Allt var enkelt och rent. Mellan dem fanns inte några gamla besvikelser eller oförrätter som bubblade under ytan. Det gick bra nu. Det var framtiden som var bekymret. Hon hade varit med förr. Hon hade haft fel förr. Hon förstod det fortfarande inte riktigt. Hur hade hon kunnat ha så fel? Hon litade inte längre på sin egen förmåga att hålla ihop en relation. Det fanns en naivitet hos henne i början när hon träffade Pierre som hon saknade nu. Tom var väldigt söt, men han visste inte vad han gav sig in på.
När eftermiddagen blev till kväll gjorde Felicia sig i ordning. Primer, foundation, lite rouge. Hyn sken blankt och rent. När Alexander inte dök upp på seminariet, och timmarna, dygnet efter det, när alla började prata om att han var ”borta”, hade hon försökt övertyga sig själv om att han hade gått hem till någon tjej på torsdagskvällen. Kanske gick de och åt frukost eller brunch någonstans morgonen efter, och så blev han kvar där? Utan telefon. Så kunde det naturligtvis vara. Tankarna hade inte framkallat någon känsla av svartsjuka. Inte irritation heller. Den djupa obehagskänslan hade andra orsaker. Hon var fortfarande bekymrad, men nöjd över att hon bestämt sig för att göra något åt Alexanders försvinnande. Kanske var det en överreaktion, kanske inte, men nu låg saken i polisens händer. Och det var lika bra att gå ut, det var ändå lördag och någonting behövde hon göra. Felicia tittade ut genom fönstret och huttrade till när hon tänkte på att hon snart behövde ge sig ut i kylan. Hon skulle gå ner till Plock för att äta tapas och ta en drink med Sofi. Hon tog på sig den svarta höstkappan, trots att hon visste att hon skulle frysa, men de mer rejäla vinterkläderna var inte smickrande för figuren.
Det hade varit lättare i september. När hösten försiktigt började visa sin färgprakt med en blandning av grönt, gult och rött. Det fanns förväntan i luften och förhoppningar om en intensiv och utmanande termin på juristprogrammet. Det var innan det där hände. Hon tänkte alltid på det som det där. Det som förändrade
Efter en sen utekväll försvinner en student från Uppsala universitet under mystiska omständigheter. Fallet hamnar hos civilutredaren Amanda Dupont som kastas in i en värld av prestation och hemliga relationer – en värld som hon sedan länge lämnat bakom sig.
Den försvunne hittas slutligen död i Fyrisån och Amanda börjar utreda offrets närmaste krets, men hittar inga tecken på att någon skulle ha velat honom illa. När ännu en student utsätts för ett fruktansvärt brott misstänks både lärare och studenter, alla med kopplingar till de två offren.
Susanne Kleman målar med säker hand upp studentstaden och dess särskilda atmosfär i debutromanen MörkeröverUppsala och berikar den med intressanta och minnesvärda karaktärer. Boken är den första fristående delen i Amanda Dupont-serien.