9789189169128 by Smakprov Media AB

Fler böcker av Kristina Wikström: Hjärtats lovsång, 2014 Barnen i Lillängsbyn, i kronologisk ordning Den annorlunda sommaren, 2018 Julen vi aldrig glömde, 2016 Oviss vår, 2022

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se e-mail: christin@parlanforlag.se

OVISS VÅR Kristina Wikström

www.parlanforlag.se

1. Germund såg upp mot himlen. Tidigare under dagen

hade solen tittat fram denna kalla vårvinterdag, men nu tornade mörka gråa moln upp sig på himlen. Än föll inte de tunga regndropparna, men känslan var att det när som helst skulle kunna braka lös ett rejält oväder med regn eller snöblandat regn. Den här årstiden visste man inte så noga vilket sorts väder det skulle kunna bli. Han kände den kalla vinden mot sitt ansikte när han vände det mot hamnen och blickade ut över det väldiga havet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle bli när han för länge sedan stått vid en annan hamn och ivrigt väntat på att fartyget skulle avgå. Då hade det känts som om han inte fort nog kunde stiga ombord på båten, men 5

den här gången var det helt andra känslor och tankar som rörde sig inom honom. Ångfartyget S/S Stockholm var förtöjd vid hamnen här i New York, närmare bestämt pir 97. Inom kort skulle det vara dags för passagerarna att kliva ombord. Fartyget tillhörde Amerikalinjen som trafikerade sträckan New York och Göteborg, så visst var det ett märkligt namn på ett fartyg. Borde det inte rimligtvis haft namnet Göteborg när det var den hamnen som fartyget hade som hemmahamn i Sverige? Fast det var mycket i Germunds liv som han tyckte borde varit annorlunda eller önskat att det varit på ett annat sätt, så ett fartygsnamn var väl en småsak i det sammanhanget. Germund kände hur vinden tilltog. Han drog ner skärmmössan så långt han kunde för öronen och drog upp halsduken så högt han kunde. Det var en isande vind som skar genom märg och ben. Han tittade oroligt upp mot himlen och undrade om fartygets kapten verkligen tänkte lätta ankar från hamnen vid utsatt tid. Att det var ett oväder som var på intågande kunde väl vilken landkrabba som helst räkna ut. Är det rådligt att ge sig av en kväll som denna? Germund vände sig instinktivt om, som för att värja sig mot en oviss framtid, men vad hade han att se tillbaka på? Det var i alla fall inte där lösningen fanns. Även om han hade försökt i det längsta att klamra sig fast, visste han att han hade nått vägs ände. Han var tvungen att istället vända blicken mot havet och fartyget som väntade på honom där vid kajen. Biljetten var redan köpt. I fickan där hans börs låg fanns det inte några stora marginaler. 6

Om han inte reste nu, hur länge skulle det då dröja innan han skulle kunna köpa en annan biljett? Och skulle det göra någon skillnad? Ett oväder kunde ju komma mitt ute på Atlanten, även om resans start kunde se solig och fin ut. S/S Stockholm såg stor och ståtlig ut där den låg förtöjd. Han försökte driva bort de missmodiga tankarna. Det var ju ändå en stabilt byggd båt som han sedan tidigare visste hade klarat av många svåra stormar genom årens gång. Det hade han i alla fall lyckats läsa sig till i någon tidning, trots sin bristfälliga engelska. Germund försökte samla mod. I nuläget hjälpte det föga att skrämma upp sig i förväg innan resan ens hunnit börja. Kanske skulle vinden mojna eller ta en annan riktning när det väl var dags att stiga ombord på fartyget. Samtidigt i Lillängsbyn var det inte eftermiddag som i New York utan där var det redan kväll. Gertrud Skogsäter satt vid köksbordet och lappade några hemstickade raggsockar som behövde lagas till morgondagen. På bordet stod en ljusstake som spred ett varmt gult sken i rummet. Ibland log hon för sig själv när hon tänkte tillbaka på julen som varit. Runt hennes hals syntes halsbandet med guldhjärtat som hon fått av Valter Rosenkvist. Halsbandet bar ett löfte om att kyrkans klockor skulle ringa för dem i år, men än var inte datumet bestämt. Hennes hjärta kändes varmt, 7

precis som skenet från ljusstakens ljus. Plötsligt öppnades dörren och den kalla vinden blåste in med väldig kraft. ”Edvard, stäng dörren genast”, ropade Gertrud. ”Ska bara lasta in veden”, ropade Edvard tillbaka. Det var en fruktansvärd storm där ute. De stora granarna vid skogsbrynet vajade rejält. Edvard kämpade med vedträna. Till slut var både han och vedträna inne. Innan han fyllde på vedlåren vid järnspisen tittade han efter om det behövdes något extra vedträ. Ja, det var nog dags att lägga in ett extra torrt vedträ för att inte elden i spisen skulle slockna. Sedan fyllde han raskt på vedlåren. Han öppnade luckan till järnspisen och puttade in vedträet med spiselkroken. Hans ögon föll på insidan av luckan till järnspisen. ”Stäng luckan, Edvard! Akta så det inte sprätter glöd på golvet!” ”Jag tittade bara på de vackra mönstren på insidan av spisluckan. Det glödde så vackert.” ”Ja, ja, men stäng luckan nu, för vi vill inte ha någon eldsvåda här.” ”Mamma, tror du att det blir någon skidtävling imorgon?” ”Vi får väl se, men skidspåren kommer säkerligen vara igensnöade imorgon. Tyvärr kommer nog Enok behöva ställa in tävlingen. Den stora frågan för mig är snarare hur du ska ta dig till skolan, pulsande genom snön, och hur jag ska ta mig till gården där jag ska arbeta imorgon.” Edvard suckade. Han hade sett fram emot tävlingen. ”Jag vill så gärna vinna tävlingen, mamma! Magister Enok 8

har berättat att den som vinner ska få välja en spännande bok från handelsboden.” Gertrud såg ivern i sin sons ögon. Hon visste att han gärna ville mer än att bara vinna en tävling. Nog hade hon märkt att han tyckte om att lära sig nya saker och han verkade dessutom ha lätt för att lära. Betygen var hyfsade, men skulle han ha råd att fortsätta att studera efter detta sjätte skolår? Det var en fråga som tyngde henne. ”Tävlingen blir nog av förr eller senare, skulle jag tro. Men det viktigaste i livet är inte att tävla mot varandra utan att hjälpa varandra genom livet”, sa hon och steg upp från bordet och lade sin hand på Edvards axel. Han var inte längre hennes lille pojke. Han hade vuxit och blivit längre än henne. Snart skulle han vara vuxen och kanske precis som sin bror åka iväg till kusten för att arbeta på någon sågverkstad. Edvard nickade, men skidorna skulle han ta med sig ändå för säkerhets skull, utifall att tävlingen ändå blev av. Han stoppade ned två olika sorters valla i ryggsäcken, en för att skidorna skulle få ett bra fäste i snön i uppförsbackarna, och en annan för att det skulle gå lätt att åka fort i nedförsbackarna. Om skidtävlingen inte skulle bli av imorgon var det kanske bara bra, för då kunde han ju hinna träna lite extra ute på den stora ängen vid huset någon dag efter skolans slut. Hemma hos familjen Rosenkvist var barnen i full färd med att leka blindbock. Även barnjungfrun Emma var med. Det ena laget bestod av Robert, Lilian och Emma. Det andra var 9

William, Anette och Gotthard. Det gick till så att en från varje lag fick en ögonbindel för ögonen. Sedan snurrades de runt ett antal varv som de bestämt och fördes därefter till olika platser i huset där de skulle försöka lista ut var de var någonstans. Det räckte inte att bara säga köket utan man var tvungen att beskriva mer exakt var man var och man fick inte heller flytta fötterna utan bara känna sig för med händerna så långt man nådde. När man gissat rätt skulle man utan ögonbindel ta sig så snabbt som möjligt ner till hallen. Den som först hann dit vann ett poäng till sitt lag. ”Jag vill börja”, ropade Robert ivrigt. Han tyckte det var jätteroligt när alla barnen och Emma lekte tillsammans. ”Då vill jag tävla mot dig”, sa William som var revanschsugen. Förra gången de hade lekt blindbock hade han förlorat mot Robert varje gång de tävlat mot varandra. ”Det blir en lätt match för mig”, sa Robert segervisst. ”Vi får väl se …” sa William med ett leende på läpparna. Gotthard, som skulle få välja plats för blindbocken för det andra laget, funderade på vart han skulle leda Robert. Att leka blindbock var en favoritlek hos familjen Rosenkvist. Genom åren som gått hade de lekt den oräkneligt många gånger. Uppdraget att finna en plats som var klurig nog för blindbocken att beskriva var därför inte det enklaste, men Gotthard kom att tänka på att det var ganska länge sedan Robert varit uppe på vinden. Där fanns det många bra platser att välja på. I det andra laget tänkte de på ett liknande sätt, men de valde att ta sin blindbock till källaren istället. Lagen gick raskt till 10

sina utvalda platser. De hade lovat att inte gå längre med sin blindbock än att de hann räkna till hundra. När man kom till hundra var laget tvungna att stanna oavsett hur långt man kommit. ”Skynda dig, Robert”, manade Gotthard. ”Men jag är så yr”, försökte Robert slingra sig. Han förstod att Gotthard skulle ge honom en rejäl utmaning. Nu ångrade han att han varit stöddig. Han kände sig inte alls lika segerviss som han gjort tidigare när han förstod att Gotthard tänkte ta med honom upp på vinden. ”Här, ta tag i mina händer, så ska du se att det går bra att ta sig fram”, sa Gotthard medan han funderade över vart på vinden han skulle leda Robert. Han skulle kunna ta honom till den högra husgaveln där lådorna med julpyntet fanns, men det kanske skulle bli för enkelt. Nu hade hans ögon vant sig vid det skumma ljuset från vindens golvlucka vid trappan. Tiden höll på att rinna bort. Nu måste han bestämma sig fort för vilken plats han skulle välja. Anette mimade tyst till honom och pekade bort mot fönstret vid långsidan av huset där det stod ett litet bord med en mindre låda ovanpå. Gotthard nickade och förde Robert dit, efter att han lett Robert på en snirklig bana genom vindens alla skrymslen och vrår. ”Ett, två, tre, nu är det dags att gissa var du är”, sa Gotthard och Anette på en och samma gång. ”Det är i alla fall kallt här”, sa Robert, ”så i köket kan vi inte vara.” Hans händer trevade sig runt. Den labyrintbana som Gotthard hade lett honom på genom vinden hade förvirrat 11

honom. Han kände den kalla bordskanten med ena handen och den andra handen fingrade på kanten av fönstret. Gotthard och Anette var helt tysta medan Robert tänkte högt. ”Fönstret är inte så stort och det är kallt, så därför tror jag att jag är på vinden någonstans. Frågan är bara var?” Robert sträckte sig det längsta han kunde med sina ivriga händer. Han tappade nästan balansen i sina försök att lista ut var han befann sig. Hans händer hade fått tag om något som liknade en fönsterbräda, men utmaningen var att komma på om fönstret satt på gaveln eller på husets långsida. Han tänkte snabbt. Om fönstret hade varit på gaveln hade det förmodligen suttit högre … Han tog en chansning och gissade: ”Jag tror att vi är vid långsidan på huset.” ”Du är bra på att gissa rätt, Robert”, utbrast Gotthard. ”Det är en riktig utmaning att finna en plats du inte känner till.” Robert tog snabbt av sig ögonbindeln och skyndade sig ner för trapporna. Gotthard var inte sen att följa efter, men Anette kunde inte låta bli att se på lådan som stod på bordet. Undrar vad det är i den? tänkte hon och lyfte upp den i sin hand. Den var lättare än hon förväntat sig och väl tillsluten med ett snöre. ”Anette, varför kommer du inte?” ropade Gotthard från vindsluckan som han var i färd att stänga när som helst. ”Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som fanns i lådan på bordet. Den stod där så ensam och övergiven så jag bestämde mig för att ta med den ner.” ”Ja, ja, men skynda dig ner nu. De andra väntar på dig.” 12

Med den ena handen runt ledstången och den andra om lådan gick Anette sakta nedför trappan, för hon ville inte riskera att tappa den. ”Vad är det där för låda?” frågade William ivrigt. Han stod och väntade på Anette i hallen. ”Jag vet inte, men tänk om det är en hemlig skatt”, svarade Anette med en skämtsam ton. Men tänk om lådan faktiskt innehöll något värdefullt som hade glömts bort under årens lopp, kanske något antikt gammalt fynd från någon auktion, tänkte hon tyst för sig själv. Med ivriga, men ändå försiktiga händer, öppnade hon lådan. Det gick inte att se på en gång vad det var, för saken var inlindad i något mjukt. ”Få se, vad är det där?” frågade Lilian, som nu följt med de andra in i köket, nyfiket. ”Jag vet inte, men det känns som något hårt i alla fall”, sa Anette medan hon försiktigt lyfte upp den inlindade saken. Hon hade nu hela syskonskarans ögon på sig. Med stor spänning och förväntan tog hon bort papperet runt det inlindande föremålet. ”En häst i trä?” utbrast Gotthard häpet. Hästen hade märken av att någon försökt forma till den efter bästa förmåga, men man såg tydligt att det var en häst täljd av någon som nyss lärt sig tälja. ”Vem tror ni har gjort den här?” frågade Anette och såg på de andra. ”Ingen aning, men se efter om det står några initialer någonstans”, sa Lilian medan hon satte sig ned på en av köksstolarna. 13

Först upptäckte inte Anette någonting som hon skulle kunna tolka som bokstäver. ”Jag ger upp, jag kan inte hitta en enda bokstav någonstans!” ”Har du tittat under hovarna?” sa William, som också försökt spana in bokstäverna medan Anette hade vänt och vridit på djuret. ”För när du vände hovarna åt mitt håll tyckte jag att jag såg ett G.” Anette granskade hovarna på nytt och då såg hon två G:n som var utskurna på undersidan av de två främre hovarna. Ett G under var sin hov. Dörren öppnades i hallen. Det var pappa och farbror Valter som kom in i köket. ”Pappa, titta vad Anette hittade på vinden!” utropade Robert ivrigt, samtidigt som han tog tag i pappas tröja för att nästan dra honom till bordet. ”Det måste jag få se! Det måste vara något mycket fint, eftersom ni är så ivriga att visa mig det”, svarade Örjan glatt. Men han hann inte ta många steg innan han såg hästen som stod på köksbordet. Han stannade tvärt och tog sig för pannan. Hans glada uppsyn dog med ens. Istället fick han ett hårt och bistert ansiktsuttryck. Med sammanbitet ansikte fortsatte han med skarp röst: ”Ge mig den så att jag kan kasta in den i järnspisen på en gång!” ”Näe, vi vill ha den i vårt rum”, protesterade Robert och William. ”Ge mig den! Jag trodde den där hästen var slängd för länge sedan … hur kan någon komma på tanken att spara denna 14

häst?” utbrast Örjan ännu mer upprörd än tidigare och gick några steg närmare. ”Näe, vi vill ha den, vi kan leka med den på vårt rum!” sa William med en blandning av förtvivlan och trots. Med sina händer höll han om trähästen i ett hårt grepp. Han tänkte verkligen inte ge sig i första taget. Det var ju inte var dag man bara råkade hitta en leksak. Gotthard, Lilian och Anette tittade på varandra. De kunde inte förstå varför pappa blev så oerhört arg för en trähäst. Valter stod helt tyst med gravallvarlig min. ”Örjan, låt pojkarna ta hästen. Är den på deras rum i ett skåp behöver du ju inte se den särskilt ofta”, sa han och suckade sedan sorgset. Han lade sin näve på Örjans axel. Örjan ryckte till, vände sig om och gick tyst ut ur rummet. 15

Gotthard hade velat fråga Valter vad som var på tok med pappa och varför han var upprörd över trähästen, men Valters ögon talade sitt tydliga språk om att det inte var läge för några frågor. ”Robert och William, ta med er hästen till rummet. Låt den stanna där på ett säkert ställe utom synhåll”, sa Valter med dämpad, men bestämd, röst. ”Farbror Valter, varför blev pappa så arg? Vi vill veta”, utbrast Robert och William i korus. ”Nej, det talar jag inte om för er. Det får förbli en hemlighet”, sa Valter med sorgsen röst. Det var inte bara Robert och William som smög tysta ut ur köket denna kväll. Även de andra syskonen gick tysta i väg upp till sina rum. ”Lilian, jag fattar ingenting av vad som händer. Vi hittar en bortglömd trähäst på vinden, tar med den ner till köket, pappa får syn på den och blir topp tunnor rosenrasande. Jag tror jag aldrig har sett honom så arg någon gång förut.” ”Näe, jag fattar ingenting heller”, suckade Lilian uppgivet. ”Valter såg ju också helt förstörd ut. Så allvarlig tror jag aldrig jag har sett honom förut, har du?” ”Näe, inte jag heller, men vi måste försöka ta reda på mer. Pappa kan ju inte gå omkring och vara arg för en trähästs skull, det verkar ju vara helt fel.” ”Tror du mamma vet något om det här?” ”Lilian, jag vet inte, men vi måste ju börja någonstans. Vi kanske kan fråga henne när vi kommer hem från skolan imorgon.” 16

”Ja, det gör vi. Hu, vilket oväder det är? Tror du skidtävlingen blir av imorgon, Anette? Titta hur granarna vajar där borta!” Anette hann inte ens komma till fönstret innan det hördes ett brak utifrån. Det gamla klätterträdet i trädgården hade fått ge vika för den tilltagande stormen. Anette hoppade till. Braket kom så abrupt. Tårar började trilla nedför Anettes kinder. ”Vårt fina klätterträd”, snyftade hon medan Lilian lade armen om hennes axlar. Även hon kände sorg, fast det inte kom några tårar från hennes ögon.