9789189147485

LIVSGLÄDJENS LAND

BORTOM SVÅRIGHETERNAS HORISONT

else t t ä r e b n E r och e t e h g i r å v om s ri e t e h g i l j ö m livet av

CECILIA

GRAPE

LIVSGLÄDJENS LAND

BORTOM SVÅRIGHETERNAS HORISONT

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Cecilia Grape © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag © Omslag: Alexandra Lundquist Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-89147-48-5

LIVSGLÄDJENS LAND

BORTOM SVÅRIGHETERNAS HORISONT

else En berätetter och h om svårig heter i möjlig livet av

CECILIA

GRAPE

Inledning – Hjälp, jag ser ingenting! Det är helt svart trots att jag tittar.

Mina ögon är förtejpade. De har sagt åt mig att ligga helt stilla tills de kommer tillbaka. Jag är avklädd och helt ensam.

Jag känner kylan i lokalen som ligger i sjukhusets källarvåning.

Belysningen är dunkel och hela rummet går i grått, det hann jag uppfatta innan de stängde mina ögon med tejp.

Den stora maskinen är skrämmande. Mamma och lillebror sitter utanför och väntar. Jag ligger på mage alldeles stilla medan maskinen arbetar över min rygg. Den surrar och låter konstigt.

Plötsligt kommer någon in i rummet …

– Vänd på dig nu och ligg alldeles stilla igen!

Maskinen trycks upp mot min kind och börjar vibrera. Jag vet inte vad som händer, jag ser ju ingenting och ingen har berättat.

Jag är duktig och lyder trots att jag inte vet varför jag är där och behöver stå ut med allt. Det gör inte ont men jag är rädd och fryser och det är otäckt att inte kunna se.

Av någon anledning accepterar jag ändå att varje dag i en hel månad komma tillbaka för samma händelse utan att protestera och utan att känna någon egentlig rädsla. Jag frågar aldrig varför jag behöver åka dit utan jag finner mig bara i det. Jag har en enorm förmåga att anpassa mig till situationen eller är jag apatisk?

En månad tidigare under vistelsen på barnavdelningen hade tilltron till förmågan att klara ut saker gått förlorad. Min kamp och

5

mina försök att komma loss från händer som höll mig fast hade misslyckats. Där grundlades min idé om att det inte är lönsamt att kämpa, jag kommer ändå inte att lyckas.

Det är också en av förklaringarna till varför jag inte gjorde något motstånd under strålningen. Jag kunde inte längre förmå mig att kämpa, jag hade gett upp. Jag visste inte hur man gjorde, jag hade förlorat förmågan. Jag hade också stängt av mina känslor för att slippa känna mer smärta och dessa skulle inte återvända på många år.

6

Fotografiet Jag var sex år och världens sötaste flicka med långt ljust hår.

Mitt liv var glatt och tryggt och jag omgavs av många som tyckte om mig. Vi bodde i ett nybyggt hyreshus bland många andra på Lidingö, en förort till Stockholm. Det var tidigt sjuttiotal och jag skulle börja skolan till hösten. Skolan var under uppbyggnad och jag var förväntansfull.

Jag gick i lekskolan en bit bort och åkte vanlig buss fram och tillbaka varje dag. Lite blyg och försiktig var jag nog eller kanske mer avvaktande. Samtidigt var jag kavat, energisk och påhittig.

En dag kom en man med stora svarta väskor och ett paraply på besök till lekskolan. Det var dags för fotografering. Visst hade vi fått en lapp med oss hem till mamma om att det skulle fotograferas men jag hade ingen aning om att det var just idag. Jag hade en lilamelerad polotröja på mig och ett diadem med rosor i håret.

Jag hade ju sagt till mamma att jag ville ha min favoritklänning när vi skulle fotograferas, den som jag fått av min faster i USA. En riktig amerikaklänning som ingen annan hade i blank nylon med massor av tyll under kjolen och ett mönster av underbara rosor i blått och rosa. Jag var helt ensam om att ha en så fin klänning, i Sverige fanns inget liknande. Jag fick nästan aldrig använda den för mamma, hon tycke den var opassande på något sätt.

Ett par dagar tidigare hade jag plockat fram den ur garderoben och krängt den över huvudet utan att dra ner blixtlåset, jag kunde ju inte komma åt ryggen själv. Jag nästan spräckte klänningen men det gick vägen tack och lov. Jag ville ju visa mamma hur fin

7

jag var och jag dansade fram över köksgolvet. Mamma stod vid spisen och stekte fisk och hon noterade knappt att jag svävade förbi i stekoset.

– Men Mamma, ser du inte hur fin jag är? Så här vill jag se ut på fotografiet!

För mig var klänningen den absolut finaste i världen. Jag kände mig som en prinsessa på riktigt. Men mamma sa inget och tänkte säkert att jag ändå inte hade koll på dagarna och skulle glömma det hela. Ja, det fick väl duga då med tröjan och diademet. Jag blev hur som helst riktigt nöjd med fotografiet och sneglade ofta upp på flygeln i vardagsrummet där det stod. Det var lite magiskt att gå förbi det, hon liksom tittade på mig i smyg och log.

Det här fotografiet kom att symbolisera en brytpunkt i mitt liv.

Vid den här tiden hade min mamma uppmärksammat att jag uppvisade tecken på att inte må bra. Jag var blek, håglös och trött.

Hon tog mig till läkarmottagningen där hon arbetade och där skulle jag få träffa doktor Bergstedt. När vi kliver in genom dörren känner jag lukten, den fräna lukten av eter. Eter användes till att desinficera huden innan provtagning.

– Aj, sluta dumma doktor! Jag vill inte vara med, du gör mig illa! Stick mig inte! Du får inte!

Det gör så ont att bli stucken. Jag gråter och tårarna rinner nedför kinderna likt floder. Doktor Bergstedt har hårda nypor och han är inte den vänliga typen. Jag sitter i mammas knä och han pratar och pratar med henne: – Cecilia visar tecken på att vara allvarligt sjuk, jag ser det som nödvändigt att ni åker in med henne snarast till Karolinska sjukhuset.

– Men vad säger du, vad handlar det om?

– Det behöver utredas vidare.

– Men mamma, kan vi inte få gå hem snart, jag är trött på att behöva vänta! Mamma kom nu så går vi!

Till slut får vi gå hem men bara kortvarigt. Man konstaterar att

8

mina blodvärden är bortom alla gränser. Jag har drabbats av blodcancer och mina föräldrar får informationen av doktor Lars Åhström på Karolinska sjukhuset …

– Det här är en dödlig sjukdom och det är en procents chans att Cecilia överlever ett år. Samtidigt är det är snart 1973 och behandlingarna utvecklas. Vi har just lärt oss att strålning kan rädda liv men vi kan inte lova någonting.

Jag visste redan som sexåring att jag älskade livet, och att jag ville vara fri och leva livet fullt ut utan begränsningar. Det som nu skulle komma att hända förändrade alla förutsättningarna men inte min inställning.

Fotografiet har följt mig genom livet och jag har känt en stor sorg över den sexåriga flickans öde. Under en lång period uppfattade jag att hon berövats livet och var död. Där och då slutade livet för henne. Jag har sedan haft svårt att förstå och ta till mig att hon är samma person som jag är. Hon symboliserade livet innan det förskräckliga hände och hon fick sin framtid slagen i spillror. Lilla oskyldiga Cecilia, ovetande om att mattan skulle ryckas undan henne bara några veckor efter fotograferingen.

Min man Ulf verifierade fyrtiofem år senare att hon är högst levande och att hon också tog sig igenom det svåra, men att hon just då fick kliva till sidan och anpassa sig till det som hände. Den här boken är i första hand tillägnad min familj och framför allt min kära svägerska Marianne som kämpar med sin cancersjukdom varje dag. Låt aldrig hoppet överge dig Marianne!

Till mina föräldrar och min bror med önskan om att boken skall brygga för det gap som min cancersjukdom skapade i våra liv. Det finns saker som vi aldrig talar om och jag önskar att boken skall bidra till att vi närmar oss varandra ytterligare. I andra hand är den tillägnad mina barn och min man som med bokens hjälp bättre kan komma att förstå sin mamma och hustru.

9

Jag vill också rikta ett speciellt tack till min mamma som gjort resan från drabbat offer till fullt fungerade individ möjlig. Utan hennes stöd, minneshjälp, kunskap och klokhet hade jag aldrig stått där jag står idag. Mamma fick mig på banan igen när jag var på väg att spåra ur och hon tog udden av det svåra när det var som värst. Ett stort tack även till min älskade man Ulf som insåg den personliga vinsten med att skriva ner min historia. Skrivarcoach Anna-Carin Collin har också varit ett stöd och motiverat mig i mitt skrivande, liksom redaktör Daphne Macris och journalist Ute Björnberg.

10

Om livet Jag älskar livet, det har jag gjort från den dag då jag gjorde entré.

Mina föräldrar vittnar om hur jag öppnade ögonen direkt efter födseln och hur jag låg i BB-vagnen med stora ögon och tittade mig nyfiket och förvånat omkring. Att känna livsglädje är nog detsamma som att vara ”kompis” med livet. Vi gillar varandra och trivs i varandras sällskap. Att leva är för mig att finnas i en yttre och inre verklighet.

Att finnas är att vara, jag är alltså finns jag. Utifrån den förutsättningen så uppstår en rad förväntningar från andra och mig själv om hur jag vill och bör leva mitt liv. Kanske väljer jag att förverkliga drömmar, sätta upp mål, kläcka idéer och ta för mig eller så nöjer jag mig med att bara vara i det som blir.

För mig är det viktigt att styra riktningen och uppnå högre nivåer av kunnande, förståelse och delaktighet. Jag vill också ha möjlighet att kunna påverka andra i mitt liv.

Friheten att få välja inställning till företeelser, åt vilket håll jag skall gå, vilka jag vill umgås med, yrke, vad jag skall äta, vad jag skall ägna fritiden åt och var jag skall bo är också viktigt för mig. Att inte få välja och bli utsatt för något jag inte bett om gör mig sorgsen och missmodig till en början.

Att leva innebär för mig också att ha fått en gåva som jag visserligen inte efterfrågat men vaknat upp till. En gåva som behöver förvaltas till en början av föräldrarna och sedan av mig själv. En gåva som innehåller ofantligt många möjligheter: att få delta, uppleva, påverka, ifrågasätta, förändra, sprida glädje, entusiasmera, engagera, synas, höras, ge och ta emot.

11

Med gåvan följer ett ansvar att förvalta mig själv på ett klokt sätt utifrån vad jag vill använda mitt liv till. Det vore rent förkastligt och slösaktigt att inte ta vara på de möjligheter som livet innebär. Vi har alla skilda förutsättningar och föds med olika gener till olika miljöer, men vi har alla en sak gemensamt: vi har fått en gåva.

Jag har märkt att det lönar sig att ta hand om sig själv, det jag upplever blir renare och klarare. Min goda hälsa är mitt ”kalejdoskop”, livet får vackrare färger och dess formationer blir underbara att utforska. Ohälsa färgar livet i svarta och gråa toner.

Dessutom går livet liksom förbi medan den inre upplevelsen av obehag i ohälsans tecken upptar all energi och vakenhet. Den långa sköna lite trevande våren, försommaren, högsommaren, sensommaren, den vackra färgsprakande hösten, vintern den vita och den mörka, högtiderna kring jul, påsk och midsommar och födelsedagarna försvinner i ett enda grått töcken.

Vad är det för liv? Vem vill inte ha ett färgsprakande liv fullt av upplevelser?

Om du undrar så kan jag berätta att livsglädjen och kärleken till livet för mig är starkare än alla vedermödorna tillsammans och att det är lönsamt att arbeta för klarare färger. Att undvika sig genom livet är inte min melodi, att fasta i begränsande mönster gör ingen lycklig.

Snarare att möta sina svårigheter och göra upp med dem skapar möjligheter att upprätta ett värdigt liv.

Det kommer en dag när livet skimrar igen men det kan ta tid, evinnerlig tid, men tro mig den kommer. Det kan kännas hopplöst många gånger men för varje del i helheten som avhandlas så närmar sig målet. Jag längtade oerhört under många år efter att bli färdig med alla svårigheter men nu behöver jag inte längta längre; jag är framme i livsglädjens land.

Jag är färdig och har lämnat det bakom mig: det kolsvarta, säcksvarta, källarsvarta, grafitgrå, ovädersgrå, grådaskgrå, molngrå, blågrå och det himmelsgrå. Mitt kalejdoskop börjar skapa vackra färger

12

och mönster i min tillvaro och min starka tilltro tog mig tillbaka till livsglädjens land.

Om det var en omväg eller genväg livet tog via barncancern vill jag låta vara osagt. Att jag överhuvudtaget ställer mig den frågan beror på att jag kan se att det nödvändigtvis inte måste ha varit en omväg.

Det hade kanske varit det mest naturliga sättet att tänka cancern som en omväg från det liv jag hade förväntat mig.

Samtidigt kan man tänka att det skulle kunna vara en genväg, om man ser till att livet nu troligen är bättre än vad det skulle ha varit annars, eftersom det krävs motgång för att utvecklas. Och vad hade jag annars haft att berätta om i denna bok?

Genom att skriva den här boken får jag en möjlighet att beröra och inspirera dig. Jag vill lyfta mystiken kring livets skeenden och ställa dig inför alla svarslösa varför. Jag ser ingen anledning att fråga mig varför saker sker, då kan jag älta ihjäl mig.

Istället hanterar, accepterar, reflekterar jag och går vidare. Vi ser ju aldrig runt hörnet i livet utan får navigera utifrån det vi ser. Först i efterhand kan vi ibland se ett mönster, en röd tråd.

Hela min berättelse vittnar om att jag är en person som hyser stort hopp och att jag i hög grad tror att mycket i livet går att påverka, förändra och förbättra. Jag tänker att föreställningar, idéer, luftslott, fobier och beteenden som skapats i samband med ett trauma också går att demontera. Jag har aldrig identifierat mig med mina problem, jag har placerat mig själv på en annan planet.

Jag har heller inte landat i någon tacksamhetsskuld vilket är vanligt.

Att gå runt i livet som en spillra och känna stor tacksamhet passade inte mig. Ja, jag överlevde förvisso cancern och är tacksam över läkekonsten men jag står inte i tacksamhetsskuld till dem som inte överlevde. Något påklistrat leende av den anledningen har därför aldrig behövt finnas på mina läppar.

13

Jag tänker att sår går att läka om jag bara tar itu med det som behövs, men då krävs mer än bara tid. Det innebär att mina möjligheter att forma livet är stora trots alla svårigheter.

Jag behöver dock fatta ett beslut och göra ett vägval. Jag behöver komma fram till att jag aktivt vill förändra livet och ta befälet. De personliga egenskaper som utgjorde min språngbräda var mod, uthållighet, hoppfullhet, analytisk förmåga och tilltron till att jag faktiskt kunde. Jag fattade mitt beslut att gå från ohälsa till hälsa, att lämna det kolsvarta och närma mig det färgglada.

Jag kan sammanfatta mina egenskaper egentligen i en enda: ”tåga”.

Jag har en tåga som driver mig framåt, som alltid hittar nya lösningar och som aldrig ger vika eller ger upp. Min tåga är mitt bränsle i djupet av existensen. Innan jag berättar min historia så vill jag presentera en berättelse för dig från tiden då Lao Tzu regerade, cirka femhundra år före Kristus.

14

Historien om tur eller otur Det var en gång en gammal man som levde i en liten by på landsbygden. Han var mycket fattig men han ägde en vit häst som alla även kungen var avundsjuka på. Kungen erbjöd honom stor rikedom i utbyte mot hästen men mannen svarade bara: – Den här hästen är för mig inte bara en häst, han är också en sann vän och man säljer inte en vän!

Mannen sålde således aldrig hästen. En morgon upptäckte mannen att hästen var borta, han stod inte i stallet. Hela byn samlades och sa: – Du är en dåre, vi förstod att hästen en dag skulle bli stulen och att det hade varit bättre om du hade sålt den. Vilken olycka!

– Jag skulle inte gå så långt att kalla det olycka. Säg istället bara att hästen inte är i stallet, allt annat är en värdering. Tur eller otur, vem vet? Det är bara ett fragment av livet, vem vet vad som händer här näst?

Människorna i byn skrattade, de hade alltid vetat att mannen var speciell.

Femton dagar senare kom hästen tillbaka från vildmarken och hade ett dussin vildhästar med sig. Hela byn samlades igen och sa: – Du hade rätt gamle man, det var ingen olycka det var tur!

– Ni går för långt om ni kallar det tur sa den gamle mannen, säg bara att hästen är tillbaka. Tur eller otur, vem vet? Det är bara ännu ett fragment. Ni läser ett enda ord i en mening och bedömer därefter hela boken.

Människorna i byn sa inte så mycket men de tänkte att mannen hade fel. Tolv vackra vildhästar, hur kunde det vara en olycka? Mannen

15

hade en son som genast började träna vildhästarna. En vecka senare föll han av och bröt båda benen. Folket i byn samlades ännu en gång och värderade situationen och sa: – Du hade rätt gamle man, det var en olycka. Din ende son har förlorat möjligheten att använda sina ben. Du är en gammal man och skulle behöva hans hjälp och nu är du fattigare än någonsin.

– Ni är besatta av dömande och värderande, det räcker med att säga att min son har brutit sina ben. Tur eller otur, vem vet? Livet kommer i små fragment och mer än så vet vi inte.

Några veckor senare drabbades landet av krig och alla unga män tvingades ut i strid. Endast den gamle mannens son blev kvar hemma då han inte kunde strida med sina brutna ben. Hela byn grät och sörjde för de skulle med största sannolikhet förlora kriget och aldrig mer få se sina söner. De samlades hos den gamle mannen igen och sa: – Du hade rätt igen, detta var bevisligen tursamt för dig. Din son må vara en krympling men han är i alla fall hos dig. Våra söner kommer troligen aldrig tillbaka.

– Ni fortsätter att döma och värdera. Ingen vet. Säg bara att era söner tvingats ut i krig och att min son inte tvingats ut i detsamma men vem vet om det är tur eller otur? När man bara ser små fragment av livet så blir det fullt av förutfattade meningar. När man dömer en situation har man slutat växa. Värdering är ett sätt att cementera tillvaron. Faktum är att resan aldrig tar slut, en väg slutar och en annan tar vid. En dörr stängs och en annan öppnas.

Med denna berättelse vill jag öppna dina ögon för hur lite vi vet om livet och hur lätt det kan vara att bilda sig en förutfattad mening om hur det förhåller sig. Att lyckas med att sitta lugnt i båten trots att livet är ovisst är ett stycke konst, men att ha tilltro till att livet självt reder ut sina härvor, med din hjälp förvisso, är nog ett framgångsrecept. Att se livet från den ljusa sidan är avgörande för om du skall gå vidare som stärkt ur en svårighet eller som bitter. Jag brukar tänka: ”det som inte dödar stärker.”

16

Livet rullar förbi Jag bor idag i Norrtälje, en småstad flera mil från Stockholm. Bussresan med dubbeldäckad pendelbuss är bekväm och inbjuder till vila, arbete, småprat eller sömn.

Det är tidig morgon och mörkret har inte skingrats än. Just idag är jag på väg till den kursgård där jag skall hålla mitt första seminarium om möjligheten att ta befälet över sitt liv. Jag är väl förberedd och rabblar allt som jag inte får glömma tyst för mig själv.

Under flera år har jag förberett mig för detta uppdrag, det viktigaste jag har att uträtta på denna jord. Med mina samlade erfarenheter bör jag ha en riktigt god chans att komma i land med en grupp nöjda deltagare på söndag eftermiddag efter avslutad kurs.

Jag hoppas kunna förmedla det jag brinner för; ökad medvetenhet och förståelse för hur vi skall kunna uppnå god hälsa även i denna snabba och effektiva tidsålder. Allt, verkligen allt, går ut på att arbeta mer, tjäna mer för att kunna handla mer. Allt skall vara i termer om mycket, inget annat duger.

Allting som hela tiden påverkar oss har ett syfte, ett kommersiellt syfte, att tjäna pengar på våra val. Det är viktigare än någonsin att se sammanhanget så att man kan göra ett medvetet val och fatta ett eget beslut. Risken är annars att vi urholkas på ett mänskligt plan och blir sjuka och olyckliga på sikt.

Vart tog de mänskliga värdena vägen? Vem står upp för dessa? Om ingen annan gör det så måste vi ju göra det själva, var och en. Vad är viktigt för dig? I annat fall förlorar vi oss själva in i det maskineri som

17

utplånar det mänskliga hos människan. Vi går från att vara Human beeings till Human doings eller från Homo sapiens till Homo zappiens.

Jag slår mig till ro och idag har jag haft turen att få bre ut mig över två säten. Jag sluter ögonen och tar några sköna lugna andetag. Jag öppnar ögonen igen och tittar ut över omgivningarna. Det är fortfarande halvmörkt ute och jag ser mig själv avbildad i fönsterglaset.

Vad vet vi egentligen om livet och dess väg? Vi ser ju endast små fragment. Jag reflekterar över livet och går tyst igenom för mig själv de händelser som format mig. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling och att komma vidare i livet med ökad visdom och insikt.

Det har sporrat mig att ta mig igenom svårigheter för att utvecklas på andra sidan. Inget annat tänkbart hade kunnat utveckla mig till den nivå jag uppnått så kanske var cancern ändå en genväg till självinsikt, livskunskap, livserfarenhet och visdom, vem vet? Men en dyrköpt sådan vill jag lova.

När jag blickar tillbaka kan jag se en röd tråd, hur saker hänger ihop och hur de är beroende av varandra men också hur de växer ur varandra. Jag kan inte låta bli att igen fundera på om det var en omväg eller genväg livet tog via barncancern. Det brukar inte intressera mig att fundera eller spekulera kring livets skeenden utan jag slår mig till ro med att det som händer är långsiktigt gynnsamt för mig.

Det är spännande med livet, man får aldrig veta om livet nu vid femtiofyra år hade sett annorlunda ut utan barncancern, men jag utgår ifrån att den bidragit till att forma mig till den jag är idag och att det är värdefullt för mig och andra. Dessutom är jag mer än stolt över det jag uppnått i form av god hälsa, god funktion, insikt och visdom och jag tror att flera kan ha glädje av att få ta del av mina erfarenheter.

Därför samlar jag min livsresa i den bok som du nu har i din hand.

Själv sjunker jag ner i dubbelsätet, sluter mina ögon och ser livet rul�las upp för min inre syn. Jag känner ett välbehag i att sitta där jag sitter just nu i mitt liv och tänker att det du snart skall få uppleva för mig är historia. Välkommen att dela mitt liv!

18

Fรถrsta episoden

Min fina barndom

Somrarna på Orrön Jag har många fina minnen från min barndom. Jag levde i en kärleksfull familj och kände stor trygghet. Familjen spenderade hela somrarna i Stockholms skärgård tillsammans med släkt och vänner.

Vi bodde i en liten valstuga på landstället och det var trångt men fungerade väl trots allt. Ingen elektricitet bara gasol och fotogen. Vårt lilla kylskåp räckte inte för all maten så vi använde jordkällaren nere på gemensamma gårdsplanen.

Jag fick ofta springa efter filmjölken och dröjde mig gärna kvar en extra stund i källaren. Dörren var grön och öppnades med en rostig nyckel som satt i låset. Det lilla utrymmet hade trampat jordgolv och tre små hyllor upptryckta mot bakre stenväggen.

Vi hade den mellersta hyllan och där stod filen, grönsakerna, potatisen och konserverna. Det doftade fuktig jord i källaren som det kan dofta från jordiga potatisar. Jag fick liksom aldrig nog av den härliga doften och kunde knappt slita mig. Till slut hörde jag mamma ropa och då var det bäst att snabba på. Jag tog förstås chansen att springa tillbaka med det som blev kvar i förpackningen efter lunchen.

Efteråt serverade mormor kaffe och nybakad vetelängd eller blåbärspaj i hammocken på gårdsplanen. Mormor hade ofta mjöl på näsan då hon gjorde flera saker samtidigt.

Hon vinkade från köksfönstret att nu var det dags för samling

21

vid pumpen. Där pumpade jag upp iskallt vatten från underjorden till jordgubbssaften i den stora gröna kannan.

Hennes vetelängder var speciella, ingen kanel utan bara kardemumma och pärlsocker. ”Jättegott!” och vips var alla längderna borta. Men det bekom inte mormor, hon bakade så gärna nya.

Några av de mindre kusinerna lekte i barnhagen som hade stora röda blommiga täcken. Det var en fröjd att vara äldst bland barnen och få stå i centrum för de vuxnas uppmärksamhet.

Jag kände mig så omtyckt och älskad. Att få följa med morfar till handelsboden var en höjdpunkt. Vi åkte många i den lilla öppna Askeladden och det gick sakta, alldeles för sakta. Alla andra båtar forsade förbi och fick förtur till glassen. Vi fick dock alltid glass, och oftast fanns det någon sort kvar. Vi satt på bryggan och åt våra glassar som rann ner för flytvästarna och morfar hade fullt bestyr med att torka av oss.

Han var så god min morfar, han tog oss alltid med trots allt besvär att utöver handlingen hålla koll på sex små barn. Han var själv uppvuxen i Göteborgs skärgård och han älskade livet på öarna.

Han älskade också att ha oss omkring sig. Han kramades på ett alldeles särskilt sätt. Han höll kvar kramen länge och han morrade kärleksfullt under tiden. Han var minst sagt innerlig och ställde upp i vått och torrt.

Mormor var minst lika närvarande och kärleksfull på sitt sätt.

Minst en gång per sommar hade hon pannkaksdag då hon serverade pannkakor på löpande band till alla barnen ute på berget framför stugan. Till och med grannens barn var välkomna. Vi satt uppradade på första parkett med bästa sjöutsikt.

Mormor sprang ut och in med den glödheta pannan och hennes pannkakor var mycket godare än mammas, mormor använde mycket smör i pannan och kanterna blev extra goda. Jag gillar ljusa pannkakor bäst och det lyckades mormor med, mamma brände alltid flera av sina.

22

Plötsligt kom taxibåten Diana förbi i hög fart. Det hörde till våra tokigheter (som jag var skyldig till) att rusa ut på klippan och vinka storstilat och ropa: – Diana, Diana, Roxell! Diana, Diana, Roxell!

Kaptenens namn var Roxell och han kunde väl i alla fall ha tutat tillbaka, men icke.

Nästan varje kväll hade vi barn cirkusföreställning eller musikuppträdande: vi klängde i repstegar, gungade högt och hoppade av, gjorde volter och konster. Vi tog betalt vid entrén och tjänade några ören varje kväll. Vi fick stående ovationer, många skratt och mycket beröm.

Jag var alltid den som stod för idéerna och arrangemangen, jag är den påhittiga typen. Vi använde min röda lilla grammofon och mimade till ABBA. Vi lyckades till och med lura en svagt hörande och nästan blind väninna till min mormor att vi var ABBA på riktigt.

All hygien sköttes på baksidan av vårt lilla hus i det lilla ljusblå plasthandfatet som pappa hade monterat på väggen.

Bredvid handfatet hängde handdukarna för ansikte och händer.

Handduken doftade tvål, tandkräm och frisk luft och det var något av det bästa jag visste näst efter källaren.

Jag blev ofta kvar ståendes med näsan i handduken och drog in allt jag kunde. Jag trodde att om jag drog in på djupet i mina lungor så skulle jag kunna plocka fram doften i små portioner när jag själv ville. Det fungerade dock inte så bra. Jag kan än idag längta efter doften och jag hänger gärna ut en handduk trots vårt helt moderna hushåll.

Det fanns ett gemensamt torrdass på hela tomten. Det luktade mest jord därinne så det kändes naturligt att gå dit. Morfar hade tapetserat med hundratals gamla vykort. Jag tyckte det var som att göra en resa att gå dit.

Jag blev ofta sittandes kvar länge förlorad i dessa resmål med glada människor på sandstränder eller på caféer. Jag drömde mig

23

bort till ställen där jag aldrig varit. Varbergs kurhotell såg ut att vara särskilt fint med stora simbassänger och massor av människor i sköna solstolar.

Vi reste aldrig i vår familj, vi spenderade hela somrarna på landstället. Jag saknade det inte eftersom jag inte visste vad det innebar och hela somrarna i skärgården är ju inte fy skam det heller. Det fanns ett undantag, vi åkte till Värmland två gånger och bodde på bondgård.

Varje kväll träffades hela släkten nere på mormor och morfars veranda. Ingen hade något vidare utrymme i sina små hus så verandan blev mötesplatsen. Under kvällarna i augusti var mörkret kompakt och utsikten mot övärlden obefintlig.

Men det fanns något som fångade min uppmärksamhet: de små knappnålsstora ljusprickarna i mörkret. Det var båtfolkets eldar ute på klipphällarna fick jag berättat för mig.

Då var det tillåtet att elda på klipporna med stora sår i berget som följd. Det var kusligt och svårt att riktigt förstå. Jag satt och stirrade på ljusen men kunde inte få ihop det i mitt huvud: Hur kunde det vara eldar som var så små? Och vem eldade mitt i natten?

Och varför låg de inte och sov istället i sina båtar?

Fullmånen spred sitt ljus över havet och bidrog till ytterligare spänning. Det såg verkligen ut som att månen hängde i trädets gren. Den där gamla visan kanske ändå var sann? Hur kunde månen annars stanna kvar på himlen om den verkligen inte hängde i trädet?

Men vem klipper av trådarna när det blir dag? Ja, så gick tankegångarna i mitt minderåriga huvud.

På vägen över berget tillbaka till stugan fick min bror Henrik och jag rida på mamma och pappas ryggar. Jag var jätterädd för mörkret men det kändes tryggt att blunda mot pappas rygg.

Väl hemma i stugan somnade vi trygga och vaknade till vackert väder, sol och bad varje dag, åtminstone som jag minns det.

Varje kväll slutade så här tills vi alla kusinerna fick flytta ihop i en

24

sovstuga. Då stod jag för fantasisagor om Plus och Minus (två påhittiga och kluriga figurer) och en och annan spökhistoria.

Ibland fick vi för oss att vi ville sova på stranden i de blommiga täckena. Det hände flera gånger att vi frågade och vi lovade dyrt och heligt att vi skulle klara det. Till slut fick vi ett ja och vi förberedde oss med dynor, täcken och kuddar.

Mörkret faller så småningom och det är fuktigt och kyligt. Vi sveper in oss ordentligt i täckena och föreställer oss våra varma sköna sängar. Ingen säger något, alla vill verka modiga, och ger vi upp nu så är det sista gången vi får försöka.

Det är vindstilla och tyst, endast vattnet i strandkanten kluckar lite mot stenarna. Ett par sjöfåglar simmar förbi och på ön mittemot lyser stearinljusen i fönstren. Det är ganska mysigt under täcket men lite hårt mot klippan.

Plötsligt kläcker Henrik ur sig att det vore jättegott med skorpvälling. Vissa kvällar när vi hade tjatat duktigt kunde det hända att vi fick skorpvälling framförallt när vi hade tvättat oss i sjön innan.

Att bada kvällstid var det absolut värsta jag visste, jag verkade vara mycket mer frusen än de andra och jag funderade mycket på varför genom åren. Som du säkert redan har förstått så gav vi upp vår natt på stranden eftersom längtan efter värme, mjuka sängar och skorpvälling blev för stor. Det är klart att det var lite kusligt också men det ville ingen erkänna.

Väl hemma på Lidingö igen handlade livet om att leka och lära. Jag lärde mig att läsa och skriva vid fem års ålder och jag skrev min första bok när jag var sex år: ”Pele som inte vile bada”. Pelle är en riktig smutsgris som inte gör som mamma säger. Han är alldeles svart av smuts och han tycker inte om att bada för att det är tråkigt.

Pelle börjar gråta: ”Varför gråter du?” sa mamma. Pelle svarar: ” Bara för att jag inte vill bada!” Nu blir mamma arg: ”Fy Pelle, hoppa genast i badkaret!” Då börjar Pelle att gråta igen, mycket mera. Han

25

protesterar vilt och lyckas få sin vilja igenom och slipper badkaret.

Nu har han vunnit över mammas tjat!

Jag ville också vinna över mammas tjat och få bestämma själv, helt själv!

Det är klart att en väluppfostrad flicka som jag drömde om att få större frihet och få bestämma själv. Jag var ganska auktoritärt uppfostrad och gjorde alltid som mamma och pappa sa utan att ifrågasätta eller protestera.

På tal om tjat som minns jag en händelse där pappa hade målat om en hallbänk. Han påtalade hela dagen för oss att vi inte fick gå i närheten av den nymålade möbeln. Den glänste av vit lackfärg och när pappa var färdig sköts den upp mot väggen i hallen för att torka över natten.

Henrik och jag gick till sängs och somnade. En stund senare hörde pappa som tittade på TV att något prasslade och stökade runt ute i hallen. Han reste sig för att se efter. Framme vid hallmöbeln stod min bror i full färd med att kissa i lådan, som han hade dragit ut i sömnen. I sista stund hann pappa lyfta undan Henrik som yrvaket undrade vad som hände, han skulle ju bara kissa, i toaletten som han trodde.

26

Lilla busfröken Mamma var hemma om dagarna åtminstone deltid när vi växte upp.

Det var skönt att kunna prova vingarna ute i närområdet och ändå veta att det fanns någon hemma. Mamma hade ofta tanter hemma som hon fixade håret åt eller sydde kläder till.

En eftermiddag sydde mamma en aftonklänning till min moster och min kusin Maud var med vid besöket. Mamma sydde och sydde, provade och sydde, provade igen och sydde och plötsligt tog tråden slut och hon ropade från symaskinen: – Cecilia, vill du ta din kusin med dig och gå ner till matbutiken och köpa mera tråd till mig? Här får du börsen med pengar, det bör räcka!

– Javisst mamma, kom så går vi Maud!

Maud och jag halvsprang ganska många kvarter för att till sist nå butiken. Väl framme så flög buslusten i mig …

– Maud, vi köper något annat än tråd för pengarna, kanske lite godis och ett par trosor till mamma!

– Ja jublade Maud, godis och trosor! Vad tror du att din mamma har för storlek?

– Ja, det måste ju vara den största som finns eftersom mamma har en jätterumpa!

Mamma drog storlek 38 och vi köpte ett par gigantiska i storlek 48. Väl hemma igen (utan tråd) blev det inte lika roligt som vi föreställt oss …

– Men Cecilia, vad är det här? Ett par riktiga tanttrosor? Varför det?

Och var är tråden Cecilia?

– Ja, vi liksom tyckte att du behövde ett par nya trosor … och så blev det lite godis också.

27

Å ret var 1972.

Barncancer fanns inte som ett vedertaget begrepp, det var för svårt att tänka sig att barn skulle dö. Ändå hände det som inte fick hända: sexåriga Cecilia drabbades av leukemi.

Hon fick ligga ensam på sjukhus utan föräldrar och utan smärtlindring. Hon fick ingen information och inget stöd.

Hennes liv slogs i spillror och hon blev nerdragen i allt det mörka. Känslorna var omöjliga för ett barn att hantera och hon höll på att drunkna.

I sin fantasi skapade hon ödesdigra och skräckfyllda scenarier än värre än verkligheten, scenarier som vägrade släppa taget trots att hon blev frisk.

Cecilia blev en zombie. Hon lät rädslan styra och begränsa hennes liv. Detta är berättelsen om hennes kamp för att ta livet tillbaka.

Efter trettio år av psykisk ohälsa kan hon äntligen se livet breda ut sig som en äng av frodigt gräs i ett färgsprakande landskap – livsglädjens land ligger för fötterna.

www.idusforlag.se www.vistoforlag.se