Omsluten av mörker
© Micha Foss-Ghazarian, 2023
Foto på författaren, omslagets bakre flik: ©Linnéa Hurtig
Omslagslayout: Rita Riestola
Första upplagan
Utgivning: B4PRESS, Göteborg
b4press.com
Tryck: Polen 2023
ISBN: 978-91-89119-15-4
Kapitel 1
Uppsala, fredagen den artonde oktober 1974
Han tittade med sömndruckna ögon ned på det whiskyglas som han höll i sin högra hand, ett glas som snart var tömt på allt dess bärnstensfärgade innehåll. Detta berodde helt och hållet på en enda sak; den ihållande nervositet som Stellan kände inför det möte han hade avlagt med sin kontakt under den kylslagna fredagskvällen. Det var en kontakt som han hade arbetat fram efter många månader av ihärdigt arbete i sin journalistiska undersökning av en av Sveriges mest framträdande politiker. Skulle det hans kontakt påstod visa sig vara sant, att denne politiker både var korrumperad och ytterst klandervärd, skulle nyheten brisera likt en bomb, särskilt på regeringsnivå. Förmodligen skulle även de skakningar som nedslaget innebar finnas kvar under en väldigt lång tid. Troligtvis skulle även partiets höga anseende ta en sådan skada att det skulle bli svårt att reparera under oöverskådlig tid. Men Stellan var journalist, och som sådan låg det i hans yrkesroll att undersöka hur saken låg till.
Stellan såg återigen ned på whiskyglaset och sedan på väggklockan som hängde på väggen inne i restaurangen innan han svepte glasets sista innehåll och med en lättare duns ställde ned
det på bordet. De övriga middagsgästerna inne på restaurangen vände under en kort stund sina blickar mot Stellans bord innan sällskapen åter tog vid i sina samtal. Stellan kunde förnimma att alkoholen som fanns i hans kropp nu gav sig till känna men han beställde ändå till sig ännu ett glas. Klockan på väggen visade att hon var kvart över åtta. Hans kontakt var en kvart sen. Stellan ryckte på axlarna. Skulle hon dyka upp och berätta vad hon visste skulle han säkerligen bli besviken på berättelsens innehåll och ganska snabbt kunna avfärda den som humbug. Skulle Marianne, som hans kontakt sagt sig heta, inte behaga sig med att dyka upp på restaurangen skulle han åtminstone få möjlighet att inta ytterligare ett eller två glas whisky innan han med gott samvete kunde bege sig till sitt hotellrum i den mörka och kyliga decembernatten. Självfallet hade resan till Uppsala från hans hemstad Stockholm då varit förgäves, men man lär sig av sina misstag, tänkte Stellan samtidigt som han trummade med fingrarna på bordet och suckade.
–Finns det någon vid namn Stellan Häger här? Det är en Marianne i telefon som söker dig.
Stellan vände sig förvånat om där han satt och kollade mot bardisken. Mannen bakom baren höll upp en telefon och såg ut över restaurangen. Stellan skyndade sig upp från sin stol men råkade slå i bordet där han satt så att hans whiskyglas välte.
Han förbannade tyst sin ivrighet men gick sedan bort till bardisken för att svara på samtalet. Han undrade varför Marianne hade ringt till restaurangen för att få tag på honom i stället för att ta sig dit i egen person.
– Det är jag som är Stellan Häger, sade han till bartendern som därefter sträckte honom telefonen.
Han satte sig ned på en av barstolarna och vände sig med ryggen mot bartendern då han ville tala så ostört som möjligt.
– Ja, det är Stellan. Var är du någonstans?
Han hoppades på att Marianne skulle ge honom ett bra svar på den frågan då han nu hade blivit otålig av att behöva vänta.
Men i andra sidan luren förblev det tyst. Plötsligt tyckte han sig höra en röst i periferin men han kunde inte urskilja vad som sades. Stellan upprepade då sin fråga men sedan hörde han ett klickande ljud. Den som hade ringt honom hade lagt på luren. Lekte Marianne bara med honom? Han vände sig om mot bartendern och sträckte honom luren.
–Vad sa personen som ringde? frågade Stellan nyfiket men något trött på situationen.
– Hon sade bara att hennes namn var Marianne och att det var brådskande. Hon lät väldigt andfådd när hon pratade.
–Finns det någon möjlighet att man kan ringa tillbaka till numret som hon ringde från? undrade Stellan.
–Tyvärr inte, svarade bartendern. Men om hon ringer tillbaka så säger jag till er direkt. Får jag förresten lov att bjuda på ett glas? Jag såg vad som hände när du skulle ställa dig upp. Vi har sett till att torka upp olyckan som var framme.
Stellan skämdes men nickade ett tacksamt ja åt bartenderns fråga, gratis sprit sade han inte nej till i första taget. Därefter gick han tillbaka till sitt bord och funderade på händelsen som nyss hade inträffat.
Han fann det mycket underligt att Marianne hade ringt honom för att sedan välja att inte prata med honom. Nåväl, det hade säkerligen sin förklaring det också. Stellan bestämde sig för att vänta i en halvtimme till på restaurangen efter Marianne. Skulle hon inte infinna sig skulle han bege sig tillbaka till sitt hotellrum och resa tillbaka till Stockholm under morgondagen. Detta var inte första niten han hade stött på i sitt yrke som journalist. Men Stellan hade hoppats på att få ta del av storyn som Marianne påstod sig ha bevis för skulle ha inträffat. Visst skulle den ha omkullkastat samhällets förtroende för en av landets mest kända politiker men fanns det ens ett uns av sanning i det Stellan hade fått höra av Marianne var det en historia värd att dra fram i ljuset.
Efter en halvtimme hade Stellan druckit upp glaset med whisky.
Vilket det var i ordningen hade han nu tappat räkningen på, men det rörde honom inte i ryggen. Han var besviken på kvällens händelseförlopp. Marianne hade inte ringt tillbaka till restaurangen och inte heller bemödat sig med att dyka upp. Klockan på väggen visade att hon hade hunnit bli halv elva. Stellan hade suttit längre än han hade planerat och befunnit sig länge i sina egna tankar. Men nu var det dags att bryta upp och krypa till kojs. Sagt och gjort, Stellan steg upp från stolen, nickade lite lätt till bartendern som ett tack för kvällens service, och begav sig sedan till hotellets vestibul. När han precis var redo att börja gå upp för trapporna för att bege sig till sitt hotellrum blev han hejdad av receptionisten.
– Stellan Häger?
– Ja, det är jag, svarade Stellan förvånat och vände sig om mot receptionen.
–En Marianne var här och sökte dig tidigare under kvällen, sade receptionisten. Hon frågade efter ditt rumsnummer och sade att du bett henne att möta upp dig där.
– Jaså, sade Stellan kort. Tack så mycket.
Stellan önskade därefter receptionisten en god natt och begav sig upp till sitt hotellrum. Han bodde i rum 237, ett rum några trappor upp i byggnaden. När han med vinglig gång gick upp kunde han inte rå för känslan av förvirring över hela situationen.
Varför hade Marianne anlänt till hotellet utan att leta upp honom på restaurangen som de hade kommit överens om? Befann hon sig nu i stället på hans hotellrum och väntade på honom? Stellan tyckte sig minnas att han inte hade låst dörren till rummet när han hade begett sig till restaurangen, han hade inte lämnat några värdesaker på rummet och han hade varit stressad inför mötet. Snart var han framme vid sitt hotellrum och hoppades att han skulle få svar på sina många frågor.
Hotelldörren med nummer 237 var låst. Stellan skakade på huvudet för nu mindes han helt klart och tydligt att han inte hade låst dörren. Men om Marianne befann sig där inne kanske
hon var den som hade låst dörren efter sig. Stellan satte nyckeln i låset och låste upp dörren försiktigt. Inne på hotellrummet var det mörkt. Gardinerna var fördragna och det enda ljus som återfanns i rummet var det lilla ljus som nådde in från korridoren. Stellan gick in och låste sedan dörren bakom sig och tände taklampan.
– Marianne, det är Stellan. Är du här inne?
Ingen svarade inifrån rummet. Men när Stellan kollade närmre på hotellgolvet såg han ett par högklackade stövlar stå under klädhängaren. Marianne verkade vara i rummet trots allt. Stellan tyckte att det var väldigt underligt att hon inte svarade på hans tilltal.
Han tog av sig sina skor och gick sedan längre in i rummet. Det var då han såg henne. Liggandes på hans hotellsäng låg någon som han antog var Marianne. Kanske hade hon somnat och var svårväckt tänkte Stellan. Han gick runt sängen och skulle precis till att väcka kvinnan som låg där framför honom. Men när han hade rundat sängen såg han att kvinnans ena arm hängde utanför sängen på ett onaturligt vis. Det såg inte vidare bekvämt ut tänkte Stellan samtidigt som han tände den bruna lampan som stod på nattduksbordet. Men bilden framför honom gjorde att han ryggade tillbaka. På sängen framför honom låg en kvinna. Men hon sov inte. Hennes ögon var vidöppna. Hon var död. Stellan drabbades av panik samtidigt som han fortfarande var påverkad av alkoholen. När han skulle backa ut från rummet för att varsko personalen om sin upptäckt slog han i hälen på mattkanten och for baklänges mot golvet. Stellan hade ingen tid att reagera på fallet och slog huvudet i golvet, hårt. Den hårda smällen gjorde att han svimmade av och där på golvet låg han sedan under hela natten ända fram till morgonen.
När Stellan hade slagit i golvet under kvällen hade hans närmsta hotellgrannar, vilket var ett gift äldre par, legat och sovit och
väckts av den kraftiga smällen. Maken hade yrvaket gått ut i hotellkorridoren och knackat frenetiskt på Stellans dörr, utan att få något gehör inifrån rummet. Mannen såg att hotelldörren stod olåst och tänkte en stund på att gå in och lära sin hotellgranne ett och annat. Men på sin hustrus uppmaning och begäran ändrade han sig och gick och lade sig med sin älskade igen.
När paret under morgonen skulle bege sig till hotellets matsal för att inta sin frukost gjorde mannen en liten avstickare bort till receptionen och framförde sina klagomål till den skärrade receptionisten, vilken i sin tur lovade honom att hon själv skulle framföra hans klagomål till den som var boendes på rummet. Sagt och gjort begav sig därefter receptionisten upp till hotellrummet och knackade på dörren. Inifrån rummet hördes inte ett ljud. Receptionisten var då redo att gå därifrån men när hon märkte att dörren stod olåst tog hon mod till sig och gick in på rummet. Det första hon lade märke till var hur taklampan lyste samtidigt som rummets gardiner var fördragna. Men ganska snabbt letade sig hennes blick sedan ned mot golvet och det var då hon fick se en man ligga där framför henne.
Det första intrycket som receptionisten fick av situationen var att mannen som låg framför henne hade somnat där på hotellgolvet. Något överförfriskad självfallet då det stank sprit om honom. Men när hon gick längre in i rummet såg hon koagulerat blod i närheten av mannens huvud. Hon gav ifrån sig ett skrik och skyndade sig sedan ut från rummet för att hämta hjälp.
– Vakna din jävel!
Stellan kände plötsligt en brännande smärta på ena kinden. Samtidigt som han började vakna till liv kunde han känna hur huvudet värkte men han mindes på ett ögonblick gårdagens hemska syn. Förmodligen hade allting varit en dröm och smärtan han nyss hade känt på kinden hade tillkommit då han själv slagit i kinden där han låg på golvet. Men när han öppnade ögonen såg
han två poliser se ned på honom och Stellan satte sig tvärt upp på golvet. Han kunde känna hur hela kroppen värkte, speciellt ömmade hans huvud och han hade en sprängande huvudvärk.
– Stellan Häger?
Stellan såg på den ena av poliserna som hade tilltalat honom.
Hur kunde de veta hans namn? Sedan såg han receptionisten stå en bit bort. Hon grät samtidigt som hon pratade med ytterligare en polis. Vid anblicken av den gråtande receptionisten kom allting tillbaka till Stellan. Han mindes den döda kvinnan som han hade funnit i sin säng under gårdagskvällen. Han mindes hur han varit på väg till receptionen för att rapportera sin upptäckt, men han hade ramlat och själv svimmat av. Och han hade legat utslagen hela natten.
– Det var inte jag. Det var inte jag!
Stellan visste inte vad han skulle säga eller ta sig till. Samtidigt så verkade hans värsta farhågor nu besannas.
–Stellan Häger, fortsatte polisen. Du är gripen för mordet på Marianne Lindqvist. Vi kommer nu att ta med dig till stationen och när vi är där vill vi att du berättar allting som du har gjort.
Förstår du?
Polisen greppade bryskt tag i Stellans ena arm och drog upp honom från golvet. När Stellan kollade ned såg han en liten blodpöl på golvet där han hade slagit i med sitt huvud under natten. Stellan förstod hur allting såg ut för de som inte visste sanningen om det inträffade. Han hade säkerligen i deras ögon strypt Marianne och sedan råkat ut för en olycka då han hade försökt att sopa igen spåren efter sig. Men polisen måste förstå när jag berättar sanningen tänkte Stellan. De måste förstå att det inte är jag som har mördat henne. De måste.
Under nyårsaftonen försvinner kriminalkommissarien Lisa Forss i vad som verkar vara en kidnappning med synnerligen personliga motiv: Hennes kollega och likaledes livspartner Gustav Nyberg är den som upptäcker hennes högst anmärkningsvärda och märkliga försvinnande.
Kampen mot klockan för att återfinna Lisa vid liv får hela Göteborgs poliskår att försätta sig i stabsläge.
Polisen gör flera framsteg, men gång på gång byts hopp mot förtvivlan. Det polisiära arbetetunderlättasinte heller av att deras kollega Gustav fullständigt bryter ihop och hans inre mörka sidor tar över hans intellekt.
Men vem är det som hyser ett sådant agg gentemot Lisa? Och vem är Stellan Häger och vilka följder får hans tidigare livshandlingar i det som utspelar sig nu?
Flera människors livsöden vävs samman i denna uppföljare till böckerna De som inte syns och Hämndbegär när polisjakten på en hämndlysten kidnappare tar sin början.
ISBN 978-91-89119-15-4
,l!llllllllllllllllll en produktion av b4pressförlag