9789189087859

087859 9 789189

ISBN 978-91-89087-85-9

Med elsas samlade tips och råd om allt från loppisledord till hur man hanterar juniångest finns här allt som behövs för at t fylla sommaren med både ömhe t och skönhe t.

Foto: Mira Wickman

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Juni, juli, augusti Citron- och vallmokaka med ricotta

11

Buketter

18

Den yviga ängsbuketten

Beskedet

23

Vaser

Drömmen om lyckan på landet

31

Rigatoni med brynt smör och salvia Spagetti al limone ricotta Solvarm tomatsallad

Jakten på berättelser

44 47 48

Smörrebröd med räkor, ärtor och löjrom

68

Att inreda ett sommarhus Naturen i fokus Stilleben

65

71 73 78

Harmoniska rum

80

Sommarångest

91

Citron- och marängpaj

Att sy en klänning

Steg för steg: sommarklänning Steget vidare

Frukost

118 123

Skönhet om sommaren

127

Vänner och mat

133

En komplett sommarmiddag

142

Pontus krusbärsmarmelad

151

Grillad röding i panna

155

Mörk chokladmousse med hallon

155

Aperitivo med ostar och oliver

148

Sallad med avokado, fänkål och parmesan

151

Grillade morötter med fetaost och hasselnötter 155

Slut och början

86

92 94 97 103

107

Frukostbrickan

108

Kardemummagranola

111

Rårörda frukostbär

111

Havrescones

108

Kakaogranola

111

134

En enkel dukning

Att börja springa 100 Att springa långt

118

38 42

Fyndandets konst Loppisledord

Kransar

117

E L S A S H U S D R Ö M 3

161

T I L L P O N T U S O C H LY N N

som alltid strålar av solsken genom mörka moln

JUNI, JULI, AUGUSTI Sommaren är som ett helt liv. Den jag är

i juni är en helt annan människa än den jag är i augusti. Det går inte att fuska sig igenom något, fastän jag så gärna vill bli klar snabbt.

Lycklig, solbränd, mjuk och tacksam. Låta havet skölja över mig, känna såren gå ihop så att de till slut bara blir små vita streck på kroppen.

Vissa saker måste man bara gå igenom, leva ut, känna och tänka klart för att kunna gå vidare.

Det går inte att hoppa till augusti direkt.

Man måste uppleva juni först för att vara redo när sensommaren kommer.

J U N I , J U L I , A U G U S T I 11

I

juni är jag som ett barn, en tonåring som kliver in i sommaren med tron om att allt kan hända. Det kommer vara varmt, soligt, underbart! Jag kämpar hårt för att lunket ska infinna sig och stressar runt bland buketter och frukostdukningar. Gör allt på en gång men ingenting blir bra. Jag vill så mycket, känner allt, men har inget självförtroende. I slutet på juni står jag där med en höna i famnen, en enorm krans på huvudet och ser mig själv i spegeln i badrummet, redo för en Instagrambild. Vita jeans och en vit blus. Blek och olycklig. Vem är hon? Vem är hon som tittar tillbaka mot mig i spegeln?

Sen kommer juli, småbarnsåren och rutinerna. Dagarna flyger iväg. Är det måndag idag, tisdag? Jag har redan brutit ihop och juni ligger bakom mig. Nu handlar det om alla andra. Jag har slutat titta mig i spegeln och inser att jag inte kommer kunna duka fint varje dag. Det kommer vara lite dammigt bakom soffan och tandkrämsfläckar på spegeln i badrummet. Tur är väl det så jag slipper se mig själv så klart. Jag struntar i att städa och har på mig samma gamla klänning varje dag istället. Bjuder på middagar, dricker vin och tar hand om alla andra. Vill vara en bra person, kämpar, men sänker kraven. Jag vet att jag inte kommer kunna uppfylla dem alla. Sommardrömmarna jag hade i juni har jag släppt nu. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men så länge man håller sig sysselsatt kommer det i alla fall soliga dagar och visst är det ändå lite skönt i vattnet nu? Jag doppar mig.

Augusti kommer och alla gäster har åkt hem. Nu är jag en trygg veteran. Det är torrt, gult, varmt och disigt i luften. Tyst ibland. Min favoritklänning är mjukt tvättad och håret har jag inte borstat på ett bra tag. Benen är brunbrända och på låren skymtar muskler jag inte sett förut. Många veckor av trädgårds­ arbete, att springa och tappa bort dagarna har visst gjort något med självbilden. Tiden ligger bakom mig, det finns ingen anledning att ångra den men jag rodnar när jag tänker på hur jag var i juni. Hur jag käm­ pade för att njuta istället för att bara våga vara. Jag tittar på mig själv i den tandkrämsfläckade spegeln igen. Vem är jag nu? Inte samma person som i juni.

Jag går barfota ut och ner i gräset. Det är högt fastän vi klipper med traktorgräsklipparen så ofta det går. Rabbisarna hoppar åt olika håll, försöker smita ner i sina hålor när jag kommer gående. Förbi ladan och den stora eken, upp genom den överväxta nyponroshäcken som vi verkligen måste ta tag i någon dag, men den dagen är inte idag. Upp mot grusvägen som sträcker sig så långt man kan se åt båda håll.

Med grästuvor i mitten och hästspår på sidorna. Jag går rakt ut i ängen, barbent och barfota. Samma na­ kenhet som när jag, minuterna efter att jag fött mitt barn, blodig stapplade från förlossningsrummet till duschen. Samma nakenhet som bara ett halvår senare, när jag med en kateter längs med benet stod i bara vinterkappan och väntade på min färdtjänst efter att jag opererat bort min livmoder. Samma nakenhet inför livet. Jag lägger mig på gräset, rakt ner bland småkryp och vildmorot och blickar upp mot himlen.

Det blev inte som jag trodde den här sommaren, det här livet. Det blev bättre.

12 J U N I ,

JU L I , AUG UST I

CITRON & VALLMOKAKA MED RICOTTA

C I T R O N - O C H VA L L M O K A K A M E D R I C O T TA

C

itron- och vallmokaka är det absolut godaste bakverket på sommaren. Det smakar som en soldränkt äng, blommigt, syrligt, lent och helt ljuvligt gott. Den krämiga ricottan gör kakan extra kladdig. Servera med lättvispad crème fraichegrädde och svartvinbärskompott.

VA L L M O K A K A

200 G SMÖR (Rumstempererat + lite till formen) 3 ¼ DL MJÖL (+ Lite till formen) 2 ¼ DL SOCKER 3 ÄGG 1 ½ TSK BAKPULVER 1 NYPA FLINGSALT 3 MSK BLÅ VALLMOFRÖN 1 CITRON (Zest och saft) ¼ DL GRÄDDE 125 G RICOTTA CITRONGLAZE

2 CITRONER (Saften) ½ DL VATTEN ½ DL SOCKER 1. Sätt ugnen på 175°c.

2. Blanda mjöl, bakpulver och salt i en skål.

Vispa det rumstempererade smöret med 2 ¼ dl socker till en fluffig smet. Addera äggen ett i taget under tiden du vispar.

från en citron, vallmofrön och grädde.

Häll i mjölblandningen i smeten och rör försiktigt ihop till en tjock smet.

4. Häll smeten i en smörad och mjölad brödform. Grädda i mitten av ugnen i cirka 45 minuter eller tills kakan spruckit lite på toppen.

5. Koka under tiden ihop citronglazen med saften från 2 citroner, ½ dl vatten och ½ dl socker i en kastrull. Koka ner till en sirap i cirka 5 minuter eller tills den är trögflytande, syrlig och gyllene i färgen.

6. Häll sirapen på toppen av kakan när den är färdiggräddad och låt svalna.

S VA R T V I N B Ä R S K O M P O T T O C H CRÈME FRAICHEGRÄDDE

150 G SVARTA VINBÄR ½ CITRON (Zest och saft) 1 MSK SOCKER 1 DL GRÄDDE 2 MSK CRÈME FRAICHE 1. Riv ner citronzesten i en kastrull och koka ihop med vinbär, socker och citronjuice.

Låt puttra på låg värme i några minuter tills du fått till en glansig kompott.

2. Vispa ihop crème fraiche och grädde med elvisp till en fluffig konsistens.

3. Toppa grädden med svartvinbärskompotten.

3. Vänd i ricotta, citronjuice och citronzest

18 J U N I ,

JU L I , AUG UST I

C I T R O N O C H VA L L M O K A K A M E D R I C O T TA

J U N I , J U L I , A U G U S T I 19

20 J U N I ,

JU L I , AUG UST I

BESKEDET Mitt liv har två tydliga sidor. Ett före och ett efter.

Ni vet de där ögonblicken i livet när man känner full medvetenhet, alla sinnen är upphöjda och det plötsligt går i slow motion.

Så levde jag mitt liv i ett helt år. Stilla och uppsnabbat på samma gång.

Helt och totalt avgörande.

I

december 2016 gick jag med min sex månader gamla bebis på en grusväg i vårt kvarter på Söder­ malm i Stockholm. Brokiga gator av nyklassicistisk elegans som möter 1980-talskomplex och ­ung­karls­hotell. Barnfamiljer, parker och cyklister. Det var de första dagarna i december, när vintern inte riktigt slagit till men man redan känner sig klar med den. Det skulle vara den första julen med vårt första barn så allt var ändå otroligt viktigt och spännande. Jag var lycklig. Så lycklig hade jag aldrig känt mig tidigare. Jag hade en mening, kände mig mäktig och viktig där med barnvagnen. Inte viktig för någon annan, utan bara för oss.

Kanske var det hormonerna, kanske var jag bara skapt för att vara en bebismamma. Eller så var det att jag helt plötsligt fokuserade inåt och på det lilla. Det var en stor skillnad mot hur jag är i mitt jobb som bloggare, där fokus istället ligger hos allt som finns utanför och framför mig. Jag har så länge jag kan minnas skrivit dagbok för andra människors skull, för att den ska läsas. Dekorerat med fina klister­ märken och förklarat mig. Så har det också varit sen när jag skulle välja bana. Vad jag ska jobba med har oftast bestämts efter vad som går att göra på en scen.

Min passion för vintage har däremot alltid varit min egen, något jag fått av mamma med moders­ mjölken och som sakta strilat som en äkthetså genom livet. Nu kände jag det igen. Meningen för min egen skull. Det var det jag kände när jag gick där med barnvagnen i den lilla backen på väg till en kom­ pis med barn i samma ålder. Vi brukade ses och lägga våra bebisar på en filt. Låta dem ligga där och sen bara titta på dem, se vilka himla mirakel vi skapat. Mobilscrollandet och bekräftelsesökandet upphörde där bland mjölkiga tröjor och samtal om sömnlöshet. Det kändes rent och viktigt, värdefullt. Där ville jag vara för alltid.

BESKEDET

23

R

edan efter förlossningen kände jag att någonting var fel. Ingen svarade rakt när jag frågade, men så fort jag tagit det där första cellprovet som visade svåra förändringar började jag ana att något inte stod rätt till. Jag hade ju aldrig haft förändringar förut? Inte vid något av de tre cellprov jag motvil­ ligt, men duktigt, tagit tidigare i mitt liv.

Jag tänker ofta på hur det hade varit om de tidigare cellproven hade fått korrekta svar. Hade allt det här inte hänt då? Eller om jag inte själv bett om ett cellprov direkt efter min förlossning, eftersom jag var precis lite för långt gången i min graviditet för att få göra det när kallelsen kom som den gör var tredje år. Eller om jag bara gått hem efter det första återbesöket på Octaviakliniken. Det när gynekologen sa att allt såg bra ut och det nog bara var lite hormonrubbningar efter förlossningen. Ändå gjorde hon ett extra cellprov igen bara för att vara säker. Som i sin tur gjorde att jag fick träffa en specialist som med mikroskop­glasögon och pincett rotade så långt upp i mig man kan komma och plockade tre små bitar på ett ställe hon rynkade pannan över. På min livmodertapp. Som nyss varit tio centimeter öppen och fött mitt barn. Som tidigare varit bara min. Bara ett halvår tidigare var det ingenstans tio personer varit och rotat.

När telefonen ringde med dolt nummer den där dagen i december visste jag därför att det var dåligt.

Det var en sköterska från Södersjukhuset som berättade att jag hade en tid för operation redan nästa vecka. ”Vilken typ av operation”, frågade jag, chockad. ”Jo, en sövd konisering”, svarade hon och fortsatte med att berätta hur jag skulle förbereda mig.

Jag föll genom marken. Jag visste det redan då. Jag visste att allt det här vackra som jag fått uppleva i sex månader var över. Det som var på riktigt, bara för mig, det som gjort mig så otroligt lycklig, skulle försvinna. Detta var allt jag fick och nu skulle jag dö. För specialisten med mikroskopglasögonen hade lovat att hon själv skulle konisera mig och att jag inte behövde vara sövd om det visade sig vara så pass farliga förändringar att operation krävdes. Nu hade hon plötsligt tryckt på den röda alarmknappen och det behövde gå fort. Från och med nu skulle jag vara en person att rädda livet på.

Julafton det året är den sorgligaste jag någonsin varit med om. Jag hade inte fått min diagnos än. Nu i efterhand tror jag att läkaren visste hur det låg till, men inte ville säga det till mig just då. Troligen ville hon ge mig en första jul med min bebis och min familj. Det hade inte spelat någon roll. För den julen var förstörd ändå. Jag var inte bara rädd, jag kände mig besudlad, färdig, hopplös. Jag hade inget av den där kämparglöden som andra influencers på sociala medier har när de fått cancer. Ingen hashtag fuck cancer.

Jag levde som en mullvad inne i min sorg. Tände ett ljus till mig själv på julafton inne i kyrkan. Var med hela släkten, Pontus släkt var också med, men ingen sa någonting om det fruktansvärda. Ingen vågade yppa ordet alla tänkte på eller ens slänga ifrån sig ett hoppfullt ”det kommer bli bra”. På annandag jul ringde hon och sa att det var cancer. Livmoderhalscancer.

Det fanns en terror i mig som jag jagades av. Måste känna något bra. Måste få ha roligt en endaste sekund. Men ingenting var kul. Jag kände mig ful, hemsk, förbrukad. Jag minns ELLE-galan det året.

Lynn skrek och skrek inne på hotellrummet och jag förstår inte varför jag inte bara låg och skedade honom i sängen istället. Den där känslan av självklarhet jag upplevt med barnvagnen utanför vårt hus var så långt borta. Den där lättheten av att bara rulla fram meningsfullt fanns inte mer.

Jag opererades på min födelsedag den 1 februari 2017. Då fyllde jag 31 år och hade inte länge någon livmoder, inga äggledare och inga lymfkörtlar i hela bäckenet. Tom inuti.

24 B E S K E D E T

Våren kom och vi åkte ut till Pontus mammas hus i skogen för att döda tid. Vi hade räknat dagarna och nu skulle min läkare snart ringa. Efter operationen tar det ungefär tio veckor innan man får svar från provtagningen av tumören och lymfkörtlarna. Först då får man veta om cancern spridit sig. Tio veckor av totalt mörker.

U

te hos Pontus mamma var det nystädat och fint. Hon hade sorterat alla bokhyllorna och det fanns nyfödda valpar. Vilken dag som helst nu skulle det läskiga samtalet komma och jag ville vara på en mjuk plats när jag fick reda på att jag bara hade en liten stund kvar att leva. När telefonen till slut vibrerade stod jag i köket. Det fanns inget uppringnings-id på skärmen. Då visste jag att det var han.

Min läkare som opererat mig. Som haft mig tippad på ett bräde i flera timmar och lirkat ut min förbru­ kade livmoder. Det organ som jag sen skulle sakna så fruktansvärt mycket. Mitt favoritorgan som jag alltid bannat och skrikit på vid mens, som töjt sig till sin maxgräns och burit min 4,5 kilo tunga bebis.

Han började direkt med att fråga hur jag mådde. Vad svarar man på det? Sen sa han det. Han bara sa det rakt ut. ”Elsa. ” Åh han säger mitt namn. Det kan bara vara riktigt dåligt eller riktigt bra. ”Vi hittar inga spridda celler i dina lymfkörtlar så du är färdigbehandlad nu. ” Och jag sjönk genom golvet. Sjönk på samma sätt som jag gjort vid det där första telefonsamtalet med barnvagnen i min hand, på väg till mina vänner. Jag sa ”tack så himla mycket”, mumlade något om adop­ tion och fler barn och vet att jag skämdes direkt efteråt. Hur kan man tänka på fler barn när man nyss trott att man skulle dö? Känner jag inget egenvärde om jag inte finns för att skapa något? Vem är jag nu när jag inte längre är duglig kvinna? Förtjänar jag att leva fastän jag inte har livmoder? Kommer jag någonsin bli lycklig igen? Får jag det? Vill jag det?

Vi tog bilen till hjorthägnet i Mariefred och Pontus mamma kramade mig hårt. Pontus som alltid varit lugn och som torkat mina tårar varje natt när jag vaknat med panikångest kunde nu inte hålla till­ baka sin glädje. Hans ögon glittrade för första gången på tre månader. Men jag ville inte prata om det.

Skämdes. Det var så naket. Först skulle jag dö och nu skulle jag det inte. Det går inte att prata om. Jag ville bara ta Lynn i den fina gamla sittvagnen, bädda den mjuk med fårskinn, och promenera. Gå länge och sväva på känslan av att det var ett positivt besked. Jag skulle inte dö. Jag borde vara tacksam men jag kände inte tacksamhet, jag kände lätthet. Tunna känslor som svävade inom mig. En fågel. Ett kalt mars­ träd. En promenad.

BESKEDET

25

087859 9 789189

ISBN 978-91-89087-85-9

Med elsas samlade tips och råd om allt från loppisledord till hur man hanterar juniångest finns här allt som behövs för at t fylla sommaren med både ömhe t och skönhe t.