Vår blodiga historia
Revolution och isberg
Annika Meijer . Lina Blixt
arkisen av Saint Sur! Greven av Orléans!”
Bödelns röst skar genom folkhopen på Place de la Révolution, dit hämndlystna parisare hade sökt sig för att följa dagens avrättningar på nära håll. Den nya flaggan, trikoloren, vajade i vinden och folket på torget trampade otåligt i väntan på att spektaklet skulle dra igång på allvar.
En efter en fördes de dödsdömda uppför den lilla trätrappan till plattformen där giljotinen väntade. Den väldiga träställningen hade tvättats av sedan sist och stålklingan blänkte i augustisolen. Om man inte visste bättre kunde man tro att anordningen skulle användas för första gången. Men stod man riktigt nära kunde man se att den var välanvänd och att träet runt nackstödet hade färgats mörkt av den franska adelns intorkade blod.
”Baronessan av Grenoble!”
En mager kvinna slet sig ur vakternas hårda grepp och föll på knä framför bödelns fötter. Om inte hennes händer hade varit bundna bakom hennes rygg hade hon säkert klamrat sig fast vid hans ben.
”Snälla, skona mig. Jag har inte gjort något. Jag ber er. Jag är mamma och har tre små barn. Snälla. Jag är oskyldig!”
”Oskyldig, ha! Det finns inga oskyldiga aristokrater”, skattade han hånfullt och nickade åt sina två medhjälpare att fortsätta avrättningen som planerat. ”Nästa!”
Luc trängde sig fram genom folkmassan, som hurrade och jublade åt att samhällets rikaste äntligen skulle straffas för att de levt i lyx och överflöd medan vanliga människor svalt ihjäl.
”Farmor!” Han svängde med armarna ovanför huvudet
för att fånga hennes uppmärksamhet.
Som vanligt satt hans farmor med sin stickning bland de andra tanterna på första parkett, och hade fullt upp att avhandla det senaste skvallret. Äntligen fick hon syn på
Luc och vinkade honom till sig.
”Kom, sätt dig här, min pojke!” Hon daskade till kvinnan bredvid sig så att hennes stickning nästan for i backen.
”Agnès, maka på din tjocka rumpa så att mitt vackra barnbarn kan se giljotinen ordentligt.”
Luc böjde sig kvickt ner och plockade upp nystanet som studsat iväg och räckte sedan artigt över det till farmors väninna.
”Sitt kvar ni, madame Poulet, jag ska inte stanna. Jag skulle bara säga att bagaren har fått tag på mjöl och att han har lovat att hålla en baguette till oss, men bara i en timme. Snälla, får jag lite pengar? Jag är så hungrig.”
”Greven av Arles!” dundrade plötsligt bödeln alldeles bakom honom.
armet var konstant, dunket från vävstolarna öronbedövande. Bland trådar, spolar, skyttlar och balar med färdiga tyger slet kvinnor och män ut sig för bara några shilling i veckan. Glåmiga, underbetalda kvinnor och män – och barn i mängder. Ingenting var så bra att ha i en textilfabrik som små barn – ju mindre, desto bättre. Deras små kroppar kunde krypa in i och under maskinerna, och flinka barnafingrar slog alla verktyg när det kom till att pilla loss trådar och trassel som fastnat på svåråtkomliga ställen.
Dessutom behövde barn inte ha full lön. Det hade mr Saunders på Saunders & Sons textilfabrik i Manchester noga koll på. Däremot var han inte lika noga med att följa den nya lagen om barnarbete som trätt i kraft året innan. Den lag som sa att barn under tolv år inte fick jobba mer än nio timmar om dagen, så att de även kunde gå i skolan i tre timmar.
Därför satt nu John och Charlie på några upp- och nedvända trälådor i smatten utanför spinneriet och petade bort ludd och trådrester ur skyttlarna, innan de laddades med spolar med tunn, tunn bomullstråd och skickades
vidare till vävstolarna i salen intill.
Utanför fönstren slog våren ut, men inne i Saunders
textilfabrik var alla dagar lika långa, lika mörka och lika tunga.
”Vet du, när jag blir stor ska jag ta med mina barn till havet – varje lördag”, sa Charlie och slängde ner en färdig spole i rottingkorgen vid deras fötter.
”Va, ska du inte jobba här?” frågade John.
”Jo, men jag ska bli förman, precis som min pappa.”
”Det kan man väl inte bara bli, och det bestämmer väl
