Skräckstorm
Skräckstorm Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Mikael Strömberg Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-89055-92-6
Nordic Swan Ecolabel, printed
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Till Olle och Henny
1 Bastian lutar sig över handfatet, spottar ut tandkrämen och sköljer munnen. Han rätar på kroppen och ser sig själv i badrumsskåpets spegel. Tänderna är skinande rena, men i underkäkens främre rad har de vuxit upp på sniskan och trängs om utrymmet. Rude har sagt att det inte ska vara så, att om tänderna sitter för trångt kan de trycka varandra ur tandköttet. Det är ingen rolig föreställning. Och det värsta är att detta är bara en av triljoner idiotiska saker Rude hävt ur sig, vilket tvingar Bastian till nästa kontroll. Han gapar stort mot spegeln. Vrider långsamt på huvudet fram och tillbaka för kunna se så långt det går ned i svalget med hjälp av skåpets belysning. För Rude har också berättat om en person som fick 9
en fästing i luftstrupen, som sög sig full med blod och slutligen ströp lufttillförseln. Ja, han är bra på det, Rude. Att skrämmas och att hitta på elakheter. Bastian är inte dum. Bara lite osäker. Han har lärt sig vikten av källkritik, och har lagt många timmar av sökningar på nätet efter Rudes påståenden. För fastän det är mitt i vintern och fästingar har grävt ner sig i jorden någonstans, kan Bastian inte få dumheterna ur skallen. Tänk om det finns ett korn av sanning i historierna, om de inte bara är vild fantasi? Även om de är helt osanna är bara tanken i de allra flesta fall otäck. Bastian ser sin spegelbild i ögonen. En prick tandkräm har fastnat på ena glasögonglaset. Han gnider bort pricken med pekfingertoppen, suckar genom näsan. Förbannade Rude som väcker dessa hjärnspöken till liv. Tänder som lossnar, fästingar som kväver. Bastian har försökt prata med mamma och sådana här saker. Hon menar att han inte ska tro så
10
mycket på vad andra säger. Men hon fattar ingenting. Det handlar ju inte om att Bastian tror på allt han hör, det handlar om att BRÅK hela tiden hackar på honom. BRÅK består av Boel, Rude, Åse och Kenny. De är Lommarskolans, kanske Norrtäljes, stökigaste gäng. Och råkar gå i Bastians klass. Med tanke på deras beteende är det ett enastående sammanträffande vad begynnelsebokstaven i deras förnamn skapar för ord om man placerar dem i just den ordningen. Av de fyra är Rude värst. Hans namn är lika passande för honom som BRÅK är för deras gäng. Men Bastian undrar om Rude ens vet vad hans namn betyder på engelska. En skitstövel är han hur som helst. BRÅK är inte bara dumma mot Bastian. De missar aldrig ett tillfälle att trycka dit någon. Vissa har de varit taskiga mot i åratal. Peter, till exempel, som blev påkommen att peta näsan under en lektion när de gick i lågstadiet. Vips så blev Peter istället kallad för Petar, och har
11
gått under det namnet sedan dess. Att den stackaren heter Nähs i efternamn har inte gjort det hela lättare för honom. BRÅK brukar ofta retsamt kalla Bastian för Bästian, eftersom han har läshuvud och får bra resultat i de teoretiska ämnena i skolan. Men det bryr sig Bastian inte om, i alla fall inte så mycket. Det verkar ju knasigt att behöva ta skit för att vara duktig i skolan. Nåväl, i de praktiska ämnena suger han, allra mest när det kommer till idrott. Läraren är bra och peppig, men det hjälps inte. Och då är BRÅK genast där och förpestar tillvaron av den orsaken. Så, Bastian kan inte vinna, vare sig han är bra eller dålig. BRÅK mobbas som tur är inte fysiskt. Inte än, åtminstone. Men de är riktigt otrevliga och dryga. Och fega. Håller ihop, är alltid flera mot en, och såklart när inga lärare eller andra vuxna ser eller hör. Jullovet har varit en välbehövlig paus, en chans att andas ut. Men nu är det vardag igen. Skolan stundar, och Bastian går mot hallen i den
12
lilla lägenheten för att ta på sig ytterkläderna. Mamma kommer efter. ”Går det bra, nu då? Eller vill du att jag ska följa med dig?” Bastian pustar. ”Mamma, det är vårterminen i sexan.” Mamma kniper ihop läpparna, nickar. ”Jaja”, säger hon, varpå hon tar några steg fram och omfamnar honom. ”Du är stor, jag vet. Kommer du ihåg att du ska till pappa efter skolan?” ”Mm”, hummar Bastian. Mamma släpper taget om honom, och han hänger ryggsäcken över axeln, greppar mössan i ena handen. ”Vi ses om några dagar då”, säger hon, och knäpper händerna framför sig och ler. ”Ja, mamma. Det gör vi.” Bastian öppnar dörren. ”Älskar dig, gubben”, ropar mamma, onödigt högt, när han stiger ut i trapphuset. ”Älskar dig, mamma”, säger Bastian, onödigt lågt, och stänger efter sig.
13
Mamma är ängslig och orolig. Bastian vet. Hon anstränger sig, men är dålig på att dölja sådant. Så har det varit sedan hon och pappa skiljde sig, och ännu värre blev det då Frans flyttade vid höstterminens slut. Frans var Bastians bäste vän. Kanske hans ende vän. När Bastian kommer ut ur porten tittar han bort mot nedersta våningen i hyreshuset där Frans bodde. Fönstret till Frans gamla rum är ett svart hål som ramas in av det omgivande vita fasadteglet. Inga gardiner, inga växter, inte den fluffiga koalan som satt fastklamrad med hjälp av sugproppar på insidan av glaset. Ingenting. Trots att det verkar tomt i lägenheten måste någon ha flyttat in. Över jul- och nyårshelgerna har Bastian sett en lastbil stå parkerad utanför, som han anar har kommit med de nyinflyttades saker i omgångar. Men han har aldrig sett vem eller vilka de är. Och det spelar ingen roll. Ingen kan ersätta Frans. Han och Bastian var oskiljaktiga. Basse och Frasse. Och nu är Frans borta. Mer än femtio mil bort. På 14
andra sidan Sverige, västkusten. Visst går det att hålla kontakten på alla möjliga vis. Höras av över telefon och FaceTime och gejma över nätet. Men det är inte samma sak. Det kommer aldrig bli som förr, de kommer aldrig kunna kila över gården till varandra när de känner för det. De kommer aldrig ha sällskap till och från skolan mer. Bastian höjer blicken. Två våningar ovanför Frans gamla lägenhet bor Kenny och hans familj – lillasyster, mamma och styvpappa. Rullgardinen är fortfarande neddragen i fönstret till Kennys rum, något som talar för att Bastian ligger steget före den här morgonen. För det har varit en risk, förstås. Varje morgon och eftermiddag på väg till och från skolan, och varje besök till Frans. En risk som Bastian inte längre behöver tänka på i samma utsträckning längre. Risken att springa på Kenny eller någon annan i BRÅK här på gården eller i Frans trapphus. Men ändå. Hellre risk och Frans, än tomhet och ensamhet. Bastian vänder ned blicken. Tar tankfull några trevande steg på 15
den snöplogade, grusade vägen. Han känner att det är en liten klump i halsen som är svår att svälja bort. Januarimorgonen är mörk och kall. Bastian drar på sig mössan. Gör köldtestet, som han och Frans brukar göra. Eller, brukade göra. Han klämmer om näsan mellan tummen och pekfingret, och försöker suga in luft genom de hopklämda näsborrarna. Bastian och Frans har tillsammans kommit fram till att om det är kallare än fem minusgrader, ungefär, så fryser näsvingarna fast en liten stund. Men så kallt är det inte idag, visar testet. Men snön knarrar istället för plaskar där han går, så under nollstrecket är det i alla fall. Bastian är extra försiktig när han gör köldtestet nu för tiden. Förra vintern råkade han höra något som lät otrevligt, något som Rude sa. Rude informerade Peter, som i vanlig ordning hade snorproblem och snörvlade oavbrutet, att om man snörvlade för mycket med täppt näsa så kunde näsan sugas in i ansiktet. Och om det hände för många gånger, slutade det med att 16
näsan blev alldeles utnött och förvandlades till ett slappt och livlöst hudstycke, som en ouppblåst ballong. Det stämmer naturligtvis inte. Bastian har googlat. För tänk om det kan vara sant? Han kör ned sina fingervantsklädda händer i jackfickorna, ökar takten. Det finns något han måste se på vägen till skolan. Något som påverkat sömnen negativt de senaste nätterna. Något som stormen ställt till med. Alfrida … Det var så den kallades. Stormen, som för några dagar sedan drog förbi och skapade förödelse i hela kommunen. Ja, i stort sett i hela landet. Alfrida, som sedan dess varit ett hett samtalsämne. Bastian bär en på oro i bröstet. Men det är inte saknaden av Frans, eller den oundvikliga utsattheten från BRÅK, som oroar mest. Inte heller påhittade historier om tandlossning, luftstrupsfästingar eller ut- och invrängda näsor. Det finns andra, äldre, historier. Historier som överlevt och vandrat genom 17
generationer, vilket ökar trovärdigheten att de kan vara sprungna ur verkliga händelser. Åtminstone finns inget som kan bevisa motsatsen. Jodå, Bastian har gjort sina efterforskningar. Han och Frans har sökt på flera håll efter svar. På Norrtälje stadsbibliotek, på Roslagsmuséet. På Internet, förstås, där de bland annat hört sig för i olika Facebook-grupper i jakt på ledtrådar. Det har dessvärre varit svårt att finna fakta. Så Bastian har inte mycket mer än hörsägnen att gå efter, men som för honom är fast förankrad i en svunnen verklighet. Hörsägnen om Gordon, drängen. Om Rotfamne, om Gårds Udde, och de hemligheter som där sägs ligga dolda. Hemligheter, vars smärtfyllda sår Alfrida rivit upp.
18
2 När Bastian promenerar längs gångvägen vid Lommarens strand och blickar västerut över isen, ser han det. Han stannar tvärt. Hittills har han bara hört om det som inträffat. Men nu, i vintermorgonens grådunkel, besannas hans farhågor. Rotfamne, den femhundra år gamla eken längst ut på Gårds Udde, har trängts ut från udden av intilliggande fallande träd, och ligger vält vid strandbrynet över Lommarens is med hela rotsystemet uppbrutet. Som om resten av skogen med stormens hjälp tagit chansen att göra sig av med det mytomspunna gamla trädet och därmed sätta punkt för historien en gång för alla. Men Bastian fruktar att detta inte innebär ett avslut, utan en början på ett nytt kapitel om den hemska och sorgliga historien om Gordon. 19
Han kallades Gård till gård-Gordon och var många hemmansägare och storbönder på båda sidor av Norrtäljeån behjälplig. Men olyckliga omständigheter fick hela stadens alla invånare att på kort tid vända sig emot den kringflackande drängen. Gordons käresta var prästdottern Ester Karlsten, och enligt sägnen förevigade de sin kärlek till varandra under Rotfamne, där de ensamma i hemlighet knöt hymens band. Men deras hemliga äktenskap uppdagades. Och det faktum att Gordon var icketroende sågs inte med blida ögon. När Esters far, pastor Lage Karlsten, fick vetskap om vad som inträffat bakom hans rygg, lyckades han tillsammans med högt uppsatta ämbetsmän ogiltigförklara äktenskapet och förbjuda Gordon att någonsin träffa Ester igen. Prästfamiljen hade sin hemvist på Grossgärdet, på södra sidan av staden, och Norrtäljeån kom för alltid att skilja de nygifta åt. På grund av brustet hjärta band Gordon en stenfylld ränsel om livet, varpå han gick ned i 20
Lommarens vatten och dränkte sig. Detta hände vid vad som från början kallades Gordons Udde, som med tiden kom att heta Gårds Udde. En fasaväckande handling som hela stadens invånare fördömde. Alltsedan denna händelse, som ska ha skett i slutet av artonhundratalet, har Rotfamne stått som ett minnesmärke av Gordons och Esters olyckliga och fruktansvärda öde. Bastian ryser. Den kalla snålblåsten hittar vägar in under hans klädesplagg, sticker och biter i huden. Han drar ned mössan ytterligare, viker upp jackans krage. Kommer på sig själv med att stå stilla och bara glo på den svarta, grova eken långt där borta. Rotfamnes spretiga grenar och rötter och det myller av kringliggande nakna träd med kala stammar mot den snövita fonden, liknar rännilar av bläck mot ett pappersark. Ett grynigt svartvitt foto, gammalt som historien själv. Skosulornas skrap mot det isiga gruset får det att rista till i Bastian när han börjar gå igen. Han vill gärna, men kan helt enkelt inte slita blicken 21
från Gårds Udde. Till slut kommer han fram till kioskbyggnaden vid vattenrutschbanan, som ligger vid badplatsens slut. Här tar skogen vid. Växtligheten är vintergles, blad- och lövlös, när han promenerar gångvägen ������������������������ in i skogskorridoren. Ändå är den tillräckligt snårig och tät. Sikten mot udden är skymd, men föreställningen som spelas upp för Bastians inre syn plågar honom. Rotfamne … Gordon … De förkrossade, den fördömde och förjagade. De döda … Bastian tvingar tankarna ur huvudet, skyndar på stegen. Han väljer att blicka framåt istället, mot något mer lättfattligt och realistiskt – första dagen av den sista terminen i mellanstadiet och Lommarskolan. Första dagen av den sista terminen, som han i sitt drömmande är på väg att komma för sent till.
22
3 Klassläraren Emelie blockerar effektivt dörrhålet in till klassrummet. Hennes stora, runda glasögon är uppfällda som ett diadem över huvudet. Ingen av eleverna lyckas klämma sig förbi henne utan att få en välkomstkram efter lovet som varit. Det är både bra och dåligt, samma rättvist krypande obehag för alla. Emelie har dålig andedräkt. ”Bastian”, säger hon, och sträcker ut armarna. Han får en kram, kramar tillbaka lite halvhjärtat. Därefter letar han efter sin namnskylt, går med sänkt huvud genom klassrummet och hittar sin plats längst bak. Det är en bra placering. Härifrån har han god uppsikt, och behöver inte oroa sig för att någon ska kasta papperstus-
23
sar eller skjuta små suddgummibitar på honom bakifrån. Just som han sätter sig ringer klockan, startsignalen för årets skolverksamhet. Det är bullrigt och mumligt i rummet. Ljudet av spänd förväntan och hävdelsebehov. Bänkarna och stolarna står placerade i öar om fyra platser. Bastian höjer blicken. En av öarna, den närmast klassrumsdörren, är ännu obebodd. Han hoppas att det kan få förbi så, ser vilka som saknas. Varje minut utan BRÅK är värdefull. Då lägger han märke till något. Att han inte sett det redan. På andra sidan rummet vid fönstret står en vuxen person, en kvinna. Hon har sin ytterrock på sig, vilket vittnar om en kortvarig visit. Det är en förälder som Bastian inte känner igen. En mamma till en ny elev, som sitter framför henne. Eleven är en tjej med kortklippt frisyr. Hon är iklädd en stor, svart munktröja och sitter hopsjunken med händerna i knäet, hängande ögonlock och blicken fäst i bänkskivan. En blick som skvallrar om ointresse, kanske missnöje. Bastian förstår henne. Eftersom klassen 24
inte blivit informerad om tillökning av någon ny elev, måste det hela ha hänt snabbt. Och att mitt i vinterkyla och mörker komma till den här miljön, det här stöket, kan inte kännas roligt på något plan. Och då har inte BRÅK dykt upp ännu. Bastian ser åt dörren till klassrummet, som Emelie nu ställer en aning på glänt åt eftersläntrarna. Hon slår ihop händerna i ett försök att fånga klassens uppmärksamhet. Det lyckas dåligt. ”Då så, allesamman”, säger hon med någorlunda skarpt tonläge, och ställer sig mitt för whiteboardtavlan. Hon fäller ned glasögonen, vilket innebär att skoldagen kan börja på allvar. Sorlet lägger sig. ”Så …” Emelie ler generad åt föräldern vid fönstret. ”Välkomna tillbaka, hör ni.” Hon vandrar med blicken över klassen, söker ögonkontakt med var och en av eleverna medan hon pratar. ”Hoppas alla har haft ett härligt jullov, och att ni är taggade på en ny termin?” Alla skruvar på sig i stolarna, knorrar besvä25
rade. Bastian sneglar åt den nya eleven, som fortfarande sitter fryst i sin position som en stenstod. ”Som ni alla förmodligen lagt märke till har vi fått en ny elev i klassen”, fortsätter Emelie. Då ser tjejen ut att bli ännu stelare, en reaktion som Bastian känner igen sig i. Han avskyr själv att få allas ögon på sig, tala inför andra. ”Vill du berätta lite om vem du är?” frågar Emelie. ”Vad du heter, var du kommer ifrån?” Mamman till tjejen lägger sin hand på hennes högra axel. Ett stöd som sällan hjälper i sådana här lägen, tänker Bastian. Men tjejen visar på stort mod när hon sträcker på sig. Hon öppnar munnen och ska just till att säga något, när det slamrar till ute i kapprummet. Högljudda skratt följer. Och så ramlar de in, en efter en. BRÅK. Det är nästan som att de planerat för en respektlös entré. Fnissiga sätter de sig på de tomma platserna vid den lediga ön, flinar när de ser sig omkring. Emelie lägger huvudet på sned, ser vare sig road eller imponerad ut, liksom resten av klas26
sen. ”Hej på er”, säger hon kort, och det får räcka så. ”Lykke. Från Strömstad”, hörs en klar och tydlig röst bortifrån fönstret. Det är den nya tjejen. Och hon spänner blicken i BRÅK, en blick fylld av irritation. För en sekund upplever Bastian en egenartad spänning i luften. En spänning som känns i hela kroppen. Lykke … Samtidigt som hennes kurage väcker stor beundran hos honom, blir han orolig för henne. Hon vet ju inte vilka de är, vad de är kapabla till. Å andra sidan vet ingen vem Lykke är heller. Men att redan första dagen riskera att göra sig osams med BRÅK, är lite som att gräva sin egen grav. Emelie skrattar till, som för att lätta upp den tryckta stämningen som inte kan ha undgått någon i klassrummet. Lykkes mamma lägger sin andra hand över dotterns vänstra axel. Ingen av dem säger något. Lykke utstrålar ilska, men mammans händer 27
Bastian ska börja sista terminen i mellanstadiet och allt är pest. Hans bäste vän Frans har flyttat, mamma fattar ingenting och pappa är ständigt frånvarande. Dessutom hackar skolans stökigaste gäng BRÅK på honom hela tiden. Som om allt detta inte är nog börjar oförklarliga saker hända i spåren efter stormen Alfrida. Bastian är rädd för att de starka vindarna rivit upp sår från en gammal sägen om en fruktansvärd händelse – olycklig kärlek och död. Oron får honom att känna sig än mer ensam och utsatt. Men så börjar en ny tjej i klassen, Lykke, som visar sig vara både modig och cool. Bastian fattar tycke för henne direkt. Han behöver hjälp att stå upp mot bråkstakarna i skolan, och framförallt måste han prata med någon om sina farhågor – ondskan som stormen kan ha väckt. ”Strömberg borgar alltid för kvalitét” Jack Werner – journalist, författare, Creepypodden ”Mikael Strömberg har blivit ett av skräcksveriges tunga namn” Läsa & Lyssna Mikael Strömberg (1976) är född och uppvuxen i Norrtälje, och bor idag i Roslagens skärgård med sin fru och deras två barn. Sedan skräckromandebuten Vätten (2011) har han utkommit med ett flertal böcker och noveller som alla innehåller skräck- och spökhistorier för både vuxna och barn.
ISBN 978-91-89055-92-6
www.idusforlag.se
9 789189 055926