Inte död än
Roman
T I d I gare UT g I vn I ng av j ohan ehn på anna T förlag
Down under (2017) Hästpojkarna (2019)
www.romanusochselling.se
ISB n 978-91-89051-32-4
Copyright © Johan Ehn, 2021 enligt avtal med Grand Agency a B
Omslag: Pär Ålander
Tryck: Scandbook, e U 2021
S nön ly S er I n T e vit på taken, och finns tomten så är det definitivt inte här han håller hus. Inte heller sprakar det sådär inbjudande i öppna spisen, som när flammorna smekte vedträna han själv varit med och huggit, och som han och far hämtat in från de perfekta staplarna ute i vedboden. Det doftar inte av risgrynsgröt kokad på helmjölk från de egna kossorna. Ingen julmusik hörs från storstugan där morbror Anders satt och sjöng och spelade på den gistna gamla tramporgeln. Fönstren är inte kantade med skir rimfrost, och i dem hänger inga kryddoftande pepparkakshjärtan i röda sidenband, med familjemedlemmarnas namn snirkligt spritsade i färgad kristyr.
Det blir ju så mycket julmat ändå, så vi kör skaldjurstema på julafton! Lite lyxigt sådär, och så såg det så himla fräscht ut när jag var på Hallen i förra veckan. Hoppas ingen ska sakna de torra gamla prinskorvarna!
Men tänk för att han gör det. Och han saknar sillen. Han saknar skinkan. Köttbullarna. Janssons frestelse. Rödbetssalladen, dopp i grytan, och alla andra rätter man
rimligen bör kunna förvänta sig på ett normalt svenskt julbord!
Det är så typiskt Åsa att förstöra det enda han såg fram emot med hela den här tillställningen – bara för att visa att hon och Jan minsann har råd med några humrar från Östermalmshallen.
Elis firar julafton hemma hos sin son Jan och hans hustru Åsa i deras radhus i Mörby, norr om Stockholm. Men hade Åsa hört honom säga det hade hon rättat honom och sagt att det faktiskt är ett kedjehus, och att det ligger så gott som i Danderyd!
Fjanterier.
Kedjehuset är smakfullt inrett, det måste man ändå ge Åsa, hon har öga för sådant där. Gamla möbler i allmogestil som de ropat in på olika auktioner, blandat med modernare skandinavisk design. Stolar och köksbord i teak, skulle han gissa. En enorm svart skinnsoffa står mot bortre långväggen i vardagsrummet, i vilken flera av de övriga familjemedlemmarna sitter nedsjunkna.
Vilket gäng.
Hans syster Martha har tagit plats i hörnet. Tänk att hon är åttiosex år nu, två år äldre än han själv. Man skulle aldrig tro att de var syskon. Martha är rund, och inte bara på grund av sin övervikt. Även utan de där extra kilona har hennes blekrosa ansikte alltid haft en cirkulär form. Hans är mer avlångt. Hon har en liten rund knapp till näsa. Hans är lång och krokig. Martha är dagen till ära klädd i röd blus och röd kjol. Kläderna ser ut att vara ett par storlekar för små och spänner ordentligt över brösten
och magen, vilket tillsammans med det numera kritvita lockiga håret får henne att se ut som en illa klädd tomtemor. Bredvid Martha sitter Elis ena barnbarn Caroline, och hennes intetsägande make Hanu. Båda är advokater på samma försäkringsbolag och bor också någonstans härute i närheten av Mörby centrum. Caroline är bara några år över trettio, men ser redan damig ut i sin lilla beigea dräkt och håret i kort pagefrisyr. Maken Hanu har tunt ljust hår i en obestämbar nyans. Den bruna kostymen är säkert dyr, men lyckas inte dölja hans dåliga hållning. Han påminner mer om ett vilset barn än en vuxen man där han sitter hoptryckt mellan sin fru och sin svärmor – Elis sonhustru Åsa. Åsa skulle väl egentligen kunna se rätt bra ut, om hon inte ständigt gick omkring med den där uppblåsta minen. Elis har alltid tyckt att hon utstrålar en air av överlägsenhet, som att hon minsann vet bättre än alla andra. Förr hade hon alltid långt brunt hår ända ner till midjan, men nu har hon det klippt i en kort och mer lättskött frisyr färgad i olika gråa nyanser. Han kommer att tänka på en grävling. Eller en skunk.
Hans son Jan springer runt och passar upp på alla och ser till att ingen av gästerna saknar dryck eller snacks. Jan har verkligen gått in för ett tydligt jultema i år. Röd stickad tröja med vita renar, och på huvudet – tomteluva.
Själv önskar Elis att han klätt sig ledigare. Skjortan skaver i halsen och slipsen sitter för hårt. Han drar i knuten för att lossa den en aning. Kavajen borde han ta av sig, men han har ingen lust att visa upp svettfläckarna under armarna. Han har tagit plats i chesterfieldfåtöljen som står placerad mittemot soffan, intill dörren ut till
den frimärksstora uteplatsen. Han tyckte möbeln passade honom – patriarken i gruppen. Den påminner lite om en tron, med sina breda, rundade armstöd och beklädnad i åldrat oxblodsfärgat skinn. Det enda han inte gillar är att den är så förbannat djup. Har man väl satt sig så kommer man knappt upp igen.
Han tar en klunk av whiskyn Jan försett honom med.
Det är en något rökig single malt från den vindpinade Isle of Islay, och en av de dyraste i Jans samling, har han just fått veta. Namnet på ön uttalade Jan med överdrivet skotskt uttal. Vem bryr sig om var spriten kommer ifrån?
Han ska väl för fasen inte snacka med den? Allt han vill är att bedöva hjärncellerna och glida undan en stund. Det är en förbannat god whisky, men han kan bli så trött på sonens snobbiga attityd.
Han minns en nyårsafton för några år sedan. Vid tolvslaget hade Jan samlat alla omkring sig, klättrat upp på en stol, och sedan sabrerat någon extra tjusig flaska champagne. Han hade sett så förbannat fånig ut med den där löjliga sabeln i handen. Och sedan blev han sur för att folk inte ville dricka, eftersom de var säkra på att det hamnat glassplitter i vinet när hela flaskhalsen flög av.
Elis tittar bort mot sonen som sitter och gungar på en sådan där larvig ergonomisk stol utan ryggstöd, medan han snurrar en konjakskupa i handen.
”Det här är en Courvoisier”, hör han Jan förklara för Martha som verkar mer intresserad av chipsskålen framför sig. ”Det är en extra vieille, alltså över tjugo år gammal, och kostar drygt femtusen kronor flaskan.”
Bokhyllan bakom Jan täcker så gott som hela väggen.
Säkert ett hundratal spritflaskor, främst whisky, skymtar bakom mörka glasdörrar, som löper som en avdelare längs mitten av möbeln.
Elis studerar sonens ansikte. De har samma näsa, smal och med en liten kulle mitt på näsryggen. Läpparna är väl också ganska lika, kraftiga med en markerad amorbåge.
Men förutom att de delar vissa yttre drag har de inte mycket gemensamt. Han har ofta haft svårt att förstå sig på Jan. Tycker att han gör sig till och försöker vara någon han inte är. Elis läste dessutom i tidningen häromdagen att företaget Jan jobbar på har hamnat i blåsväder igen.
De sysslar med investeringsprojekt i utvecklingsländerna, och nu har det kommit fram att cheferna roffat åt sig av Sida-anslag och köpt privata fastigheter för pengarna.
Förra gången hade det visst handlat om delaktighet och understödjande av korruption i Sydafrika. Han skulle gärna ge Jan sina tankar om det där stället, men vet sedan tidigare att det sällan leder till några trevliga samtal. De har helt enkelt alltför vitt skilda åsikter om grundläggande värderingar.
”Det är min klubba! Faktiskt skulle jag spara den, faktiskt!”
Barnets gälla röst skär som ljudet från ett inbromsande tåg i hans öron.
”Nej! Jag ska ha den!” skriker en annan unge.
”Kan ni vara lite tystare?” grymtar han och blänger surt på den lilla gruppen, bestående av tre barn i åldrarna tre till fem, som far runt på golvet likt en flock hyenor på savannen. Tomma godispåsar ligger utspridda runt omkring dem, som uppsprättade villebråd, bara skinnen
kvar. Chokladgeggan i mungiporna och de blåa tungorna vittnar om att flocken framgångsrikt lyckats fälla sina byten och slukat dem med hull och hår.
Hyenorna tar ingen som helst notis om honom och fortsätter sitt högljudda förhandlande.
”Jag hade den först!”
Sonja hade lugnat ner dem på nolltid. Hon hade en förmåga att nå fram till barn, få dem att lyssna på henne, utan att ens höja rösten.
Men Sonja fick aldrig träffa barnbarnsbarnen.
I maj har hans fru varit död i åtta år.
”Min klubba! Min klubba!” vrålar ett av vilddjuren, som är Carolines och Hanus äldsta.
Varför säger ingen av föräldrarna åt dem?
”Ge hit!”
Han står inte ut längre.
”Men för i helvete, nu får ni väl dämpa er ett par hekto!” ryter han.
Hyenorna stannar genast upp.
”Du svärde!” utropar en av dem och pekar på honom med sina kladdiga små tassar.
”Ja, det gjorde han minsann”, kraxar hans storasyster Martha borta från sitt hörn i soffan, och sätter handen för munnen i spelad upprördhet. ”Och vet ni vad, han har alltid varit sådär ful i munnen, så när vi var barn så var vår mamma tvungen att tvätta ur den med såpa.”
”Va e såpa?” undrar en feberrosig gosse som tittar upp ur gruppen.
”Tvål”, svarar Martha.
”Bläää!”
”Ja, och ni må tro att han spottade och fräste hela dagen sedan”, skrockar hon så att dubbelhakorna guppar mot bröstet.
Det där stämmer ju inte alls. För det första så var det inte han utan deras yngre bror, Jimmy, som svor som en borstbindare. Själv hade han tvärtom ansträngt sig för att använda ett så vårdat språk som möjligt. Just för att skilja ut sig från resten av familjen, en grupp människor han aldrig riktigt kände var hans familj. För det andra så bodde han inte ens i Stockholm då. Och för det tredje så var det inte såpa hon hade använt. Hans fyra år äldre syster, Jean, berättade senare för honom att morsan inte hade hittat någon såpa så hon hade tagit Fenom och hällt i munnen på Jimmy istället. Just en fin förälder som använder frätande rengöringsmedel för att uppfostra sitt barn.
Härliga tider, strålande tider.
Både Jean och Jimmy är borta nu.
Varför lät morsan mig inte bara stanna där jag var?
Han hamnar som så ofta förut i tankar på hur livet kunde ha sett ut om han fått vara kvar hos fosterfamiljen i Dalarna.
Tänk om. Tänk om. Tänk om.
Men då hade han med största sannolikhet inte träffat Sonja.
1954, efter en varm sommarkväll på Skansen, blev de ett par och tre år senare gifte de sig.
Det blev bara ett barn. Sonja hade velat ha fler. Hon tyckte att Jan borde ha ett syskon, att familjen kändes ofullständig med bara ett barn.
Han slänger en blick på de skränande hyenorna och stärks i sin övertygelse om att det räckte gott och väl med ett. På senare år har han i och för sig funderat på om det för hans del berodde på att han var rädd för att föra vidare dåliga beteenden från sin egen farsa. Men hur det än var med den saken, så visade det sig inte vara upp till honom och Sonja att själva bestämma över detta.
Han blickar ut över rummet och undrar varför han tackade ja till det här spektaklet. Han kunde ha suttit i lugn och ro själv hemma i lägenheten i Hammarbyhöjden nu, och tittat på någon gammal rulle istället. Något med Monica Vitti? Den röda öknen av Antonioni är en favorit. Eller varför inte bara på med hörlurarna och försvinna iväg ett tag med John Coltrane på hans Blue train.
De enda han hade sett fram emot att träffa i dag var väl sitt andra barnbarn, Henrik, och hans partner Miguel.
Men de var bara här en kort stund och lämnade av sin son – det feberrosiga exemplaret som inte visste vad såpa var – så att han skulle få leka med kusinerna, innan de åkte vidare till julmässan i Katolska kyrkan.
Allt var definitivt inte bättre förr, men just barndomens jular uppe på Tomasbo i Bjursås socken i Dalarna, räknar Elis till några av de bästa minnen hans numera kala huvud gömmer.
Han minns särskilt en vinter, när han fick följa med far upp till den korsknutstimrade släktgården på vallen två dagar innan julafton. De eldade varmt i alla rummen, skottade både gårdsplanen och förstukvisten på
boningshuset rena från minst en meter djup gräddvit snö, högg granen för storstugan och lade granris som en välkomnande matta nedanför trappan. Han och far jobbade på hårt hela dagen, tog bara rast för att äta varsin jolpärukaku – mjukt tunnbröd gjort på potatis och rågmjöl – med en bit skinka i. Sent fram på eftermiddagen spände de hästarna för släden igen, for nerför berget för att hämta upp mor, farmor Helmi, syskonen, farbror och faster, och resten av släktingarna som skulle vara med och fira Jesusbarnets ankomst, ända fram till annandagen.
Vilka vitt skilda världar hans liv skulle komma att bestå av. Stockholms- och Dalarnavärlden. Och sällan skulle de två mötas.
Han blickar ut över vardagsrummet. Medlemmarna ur Stockholmsvärlden är alla upptagna i livliga samtal med varandra. Han känner inget behov av att delta och väljer istället att förvinna tillbaka till sin andra värld.
Vid det här laget skulle mor och farmor Helmi ha lagat mat i över en vecka. Inget groteskt överflöd, men välsmakande och efter konstens alla regler. Syltorna och korvarna, lutfisken och den griljerade skinkan med ett rutmönster av instuckna kryddnejlikor i svålen, det sparade kokspadet som skulle bli dopp i grytan – med mjukt tunnbröd såklart, inte det där jolmigt söta vörtbrödet. Och sedan, när alla satt hoppackade under fårskinnsfällarna i den stora släden – famnarna fulla av lådor med mat och dryck, säcken med julklapparna liggande vid fötterna, och lyktorna som kastade sitt varma sken över hästarnas breda rumpor – då hade han varit lycklig. Den
där känslan av förväntan inför något han redan visste skulle bli underbart – tillsammans med vetskapen om att han verkligen hörde hemma där, inklämd bland människor han kände sig fullständigt trygg hos – den känslan har för honom, då och för alltid, varit synonym med just det ordet: lycka.
”Våran hund äter bajs!”
Han slits brutalt tillbaka av hyenornas smattrande skrattattack. De tycks inte ha tagit till sig hans tidigare uppmaning överhuvudtaget. Ljudnivån – som möjligen sänktes ett kort ögonblick – är tillbaka på ett decibelläge som får honom att önska att han hörde sämre än vad han faktiskt gör. Hörseln har försämrats de senaste åren. Åsa är på honom att han ska gå och göra en kontroll.
Men han har banne mig ingen lust att gå omkring med en sådan där löjlig pryl i örat. Han har inga problem med att bli äldre, men tycker att hörapparat gör att man ser uråldrig ut. Och dessutom mindre vetande.
Han tittar mot soffan. Ser hur familjemedlemmarnas munnar rör sig, men kan inte riktigt urskilja orden.
Hyenornas tjatter överröstar alla andra ljud. Måste de vara i samma rum som de vuxna? Är det inte dags för dem att sova middag?
Det är inte så att han hatar barn. När barnbarnen var små var han helt klart favoriten bland far- och morföräldrarna. Hans sätt att berätta historier på – att alltid fylla dem med tillräckligt trovärdiga fakta och specifika detaljer, men samtidigt tänja en hel del på sanningshalten – var något som gjorde både Caroline och hennes bror Henrik uppspelta och samtidigt sådär lagom förvirrade.
Nähä! Var det verkligen så, farfar? Caroline och Henrik hade suttit trollbundna och sugit i sig hans berättelser om kompisen Evert, en gorilla han spelat ishockey tillsammans med under ett par år i Tranebergs IF, men som plötsligt en dag hade mönstrat på en bananbåt och försvunnit hem till Afrika. Eller den där om när han hade svalt en fluga, och kunde känna hur den flög omkring inne i magen i flera dagar, och hur den till sist hade flugit ut ur rumpan när han satt på toaletten. Barnbarnen hade storögda hängt på varje stavelse. Han kunde se hur innerligt de hoppades att allt skulle vara sant, även om deras förnuft antagligen sa dem att det var troligare att farfar Elis drog en vals nu igen.
Men att köra allt det där ett varv till? Med barnbarnsbarnen? Nej, bevare mig väl. Det är han på tok för gammal för.
Han känner sig överhettad och fullständigt proppmätt. Trots att den riktiga julmaten uteblev så stoppade han i sig alldeles för mycket. Räkor och majonnäs på rostat bröd. Ägghalvorna med löjrom måste han fått i sig minst ett dussin av. Nu kletar väl kolesterolet omkring därinne på väggarna i blodomloppet. Han hade hoppats att whiskyn skulle ha skyndat på matsmältningen, men det tycks den inte ha gjort än så länge i alla fall. Han tar en klunk till av den bärnstensfärgade drycken. Den bränner till i bröstet, och tar sig sedan vidare neråt och lägger sig som en värmande filt på botten av magsäcken. Kanske han skulle be om något kallt istället?
Han bryr sig inte längre ifall svettfläckarna under
armarna är stora som LP-skivor, utan kränger av sig kavajen, viker ihop den så snyggt han kan – den djupa fåtöljen ger honom viss begränsad rörlighet – och lägger den sedan över armstödet. Han torkar bort några svettdroppar ur pannan med skjortärmen. Det värker i axeln och stålar ner i vänster underarm. Det har det gjort då och då de senaste dagarna. Han knyter näven hårt ett par gånger tills det går över. Rapar försiktigt och känner den svavelaktiga smaken av ägg göra sig påmind i munhålan. Kanske han borde fråga efter en Samarin, eller Novalucol? En begynnande halsbränna gör sig tydligt påmind och han sväljer ner saliven som samlats under tungan.
Men för i helvete, är det inte löjligt varmt härinne?
Han känner hur de fina svettmolekylerna över huden i pannan söker sig till varandra och bildar droppar, som sedan rinner nerför sidan av hans ansikte. Åsa och Jan måste ha dragit upp elementen när det slog om och blev kallt i början av veckan. Det hade till och med kommit ett par centimeter snö, men det vände såklart redan dagen därpå. Allt var borta på ett par timmar. De måste ha glömt att sänka igen. Han böjer sig fram för att se vad radiatorerna under fönstren är inställda på, men grenverket i den vita plastgranen skymmer sikten.
Vem köper en vit plastgran! Vi är väl för fasen inte i Las Vegas?
Han tittar ut på den lilla tomtplätten utanför fönstret. En ensam marschall försöker desperat sprida lite julstämning, men lyckas bara förstärka misären omkring sig. Ruttnande växthögar i rabatterna, en rad vattenfyllda skoavtryck i den leriga gräsmattan, en solkig utemöbel
– som kommer att bli ännu mer förstörd eftersom ingen har brytt sig om att täcka över den med presenning.
Stockholmsvinter.
Slaskigt och grått.
När jag var barn hade vi alltid snö på julafton.
Han skrockar tyst för sig själv. Det är precis sådant som gamla människor brukar säga. Han är faktiskt förvånad över att syrran inte fått ur sig någon liknande plattityd vid det här laget.
”Du är en bajs-prutt-kiss-pruttare!” utropar en av hyenorna.
Det är tydligen riktat till honom, för resten av dem stirrar alla i hans riktning och kiknar av skratt. Bilden av dem som en flock överexalterade vilddjur förstärks ytterligare.
”Har ni inget bättre för er?” väser han. ”Är det inte dags för Kalle Anka snart, så att en annan kan få lite lugn och ro häromkring?”
Han möts av ett gemensamt uttryck av total oförståelse.
”Det är nog inte så många som tittar på Kalle klockan tre längre, lilla pappa”, säger Åsa. ”Det ligger väl på Youtube hela året, och dessutom tittar barn på andra sorts tecknade filmer nuförtiden.”
”Mhm …”, muttrar han och stirrar ner i glaset för att inte avslöja sin reaktion inför vad hon just kallat honom.
Han har aldrig fattat varför sonhustrun ska envisas med att kalla honom ”pappa”, ”lilla pappa” eller till och med ”lilla pappsen”. Men det finns i och för sig en hel del med Åsa som han inte begriper sig på.
Det är förbannat varmt härinne!
Han knäpper upp en knapp i kragen på skjortan och lossar lite till på slipsknuten. Han sveper den sista skvätten sprit. Den har hunnit bli fisljummen av värmen från hans hand.
”Kan man få lite påfyllning härborta, eller har du låst in findrickat?” säger han och ler lite för att ta udden av den befallande tonen i rösten.
Han ska försöka vara trevlig ett tag till, men sedan ska han ringa efter en taxi och åka hem till sin egen bekväma fåtölj, hälla upp ett glas kall öl, knäppa på stereon och försvinna in i sina jazzgudars förlovade land.
Jan ställer ifrån sig sitt konjaksglas på soffbordet, reser sig och öppnar en av glasluckorna i bokhyllan.
”Inte alls! Kul att du gillade den, farsan.”
”Jodå, den gick ner”, svarar han.
Jan kommer fram och serverar honom.
”Och släng i ett par isbitar också, tack. Det måste ju vara över fyrtio grader härinne”, säger Elis och torkar sig i pannan med baksidan av handflatan.
Jan skrynklar ihop hela ansiktet och ser ut som om Elis just har lagt av en brakare.
”Hm …”, säger han med plågad röst. ”Nu är det ju som sagt en single malt, så jag skulle föredra att du dricker den neat eller med en droppe vatten, och inte med is, pappa.”
”Is är vatten”, säger Elis och håller fram glaset.
Jan suckar, vänder sig om och sträcker sig efter ishinken som står på det låga vardagsrumsbordet.
Det må vara barnsligt av honom, men Elis njuter av att se sonens fåniga martyrmin när han tvingas ge upp
försöket att lära sin osofistikerade gamla farsa något om livets finare värden.
”Varsågod!” säger Jan och släpper ner isbitarna, som enligt honom tydligen befinner sig i helt fel aggregationstillstånd. ”Jag ber om ursäkt. Tänkte bara att jag skulle få dig att vidga dina vyer lite”, fortsätter han och skrattar till, och går mot bokhyllan för att ställa tillbaka flaskan. ”Jag har ju ändå ägnat en hel del tid åt att studera ämnet.”
Nä, nu får han väl ge sig.
”Ja, har du missat alla fina diplomen, Elis?” säger Åsa och pekar mot dörren in till Jans hemmakontor. ”Från whiskykurserna? De hänger därinne.”
Såklart att hon ska lägga sig i.
”Men – så tjusigt!” kraxar Martha från andra sidan rummet. ”De skulle ni ju ha framme så att alla fick se dem.”
”Nej, tack”, säger Åsa och skrattar. ”Vi har tillräckligt med whiskyprylar framme i det här huset, tycker jag. Det är kul att han har en hobby, men om Jan fick bestämma skulle det väl se ut som en irländsk pub härinne.”
”Ja, nu när du säger det”, säger Martha och skrockar. ”Ni vet ju alla att min Sune var sportfiskare, och det var ju trevligt att få hem färsk torsk då och då, men när han ville sätta upp en uppstoppad gädda ovanför sängen…”
Åh, vad de babblar!
Han slänger en skarp blick på sin syster, och lyckas förmedla att ingen är intresserad av fortsättningen på den meningen. Hennes kluckande skratt tystnar och istället sträcker hon sig över bordet, begraver sina små korvfing-
rar i After Eight-asken och börjar febrilt bläddra igenom kartoteket av tomma svarta kuvert.
”Ha, ha! En sista liten rackare försökte minsann komma undan, men se det hade han ingenting för!”
Hon fiskar upp den tunna chokladrutan ur skyddspappret och trycker in den i munnen.
Elis kan inte släppa Jans fåniga kommentar om hur man ska dricka whisky. Han gör ett försök att resa sig, men fåtöljen är djup, och alkoholen tillsammans med värmen har gjort hans ben kraftlösa. Skjortan känns trång över bröstet och strålningarna i armen är tillbaka. Han skakar på underarmen och knäpper sedan med fingrarna för att få sonens uppmärksamhet.
Snäpp!
”Hörru, grabben?”
Jan vänder sig om.
”Om jag nu plötsligt fick lust att vidga mina vyer, så kanske inte du skulle vara den första jag tänkte på som min mentor.”
Han borde hålla käften, men Jans överdrivet förvånade uppsyn knuffar honom över kanten.
”Kanske du skulle följa ditt eget råd”, säger Elis med ett svagt leende på läpparna.
Jan ser frågande på honom.
”Ja, jag läste att dina chefer varit i farten. Igen.”
Han ser hur färgen försvinner från Jans ansikte. Den tog visst.
”Kanske du skulle lyfta blicken från glaset med din dyra gamla konjak och istället fråga dig varför du jobbar kvar på ett ställe som profiterar på andra människors misär?”
Jans blick är svart nu. Han höjer armen och pekar mot sin far.
”För det första så har du ingen aning om vad jag gör eller inte gör, för att de där pengarna ska hamna på rätt ställe igen, och för det andra – varför är du så sur?”
Han blir ställd av sonens fråga.
”Vad snackar du om?”
”Du har ju suttit där och gnällt hela eftermiddagen, tycker jag.”
”Det har jag väl inte alls”, säger Elis irriterat. ”Jag säger bara att jag inte fattar hur du kan jobba kvar på det där stället. Med chefer som roffar åt sig av våra biståndspengar!”
”Ja, och om det är så, så är det självklart förjävligt”, säger Jan och reser sig upp. ”Men jag säger ju att du inte har alla fakta i målet!”
Elis hör hur Jans röst spricker.
”Ingen politik på julafton!” kväker Martha, med tydliga spår av mintchoklad i mungipan. ”Då blir man bara ovänner.”
”Samma visa varje gång …”, mumlar Caroline borta från soffan. Hon tittar på sin mor som nickar tillbaka i samförstånd.
Elis vrider sig om mot sitt barnbarn.
”Vad sa du?” Han kupar handen bakom örat för att förtydliga att hon får prata högre om alla ska höra henne. ”Var det något du ville dela med hela klassen, eller?”
Caroline tittar förbryllat på honom.
”Va? Nej, jag sa bara att det blir ju alltid så här.” Hon himlar med ögonen och tar ett chips ur skålen framför
sig. ”Ena stunden är allt lugnt och trevligt, och i nästa sätter ni två igång och tjafsar om något fullständigt oväsentligt.”
Elis kommer helt av sig och bara stirrar på henne.
”Fullständigt oväsentligt?” upprepar han när han samlat sig. ”Hur kan du säga så?” Han böjer sig framåt för att ställa ifrån sig glaset på fönsterbrädan, och slår sedan näven mot armstödet på fåtöljen. Möbelns mjuka stoppning gör att den planerade kraftfulla effekten uteblir. ”Då kan jag berätta för dig, Caroline, att…”
”Släpp det, farsan”, avbryter Jan honom. ”Vi kanske ska öppna och få in lite frisk luft.” Jan tar ett steg mot dörren till uteplatsen.
Elis känner att han håller på att tappa kontrollen över situationen.
”Avbryt mig för fasen inte!” säger han och börjar om. ”Som sagt, då kan jag berätta för dig, Caroline, att de det drabbar tycker nog inte att det är så oväsentligt!”
”Men Caroline menade väl bara …”, börjar hennes blodfattiga man Hanu, men tystnar tvärt när Elis tar sats och häver sig upp till stående.
Han vinglar till men får tag i ryggen på fåtöljen, och återfår balansen. Det tar ett tag innan blodet pumpas upp i skallen, och det svartnar för en sekund innan blicken klarnar igen.
”Tack, jag fattar mycket väl vad Caroline menar” , säger han och spänner ögonen i Hanu som tycks sjunka ännu djupare in i soffkuddarna. ”Så sitt du bara ner i båten och håll tyst!”
”Ursäkta, men vad håller du på med, farfar?” säger
Caroline och stirrar förvånat på honom. ”Varför blev det här en så himla stor grej?”
Han är andfådd och känner att han är blöt på ryggen av svett. Böjer bak armen och får tag med tummen och pekfingret i skjortan och drar i tyget, som klistrat fast sig mot huden. Han vinglar till och blir tvungen att sätta sig på armstödet.
”Du får lugna ner dig lite nu, Elis”, hör han någon säga, men är inte riktigt säker på varifrån i rummet rösten kommer.
”Jag är lugn!” skriker han, och kommer efter viss ansträngning upp på fötter igen.
”Aj, satan!”
Det hugger till i sidan och hela bröstkorgen känns som om den drar ihop sig. Han andas in och tar ny sats:
”Jag har bara ingen lust att upprätthålla den här förbannade charaden längre!”
Hela rummet stannar upp.
”Nej, vad säger ni, ska vi ta och öppna julklapparna istället?” säger Martha och får ett skriande Jaa! till svar från de små som genast kastar sig över högen med paket.
”TYYYST!” ryter Elis.
Ungarna tystnar och fryser tvärt, lämnar sedan klapparna och rör sig snyftande mot närmaste vuxen.
”Men nu får du väl ge dig, Elis”, säger Åsa och ställer sig upp. ”Du skrämmer ju barnen!”
Han blir varse att alla stirrar på honom.
Vad är det som händer? Varför är alla emot honom? Och varför är det så satans varmt?
”Vet ni inte att det inte är bra för hälsan att ha det så här varmt inne?” säger han och rycker tag så hårt i slipsen att en knapp lossnar från skjortkragen och flyger iväg över golvet. ”Och dessutom sliter det på klimatet!”
Det hettar i ansiktet och strålar i hela vänster sida av överkroppen. ”Och varför ska ungarna ha så förbannat mycket julklappar nuförtiden!” fortsätter han och pekar på den dignande högen av paket under det konstgjorda trädet. ”Dyra dataspel och onödiga prylar som de ändå tröttnat på till nyår …”
”Får vi dataspel!” utropar en exalterad barnröst.
Elis har svårt att hålla sig upprätt men tar ett djupt andetag och fortsätter med kraftig stämma.
”… och som är tillverkade i något u-land där … där … där …”, han hittar inte riktigt orden, ”där arbetarna sliter ut sig … för mimi … mimimi … men för i helvete! … FÖR
MI-NI-MI-LÖNER!”
”Pappa!” säger Jan och tar ett steg mot Elis. ”Nu slutar du skrika och sätter dig ner!”
Elis har svårt att fokusera blicken men ser att sonen kommer mot honom. Det susar i öronen och han fattar inte varför han känner sig så full. Så mycket har han väl inte fått i sig?
”Och vet du vad?” säger han och hör att han sluddrar. ”Du kan säga åt din hustru …”, han pekar på Åsa, ”… att jag inte är hennes lilla pappa! Aj, satan!”
En elektrisk stötvåg går genom kroppen.
Handen flyger upp mot bröstet och huvudet kastas bakåt samtidigt som han öppnar munnen på vid gavel. Han vill skrika, men det kommer inget ljud.
Det tar en sekund innan någon reagerar.
”Elis!”
”Pappa!”
”Herregud, vad är det som händer?”
”Hjälp honom då, någon!”
Becksvart mörker.
”Pappa, hör du mig? Hör du mig?”
Vad skriker alla om, det är väl klart att jag hör dem!
Ett nytt hugg i bröstet.
Aj, som fan!
Ett bländande ljus, bara för en sekund. Som ett blixtnedslag. Sedan mörkt igen.
”Elis!” ”Pappa!”
Skrik och gråt tar sig igenom den skärande tonen som fyller hans huvud.
Pang!
Den elektriska stöten rusar ytterligare en gång genom hans kropp och får ansiktet att dra ihop sig och käkarna att slå igen. En bit av tungan hamnar emellan de bakre tänderna.
Blodsmak i munnen.
Han faller – och känner hur kroppen vrider sig ett halvt varv på sin väg ner mot underlaget.
”Shit! Han ramlar!”
”Pappa!”
Parkettgolvet kommer göra ont att landa på.