Jag har i dessa kritiska studier mindre fästat mig vid de åsikter, som framställas i ett arbete, än vid den personlighet, som står bakom dem och uppbär dem. Huvudintresset vilar på den senare, och jag har ägnat uppmärksamhet åt de förra, endast så framt de bidragit till att förklara denna. Jag har icke velat dryfta sociala eller religiösa spörsmål, utan i främsta rummet klippa en silhuett eller måla ett porträtt. Det har varit min strävan att gripa det centrala i en författareindividualitet och det karaktäristiska i en diktning. Jag har sökt teckna konstnären genom att gå tillbaka till människan. Dessa små studier äro skrivna ut från den synpunkten, att en kritikers första uppgift är att förklara en mänsklig karaktär.
”Ernst Ahlgren” (Fru Viktoria Benediktsson)
5
6
En frisk vintermorgon, då solen strålar på en vitblå himmel och snön ligger ren och vit över slätten, veckande sig över backarne mjukt som ett sammetstäcke, och rimfrosten höljer landsvägspilarnes röda grenar med nålar och kulor av finaste filigran, gnistrande i solen; – en frisk vintermorgon, då slätten tyckes vidga sig och himmelen välva sig mera hög och luftig än annars; – en frisk vintermorgon, då luftens klarhet och renhet och denna naturens förunderliga ro, i vilken jublet tyst slumrar, dricker sig in i porerna, strömmar med blodet genom ådrorna, gör tankarne genomskinliga som glas och spänstiga som en stålfjäder samt känslorna ymniga och djupa; – en frisk vintermorgon, då sinnet är lätt och lynnet gott och man håller dubbelt av varje hus och varje människa, som man ser, just därför att de synas så små i alltets oändlighet; – en frisk, frostig, strålande vacker vintermorgon, – sådan är Ernst Ahlgrens diktning. Det är det kraftiga och sunda, som giver hennes författareindividualitet dess prägel, det tankeklara och viljestarka och känslodjupa. Livet ligger framför henne i en blottande skarp belysning, hon ser på det med den människas blick, som erfarit mycket, tänkt mångsidigt och känt djupt, och hon skildrar det framför allt enkelt och ärligt. Det är livsmodet, glädjen över att leva, som ligger djupast hos en sådan människa. I livets arbete känner denna människa sig lycklig, så munter och fri som simmaren i det salta, kyliga vattnet. Detta, att hava något att göra, att spänna alla muskler och hålla varje 7
hjärnfiber beredd till verksamhet, kommer ögonen att stråla och näsborrarne att vidgas. Och när lidandena och motgångarne piska hennes själ liksom hagelskurar ett ansikte – och denna själ är så finkänslig och ömtålig som en späd, fin hy – så biter hon tänderna samman och strävar hårdnackat framåt, utan en klagan, utan ett utrop av otålighet eller dåligt lynne, huru det än svider och bränner. Det omilda och skoningslösa i livet, som hos så många förslöar och förhårdnar sinnet, snedvrider själslivet eller kommer känslorna att smärtsamt krympa samman i en sjuklig skygghet, liksom en människa, vilken med fasa, avvärjande, sträcker ut armarne mot en fara, verkar hos denna starka natur på ett helt annat sätt: det gör gestalten mera rank, blicken mera vid och djup, skärper tanken, sovrar känslolivet. Det fördärvar icke, det förädlar; det avlagrar icke hårdhet, icke bitterhet, icke slapphet och livsleda, utan en rik, varm människokärlek. Det allvarliga, glada levnadsmodet, det kraftiga, godlynta trotset är liksom ett träd med starka rötter, kring vars stam de fina känslornas späda grönska klänga sig, sugande sin näring ur dess saft. Denna stämning av en frisk vintermorgon strömmar mot oss ur hela Ernst Ahlgrens produktion; detta grunddrag av sund kraft framträder i den samma mångfaldigt nyanserat, medelbart och omedelbart, i yttranden och anmärkningar, som undslippa författarinnan, i tonfallet i berättarens stämma, i beskaffenheten av karaktärerna, särskilt kvinnotyperna, i de framställda åsikterna, i själva den konstnärliga utformningen av novellerna, i stilen och kompositionen. Skönheten ligger för Ernst Ahlgren i det sunda och goda, i kroppens hälsa och karaktärens adel. Bleka tankar förefalla henne lika litet intressanta som bleka kinder. Hon älskar 8
”hälsans robusta skönhet”. Hon låter aldrig muta sig av ytan, hon tränger alltid in under den, djupare in. Hennes sanningskärlek framkallar hennes misstänksamhet, hennes behov att vara ärlig driver henne till grundligt studium. Hon blottar det anfrätta under det fagra yttre, hon lösgör den fina äkta pärlan ur musslans grova skal. Hon är obarmhärtig som livet självt, ty hon vill vara sann; hon tvättar sminket från det vissna ansiktet, sliter av de lånade klutar, i vilka den fega svagheten och det koketterande hyckleriet höljt sig, den förra för att narra sig själv, den senare för att narra andra; hon tvingar oss att se våra egna drag i den spegel, hon ställer framför oss, med minen hos en mor, som giver sitt barn medicin. Men hon känner även ”de sympatier, vilka i ett friskt sinne så lätt spira upp för alla dem, man lär känna i grund, till och med om de äro fulla av fel”; hon har ett skarpt öra för ”denna poesi, helt omedveten, halvt dold, som finnes i all verklighet”. Man ser de ständigt växlande uttrycken i hennes ansikte, under det att hon med spänd blick och synbart intresse följer handlingens gång i det drama, som de av henne själv diktade personerna spela; man tycker sig understundom höra ett utrop av uppmuntran, av indignation, av bittert vemodsfull medkänsla, av den äldres godlynt ironiska deltagande, av en väns: ”bra gjort, kamrat!” Hon har flätat sig en satirens tagelsnärt, med vilken hon slår till, så det biter, när oförskämdheten och humbugen komma inom räckhåll. Friskheten i hennes inre kan titta fram i hennes öga som en skälm och breda sig över hennes ansikte som en ljusning av det präktigaste lynne; men den kan också göra blicken så stor och skum och djup, som endast lidandet och sorgen, och den kan avteckna sig i hennes anletsdrag som mäktiga känslors kamp med självbehärskningen. Den gör 9
alla själslivets yttringar kraftiga: satiren, humorn, sorgen, smärtan, allvaret. Tydligast visar sig denna grundegenskap av friskhet däri, att ett sunt och gott leende kan lysa upp mitt i en skildring av livets skummaste sorg och mörkaste allvar. Det är naturligt, att det är viljestyrkan samt över huvud taget de med en frisk natur sammanhörande egenskaperna, som en sådan författarepersonlighet skall mest beundra och helst skildra. Ernst Ahlgren anser, att det ”käcka” och ”manliga” utgör en så nödvändig egenskap hos en manlig individ, att, då den samma icke förefinnes, hon måste särskilt betona detta, – såsom vid skildringen av Axel Möller i ”Pengar”. Frånvaron av denna egenskap hos honom verkade, att människor kände en ovilkorlig medömkan, – ”och ändå”, til�lägger förf., förträffligt karaktäriserande sig själv, ”var han varken sjuk, eller gammal, eller fattig”. Och för nästan alla de kvinnor, Ernst Ahlgren tecknat, är denna friskhet den gemensamma egenskapen i alla dess särskilda yttringar, som kyskhet i själslivet, som fasthet i viljan, som öppenhet i blick, klarhet i tanke, rättframhet i tal och sätt, som stora krav på sig själv och andra. Låtom oss se, huru förf. skildrar sina båda mest utförda kvinnotyper: Hildur Vide i ”En realist” och Selma Berg i ”Pengar”. De andra: modern i ”En kris”, Gerda i ”Kritik”, mor Märta i skissen av samma namn, m. fl., ansluta sig mycket nära till dem. Hildur Vide är ”sval och daggfrisk som en sommarmorgon”. – ”Hennes utseende var friskt och livfullt, och så fanns det denna renhet över hennes varelse, vilken nästan ingav den föreställningen att dun och dam icke kunde fastna på henne som på andra människor.” – ”Hon hade läst en hel del, 10
även i filosofiska och naturvetenskapliga ämnen, hennes uttalanden och åsikter voro i allmänhet djärvare än andra unga flickors.” Det finns i hennes sätt en ”hänsynslös uppriktighet” och en ”frimodig ärlighet”. En av hennes maximer är: ”man skall icke prata, utan handla”. Då hon läst den unge ”realistens” novell, säger hon: ”om ni sagt det samma, men friskt och rent, då skulle jag icke havt ett ord att anmärka, men det är någonting kvalmigt, äckligt i själva framställningen, som åtminstone är mig vidrigt. Jag uppröres icke över vad ni sagt, utan över sättet. Man blygs över att hava läst”. Och vidare: ”ni talar om kvinnans likställighet med mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna rättigheter! Det är något sjukt och osunt i det hela, och det onda ligger i själva viljan, just i det som skulle hålla hela varelsen frisk”. Hon fordrar, att tro och övertygelse skola bliva till liv. Och Selma Berg är Hildur Vides andliga tvillingsyster. Kyrkoherden Berg talar om en viss friskhet hos henne, vilken är som vacker vinterfrukt. ”Vacker var hon icke, snarare motsatsen, men det var en friskhet, som påminde om en molnfri vinterdag med snö och bjellerklang.” Hon har ljusgrå ögon, som lysa av lefnadslust. ”Det fanns i denna figur en liniernas renhet, som måste ådraga sig uppmärksamhet.” Hon säger om sig själv, att hos henne finns ingenting av det där mjuka, som gör, att man tycker sig kunna linda en om fingret. Richard kommer vid betraktandet av denna gestalt att först och främst tänka på, huru sund och stark den måste vara; alla andra kvinnor, som han sett, ”flöto i hans föreställning samman till en enda blodfattig, försnörd typ”. Och hennes yttre symboliserar hennes inre. Hon har en skrupulös sanningskärlek och kan icke ljuga. 11
Hon är mycket ömtålig för åtlöje. Det finns ingenting som hon mera föraktar än pjunkighet och pjåk, ingenting som hon mera avskyr än tårar, ingenting som hon mera föraktar än klemighet. Hon kan icke tåla glasögon och poesi. Hon säger själv, att hon är en sådan indiannatur, som icke tål att sitta stilla, utan måste ha frisk luft och rörelse. Hon har en yrvaken energi och är full av sprittande liv. Att giva henne bannor är efter hennes egna uttryck, alldeles det samma som att slå vatten på en gås: ”jag bara skakar på mig, så är det förbi”. Det gör alldeles det samma, vad man blir, ”bara det finns ruter i en och man kommer fram”. Misslyckas hon någon gång, så vad gör det: ”jag bara spottar i nävarne och tar bättre fast”. Hon är en sund, stark kvinna. Hon är skapad till att leva livet på gott och ont som få, i dess kamp och arbete, i dess stora fröjder och stora sorger. Ty för en sådan natur som hennes duger intet smått; hon läppjar icke på livets dryck, hon tömmer den i botten. Det är som om hon bredde armarne ut mot livet, hälften i trots, hälften i ömhet, som ville hon älska det, njuta det, så det förslog. Hon är en ren och kysk kvinna. Kraften blir aldrig ofin. Innerst äger hon detta ömtåliga noli me tangere; ”det fanns på botten av denna rättframma karaktär en skygghet, som kom hennes inre att krympa tillhopa för varje vidrörande”, och hon säger själv, att hon icke kan leva utan vänlighet. Hon känner kvinnans behov att uppgå i en annans existens, men hon känner detta behov djupt och självständigt, på modernt vis och på sitt sätt, såsom ett behov att fatta denne andres tankar och strävanden, att vara hans mod och tillförsikt och självtillit, att egga honom till verksamhet, sporra honom till handling och själv arbeta för honom. Den kärlek, en sådan 12
kvinna giver en man, är det bästa i henne, allt vad livet sovrat ut av äkta och gediget ur hennes själsliv, hennes rena tankars kärna, hennes kyska känslors must, något, för vilket ”det icke finns ett ord nog fint och skärt... någonting tyst och hemlighetsfullt, någonting stort och rikt...” Det är denna kvinnas livshistoria, som Ernst Ahlgren skildrar i sin stora novell ”Pengar”. Tidigt moderlös, har hon framlevat sin barndom ensam, i avstängdhet från världen, först hos sin fader, sedan i pensionen. Fadern är ett stort älskvärt barn, svag och opraktisk, alldeles handfallen gent emot livets förhållanden; genom den dagliga sammanlevnaden med honom och uteslutande med honom utvecklas de kraftfulla sidorna i hennes naturel, självständighet, förmågan att reda sig och finna utvägar. Hon vänjer sig vid, att man ser upp till henne såsom till den, vilken alltid vet råd i kinkiga fall och från vilken hjälpen skall komma; i pensionen var det, såsom hon uttrycker sig, alltid hon, som skulle taga sig av alla. Därefter kommer hon i sin farbrors hus, prästgården ute på landsbygden. Kyrkoherden och hans hustru äro som folk är mest; hon sluter sig just icke synnerligen varmt till någon i sitt nya hem, hon för sitt eget liv, bär sitt huvud för sig och har sina egna tankar. Hennes utveckling försiggår fortfarande på egen hand, de genom naturel och omständigheterna mera markerade egenskaperna hos henne skärpas ytterligare, de mera svagt utbildade och magert närda borttyna. Alla de idéer, hon går och grubblar på, koncentrera sig i den enda: att hon själv, genom eget arbete, skall bryta sig en bana i livet. Men genom de utifrån verkande krafternas starka tryck samt genom sin egen isolerade ställning och sin oerfarenhet, vilka icke bilda någon synnerlig motvikt, pressas hon till att kasta 13
alla sina föresatser över bord. Hon säljer allt, framtidsplanerna och sin egen varelse, sina bästa tankar och känslor, sin kropp och sin själ, – säljer den för pengar. Hon gör detta som ett oerfaret barn, som man narrar. Vad hon byggt upp genom sina grubblerier, var ännu icke av erfarenhetens fasta material och stod ännu icke på livets säkra grund; detta korthus, som ett barnsligt förstånd tornat upp, virvlar kring till alla sidor vid första pust från den yttre verkligheten. Först sedermera, som mognad kvinna, tänkte hon om igen de gamla tankarne, men då hava de skjutit rötter i livets och erfarenhetens mark samt suga näring ur denna.
14
Ola Hansson (1860-1925) gjorde sig ett namn som poet, novell- och romanförfattare, journalist och kritiker. Mest ihågkommen anses han vara för det prosalyriska verket Sensitiva amorosa (1887), som skapade skandal på sin tid och drev Hansson bort från Sverige och ett liv i exil. Sent omsider fick dock Hansson ett erkännande på svensk mark. Svenska Akademien hallstämplade Hansson som misskänt geni genom att ge honom ett statligt livstidsstipendium 1907. Litterära silhuetter (1885) är en samling essäer över olika författare: skåneskalden A.U. Bååth, realisterna Henrik Pontoppidan, Gustaf af Geijerstam och Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson), arkitekten m.m. Albert Gellerstedt, dekadenten Gustav Esmann m.fl.