Tidigare böcker av Linda Schön utgivna på Stellar förlag:
Pansar av hud (2023)
Vilja av ondo
Utgiven av Stellar förlag, Lerum 2024
www.stellarforlag.se | info@stellarforlag.se
© LM Schön
Grafisk form: Sandra Stridh, Stellar förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-88981-41-7
FÖRORD
In i det sista övervägde jag att välja en annan sport än handboll liksom att ge klubben ett fiktivt namn. Men även om detta är en helt påhittad historia så utspelar den sig i ett verkligt Jönköping. Jag har lagt ner mycket tid och kraft på att beskriva alla områden, gator och platser – för att skapa en känsla av stan, för att ge er läsare Jönköpingskänsla. Och för mig är det få saker som säger Jönköping lika mycket som handboll och som Hallby. Men kom ihåg. Karaktärerna och händelserna i boken är ett uttryck av min fantasi och all överensstämmelse med verkligheten är en ren tillfällighet.
PROLOG
Nu står han här igen, trots alla löften. Aldrig mer. Aldrig fler. Det börjar med små oskyldiga ord. Av ömhet och omsorg men den onda viljan kräver mer. För de nakna kropparna måste han äga.
Han suger girigt på cigaretten. Försöker tvinga undan mörkret inom sig. Än är det han som styr men det är inte långt kvar. Snart tar begäret över – den överväldigande lusten han inte kan kontrollera.
ETT
– 43–4120 från 40, kom.
– 43–4120, lyssnar, kom.
– Vi har fått in ett larm om en försvunnen pojke, kom.
Medan Lena pratar söker hon Gerds blick. Kollegan rycker frågande på axlarna och grimaserar mot radion. Larm om försvunna barn brukar gå ut som ett all-anrop från den regionala ledningscentralen, RLC, till samtliga polisbilar i området.
Att utgå från det värsta är polisens policy även om de allra flesta barn kommer till rätta utan någon större sökinsats. För att allt annat är otänkbart. Ingen vill bära skulden av ett dött barn på sitt samvete. Ligga sömnlös på natten och fundera över att barnet kunde ha hittats i tid om man hade skickat ut fler polispatruller.
– Vi kan åka, slut kom.
– Kör mot Habo så ringer jag strax, klart slut.
Polisbilen glider ut genom grindarna med några få millimeter till godo på vänstersidan. Lena drar efter andan och väntar på det skärande, och tyvärr alltför välbekanta, ljudet av plåt som repas mot betongkanten. Varför ska Gerd alltid gena i kurvan?
Gerd. Fasen vad Lena kommer att sakna henne. Sin trogna parhäst sedan urminnes tider. Halsen tjocknar bara Lena tänker på det så hon harklar sig hårt.
– Du hittar eller hur?
– Mata in adressen till vårdcentralen ändå. Så får vi koll på trafikläget och slipper fastna i någon kö, uppmanar Gerd.
Navigeringssystemet gör inte alls som Lena vill. Habo blir ”babp” när hennes pekfinger träffar fel bokstav på skärmen. Ibland saknar hon de riktiga kartorna. De där med tjock röd gummiartad pärm som låg i alla bilar. Shit vad hon börjar bli gammal.
Det är kö över Munksjöbron som om den sedvanliga morgonrusningen aldrig upphört. Stressade trafikanter ligger så nära varandra att bilarna liknar ett färgglatt lämmeltåg. Sakta tuffar trafiken på tills en grön Honda pressar sig in i rondellen. Lena stönar tyst. Fattar inte gubben att det kommer att ta stopp?
Hon öppnar munnen för att beklaga sig över äldre mäns bristande körförmåga och totala avsaknad av tankeverksamhet. Men Gerds krampaktiga tag runt ratten sätter stopp för allt häcklande.
– Du måste dra på blåljusen, säger Lena mjukt. Annars kommer vi aldrig ut.
Kollegan rör sig inte ur fläcken utan stirrar bara rakt ut i tomma intet med glasartad blick.
– Och sirenerna, fortsätter Lena mer bestämt och kliar sig i nacken.
Det korta bruna håret går nätt och jämnt att få upp i en tofs. Några hårtestar har slitit sig och killar vansinnigt på halsen. Lena låter naglarna riva över huden, upp och ner, fram och tillbaka.
– Ska jag ta över? muttrar hon irriterat. Du verkar redan ha ställt in skorna.
– Sluta, Lena.
Självklart uppfattar Gerd den hårda undertonen i Lenas röst. Den som förvandlar ett skämtsamt uttalande till en regelrätt anklagelse.
– Du vet väl att detta är bäst för mig?
Självklart inte, vill Lena skrika. Du älskar ditt jobb och att gå i förtidspension är inte bäst för dig, det är tokfel. Datumet, den första juni, har närmat sig med stormsteg fast det har Lena försökt förtränga. Men imorgon är det dags.
– Gerd.
Orden fastnar i munnen på Lena, växer till oformliga bollar som inte går att få ut på något vettigt sätt. Av rent egoistiska skäl vill hon ha Gerd kvar. Ett arbetsliv utan henne känns omöjligt, hopplöst och helt otänkbart.
– Du kan alltid komma tillbaka, mumlar Lena och fumlar efter spännet ovanför högra axeln.
Solen stiger över husen och det skarpa ljuset gör det nästan omöjligt att se något. Lena kisar ut mot rondellen. Gubben i Hondan har klämt sig in i det vänstra körfältet och trafiken flyter på igen.
– Kör nu innan någon annan idiot gör likadant, utbrister Lena och pekar mot den gröna bilen.
– Idioter är det fullt av i Jönköping, skrockar Gerd.
Skrattet påminner lite om en kluckande höna och Lena fnissar till. Hon trycker ner spännet i fästet och rycker sedan en extra gång i bilbältet. Det är en vana, eller ovana beroende på hur man ser det, som hon lagt sig till med redan som aspirant.
Gerd suckar.
– Det är inte bara för min skull, protesterar Lena. Farten ökar massan vid en krock och att få mig i knät skulle vara som att träffas av en flygande ko.
– En ko?
– Dålig liknelse men du fattar vad jag menar.
Gerd ruskar lätt på huvudet. Lena vet att Gerd tycker att hon är överdrivet nojig. Ordet bilbältesfascist har Gerd muttrat flera gånger när de dividerat om för- och nackdelar med att alltid ha bältet på.
Kanske har Gerd rätt men rubriker som ”polisbil voltade på E4:an” och ”poliser allvarligt skadade vid utryckning” flimrar förbi så fort Lena sätter sig i en polisbil. Om det innebär att hon är några steg efter i jakten på en rymling må det vara hänt.
– Redo? undrar Gerd och slår på blåljus och sirener.
Kroppen reagerar reflexmässigt på ljudet. Andhämtningen stegras, hjärtat slår några extra slag och adrenalinet rusar i blodomloppet. Plötsligt känns allt kristallklart.
– Alltid.
– Mot Habo, utbrister Gerd, trampar gasen i botten och kastar sig ut i rondellen.
Högskolan rusar förbi och på Kungsgatan ökar kollegan farten. Man skulle kunna tro att det handlade om liv och död men det här
är ett normaltillstånd för Gerd när det kommer till bilkörning. Lena flyger likt en vante i bilen när kollegan häftigt byter fil.
Ring, ring.
Det är inte helt enkelt att få loss telefonen med en hand. Lena klamrar sig fast vid dörrhandtaget medan Gerd girar i kurvan mot Åsenvägen. Lena kan svära på att däcken lättade en aning från marken. Några gymnasielever stannar till, pekar och skrattar mot polisbilen. Ingen verkar som tur är komma på tanken att föreviga Gerds framfart med mobilen.
– Varför riktade du upp oss direkt, Yasmin?
– Ifrågasätter du mig, Lena?
Operatörens tonfall är lättsamt i stället för uppfordrande. Lena stönar och biter ihop så hårt att det knakar i käkarna. Är det för mycket begärt att folk beter sig som de brukar?
– Lena …
– Vi lyssnar, avbryter Lena skarpt och trycker på högtalarfunktionen. Berätta om den försvunne pojken!
Hon hoppas att uppmaningen ska få Yasmin att återfalla i sin rappa röst och redogöra för uppdraget. Kort och koncist utan några omständliga inlindningar eller omskrivningar. Just idag måste allt vara som vanligt.
– Är det uppfattat, Lena?
– Ja … eller nej …
– Sa du inte att ni lyssnade?
Nu är allt det lättsamma som bortblåst. Tillbaka är Yasmins professionella hårda ton. Lena ler. Kantigheten är precis vad hon behöver. Så att hon kan låtsas som om det inte finns någon morgondag.
– Jag ber om ursäkt, Yasmin. Nu lyssnar även jag.
– Pojken har sannolikt redan varit försvunnen i några timmar.
– Sannolikt?
– Bra att du är uppmärksam, men detta kommer att gå mycket enklare om du inte avbryter mig.
Lena himlar med ögonen åt telefonen. Orkar inte få fram några ursäktande ord eller en förklaring.
– Vi fattar, flikar Gerd in och vrider sedan häftigt på ratten.
Trots att Lena håller i sig trycks hon mot bildörren. Någon bakom dem tutar ilsket men det tycks gå Gerd helt förbi. Lena undrar om Gerd ens kollade att det var fritt innan hon kastade sig ut i det andra körfältet.
– Mamman trodde att pojken hade cyklat till skolan som vanligt, fortsätter Yasmin. Barnen i villaområdet samlas i närheten och tar sig gemensamt till skolan. Ett sådant där cykeltåg.
– Cykeltåg? upprepar Lena.
Gerd blänger på henne och Lena sväljer frågorna som bubblar i halsen.
– Det var först när klassläraren kontaktade mamman som hon insåg att sonen aldrig kommit till mötesplatsen. För att komplicera det ytterligare dröjde det nästan två timmar innan läraren ringde. Några oväntade sjukdomsfall fick samtalet att dra ut på tiden.
Gerd fångar Lenas blick och de ruskar på huvudena i samförstånd.
– Herregud, suckar Lena. Nu är klockan snart halv elva. Då har han varit borta i över tre timmar. Vad som helst kan ha hänt under den tiden!
– Som sagt, det komplicerar ert uppdrag.
– Vårt uppdrag? Kommer du inte att skicka ut några fler bilar? Vem är räddningsledare?
Irritationen får rösten att gå upp i falsett. Det här var inte rätt läge att frångå polisens arbetsmetod vid efterforskning av försvunna personer. Vad fan höll Yasmin på med?
– Enligt mamman är pojken livrädd för polisen. Ett stort pådrag skulle få honom att hålla sig undan. Så i det här skedet blir det ni som ansvarar för eftersöket.
– Vi?
En värmebölja har dragit in över Jönköping trots att det bara är slutet av maj. Polisen Lena Fredén sliter i den tryckande hettan men det som verkligen plågar henne är något annat. Blotta tanken på den annalkande pensionsavtackningen får Lena att vilja skrika rakt ut. Hur ska hon klara sig utan kollegan Gerd, som alltid funnits där i vått och torrt?
När en 10-årig pojke försvinner på väg till skolan beordras Lena och Gerd ut till platsen. Den prydliga villan i Habo har polisen besökt alltför många gånger. Mamman skyller blåmärkena runt halsen på en cykelolycka och Lena har svårt att hålla tyst.
Bilder på nakna barn anträffas i pojkens telefon och drar i gång en utredning där gränsen mellan offer och förövare är hårfin, där barn och unga manipuleras i kärlekens namn och där kopplingen till gärningsmannen finns närmare än Lena anar.
Bakom författarnamnet LM Schön döljer sig åklagaren och den före detta polisen Linda Schön. Yrkeserfarenheten märks inte minst i detaljerna som skapar en skrämmande realistisk skildring. Vilja av ondo är andra fristående delen i serien om Jönköpingspolisen Lena Fredén.
PERSONALENS FAVORIT PÅ AKADEMIBOKHANDELN
”Det här är en välskriven bok om unga kvinnors ( ickors) utsatthet. Lär känna Lena och hennes vapendragare ’Gäddan’. Gripande!! Om du bor i Jönköping med omnejd är denna ett måste! Nåja, även för dig ’utomsocknes’.”
Lilla Lotta, Jönköping City
www.stellarforlag.se
