9789188945860

Gastuber, damm och andra väsentligheter

Š Klas Berggren, 2020 Utgiven av Whip Media, Helsingborg, 2020 www.whipmedia.se Grafisk form och produktion: Whip Media Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-86-0

1 Jag flög omkring i lägenheten. Det var ingenting ovanligt, men det var ofrivilligt. Jag är ett dammkorn, och jag yrde runt därför att bostadens innehavare just satt sig i sin svarta skinnsoffa. För oss dammkorn är det synnerligen riskfyllt att uppehålla sig nära en människa, men det är mitt jobb. Dag som natt är det min livsuppgift att bevaka allt ägaren gör. Jag är säkerhetsvakt på myndigheten för Dammets Överlevnad (DÖ), och varnar mina meddammpartiklar för naturkatastrofer som uppkommer när varelser rör sig. I de fall fara föreligger brukar jag meddela detta genom en stor megafon. Ägaren av denna lägenhet heter Elias Yttergren. Han har bott här i många år, och även om han inte känner mig, så känner jag honom. Han sitter ofta i skinnsoffan och läser, ibland ur sina favoritböcker: Dr. Euler’s Fabulous Formula, Understanding Thermodynamics och Music, Mysticism and Magic.

För tillfället sitter Elias i skinnsoffan med en bärbar dator. De senaste veckorna har han suttit där dagligen, i timmar, och jag har varit tålmodig, men i morse var jag ovanligt trött och kunde inte låta bli att utropa: ”Inte j-omega-metoden nu igen!”

Blir ni förvånade över mina specialkunskaper? Jag bör påpeka att jag visserligen inte är civilingenjör som Elias, men år av bevakning har ändå gjort mig familjär med elkretsteorins vokabulär.

Dock erkänner jag motvilligt att jag inte vet vad j-omega-metoden

7

är. Jag hade gärna velat fråga Elias, men det går inte. Vi dammkorn talar på en frekvens utanför människans hörselområde, vilket gör att Elias är föga medveten om vårt samhälle och allt kaos han skapar.

Under några år beklagade jag mig över den tid han slösade bort framför datorn, men när han fick en medalj för ’utomordentlig design av livgivande kretsar’ insåg jag att han skapat något värdefullt, något komplicerat. Medaljen hänger numera på väggen och bebos av de allra förnämsta dammpartiklarna, vilka annars, och dedikationen från medicinteknikernas förening lyser upp lägenheten med sin guldfärg.

Jag såg på skärmen framför Elias. Den var full av kvadrater. En liten ruta överst, två under den, därunder fyra, åtta och sexton stycken ända ner till ettusentjugofyra kvadratiska rutor längst ner på skärmen. Tillsammans formade de ett träd, och i varenda liten ruta i det jättelika trädet stod en siffra med två decimaler.

Vissa av boxarna visade rött, och Elias klickade på en av dem. Ett litet kretsschema visade sig. Några resistorer, spolar och kondensatorer bildade en liten elektrisk krets, och Elias grep en penna och ett papper och började sätta upp en ekvation. Den innehöll symbolerna J, omega och X och han krafsade ner långa rader med tecken, skrev rad efter rad innan han nådde lösningen. Värdet på X. Han vände sig till datorn och skrev några kommandon i ett svart fönster och fick fram en förfrågan om lösenord.

Han kom in i programkoden, letade bland raderna och matade in sitt beräknade värde på X. Gick sedan tillbaka till bilden av komponenterna och jag kunde se att en resistor i kretsschemat antagit det nya värdet.

Den röda färgen på boxen hade försvunnit och som följd därav hade varenda siffra i hela trädet modifierats.

8

Jag satt troget kvar medan Elias upprepade proceduren för den ena röda boxen efter den andra. Detta hade jag sett många gånger, men nu var någonting annorlunda: Elias var sig inte riktigt lik.

Den envishet han normalt utstrålade var försvunnen, och jag undrade vad som stod på.

Elias hostade till och kastades in i en envis hostattack som fick mig riktigt orolig, och därefter andades han allt tyngre och tyngre tills han slutligen föll framåt och blev hängande över sin dator.

Han hade svimmat av.

Jag skämdes, för på sistone hade min befolkning ökat drastiskt, och jag vet att människor lider av starka dammsamhällen. Jag har alltid brottats med dubbla lojaliteter: Dels älskar jag Elias, men jag älskar också mitt folk. I stor mängd är vi inte nyttiga för Elias, det har jag förstått. Men att rädda en människa genom att förgöra oss själva vore att gå väl långt. Det vore ett brott mot min livsuppgift.

Således var jag tvungen att hitta en väg att rädda Elias utan att vi själva tog skada. Jag lyfte megafonen: ”Hallå”, ropade jag över lägenheten. ”Till samtliga invånare! Kan ni höra upp? Vi har en nödsituation av typen 2A. Var snälla och exekvera.”

Detta alarm är sällsynt. Det behövs endast i lägenheter som aldrig städas, där vi följaktligen bor så tätt att inte bara ägaren utan även vi själva riskerar att kvävas. Kan ni tänka er? Mitt folk hade kvävts tillsammans med Elias om vi inte hade gjort något.

Medborgarnas minne från säkerhetsutbildningen tycktes vara gott, för alla agerade omedelbart. Framför mig började dammet yra, och jag såg hur alla invånare på ett fantastiskt synkront sätt räckte ut tungan åt tre blommor som stod på fönsterbänken. Syftet var att stimulera deras syreproduktion, men det fungerade inte som tänkt, tyvärr. De blev irriterade. Bladen försökte vifta bort

9

oss. De gillar oss inte, det vet jag, för vi förstör både koldioxidtillförseln och syrehalten i rummet. Partiklarna snurrade vilt omkring blommorna, men utan resultat. Detta stoppade dock inte aktionen.

Dammolnet riktade in sig på Elias. Det bildade en virvel som svepte in honom, och inte bara det: Dammkornen var så talrika att de faktiskt lyckades lyfta honom.

Elias Yttergren vaknade till och började hosta. Och det bara fortsatte. Han hostade tills han kiknade, och hade dammet fortsatt virvla runt undrar jag om han hade klarat livhanken. Den hade jag inte hjärta att ta ifrån honom, och just som han lättat från soffan var det dags att upphöra med aktionen. Vi hade uppnått vårt dubbla syfte: Väcka liv i Elias och lufta oss själva. ”Tack kära medborgare!” mässade jag med kraft i megafonen. ”Vi har åter luft under vingarna. Ni kan återgå till era boplatser!”

Mina meddammpartiklar började långsamt sjunka ner genom luften. De lade sig till ro. Jag sänkte megafonen och återgick till min vardagliga syssla: Att bevaka Elias Yttergren. Kände mig tillfreds. Vi hade räddat både honom och oss själva från kvävning.

Det var inte utan stolthet jag konstaterade att det var vi, dammet, som hade räddat honom. Jag hade önskat att Elias förstod att det var jag som hade ordnat det. Hur viktig jag var för hans existens.

Jag satte mitt hopp till blommorna. Att de en gång fick förmågan att kunna tala om för Elias vad jag gjort för honom. Förresten, vill ni inte lära känna Elias blommor närmare?

Han har som sagt tre krukväxter: Den första är en porslinsblomma med gröna, kraftiga blad. Hon är slank, vacker och social med de andra blommorna, men inte med mig. När jag tilltalar henne verkar hon alldeles omedveten

10

om min existens. Den andra blomman är gul. Elias brukar irritera sig på att den ständigt kräver bevattning, men själv tycker jag att hon är trevlig. Hon accepterar min existens och vi pratar ibland.

Dessutom är hon gladlynt. Den tredje blomman är Elias favorit: Det är en begonia, tämligen slank, med röda blad som är harmoniskt fördelade över de livfulla grenarna. Den är oerhört stolt.

Från krukan hänger två tvinnade tunna rep, ett på vänster och ett på höger sida, rep som Elias använder för automatisk bevattning.

Jag har ingenting emot denna begonia, men hon verkar tyvärr avsky mig. Jag hoppas få henne att vekna, skulle gärna rädda henne ur en nödsituation om tillfälle uppstår. Även efter att min befolkning lagt sig till vila fortsatte Elias att hosta. Han reste sig och började fäkta med armarna. Masade sig iväg till fönsterbänken. Flåsade betänkligt trots den ringa ansträngningen, och bröstkorgen arbetade tungt.

Trots det var han en smal man. Hans kropp var gänglig och han var klädd i en enkel skjorta och manchesterjeans. Håret var kortklippt, konventionellt, och stilen avvek inte på något sätt från andra män i hans ålder och yrke. ”Jag känner mig alldeles otroligt sugen på syrgas”, sa han och tryckte upp de tjocka, runda glasögonen på näsan. Han kliade sig på hakan som om där fanns skägg. Man kunde ana en saknad, en tomhet, och fråga sig om han talade till sig själv eller till blommorna.

Elias ställde sig vid fönsterbänken.

Jag känner mig konstigare än någonsin, tänkte han. Jag har hela livet andats utan problem. Men nu vill jag ha syrgas. Syrgas i massor. Vida mer än jag har. Vad är det som händer?

Han tittade på krukväxterna. De såg också trötta ut.

Brukade inte växter bli glada av att man andades på dem? Gav

11

det inte koldioxid, som de använde till att producera syre? Precis det han behövde.

Han såg på den röda Begonian och böjde sig ner över den. Andades med medvetet tunga utandningar, som alla tycktes tunga att genomföra, men Begonian reagerade inte och Elias gav upp.

Han kliade sig i håret. Verkade tänka att både syre och koldioxid kunde fås utifrån, och sträckte sig mot fönstret. Han öppnade det.

Men ingenting hände. Han fick sig inga syremolekyler till livs, han andades inte lättare, växterna såg inte gladare ut.

Han skärskådade dem. Såg att de alla vände sina blad bort från lägenheten. ”Ni menar att jag ska ge mig ut och söka?” frågade han och tittade tankfullt ut genom fönstret.

Jag suckade. Varför lärde sig inte Elias att blommorna var utanför hans värld? ”Bra idé!” sa Elias som om han trots allt hade hört dem.

Med tunga andetag gick han till hallen och satte på sig skor och jacka innan han vände sig mot växterna: ”Tack för tipset. Jag går ut och letar syre!”

Han tog tunnelbanan till Slussen. Klev ut på Södermalmstorg, en plats lika god som någon för den som är pionjär inom syresökning.

12

2 Jag gick en sväng runt Södermalmstorg utan att riktigt veta hur syrgas ser ut. Tyvärr hittade jag ingenting, men jag tappade inte modet. Styrde stegen till Götgatan och vidare ner till Hornsgatans långa raka stråk genom Södermalm. Solen sken i min rygg. En ljus dag som denna var det mycket folk i rörelse. Det var trångt på trottoaren och jag inrättade mig i det flöde av människor som rörde sig bort från Slussen. Mot oss strömmade lika många människor åt andra hållet. Risken att krocka höll oss alla i ett välordnat led.

Bortom Mariatorget, i närheten av Zinkensdamms tunnelbanestation, snubblade jag till. Ena foten hade fastnat tvärt på något och jag fick kämpa med armar och ben för att behålla balansen.

När krisen var över tittade jag ner. På marken låg ett ting, en metalltub, och den måste ha legat på lur och inväntat min ankomst, för metallskrot i den här storleken var ovanligt på gatorna.

Vem hade slängt detta? Här i centrala Stockholm? Och hur i hela världen var det möjligt att endast jag i denna trängsel hade snubblat över tuben? Den var stor.

Min fot hade fastnat hårt. Jag hade svårt att få loss den och böjde mig ner för att befria den.

Tuben påminde mig om dykning. Den var illa medfaren, endast flagor av färg återstod, men den hade en gång varit röd. Jag vred på den och hittade en sliten text: ’Oxygen’ stod det.

Vilken tur! tänkte jag. Det var alltså inte svårare än så att hitta syrgas?

13

På tubens topp satt en slang, och jag ville omedelbart sätta den till munnen, men sansade mig. Såg mig omkring. Stressade människor passerade hela tiden, men ingen tycktes lägga märke till vare sig mig eller syrgastuben, så jag grep den och ställde den som en raket på en avfyrningsramp innan jag sträckte mig efter slangens ände.

Jag tvekade igen. Vad skulle folk tycka?

Min längtan efter syrgas tog dock överhanden. Jag kunde inte stå emot. Stoppade djärvt slangen i munnen.

Jag sög, men inget hände.

Flackade runt med blicken och fick syn på den lilla ratten på tubens topp. Jag vred, vred och vred medan jag sög, men inte ens med ventilen fullständigt öppen fick jag mig något till livs. Tvärtom. Min andhämtning var tyngre än någonsin.

Jag drog ut slangen ur munnen och kippade efter andan. Slängde den i backen med en smäll, möjligen onödigt hårt, men visst var jag besviken. ”Den är tom!” ropade jag högt.

Jag lade reflexmässigt handen för munnen. Började skämmas.

Vad skulle folk tro om de såg mig stå med en stor syrgastub på öppen gata, pratande högt för mig själv.

Men ingen tycktes ha märkt något? Strömmen av människor åt båda håll fortgick oavbrutet. Inte en enda av dem hade sett eller hört mig. Det var som om jag inte fanns.

Instinkten sa mig dock att jag borde behålla tuben. Den hade nästan blivit min frälsare, men vi hade fallit på mållinjen. Men, tänkte jag, en tom tub kan förvandlas till en full tub, och jag lyfte den med viss möda och lät den vila mot överkroppen.

Började gå mot Zinkensdamms tunnelbanestation, och tänkte mig att jag satt med tuben i knäet framför datorn medan jag

14

googlade efter platser som erbjöd påfyllning. På något konstigt sätt genererade denna utnötta tingest ett lugn och ett hopp som fick mig att sakta ner på stegen, att bättre insupa världen. Det var fortfarande ingen, absolut ingen, som såg mig, och det kändes egentligen skönt. Jag slapp nyfikna skratt. Frågor om vad jag bar på.

Lugnet fick mig att flanera. Jag tittade in i de originella butiker som jag förr inte hade brytt mig om. Tänkte att Hornsgatan måste vara de udda ämnenas Mekka.

Jag stannade till vid ett skyltfönster. Därinne stod ett foto och log. En elegant herre i grå kostym och hatt och en kvinna i en färgglad kjol och vågigt axellångt hår tittade på mig som om de försökte syresätta mig. De höll om varandra och såg lyckliga ut.

Bakom bilden, inne i lokalen, såg jag en tjej med pagefrisyr. Hon stod vid en disk och bakom henne hängde mängder av kläder uppdelade på två nivåer. För närvarande betjänade hon ingen, hängde endast trött med armbågarna över den röda disken. Hon verkade uttråkad.

Till höger fanns entrédörren, omgiven av en vilsam grön färg, och jag ville av någon anledning lägga denna plats på minnet och tittade efter gatunumret. Ovanför dörren stod det 75. Det var Hornsgatan 75 och en skylt berättade att här huserade Chicago Swing Dance Studio.

På dörren satt en annan skylt: ’Vi ger ox i tillvaron!’ sa den.

Ox? tänkte jag. De måste mena oxygen. Syre. ”Det finns luft här!” utropade jag, och släppte ena handen om syrgastuben och balanserade den mot överkroppen medan jag öppnade dörren. Dörrstängaren var kraftfull, men jag motade dörren med ryggen medan jag sidledes tog mig in i lokalen, balanserande syrgastuben mot magen. Det blev trångt och krångligt, men jag kom in utan skråmor.

15

Rummet var smalt, bestod av garderoben till vänster och några väggfasta stolar till höger. Golvet var täckt av en gul matta som ledde fram till en trappa. Den pekade rakt ner i underjorden. Vad kunde det finnas därnere?

Jag vände mig till tjejen i garderoben. Hon med pagen. Hon hade sträckt på sig och avslöjade att hon hade en röd kjol. Hon hade bytt position och stod med armarna hängande utmed sidorna. Såg nyfiket på mig, öppnade munnen för att säga något, men jag hann före: ”Har ni syrgas här?” frågade jag.

Hon skrattade till. ”Syrgas?” sa hon och lade händerna på bänken mellan oss. ”Det var en ovanlig fråga.”

Hade jag gjort bort mig? Jag kände hur det hettade i kinderna, ville helst vända och gå, men syrebristen drev mig att fråga vidare. ”Visst har ni det?” sa jag. ”Det står på dörren.” ”På dörren?” sa hon förvånat. ”Ja. Det står ’Vi ger ox i tillvaron’.” ”Jaså skylten!” sa hon och sträckte på sig. Tittade klurigt på mig medan hennes öron blev röda. Med en släpig, frågande rörelse pekade hon på syrgastuben. ”Menar du att du vill ha den där fylld?” sa hon. ”Ja, jag tänkte att ni kanske har syre?” sa jag. ”Jag behöver det verkligen …”

Jag försökte le. Hoppades att denna tjej var lika snäll som hon såg ut. Men mina förhoppningar sjönk när hon skakade på huvudet. ”Tyvärr ger vi inte ox på det sättet”, sa hon.

Jag slog ut med armarna. ”Men vad ska jag göra? Jag måste ha det.”

Pagetjejen stramade upp sin röst.

16

”Vi förmedlar inte syrgas.” Hon drog ett djupt andetag. ”Men …”, hon talade långsamt, tycktes väga varje ord på guldvåg, ”… vi … genererar ox.”

Jag kände att denna tjej ändå hade det jag behövde. ”Jag trodde ox betydde syrgas?” sa jag försiktigt.

Pagetjejens öron var fortfarande väldigt röda. Jag förstod att det var något speciellt med henne. Funderade intensivt medan jag försökte hålla samtalet igång. ”Jag behöver inte ren syrgas”, sa jag medan jag sneglade förundrat på henne. ”Det går bra med utspätt också. Luft alltså. Jag kan nöja mig med luft.”

I ett kort ögonblick av klarhet kom jag på vad som var konstigt. ”Du är den första som ser den här tuben!” sa jag glatt.

Pagetjejen tittade ner i golvet och förblev tyst några ögonblick för länge innan hon tittade upp med ett bestämt ryck. ”Jag använder det också!” sa hon och pekade på en svart slang bredvid hennes kassaskrin. Hon hade blivit förlägen. Jag tittade på slangen. Dess ände vilade mot bänken. Det gick inte att se vart den ledde, den försvann ner mot golvet. ”Jag tycker att du ska börja dansa hos oss”, sa Pagetjejen.

Jag var nära att säga ”du går ifrån ämnet”, men lät bli. Jag stod stumt alldeles stilla och tittade, tänkte intensivt och försökte famla fram ett svar på dansfrågan medan jag satte ner tuben på golvet.

Den började kännas tung. ”Dansa?” sa jag. ”Det är bristen på syrgas som är problemet. Jag kan inte se vad det har med dans att göra?”

Det kändes som om pagetjejens ögon röntgade mig. ”Vilket verkar roligast?” sa hon. ”Att dansa med oss eller att leta syre på stan?”

Jag försökte förstå vad hon babblade om. ”Hur ska jag få tag på

17

syrgas?” envisades jag. ”Du är den enda jag träffat som använder det. Hur hittar man det?”

Jag flåsade medan jag inväntade svaret, men hon förblev tyst. ”Att dansa hos er”, sa jag, ”vad har det med vår diskussion att göra? Jag är ute efter luft.” ”Jag försäkrar dig”, sa Pagetjejen, ”att du kommer att lägga bort den där manicken för gott när du har dansat ett tag.”

Hon verkade onekligen en aning vrickad. Var detta ett försök till bedrägeri? Om hon inte hade sett så snäll ut skulle jag redan ha lämnat lokalen. Men mot allt förnuft sa jag: ”Vilka danser har ni?” ”De flesta dansar lindy hop. Den hade sin storhetstid på tjugotill fyrtiotalet, men nu har den blommat upp igen.” ”Jag har aldrig hört talas om den.” ”Förr kallades det jitterbugg!”

Jag visslade till. ”Du vet vad det är?” sa Pagetjejen glatt. ”Precis: Det är den glada dansen vi ser på gamla fyrtiotalsfilmer!”

En lockelse grep tag i mig, en lockelse så stark att jag glömde mitt ärende. Jag var beredd att lyda hennes råd.

Hon lade huvudet på sned. ”Räck mig din tub”, sa hon. ”Så att du får handen fri till att skriva in dig på kursen.”

Jag blir lätt paralyserad av söta kvinnors uppmaningar, och när hon sträckte båda händerna över disken lyfte jag upp tuben och lät den försiktigt landa i hennes famn. Hennes händer sjönk en aning under dess tyngd, men snart fick hon kontroll över den och lade ner den bakom disken. Det skramlade till en aning, metall mot metall. ”Har du fler tuber?” sa jag förvånat och pekade rakt ner på bänken mellan oss.

18

”Fråga inte så mycket!” sa hon. ”Det där är folks privata tillhörigheter.”

Hon höll en penna rakt framför min näsa och jag kunde inte motstå frestelsen att gripa den. Jag skrev ’Elias Yttergren’ längst ner på en lista. Gav tillbaka pennan och blocket och följde stumt alla pagetjejens rörelser.

Från våningen under hördes ljuva toner. ”Vad är det för musik?” sa jag.

Pagetjejen log. ”Det är Bing Crosby.”

Hon pekade på min jacka. ”De har precis börjat därnere så var snäll och ge mig dina ytterkläder.”

Jag fick en röd plastbricka med ett nummer på. Stoppade den i bakfickan och gick till trappan medan Bing Crosbys sång växte sig allt starkare.

Jag vände mig om. ”Vad heter låten?” ”Det är Down the old ox road”, sa Pagetjejen och hennes röda kjol lyste med en styrka som snudd på bländade mig.

Jag tog några första stapplande steg, men föll snart in i takt med musiken. Jag skred högtidligt nedför den gula trappa som skulle bli porten till min himmel och mitt helvete. En del säger att Helvetet ligger nedåt, men jag tror att det kan vara tvärtom. Nere i djupet finner man Himlen.

19

3 Halvvägs nedför trappan öppnade sig danslokalen. Jag såg eleverna och lärarna på dansgolvet, men behövde passera en bardisk och några sammetsröda soffor innan jag kunde ansluta mig till dem.

En rad män stod på ena sidan och en rad kvinnor på den andra.

Jag ställde mig bland männen och tittade på läraren framför oss.

Han var lång och smal, hade en åtsittande tröja och lustiga byxor.

Visade sig heta Måns.

Han stod med ryggen mot oss medan han långsamt utförde danssteg. Alla i raden försökte härma honom. ”Steg, steg, trippelsteg”, mässade Måns.

Efter en stund hade jag fått in stegen. Då flyttade jag genast uppmärksamheten till intressantare saker. Rakt fram, på andra sidan rummet, stod en rad tjejer. Fägringen sköljde över mig med sin färg- och formrikedom och jag blev så tagen att jag inte märkte att Måns gått iväg till dj-båset för att sätta på musik.

Tonerna som strömmade ur högtalarna fick raden av tjejer att börja gunga. Jag frapperades av den underbara åsynen, alla kjolar, höfter, hår. Håren fanns i fler varianter än jag någonsin anat och alla rörde sig med musiken. Tofsar, pager och flätor rörde sig glatt och elektrifierade hela rummet.

Jag var chockerad över det som hände, för termodynamikens första huvudsats säger att energi inte kan skapas. Ändå såg jag att det hände.

Jag tänkte att eftersom termodynamikens första huvudsats inte

20

gäller på denna plats skapades oanade möjligheter. Man kunde göra en evighetsmaskin. I denna lokal kunde den skapas och bli vår lycka. En evighetsmaskin som tog oss alla till Himlen.

Jag gled över till den rumsliga njutningen. Antalet varianter av kjolar, klänningar och hår var häpnadsväckande, fick min haka att falla och min lust att svämma över.

Visst var det underbart, men också kaotiskt. Hur gjorde man för att njuta utan att något gick till spillo? Det borde gå att gruppera tjejerna på något sätt? Skapa ett överblickbart system.

Jag svepte med blicken över dem och när den nått allra längst bort hajade jag till: Vilken skönhet! Från sidan såg jag henne dansa. En fläta började strax ovanför hennes öra och hängde ner över hennes byst och mage. Den var verkligen lång. Tyvärr kunde jag inte avgöra om det fanns en fläta på andra sidan också, men den fläta som definitivt existerade orsakade ilningar i min kropp. Jag svepte med blicken upp och ner över henne och registrerade en kjol med mörkröda och svarta rutor samt ett par röda skinnskor. Mina ilningar fortsatte och jag flyttade blicken till hennes ansikte. Hon hade en välformad näsa som pekade en aning uppåt och en diskret mun som var svagt målad med läppstift.

Musiken stördes abrupt av ett tjutande ljud som härrörde från en dörr alldeles bakom den underbara flätvarelsen. Den slogs upp på vid gavel och in kom en stark vind. Flätvarelsen ansattes hårt, och nu bekräftades misstanken att hon hade två flätor: De stod rätt ut och pekade mot dörren.

Dubbelflätan stannade till och tittade förvånat i hårets riktning, men ingen annan reagerade. Jag gjorde en ansats att gå fram och stänga dörren, men innan jag tagit första steget slog den igen med en smäll. Dubbelflätans hår gick ner i energi och hon började åter

21

röra sig till rytmerna som seglade runt i rummet. Det var Josephine Baker som sjöng.

Musiken tonade ut och Måns ställde sig bredvid lärarinnan.

Hon hette Karolina. ”Nu tänkte jag att ni skulle para ihop er två och två”, sa hon och tittade sig om som om hon räknade oss. ”Ja, det är lite för få män här idag”, sa hon och vände sig mot ringen av tjejer, vred sig runt i en svängrörelse och armarna for ut som en parasoll, ”men var inte oroliga tjejer, för vi kommer att rotera. Om ni inte har någon att dansa med nu, så får ni det snart. Vi byter danspartner med korta mellanrum, och alla kommer att få prova.” ”Leta reda på en partner”, sa Måns.

Jag blev orolig. Förväntades jag göra något? Bjuda upp? Jag såg mig omkring. Allt som hände på denna plats stämde med termodynamikens andra huvudsats, den som statuerar att oordningen i universum oavbrutet ökar. Det var förtroendeingivande, men känslan var endast temporär, för allteftersom fler och fler par bildades ställde de sig ordningsamt i en ring. Detta medförde att oordningen minskade. Jag observerade alltså för tillfället något som motsade termodynamikens andra huvudsats. Jag var förbryllad. Rent allmänt kändes detta ställe häpnadsväckande konstigt, och ändå hade jag inte ens börjat dansa.

Jag stod kvar på min plats medan de andra bildade par. Det var som om skorna hade klibbat fast i dansgolvet.

Många killar och tjejer gick med självsäkra steg emot varandra.

Jag försökte ta ett steg framåt men upptäckte att skorna verkligen hade klibbat fast i golvet. De var omöjliga att lyfta, det gick inte att komma loss. Jag stod kvar medan rodnaden invaderade mig.

De flesta andra bildade par medan de kvarvarande tjejerna sneglade åt mitt håll, men en av dem var mer bestämd och rörde sig

22

snabbt mot mig. Hon hade en gul klänning, såg glad ut och log medan hon tuggade diskret på ett tuggummi. ”Ska vi pröva?” sa hon.

Hon ställde sig bredvid mig, i den cirkel av elever som bildades runt dansgolvet. Det var stökigt i rummet och jag förstod att det skulle ta ett tag innan lektionen kunde börja. Jag blev allt nervösare när Gulklänningen inte sa något, och till slut bröt jag tystnaden. ”Ursäkta, vet du om syrgastub är tillåtet härinne?” ”Syrgastub?” upprepade hon och skrattade till. ”Ja precis. Jag letade syre hemma”, sa jag, ”men jag hittade inget, så jag gick ut och letade och då råkade jag passera Chicago. Det var rena slumpen. Tur att jag såg skylten på dörren.” ”Vad då? Vilken skylt?” sa hon och började fnittra. ”En skylt på entrédörren, i höjd med handtaget: ’Vi ger ox i tillvaron’ står det.”

Hennes fnitter bara växte. ”Såg du den?” frågade jag medan hon försökte kväva fnittret, som ville övergå i ett stort skratt. Hon klarade det och var på väg att säga något, men då klappade Måns hårt i händerna. Allas blickar vändes mot mitten av salen. Sorlet sjönk i styrka. ”Ställ er framför varandra likadant som jag och Karolina gör”, sa Måns och ställde sig mittemot henne, ”och då är det lämpligt att ni står en aning förskjutet så att ni inte krockar med fötterna. Sedan lägger ni handen på tjejens rygg.” Han lade sin hand på Karolinas rygg och förde den upp och ner mellan hennes skulderblad och rumpa, ”inte för högt och heller inte för lågt, vilket kan uppfattas som stötande”, sa han medan han tog tag med vänsterhanden i Karolinas fria hand. ”Denna hand”, sa han och rörde deras kopplade händer för att förtydliga vilken han menade, ”denna hand håller man ganska löst i. Den är inte viktig för förningen. Förningen

23

sker istället genom den här handen”, sa han och viftade med den hand som nyss legat på Karolinas rygg.

Jag härmade Måns, och jag och Gulklänningen stod beredda att börja dansa. Jag sneglade på tjejerna i salen. Vilka guldkorn det fanns! Allihop var de guldkorn. ”Vi prövar att helt enkelt gå framåt”, sa Måns till männen och gick själv framåt. Karolina följde honom med ryggen i färdriktningen. Det såg lekande lätt ut. ”Vi kör utan musik denna gång”, sa han. ”Killar, kom ihåg att tjejerna inte har ögon i ryggen”, sa Karolina. ”Ni måste se upp så ni inte krockar med någon framför er.” ”Jag räknar in”, sa Måns. ”Ett och två; ett, två tre, fyr.” Han började göra grundsteg medan han långsamt rabblade: ”Steg, steg, trippelsteg; steg, steg, trippelsteg.”

Jag lyfte oroligt på vänsterfoten. Till min lättnad lossade den från golvet. Jag tog några steg. Klistret under sulorna var borta.

Det fungerade! Gulklänningen följde mig! Vi trampade inte varandra på fötterna. Jag kände hennes kroppsvärme, tänkte på en elektrisk krets med låg resistans. Det var en skön ström som flöt och den genererade onekligen spänning. Jag sjönk in i trance och rörde mig automatiskt. ”Bra!” sa Karolina medan hon tittade runt i salen. ”Vi stoppar ett ögonblick, för nu ska vi göra vår första rotation.” Hon fångade några tjejers blickar. ”Vi gör så att ni tjejer tar ett steg åt höger”, sa hon och reste handen i luften och svepte den i högerrotation.

Gulklänningen lämnade mig. Jag lade märke till en gul väg på golvet där vi dansat. Den täckte bara några meter, de få meter vi hade rört oss tillsammans, men den var klargul, tydlig. Jag stirrade efter Gulklänningen, följde varje steg hon tog, men såg ingen gul väg bildas.

24

En tjej med grön kjol syntes i min ögonvrå. Jag drog blicken från golvet och tittade. Hennes höfter svängde vackert ut från den smärta midjan, hennes byst var fyllig men inte överdriven, hennes ögon lyste klart. Håret var mörkt och tjockt och vällde ner mot axlarna och vidare ända ner till midjan. Det låg både framför och bakom henne och tycktes vilja omfamna mig.

Denna aning förstärktes när hon kröp alldeles intill mig innan jag ens hunnit lyfta högerhanden.

Lärarna dröjde en smärre evighet med att sätta på nästa låt, och jag sökte efter något att säga till Grönkjolen. ”Känner du nån som använder syrgas?” sa jag trevande. ”Syrgas?” sa hon och skrattade till. ”Ja, såg du om nån lämnade sin syrgastub i garderoben?” sa jag med aningen självsäkrare röst. ”Vad löjligt!” sa Grönkjolen och det var som om hennes kroppsvärme blev ännu skönare trots att hon inte förstod mig. ”Syrgastub? Ni killar ska alltid försöka vara så fyndiga. Var dig själv istället.”

Jag sökte ett svar. ”Du gillar alltså inte syrgas?”

Hon skrattade lent. ”Ge dig! Kan vi inte bara prata som normala människor.”

Hennes kurvor fortsatte värma mig. Hon var så skön att jag ville vara kvar i hennes närhet trots att hon inte fattade ett jota av vad jag talade om.

Jag kände mig plötsligt torr som fnöske. Jag var torr som halm och denna tjej var het. Hennes former sände vågor av lust genom mig, så starka att det skulle räcka med en gnista för att få mig i brand.

En låt nådde våra öron. Den var väldigt glad och uppsluppen,

25

dansant, och bestod endast av en enda textrad: Follow the yellow brick road.

Frasen upprepades gång på gång: ”Follow the yellow brick road, follow the yellow brick road”, ljöd den hela sången igenom.

Jag förde Grönkjolen. Hon följde, följde mycket mjukt och medan jag njöt av hennes sensualitet fick jag se en tjej i svart. Hennes ögon gnistrade och innan jag fattat vad som hände hade en gnista flugit genom luften och landat på min rygg. Att känna Grönkjolens kropp mot min och samtidigt se alla vackra flickor blev mig övermäktigt. Gnistan fick fäste i min kropp och bildade en liten låga.

Lusten gav den mer syre och det dröjde inte förrän min snustorra halm stod i lågor.

Jag vädrade med näsborrarna. Det luktade bränt och jag hoppades innerligt att Grönkjolen inte märkte något. Det var pinsamt, och elden bara växte. ”Brinner det nånstans?” sa jag för att avleda från min egen skuld. ”Brinner?” sa Grönkjolen och var nära att stanna upp av förvåning. ”Rotera!” ropade Karolina från mitten.

Grönkjolen såg förvånat på mig medan hon tackade, och jag började slå med händerna mot lågorna på kroppen och lyckades med intensivt arbete att släcka dem.

Jag såg mig om, men ingen tycktes ha märkt händelsen. Långt bort i salen såg jag Dubbelflätan med den rutiga kjolen. Hon lämnade sin danspartner med ett par stolta steg, men på det tredje steget sjönk hennes axlar ihop och hennes tunga for överraskande ut ur munnen medan hennes kinder skakade av luften som lämnade henne. Hon såg ut som en hopsjunken potatissäck.

Jag tänkte att inte heller hon verkade ha det speciellt lätt.

26

Jag dansade med alla möjliga. En enkelfläta, en page, en dubbeltofs och en snagg. Musiken var Bing Crosby, mycket drömmande, och jag urskiljde orden Sweet and Lovely flera gånger. Detta fick mig av någon anledning att tänka på hår och kjolar, en fin stimulans medan dansen flöt allt bättre.

Dubbelflätan var snart framme hos mig. Nästa dans skulle det bli vi två, men problemet var att lektionen var nästan slut. Jag såg på väggklockan att tiden var knapp, och började oroa mig för att vi inte skulle hinna. Det vore en smula elakt av det där uret att signalera avslut innan jag fått dansa med Dubbelflätan.

Jag behöll blicken på det i ett försök att blidka det, och jag tror att det hade effekt, för Karolina ropade: ”Rotera!”

Dubbelflätan släppte snabbt sin partner. Själv gjorde jag detsamma och tackade kort. Jag kunde inte låta bli att kasta en tacksam blick på väggklockan innan hela min nyfikenhet vändes mot rödrutekjolen. Denna spännande varelse. Hon kom gående med bestämda steg. Räckte självsäkert fram handen. ”Felicia!” sa hon medan vi skakade hand. ”Elias”, sa jag.

Nu fick jag inte sjabbla bort mig. Måste verka trevlig och självsäker. Två gånger i rad hade jag gjort mig till åtlöje genom att fråga om syrgastub. Jag hade inte råd med ett felsteg till. Jag sökte efter något annat att säga. ”Musiken glöder ikväll!” sa jag.

Felicia skrattade. ”Ja, jag såg det!” ”Vad menar du?” sa jag medan jag kände rodnaden komma. ”Ni män tappar visst alltid huvudet när ni får en snygg tjej i era armar.”

27

Hon tittade bort mot Grönkjolen. ”Jag såg nog gnistan på ditt fnöske. Och du brann lätt!” ”Du märkte det?” sa jag skamset och suckade. Hoppet försvann om att ingen sett mina brinnande kläder. ”Du verkar uppmärksam”, lade jag till. ”Det slog ju flammor om dig!” sa Felicia retsamt. ”Du tände verkligen på den tjejen.” ”Du är också het …”, började jag, men resten dränktes av Felicias glada skratt. ”Ska vi dansa?” sa hon.

Felicia följde så lätt att jag gled in i trance. Låten pratade till oss i upp- och nedgående vågrörelser och kom in i våra kroppar.

Försatte oss i total resonans. Jag tänkte att Felicias flätor verkade ha oerhörda krafter som elektrifierade allting, att de verkade ha förmågan att driva in mig i gudomlig harmoni utanför mitt eget förstånd.

Musiken tonade ut. Karolina började prata från mitten av dansgolvet. Hennes röst var trevlig, men för tillfället ville jag inte höra den. ”Ja tyvärr, mina vänner. Vi måste bryta”, sa hon. ”Tiden går fort och det är dags för Måns och mig att tacka er.”

Motvilligt slutade jag dansa.

Några elever började applådera lärarna och jag och Felicia föll in.

Jag sneglade på henne. Hennes handklapp var artiga och sofistikerade. Flätorna pekade menande mot mig och sände underbara strömmar.

Ljuden mojnade och Felicia sa: ”Tack för idag. Vi ses nästa gång. För du kommer väl?”

Jag rös av välbehag. Hennes röst ökade min höga flätpirrsnivå ytterligare.

28

”Absolut!” sa jag. ”Vi ses!”

Hennes flätor svängde medan hon avlägsnade sig. De drevs av hennes kjol, som tycktes styra hennes höfter att bilda vackra harmoniska svängrörelser. Hela systemet hölls igång av flätornas pendlande.

Hur hade en sådan underbar dansharmoni varit möjlig? Jag ville känna den igen.

29