9789188945815

Sägnen om Amornia bok 2 Den rÜda spiran J. F. Wren

Š J.F. Wren, 2020 Utgiven av Whip Media, Helsingborg, 2020 www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Omslagsbild: Anton Tolstobrov Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-81-5

P rolog I BEGYNNELSEN VAR det öde på den plats som de två sinnena

skapat. De fyllde sakta den värld de för ögonblicket ägnade sitt intresse åt. Växter, vattendrag, berg och djupa dalar. De bägge, som var den allena rådande existensen, fick sakta sällskap av fiskar i vattnet, djur på land och till sist även människor. Med de sistnämnda var de villrådiga. Det behövdes ett väsen för att se till dessa enkla människovarelser. De frambringade gudar som människorna kunde tillbedja. Dessa gudar skapades som ledare för de olika folkslagen man gett liv. Gudarna var åtta till antalet, fyra kvinnliga och fyra manliga. När så allt var klart lämnande sinnena denna värld för att skapa ytterligare en.

De åtta gudarna levde i symbios med sina folkslag. Var och en hade valt det folk de ansåg sig vilja styra över. Eira, som var den gudinnan sinnena hade skapat först, levde med sitt folk i väst.

Landet som befolkades av hennes skyddslingar hade hon döpt till Thulisien. Livet i Amornia, som världen hette, var behagligt och de olika folken levde i fred och endräkt. Århundraden gick och livet blomstrade. Så en dag högt upp i bergen i norra Nazarien, där guden Moros levde med sitt folk, hände något. En natt när den behagfulle guden låg till sängs kom en röst till honom. Rösten förtäljde det orättvisa i att han, den fagraste och gudomligaste av dem alla, inte fick den tillbedjan han förtjänade. Rösten sa honom att han behövde se till att hans folk offrade sig själva till hans ära. Det var början på det skräckvälde som uppstod i landet i öst. Befolkningen kuvades och de präster Moros valt ut gjorde dagliga människooffer.

11

När de övriga gudarna blev varse om sin broders tilltag vredgades de. Detta var en hädelse mot allt levande och fick inte fortgå, de sju gudarna vände sig mot sin broder. Det blev början på en utdragen schism mellan de gudomliga. Striden slutade inte förrän de två sinnena som skapat dem varseblev kriget mellan sina skapelser. Existenserna förvisade alla till en obebodd ö. Ön blev med tiden känd som Gudarnas ö bland människorna.

Med gudarna borta blev först befolkningen villrådig. Åren gick och prästerna i de olika länderna höll minnet av sina gudar levande. I Nazarien fortsatte offren till den förvisade guden. Prästerskapet blev en maktfaktor. Prästernas envälde bröts inte förrän den dag då en ädling tog makten över armén och startade den dynasti av onda härskare där Naz-Halham, ättling i många led till den förste ädlingen nu styrde det arma folket med järnhand.”

12

1

Vigar Sverige, november 1887 I DE NORDLIGASTE delarna av Sverige låg några illa medfarna

hus vid Muonioälvens strand. Nu i november var det bistert och kallt. Röken låg som ett täcke över den lilla sänkan där husen stod tätt. Gamla Marja, den lilla byns jordemor, hade förutspått snö och kyla till kvällen. I det mest medfarna huset bodde det relativt nygifta paret Liisa och Helmi. De unga tu hade gift sig vid vårdagjämningen och nu var deras första barn snart här. Nedkomsten väntades vilken dag som helst och Liisa var mest sängliggande. Havandeskapet var besvärlig för den unga kvinnan.

Det lilla huset, som låg en bit från byn Parkajoki, hade de fått ärva efter Helmis farföräldrar som gått ur tiden några år innan, stugan hade sedan stått och förfallit. Torpet var byggt med enkla medel och bestod av grovhyvlade stockar till väggar och tak.

Yttertaket var tätat med mossa och jord. Liisa hade ägnat flera månader åt att få tätt i sprickor i väggarna och nu drog det inte så mycket längre. Stockarna var grånade av ålderdom och den lilla boningen hade bara ett litet fönster. Mitt i det enda rummet fanns en gammal järnspis som fungerade både som värmekälla och matlagningsplats. En illa murad skorsten ledde upp genom taket. Längs takbjälkarna hängde mängder med torkad fisk som samsades med runda brödkakor. Placeringen gjorde det svårt för råttor och möss att komma åt godsakerna.

13

Liisa var igång med kvällsvarden. Skymningen kom tidigt så här års och snart skulle hennes käre make vara hemma ifrån skogen. Hon hade tillagat en mustig svampsoppa på skörden de bärgat tidigare under hösten. Till det skulle han få en bit av det dyra rågbrödet. Hon kände sig stor och otymplig och önskade inget hellre än att få föda nu.

Efter måltiden satt det unga paret kvar en stund och språkade om möjligheten för Helmi att söka sig till järnvägsbygget. Bolaget skulle inleda etappen mellan Långsele och Vännäs för att sedan fortsätta till Boden. Det behövdes mycket folk till bygget med banan. Att vara rallare var tungt och farligt men det skulle ge dem en god inkomst. Problemet var bara att Helmi skulle bli borta från sin fru många månader i sträck och hon skulle bli helt ensam med det lilla nyfödda barnet. Avståndet till Långsele var även det avskräckande. Man kunde färdas ned längs älven till Haparanda och därifrån ta ett skepp längs med kusten, men det var en vansklig resa. ”Jag får allt bli hemmavid, det kan ju hända att jag kan ta anställning senare när de kommer längre norrut. Tanken är ju att den ska gå ända till Boden”, sa Helmi och log mot sin vackra fru.

Samtalet gled över till den förväntade nedkomsten. ”Det kan inte dröja länge nu, min kära. Snart ska du se att det är barnskrik i stugan.”

Helmi tittade på sin unga fru och försökte muntra upp henne.

Som om deras tal utlöst det satte första värken igång. Liisa stönade till, böjde sig och höll händerna över magen. ”Skynda dig, hämta jordmor! Jag tror nog den lille kommer nu.”

Helmi flög upp från sin stol och skyndade fram till henne. ”Är du riktigt säker? Ska jag springa nu på en gång?”

Liisa stönade, smärtan var outhärdlig, men med hårt sammanbitna käkar lyckades hon väsa fram: ”Skynda dig, Helmi.”

14

Helmi blev förvirrad och visste inte riktigt vart han skulle. Sedan kom han på. Han slet åt sig den tjocka arbetsrocken, drog på sig stövlarna och hastade ut genom dörren. Utanför hade snön börjat falla och blåsten ökade i styrka. Han sprang det fortaste han kunde i de stora tunga fotbeklädnaderna. Sällan hade sträckan in till byn känts så lång.

Kvar i stugan lyckades Liisa ta sig över till sängen. Aldrig i hela sitt liv hade hon känt en sådan smärta, något måste vara fel. Hon sjönk ned på den enkla bädden och drog en filt över sig. Det kändes som om hon skulle svimma.

Liisa vaknade till av en spark inne i magen. Smärtan högg genast till igen. Hon hade hört röster och steg utanför. Så såg hon gamla Marja böja sig över henne, hon kunde skymta sin man bakom henne. ”Hur mår du, kära barn? Nu är Marja här, så du ska se att allt blir bra.”

Den gamla kvinnan vände sig om och gav ynglingen en snabb order. ”Koka upp vatten på härden och leta fram rena tygtrasor.”

Så vände hon sig åter mot den unga flickan och sa med mild röst: ”Nu ska vi se till att få fram det lilla barnet.”

Helmi svettades framme vid spisen, hans hjärta slog som en stånghammare i bröstet. Inte kunde han tro att det skulle vara så hemskt att stå bredvid och se på. Inte kunde han heller använda sina starka nypor för att hjälpa till. Han var helt utlämnad till den klokskap den gamla gumman jobbat ihop under åren. Han koncentrerade sig på att hålla värmen i kitteln.

Efter vad som känts som en evighet hördes ytterligare en röst i den skraltiga boningen, ett hest barnskrik fyllde Helmis öron.

Helmi flyttade försiktigt på skynket, som den gamla spänt upp runt sängen, och tittade på de båda kvinnorna och det lilla byltet som var hans barn.

15

”Har allt gått bra?”

Liisa tittade upp från bädden och såg lyckligt på sin make. ”Jo, allt är bra här. Kom in och hälsa på din son. Din son Vigar.”

Gumman makade sig en bit bort så Helmi kunde komma fram och lyfta upp det lilla knytet. Han tittade försiktigt ned, men kunde inte se annat än en svart kalufs. Han gav försiktigt tillbaka barnet till Liisa, och frågade: ”Ska jag följa dig hem nu, mor Marja? Jag menar om allt är klart?” ”Jo du, söte pojke, du har allt avlat dig en son. Han är stark och frisk, så jag tror nog jag kan lämna er nu.” ”Jag följer mor hem, det snöar förskräckligt ute och vinden har ökat.”

Han viskade några ömma ord till sin fru, hjälpte den åldriga kvinnan ut och de gav sig av in till byn.

Liisa låg förstummad kvar i sängen och tittade på sin son. Hon kunde knappt tro det, nu var hon mor. Hon hörde hur dörren öppnades igen, men kunde inte riktigt se ingången från där hon låg, skynket hängde för. Lätt hasande steg kom emot henne.

Vem är det? Hon lyssnade på hasandet som närmade sig. ”Helmi, är det du?”

Oroligt tittade hon mot skynket. Vem i hela världen kan det där vara, tänkte hon förskrämt. Förhänget drogs bort och där stod vad hon trodde var en kvinna, men det var svårt att avgöra.

Människan var så påbyltad att bara ansiktet syntes. Ett par gula ögon stirrade stint på henne.

Så öppnades munnen och Liisa kunde höra att det verkligen var en kvinna bakom alla trasor. ”Var hälsad, du moder till min blivande följeslagare. Jag kände att han anlänt och var tvungen att komma ned till dig för att beskåda barnet. Jag, Imona, välsignar ditt barn och förtäljer dig att jag en dag ska komma för att hämta honom.”

Hon la sin knotiga hand på det nyfödda barnet och sedan vän-

16

de hon sig om. Kvinnan hasade ut och förhänget föll åter på plats.. Liisa kunde knappt tro att det hänt, hon intalade sig att hon drömt, men innerst inne visste hon. Alla visste vem häxan Imona var. Men vad hade hon sagt, att hon skulle komma tillbaka efter lille Vigar?

Liisa ryste till och tog ett fastare grepp om sin nyfödde son.

17

2

Muztrumen Sverige, Hova, nutid MORGONEN BÖRJADE GRY över Hova, Astrids uppväxtplats.

Astrid var farmor till flickan som visat sig vara den utvalda för en kamp mellan gott och ont. Inte här i Hova, utan i en annan värld som kallades Amornia. I Hova fanns en gammal stenbro som var en portal till den andra världen och det var genom den som de kunde transportera sig mellan vår värld och den andra.

Granne till Astrid i Hova bodde en kvinna som hette Mildred, även hon var medlem i orden där Astrid var den nu högst rankade systern. Mildred var utbildad sjuksköterska och det hade kommit väl till pass.

Orden kallades de magiska systrarna. Det var en orden som funnits väldigt länge och många kvinnor från Astrids släkt hade genom århundradena varit medlemmar. Orden var starkt knuten till landet Thulisien, som låg så långt västerut man kunde komma i Amornia. Regenterna kallades för Emirer och de flesta hade haft namnet Bogard. Den nuvarande regenten hette således Bogard och var den nionde av sin ätt.

Bogard hade i sin ungdom blivit förutsagd att uppleva många sorger. Den förutsägelsen hade delgivits honom när hans far just blivit mördad. Det var nu fyrtio år sedan, och sorgerna och bedrövelserna hade duggat tätt över den vänlige regenten.

Astrid och Mildred, som ofta befunnit sig i Thulisien genom

18

åren, hade sett hur detta tyngt deras vän. Nu var Bogard sextio år och hade drabbats av Alzheimers. Sjukdomen var okänd i Amornia och läkekunniga hade försökt bota honom med magi och medicinalväxter. Inget hade hjälpt. Då hade man fattat det drastiska beslutet att föra Bogard till Hova och försöka få honom bättre med hjälp av de mediciner som fanns tillgängliga i Sverige.

Detta hade haft en viss effekt, men den stora skillnaden hade uppstått när Agnes anlänt.

Agnes var barnbarn till Astrid och som det skulle visa sig även den utvalda flickan som det skrivits ballader och sagor om i Amornia. Hon var enligt folktron flickan som skulle komma i nödens stund och rädda världen från ondskan. Hennes krafter skulle vara av ett aldrig tidigare skådat slag. Av en ren händelse hade hon så lagt sin hand på Emirens axel när hon och hennes farmor varit hemma hos Mildred. Den kraft som strålat över i den äldre mannen hade chockat dem alla. *** Snön som fallit under natten bäddade in den gamla stenbron med ett tunt täcke av vit bomull. Det kom ett och annat fordon på den närbelägna Europavägen. Denna väg skulle nu få stor inverkan på händelseförloppet.

Man hade hållit på med en ombyggnad av E20 som vägen hette sedan 2016. Stora maskiner röjde bort grus och bergskross för den nya dragningen av vägsträckan. Den här morgonen hade en kranbil med sexton hjul anlänt för att lyfta de stora rören som skulle användas till en tunnel under den nya vägen. Föraren hade ställt upp fordonet vid den gamla stenbrons närhet. Den vanliga trafiken leddes om så att maskinförarna kunde utföra sitt jobb utan att störas av bilister.

Det enorma fordonet vägde över fyrtio ton och fick framföras med stor försiktighet. De stora järntrummorna som skulle an-

19

vändas till projektet hade lagts upp på en grässlänt som sluttade svagt ned mot bron. Dessa hade stöttats upp med grova stänger som var nedkörda i marken. Kranföraren som genast börjat med förberedelserna för att forsla bort den första trumman var nu klar. Han hoppade vigt in i hytten för att påbörja lyftet. Sakta steg det tunga röret mot skyn, när han nått en höjd på tio meter började han svänga teleskoparmen som skulle skjutas ut steg för steg. Innan den långsamma förlängningen av armen ens hunnit påbörjas brast den grova kedjan. Röret såg ut att sväva helt kort i luften innan tyngdlagen tog ut sin rätt och det brakade ner med full kraft. Det landade med kortsidan nedåt och såg ut att bli stående upprätt, men sakta, sakta tippade röret över och började rulla nedför den lilla backen och stannade inte förrän det slog in i stenbron en bit ned. Bron såg ut att skälva till.

Värre var att smällen fått bron att förflyttas en aning i sitt fäste. Ännu mer otur var att det var just på den sidan där Astrid, Mildred och Emiren spärrat in varelsen. Det fruktansvärda monster som varit utsänt av mörkrets makter i Amornia för att bevaka Agnes i hennes värld. Detta visste inte föraren något om och om han gjort det skulle han nog skyndsamt tagit sig därifrån.

Föraren tog upp sin kommunikationsradio och anropade arbetsledningen, han behövde hjälp. Han hoppade ur sitt jättelika fordon och gick sakta ned mot röret och den avslitna kedjan.

Vid bron hade det uppstått en liten glipa in till det utrymme där muztrumen fanns. Det lilla insläppet av luft hade orsakat en reaktion på den magi Astrid använt. Varelsen började sakta vakna ur sömnen den varit nedsänkt i. Odjuret öppnade långsamt sina gula ögon, drog in luft i lungorna. Allt kom tillbaka till honom.

Han hade varit säker på att döda den förhatliga kvinnan, men så hade han plötsligt blivit fastlåst. Häxan hade fått hjälp. Det var hemskt förnedrande. Men nu hade något hänt, han var fri. Utanför hörde han steg. Springan som uppstått in till hans cell var knappt synlig, men det var inget problem för varelsen. Han gled

20

ut ur sin fängelsehåla som svart rök, fick syn på mannen och bestämde sig snabbt för att det var bättre att komma iväg därifrån.

Han gled iväg mot det skogsparti där hans nesliga tillfångatagande skett. Nu behövde han meddela sin herre för att få nya instruktioner. En kort stund senare hade odjuret fått kontakt, inte med mannen som ägde hans själ, men väl med en underhuggare.

Den store befann sig ute till havs och gick inte att få tag på.

Muztrumen visste vad han måste göra. Det var en lång färd han hade framför sig, men det fanns inget val. I den här världen fanns inget kvar för honom att förfölja. Han måste ta sig mot norr, långt upp i detta kalla land, och till personen som kallades Vigar. Mannen bodde i något som hette Parkajoki.

När Muztrumen anlänt till den här världen hade han blivit hitsänd av den store och hans magiker, nu fanns inte det alternativet kvar. Men upp i norr fanns en hemlig portal som tog honom direkt till bergen i norra Nazarien. Vigar hade genom åren varit en god bundsförvant med den nazariske härskaren. Han var på sitt sätt en magiker, en magiker i muztrumens smak, ond och gillade att plåga sina offer.

Varelsen gled iväg genom landskapet, som en svart ond skugga. Det var långt till Parkajoki, men tid och avstånd var inget som bekom demoner av hans sort.

Samtidigt uppe i nordligaste Sverige gick mannen som hette Vigar runt och svor svavelosande eder. Han hade precis fått besked från den värld han kallade ”den andra” och tydligen hade något hänt som det inte gick att vänta med. En varelse skulle komma upp till honom och med hans benägna hjälp ta sig till Nazarien, vilket passade den grymme mannen illa just nu.

Vigar var en otäck person, han bodde ute i skogen ett par kilometer ifrån det lilla samhället Parkajoki. Invånarna höll sig undan från hans del av skogen, ingen visste riktigt var hans stuga låg, men alla visste att det fanns ondska i dessa trakter. Vigar var kunnig i trolldom och magi, han kunde besvärja onda händelser på

21

oskyldiga människor. Detta var en kunskap han blivit medveten om i unga år. Men ingen av dem förstod sig på den lille pojken, som på den tiden kunde vara både söt och charmerande, men inuti honom grodde en längtan att skada folk. Det försvann många husdjur under dessa år. Grannar såväl som hans föräldrar trodde det var vilda djur som tagit dem, men de flesta försvinnandena stod den unge gossen för. De saker han utsatte djuren för var onämnbara. Åren gick och den unge mannen tröttnade på simpla djur. Människor i hans närhet började råka ut för konstiga olyckor, även oförklarliga bränder uppstod i den lilla byn. Den buttre ynglingen kände sig starkare för varje dag. Vad hans föräldrar inte visste, var att han besökte en uråldrig kvinna som bodde djupt in i skogen. Han hade stött på henne vid ett av de tillfällen när han vandrat runt i den ensliga trakten norr om hans bostad. Kvinnan hade helt plötsligt bara funnits där. Först blev han rädd, men kom sedan ihåg allt han kunde göra. Han stirrade på den gamla kärringen och sa: ”Du ska lyda mig. Hör min röst, du är i mitt våld nu.”

Reaktionen blev inte alls som han förväntat sig. Fruntimret framför honom bröt ihop med ett kacklande som visade sig vara ett skratt. ”Dumma pojke! Tror du att du kan komma här och tala om för den svartaste häxan i landet vad hon ska göra? Jag, Imona, kan förgöra dig med en enda besvärjelse”.

Sedan kastade hon en förtrollning mot Vigar. Han kände hur lemmarna frös till is, han kunde inte röra en muskel.

Så träffades den onda häxan och Vigar varandra för andra gången. Det första mötet hade Vigar av förklarliga skäl inte något minne av. Han hade ju bara varit någon timme gammal när häxan besökt den nyblivna modern Liisa, Vigars mor. Imona kände en lycka över att ha snubblat över honom här, hon hade tänkt vänta ett eller två år till innan hon tog honom till sig. Åren gick och den lille gossen växte upp till en hemsk ung man.

22

Nu var det många år sedan Imona hade dött och ibland kände Vigar en djup saknad efter den enda människa som förstått sig på honom, men det gick snabbt över. Hans ondska hade ökat med åren och från första gången han fått följa med Imona till det andra stället, den andra världen som kallades Amornia, hade hans liv fått en mening. Han passade bra in i det mörka riket Nazarien, med dess mordiska prästerskap och galna ledare. Nu skulle han invänta demonen som var på väg till honom. Hade han tur kunde det bli många människooffer.

23