9789188945754

PIA F DAVIDSON

Astrids resa Pia F Davidson

”Förvecklingar, smarta kvinnor, missförstånd och list.

William Shakespeare hade nog gärna gjort pjäs av det här.”

Elisabeth Norin

Copyright: © Pia F Davidson, 2020 Utgiven av Whip Media, Helsingborg, 2020 Omslag: Mia Fallby Foto: Shutterstock Sättning: Whip Media Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN: 978-91-88945-75-4

1

Astrid Stockholm Östermalm, januari 1893.

Astrid stannade på trappan och kisade upp mot solen.

Det var en alldeles underbar kristallklar vinterdag med hög och krispig luft. Hon stängde porten och drog pälsen tätare runt kroppen. Under de närmaste två månaderna skulle solen visa sig högst tillfälligt. Egentligen gjorde det ingenting, numera hade hon det så bra att hon till och med uppskattade den mörka och kalla årstiden. Hon behövde inte stå på en isig brygga och klappa tvätt eller stycka kött med fingrar så stela att kniven och sågen vägrade lyda. Istället kunde hon tända en brasa i den öppna spisen, lägga upp fötterna på en stoppad pall och fantisera om de skuggor som blev levande på väggen.

I dag skulle de vanliga rutinerna ersättas av en lunch med Petrus. Inbjudan hade anlänt samma morgon. I vanliga fall var det han som besökte henne, men den här gången ville han att hon skulle komma hem till honom.

Hon stannade till. Hade han blivit sjuk? Så fick det på inga villkor vara, han var allt hon hade. Hon drog några djupa andetag och försökte lugna ner sig.

5

När hon fortsatte gå malde frågan vidare.

Den sista tiden hade han varit riktigt fåfäng. Han som alltid vårdat sina kläder och skor så att de nästan såg oanvända ut, trots att de var tjugotalet år gamla, hade plötsligt en ny garderob. Den, parfymerad talk och hårvatten som tvingade hans silvervita hår att ligga stramt intill huvudet, var alla indicier på att något var på gång.

Men han hade behållit sin ålderdomliga valrossmustasch, som hon ibland retade honom för.

De misstankar hon haft kanske stämde. Och nu var han säkert orolig för att hon skulle ha invändningar. Av någon anledning hade han fått för sig att hon var för ädel för att förstå det där med kroppens behov. Petrus var änkling, stilig, lång och pålitlig så ingen skulle lyfta på ögonbrynen om han skaffade sig en älskarinna. Äktenskap var han inte intresserad av, det hade han sagt vid ett flertal tillfällen. Det kändes tryggt. Hon ville ogärna dela honom med en förälskad hustru.

En framrusande droska väckte henne ur funderingarna. Hon noterade att hon kommit fram till gathörnet där hon måste välja väg. Om hon tog till vänster skulle hon vara tvungen att passera charkuteributiken och alla minnen. I vanliga fall undvek hon att gå förbi affären och tog hellre en omväg, men i dag fortsatte fötterna av sig själva.

Snart tittade hon in genom den halvöppna dörren till det som en gång varit hennes charkuteributik. Det var också där hon haft sitt första arbete. Goda och onda 6

minnen blandade sig med doften av blod, nyrökt korv och sågspån.

När hon blundade såg hon Henning framför sig.

Han hade haft modet att anställa henne när hon bara var tretton år. Med tiden hade han också lärt henne hur man driver en charkuteributik. De hade arbetat bra tillsammans.

Hon hade inte haft många arbeten att välja bland. Att bli sjöman, som morfar, var uteslutet även om hon alltid drömde om det när hon var barn. Tack vare Henning slapp hon gå i sin mors fotspår och slita ut sig som tvätterska.

Nog hade det varit hårt arbete i affären också men det hade känts meningsfullt. Hon var stolt över sina år i butiken. Det var bara det som hade med August, Hennings son, att göra, som hon helst glömde.

Den några år äldre August hade allt det som hon beundrade, han tillhörde de belästa, de som visste saker. I fyra år dyrkade hon honom i smyg innan han fick upp ögonen för henne. Allt oftare gjorde han sig ärende till butiken efter stängningsdags. I hemlighet kände hon sig bortkommen i hans sällskap men hon sög in varje ord som kom över hans läppar. Han brukade berätta om sina fina vänner och vad de gjorde när de inte studerade.

De verkade alla ha stora sommarhus i skärgården som han hade besökt. Ibland drömde hon om hur det skulle vara att tillbringa sommaren tillsammans med August i ett av de där sommarhusen. Det var där han skulle fria 7

till henne. Deras bröllopsnatt skulle bli alldeles fantastiskt underbart len som svandun och ackompanjeras av musik från Mozart, som hon en gång hört på en utomhuskonsert.

När hon tänkte på hur det sedan blev, ryckte hon till av obehag. En kväll kysste de varandra. Några kvällar senare gick hon honom till mötes på mjölsäckarna på lagret. Han knölade en stund, efter det gjorde det fruktansvärt ont och så rullade han av med en svordom.

Med ens var alla vackra ord och all vänlighet borta.

Inte förrän det blev synligt berättade hon för morfar att hon var med barn. Modern skämdes, morfar var besviken och Henning tyst och dyster. Hon kom mycket väl ihåg den där dagen. Henning och morfar stängde in sig på kontoret innanför butiken tillsammans med August. Han var bortskämd och elak men inte dum.

Han förstod att ett nej kunde innebära närkontakt med morfars muskulösa vänner från hamnen. Astrid var full av skam och mest över sig själv. Hur kunde hon vara så naiv? Ändå hade det känts bättre om August inte hade behövt övertalas att gifta sig med henne.

August hade sett ner på allt som hade med charkuteributiken, Henning och henne att göra. När hon först själv frågat om de skulle gifta sig hade han skrattat åt henne. Han, som var beläst, ville ingalunda gifta sig med en fläskfia som dessutom var oäkta dotter till en tvätterska.

Till och med under havandeskapets sista skede, när 8

hon var tung och orörlig, låg han på sofflocket i deras kammare ovanpå butiken och beklagade sig istället för att hjälpa till. När deras dotter föddes var han full i tre dagar. Till hans försvar var han berusad i över en vecka efter flickans död några månader senare.

En morgon var August och alla pengar borta. Flera månader senare kom ett brev från Chicago. Han skrev att han ville skiljas för att kunna gifta sig med dottern till en rik köttfabrikant. Hon gjorde som han bad henne och ordnade med skilsmässan. När hon senare skrev och berättade att Henning gått bort, begärde han att hon skulle skicka arvet. Det gjorde hon. Tillsammans med några personliga ägodelar bifogade hon en räkning på begravningskostnaderna. Naturligtvis fick hon inga pengar.

Strax innan Henning dog sålde han butiken till henne för en krona. Den var då tyngd av de skulder som till stor del berodde på de hål i kassan som August orsakat.

Henning visste att hon skulle göra sitt yttersta för att få butiken på fötter igen. Hon hade varit tacksam för det hårda arbete som det inneburit. Dag och natt hade hon tillbringat i de trånga och mörka lokalerna. Slutligen hade mödan lönat sig och hon fick ett bra pris när hon sålde. Hon tackade Gud och försynen för att inte konkurrensen från Östermalms saluhall, som öppnat 1889, drabbade henne. Normans livsmedel, som köpte butiken av henne, var stadda vid kassa och kunde säkert hantera konkurrensen bättre än hon kunnat.

9

Astrid ruskade på sig och lyfte blicken mot himlen.

Allt det där hade hänt för länge sedan.

Och dåliga minnen hade bara så mycket makt som man själv gav dem.

10

2

Petrus Stockholm Östermalm, januari 1893.

Petrus Vallerius stod framför fönstret i sitt arbetsrum och betraktade den blå himlen. Klockan var bara åtta på morgonen men han hade redan klätt sig i sin bästa förmiddagskostym.

Han lutade sig fram och tittade ner på gatan. Där var marken istäckt och folk gick lustigt med armarna utfällda som balansredskap.

Förstrött noterade Petrus vad som hände. Inuti honom var det inte vinter, där sprakade helvetets eldar.

Han öppnade locket på cigarrlådan, vek undan silkespapperet och valde en cigarr. Lät den rulla mellan fingrarna, lyssnade på frasandet och drog in doften. Därefter stirrade han på den en stund innan han snoppade den, satte den till läpparna och tände. Visst var det för tidigt, men vad spelade det för roll?

Den aromatiska röken virvlade omkring mellan honom och fönstret. Nedanför på gatan sandade tobakshandlaren trottoaren och fröken Lundin öppnade sin karamellbutik.

Petrus övergick till att vanka fram och tillbaka över 11

mattan. Det var exakt fyra steg från den ena mattfransen till den andra. Under tiden undvek han nogsamt att möta Carl-Johans blick från fotografiet på väggen.

Han kände sig som Felix, sin saliga hustrus lika saliga katt. När katten gjort något opassande uppförde han sig precis som Petrus gjorde nu. En överdrivet nonchalant gång med hög svansföring och undvikande blick.

Men än var han faktiskt oskyldig. När han lovade Carl-Johan att ta hand om hans hustru, betydde det att hennes välbefinnande vilade på hans axlar. Han ville tro att han uppfyllt sin uppgift. Det var inte därför han anfäktades av samvetskval inför sin döde vän och affärspartner. Trävarufirman som de haft tillsammans hade han också vårdat. Ändå hade han den där gnagande känslan av skuld.

När han tänkte på alla de mindre hedervärda sysslor han ville ägna sig åt med sin väns änka, sköljde en våg av hetta över honom.

Han torkade sig i pannan med näsduken och drog ett djupt andetag.

De hade delat så mycket. Varför skulle de inte också kunna dela hustru?

Förlåt, tänkte han högt, men när han uttalade ordet blev det istället förkåt.

När det förfärliga ordet klingat ut mellan väggarna, såg han att hushållerskan stod i dörren. I vanliga fall var hon lomhörd men i dag vittnade hennes min om att hon hade hört utomordentligt väl.

12

En stund funderade han på om han borde förklara sig, sedan anlade han sin allra värdigaste min och frågade vad hon ville. Hon mumlade något ohörbart och drog sig hastigt tillbaka.

Han brukade dela in människor i två kategorier, de som var platta och hårda och de som var runda och mjuka. Hushållerskan var platt, hård och grund som en bottenfryst vattenpöl. Kvinnan som upptog hans tankar var hennes motsats, hon var varm, mjuk och rund och doftade av vanilj, rosor och lavendel.

Med blicken fäst på sina välputsade skor, lyfte han ner Carl-Johan från väggen. Hans egen slinkande tunga hade fått honom att förstå att han inte kunde tänka klart med sin döda vän och affärspartner stirrande på sig.

Någonstans långt borta, där inte Carl-Johans ande svävade över dem, skulle allt bli mycket enklare.

13

3

Astrid Stockholm Östermalm, januari 1893.

Porten var trög men gav slutligen vika för hela hennes kroppstyngd. Petrus lägenhet låg på femte våningen och hon samlade ihop kjolarna för att inte snava i trappan.

Korsetten knakade olycksbådande. Det skulle bli svårt att andas så fritt som hon behövde för att klara vandringen uppför. Hiss åkte hon enbart om det var nödvändigt.

Trapphuset var rikt ornamenterat och bar vittnesbörd om de boendes höga status. Trots att de känt varandra länge, hon och Petrus, hade hon sällan varit där. Nyfiket läste hon på namnskyltarna som prydde ytterdörrarna av solid ek. Flera av hyresgästerna hade varit kunder i charkuteributiken. Fröken Lannerstjerna, löjtnant Wall, herr Berggren, revisor Lagergren, musikdirektör Müller, amanuens Fougberg, agent Forsman, änkefru Lagerkrantz och kapten Varberg. Hon hade själv skrivit namnen med sirliga bokstäver på försättsbladen till deras kontraböcker. En evighet hade passerat, ändå hade det bara gått sju år sedan hon sålde affären för att gifta sig med Carl-Johan.

14

Första gången de möttes var i butiken. Minnet av hur han stått där, lång, bredaxlad och stilig, fick henne att le. Det hade tagit flera besök till innan han vågade fråga om hon ville promenera med honom på Djurgården kommande söndag. Redan innan han avslutat meningen hade hon tackat ja.

Mellan fjärde och femte våningen stannade hon för att hämta andan. Hustak, kyrktorn och en knallblå himmel bredde ut sig på andra sidan fönstret. Hon satte sig på fönsterbrädan och tänkte på sin och Carl-Johans första dag tillsammans. Trots att hon varit övertygad om att han inte skulle vilja veta av henne om hon berättade att hon var frånskild, hade hon gjort det. Först såg han allvarlig ut, sedan frågade han om det också stämde att hon var oäkta dotter till en tvätterska, samt att hon köpt butiken från sin svärfar. Han tog andan ur henne, det hade han alltid gjort.

De fick en underbar dag tillsammans. Närheten till honom gjorde henne yr och hjärtat slog så hårt att hon var rädd att det hördes.

Där gick hon, en liten grå bodknodd i konfektionskappa, tillsammans med en välsituerad herre som ägde ett sågverk i Sundsvall.

Egentligen skulle de tagit en droska ut till Djurgården, men det var vackert väder och de bestämde sig för att promenera. Den förestående förvandlingen av Strandvägen från ruffig kaj till en gata vars make icke skulle finnas i Europa, var på allas läppar och Carl-Jo15

han berättade att han till hälften ägde den brädgård som skulle förse flera av husen med allt virke de behövde.

Bitvis var gatan lerig och lantlig men han talade så levande om hur det skulle se ut när det var färdigt, att hon kunde se de slottsliknande fasaderna framför sig istället för de små skjul som fanns där nu.

På andra sidan av den blivande paradgatan låg den livliga kajen full med vedskutor. Carl-Johan köpte brödsmulor från en gumma och Astrid matade änderna som flockades i det svarta vattnet vid kajen. Det kändes bra att gå bredvid honom, både spännande och tryggt. Hans närhet var så påtaglig att hon tyckte att den vibrerade i luften. Vid ett tillfälle lät han sin behandskade hand vila på hennes skuldra och hon fick motstå en impuls att kasta sig om hans hals. Istället sökte hon hans blick som naturligt föll tillbaka in i hennes.

Då stannade tiden och hon visste att hon ville leva tillsammans med honom.

Några veckor senare friade han. Åter svarade hon ja innan han avslutat meningen. Efteråt berättade han att han hade varit nervös för att hon skulle tycka att han var för gammal. Det skilde trettio år mellan dem men det var något hon aldrig tänkte på. Faktiskt inte en enda gång under de sex år de fick tillsammans.

Att det var möjligt att vara så lycklig hade hon inte trott.

16

4

Astrid Stockholm Östermalm, januari 1893.

Trots att hon var tio minuter för tidig satt Petrus redan och väntade i salongen. Direkt när hon fick se honom slogs hon av hans nervösa yttre. Han såg ut som om kragen var för trång och skorna satt på fel fot.

– Kära Astrid, sa han och gick henne till mötes.

Till och med för att vara Petrus var han ovanligt välputsad. När han kom närmare kände hon en svag doft av tandpasta och talk. I hans blick såg hon att han hade något viktigt att säga till henne.

– Bra att du kunde komma, jag behöver prata med dig, sa han.

Han visade henne till en stol vid det dukade bordet i den angränsande matsalen.

– Det måste vara väldigt viktigt så uppklädd som du är, sa hon och satte sig.

Han svarade inte, utan nickade istället till hushållerskan som väntade i dörren för att få veta om de ville ha något mer innan hon gick ut. Astrid misstänkte att den egentliga anledningen till att hon dröjde var nyfikenhet.

17

När hushållerskan äntligen stängt dörren bakom sig vände Petrus sig mot Astrid och log nervöst.

– Jag tänker ta ett glas vin till maten, ska jag hälla upp till dig också?

Hon nickade. Klockan var bara halv tolv på förmiddagen och för tidigt för vin men hon tog ändå emot det glas han räckte till henne. Han satte sig och vände sig mot henne med höjt glas.

– Skål Astrid, sa han.

Hon drack och kände hur det snurrade till i huvudet.

– Vad tycker du om vinet? frågade han.

– Det skulle nog smaka bättre om jag hade mat i magen.

Han flög upp från stolen och stegade iväg till serveringsgången. Nästan omedelbart återvände han med en soppterrin. Varför hade han skickat iväg hushållerskan när han så uppenbarligen behövde henne?

Han ställde terrinen mitt på bordet med en skräll och en svordom. Astrid skakade på huvudet, reste sig och föste undan honom.

– Sätt dig ner så sköter jag det här, sa hon.

Han gjorde som hon bad honom. När hon slevat upp soppa till dem båda satte hon sig och bredde ut sin linneservett i knäet. Han torkade bort några svettdroppar i pannan och tycktes ha svårt att finna en bekväm sittställning. Inte sa han något heller och tystnaden blev tryckande. Var han sjuk eller hade han ruinerat sig?

Om det enbart var pengar som fattades skulle de alltid 18

kunna reda ut det. Var det å andra sidan sjukdom …

Det högg till i bröstet och skeden som varit på väg mot munnen sjönk. Kanske att det skulle hjälpa honom om hon pratade om något helt annat.

– Har du fått hem den nya telefonapparaten än?

Han sa något som hon tolkade som ett jakande.

– Fungerar den?

Han tog en rejäl klunk vin och stirrade ner i sopptallriken. Sedan nickade han åt den halvöppna dörren till arbetsrummet.

– Den står där inne, på skrivbordet.

– Är det en Tax? – Det är en ny bordstelefon från LM Ericsson och den heter Taxen, nittiotvå års modell, svarade han mekaniskt.

Han var barnsligt förtjust i allt som var nytt och tekniskt. Ett annat av hans nyförvärv var en tysk detektivkamera som han förevisat henne med lysande ögon under deras förra möte. Det var en rund mässingsak som såg ut som en överdimensionerad herrklocka. Vad han skulle med den till visste han inte själv. Det tycktes vara viktigare att äga dessa moderna och konstiga manicker än att ha för avsikt att använda dem.

Aldrig tidigare hade det hänt att han talat om sina maskiner utan att falla in ett engagerat förklarande.

Hon bestämde sig för att vara tyst.

Enbart pendylens tickande och ljudet av två kultiverade personer som åt soppa ljöd genom rummet.

De som alltid kunnat prata otvunget med varandra 19

hade plötsligt inga ord. Onda aningar gjorde det svårt att svälja och andas. Hon lade ifrån sig skeden och tittade på honom.

– Du undrar säkert varför jag bett dig komma hit, sa han med blicken ner i tallriken.

– Det kan man lugnt säga. Äntligen lyfte han på huvudet och gav henne ett blekt leende.

– Carl-Johan bad mig att jag skulle ta hand om dig, jag vill hoppas att jag gjort det.

Då kunde det mycket väl handla både om att han var sjuk eller att han förlorat sina pengar.

– Du har varit den bästa vän en kvinna kan ha, svarade hon och ansträngde sig för att hålla rösten stadig.

Han tycktes nöja sig med svaret, öppnade munnen och drog in luft men ångrade sig. Istället tog han en sked soppa som han intresserat betraktade innan han stoppade in den i munnen.

– Kommer du ihåg att jag ville att du skulle anställa en sällskapsdam? frågade han när han svalt.

Nog mindes hon det alltid. Han hade varit envis och hon hade lovat att hon i alla fall skulle prata med den dam som han fann åt henne.

Men varför var han så uppjagad?

Hon kramade armstöden på stolen.

– Med tanke på hur nervös du är måste hon äga egenskaper som vida överstiger de som sällskapsdamer vanligen har, sa hon.

20

Han tog en klunk av vinet. Handen som höll i glaset darrade.

– Inte alls men jag skulle vilja förklara mig. Du vet att jag och Carl-Johan hade lite affärer med London?

Inte alls och London?

Beträffande hans och Carl-Johans affärer mindes hon att de hade exporterat virke till England. Affärer som Petrus hade utvecklat och gjort sig en förmögenhet på.

– Det känner jag till, sa hon.

– Nu har jag planer på att dra mig tillbaka och jag vill att vi flyttar dit, sa han.

Orden krumbuktade sig mellan dem och ville ingalunda passa in i något av hennes scenarier. Alltså inga sjukdomar och förmodligen inte ruin, då återstod älskarinnan. Astrid masserade tinningarna med fingertopparna medan klockan på väggen plingade. Efter tolfte slaget rätade krumbuktandet ut sig. Hon hade fått allt om bakfoten!

– Ska du flytta till London?

– Jag sa vi.

– Du och din … fru?

Det handlade säkert om älskarinnan, men det kunde hon inte säga utan att genera honom.

Först fick han en djup rynka mellan ögonbrynen, sedan lyste han upp som om hon just sagt något genialiskt, kort därefter återkom rynkan.

– Oroa dig inte för mig, Petrus. Visserligen kommer jag att sakna dig men vi kan ju skriva till varandra.

21

I samma stund orden kom ut visste hon att hälften av dem var osanna. Hon ville ingalunda klara sig utan Petrus.

Hon svalde och stirrade på sina händer.

Han harklade sig.

– Du har missförstått. Jag tycker att vi ska gifta oss.

Hon tittade upp.

– Först vill du att jag ska ha en sällskapsdam, sedan vill du gifta bort mig bara för att du vill gifta dig med din älskarinna och flytta till London. Jag förmodar att du redan sett ut en make till mig, sa hon.

Rösten var precis så irriterad som hon kände sig.

När hon såg vilken effekt orden hade på Petrus ångrade hon sig. Hon ville inte göra honom ledsen.

– Jag vill att vi gifter oss, sa han och sträckte ena handen mot henne över bordet.

Blicken hon mötte var en blandning av skräck och förhoppning.

– Menar du att vi ska gifta oss med varandra? sa hon.

Han drog till sig handen, reste på sig och började vandra fram och tillbaka över golvet.

För var vändning han gjorde kom hon till djupare insikt om vilka förväntningar han med största sannolikhet hade på ett äktenskap dem emellan.

– Jag har tänkt igenom allting och tycker att det skulle vara en god idé. Ingen av oss har något som håller oss kvar här, vi kan starta ett nytt liv i London.

Han stannade framför henne, gick med viss möda ner på knä och fattade hennes händer mellan sina.

22

Han förde hennes händer till sina läppar och kysste dem. Hon upptäckte att det kändes behagligare än hon föreställt sig. Tryggt, men ingalunda pirrigt.

– Varför har du inte sagt något? Jag trodde att vi var goda vänner.

– Just därför, svarade han.

Han gjorde en grimas.

– Ursäkta mig, jag är för gammal för det här, sa han och krånglade sig upp från golvet. Sedan placerade han en stol mitt emot hennes och satte sig.

– Tänk, det är ju idealiskt, fortsatte han.

Deras knän stötte ihop och hon drog sig tillbaka mot stolsryggen.

– Ursäkta, sa han. Jag har alltid tyckt mycket om dig, Astrid. Varför skulle inte vi kunna leva samman som man och hustru? Vänner är vi redan och … Vad jag menar är att vi passar så bra ihop.

Hon sträckte ut ena armen och fattade tag i vinglaset.

– Jag vill att du ska vänta med att svara. Låt oss bena upp allting. Först och främst, vad tycker du om att flytta till London?

– Det kommer lite plötsligt.

Han ställde tillbaka glaset och samlade åter hennes händer mellan sina.

– Språket kan du.

– Ingen engelska som duger.

– Det kan du visst, du tog ju lektioner.

– Enbart några stycken för att förhindra att jag gör bort 23

mig fullständigt. Det mesta har morfar lärt mig och hans kunskap kommer från sjön. Jag kan tänka mig att jag inte skulle göra någon större succé i de fina salongerna.

Han viftade bort hennes invändningar och log.

– Jag har tagit mig friheten att anställa en sällskapsdam som talar franska och engelska. Hon heter mademoiselle Bernadette Dupont och har på grund av en samling omständigheter hamnat i Sverige. Om ni kommer överens kan ni resa till London till våren. Hur som helst har jag beställt två biljetter.

– Jag märker att du har planerat allting, sa hon.

Både Petrus och Carl-Johan hade haft den fula ovanan att organisera saker innan de talat med henne. När hon bråkat på Carl-Johan om hans ovana hade han sett sårad ut. Med tiden hade han i alla fall bättrat sig. Petrus hade mer ohämmat fått vänja sig vid att bestämma över henne då hon hittills varit alltför tyngd av sorg för att vara annat än tacksam för hans initiativ och hjälp.

Hon frigjorde en hand och sträckte fram sitt glas för att få det påfyllt.

– Jag vill inte att du svarar förrän du varit där och sett vad som väntar om vi skulle gifta oss, sa han och fyllde på hennes glas.

– Du vill att jag ska resa till London för att kunna svara på ditt frieri?

– Jag vill bara att du ska vara helt säker på ditt svar.

Visserligen är det enbart dryga året sedan du blev änka, men i vår har det ju gått två år.

24

Hon svepte halva glaset och kände hur värmen och lugnet spred sig i kroppen. Ett frieri, en resa och en sällskapsdam. Petrus hade gott omdöme och om han tyckte att den där sällskapsdamen var bra så var hon troligen det. Men varför skulle de gifta sig?

– Beträffande mademoiselle Dupont och London, är jag beredd att prova, men Petrus, ska vi verkligen förstöra vår fina vänskap med ett äktenskap?

– Eftersom vi respekterar och tycker om varandra, är den risken minimal.

– Och det där andra då?

Petrus tittade ner på sina knotiga händer. Sedan reste han sig och ställde sig vid fönstret med ryggen åt henne.

– Du är vacker och full av liv. Det har fått mig att känna mig ung och vital. Jag uppfattar mig som yngre nu än när min hustru levde. Du är också en respektabel kvinna från en samhällsklass där en gentleman friar innan han ber om mer än vänskap.

Herregud så karlar kunde uttrycka sig!

– Tycker du att jag är mer respektabel nu än när jag arbetade i charkuteributiken?

Han såg besvärad ut.

– Du vet vad jag menar.

– Så om jag fortfarande vore bodbiträde, skulle du kunnat tänka dig att be om …

– Astrid! Du får inte prata på det där sättet.

Hans ord kom snabbt och bestämt men ändå bedjande.

25

– I sådana fall skulle du inte bjudit på vin så här tidigt på dagen, sa hon.

Han lade händerna bakom ryggen som en patrullerande poliskonstapel och harklade sig.

– Du och mademoiselle Dupont är välkomna att bo hos earl Deputerie tills vi hittat ett lämpligt hus att hyra.

Det är honom som jag gör affärer med i London. Han har också lovat att introducera dig i sällskapslivet. Om det blir som jag planerat besöker jag dig i juli. Då kan vi göra upp planer eller resa hem tillsammans.

Hon funderade en stund innan hon fann orden hon sökte.

– Vet du var jag tror? Jag tror att det inte är jag som behöver komma bort för att veta om jag vill gifta mig med dig, jag tror att det är du som behöver vara i fred från mig för att veta om du vill gifta dig med mig.

Golvet knarrade, en granne smällde igen en dörr i trapphuset och en fågel skrek utanför.

– Säger du det, svarade han efter en lång stund.

– Vad säger du om lite kaffe? frågade hon.

– Ett utmärkt förslag, svarade han.

26