slags trygghet förknippad med den. Kotten hade sedan försvunnit någonstans, han mindes inte riktigt var, men borta var den. Så här satt nu Sigvard Vellratott Tornsvahla, ungefär fyrtio år senare, fånigt stirrande rakt fram. Flämtande, med munnen på vid gavel och med en alldeles ny kotte i sin hand. Några förbipasserande tittade skeptiskt på honom, men Sigvard märkte inte det. Han kände sig pånyttfödd. Han fattade inte varför, men det kändes som att den lilla fjuttiga kotten gav honom ett slags osynlig styrka. ”Hihi … Coolt”, försökte han sig på. Sigvard såg sig nervöst omkring för att se om någon sett honom prata, eller ännu värre, hört honom. Han harklade sig och prövade igen. ”Coolt.” Han smakade på ordet och känslan. Han kände sig styrkt och tog nu i för kung och fosterland. ”Coolt, tamejfan”, sa han och första känslan efter att ha sagt det var att han kände sig efterlyst av polisen. Han gick runt i en cirkel, lyfte händerna mot skyn och sa högt: ”COOLT TAMEJFAN!” Han kände sig konstig (andra skulle nog ha använt ordet ”befriad”) men samtidigt glad. En del hade kanske kunnat tro att Sigvard var lite lätt bakom flötet, men det var han ju inte. Han hade bara en svacka i livet och det bästa med svackor var, att det var skönt när man kom ur dem.
13