9789188939166 by Smakprov Media AB

Det enda du behöver, den fristående och avslutande delen i trilogin om Mias inre och yttre resa, är en bitterljuv feelgood om nystart, acceptans och försoning. BLOGGAT OM DE TIDIGARE DELARNA: ”Allt det du måste är en lättläst och trevlig bok, med viktigt budskap.” Enligt O ”Stark, gripande & insiktsfull!” Jennies Boklista ”Om du bara vågar är en lättläst relationsroman med feelgoodkänsla som jag tyckte väldigt mycket om att läsa.” Boklysten

FOTO: Ola Dyrhill

Sylvia Lidén Nordlund är född och bosatt i Göteborg. Hon är lärare, samtalspedagog, sexolog och fil.kand. i konflikthantering. Sedan 1997 driver hon företaget Amadora med inriktning på samtal, handledning, författarskap och föreläsningar.

ISBN 978-91-88939-16-6

Sylvia Lidén Nordlund

”Lättläst, underhållande, men även med många kloka ord som väcker tankar hos läsaren.” Bra Böcker Books

Det enda du behöver

Det enda du behöver är en intim berättelse om nära familjerelationer och modet att våga följa sitt hjärta – och sin hjärna. Mia behöver finnas vid sin mors sida i livets slutskede. Hur ska hon klara av det, inte minst med tanke på deras hopplösa relation? Dottern Frida tyr sig mer och mer till exmannens nya. Innerst inne är Mia avundsjuk på deras fina kontakt. Dessutom måste hon hantera en nyhet som utmanar hennes innersta önskan … Kommer Mia kunna leva med att hennes stora kärlek och Frida är på kollisionskurs? Eller måste hon välja …

”En berättelse som vardagsnära, med lätt handlag och fin fingertoppskänsla skildrar ett sårigt mor-dotter förhållande.” ANNIKA ESTASSY

Sylvia Lidén Nordlund

Sylvia LidĂŠn Nordlund

Tidigare utgivning av författaren Medverkan i antologier: Älskanoveller: 30 nyanser av saknad, Ordberoende Förlag 2016 – Aldrig mer Över en vinterfika, Ariton Förlag 2016 – Välsignat möte Över en vårfika, Ariton Förlag 2017 – Under ytan Älskanoveller: 30 nyanser av frihet, Ordberoende Förlag 2017 – Förenade över tid Över en sommarfika, Ariton Förlag 2017 – Ett lättare liv Mer än bara ord: på tal om framgångsrik kommunikation, Ariton förlag 2018 – Att undvika missförstånd och skapa samförstånd – ett språk för livet Allt det du måste, roman, första delen i trilogin om Mia. Förlagshuset Siljans Måsar, 2017 Om du bara vågar, roman, andra delen i trilogin om Mia. Förlagshuset Siljans Måsar, 2018

Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com / info@siljansmasar.com ISBN 978-91-88939-16-6 © Sylvia Lidén Nordlund, 2019 Citat från Kärlekens fem språk (bok nr: 9687, tryckt 2010) av Gary Chapman, i översättning av Anne Holmdahl, är publicerade med benäget tillstånd av Marcus Förlag. www.marcusforlag.se Grafisk form: Lilla blå tornet AB www.lillablatornet.se Omslagsfoto: Dreamstime Per Pixel (Göteborgsbilden) Författarfoto: Ola Dyrhill Tryck: ScandBook AB, Falun 2019 www.scandbook.se

• När jag upplever att jag är älskad ger det positiva avtryck inom alla livets områden. Det är då jag kan känna mig fri att utveckla alla mina goda sidor. Ur ”Kärlekens fem språk” av Gary Chapman, Marcus Förlag

•

1 Eftermiddagens solstrålar smyger sig in genom det välputsade fönstret och träffar brokadsoffans vassa guldtrådar. Samma guldtrådar brukade raspa mot mina ben som barn och riva lika hårt som mors röst när den träffade mig långt nere i magen. Jag lutar mig bakåt i fåtöljen av likadant tyg, som inte känns alls genom jeansen, och önskar mig även ett inre skydd mot det mor kan förväntas säga. Varför hon skulle kallas för mor har förundrat mig många gånger, utan att jag någonsin vågat ställa frågan. En minnesbild från i höstas fladdrar förbi, när jag oanmäld tittade in hos henne. Hur jag i min förskräckelse över hennes solkiga uppenbarelse kallade henne mamma för första gången. Hon är om möjligt ännu magrare nu, men prydligt klädd i kjol och spetsblus med hög krage. Kinderna ser ut att ha duttats med en rougeborste – två avgränsade fläckar som liknar feberrosor eller någon sorts allergiska utslag. En ansträngning för att lura oss att hon mår bra, eller rentav för att lura sig själv? ”Mormor, nu tycker jag att du ska öppna min present.” Min dotter flyttar sig närmare mor i soffan, med ett leende som utesluter mig ur gemenskapen. Inte för att det är hennes avsikt, det är bara så det har varit ända sedan mor höll henne för första gången och jollrade med en röst som lät som om den kom från någon helt annan. 7

Frida ser ut att kämpa för att låta bli att själv slita upp paketet. Där är hon lik mig, älskar att ge presenter och se på när de öppnas. Mor viker omsorgsfullt ihop pappret och öppnar den avlånga kartongen. ”Mia, ser du sådana förtjusande servettringar din dotter har köpt. Och hennes far har säkert haft ett finger med i spelet, kan man tänka. Eller kanske till och med hans charmerande Carola har varit behjälplig.” Fridas öron som skymtar genom det långa håret skiftar färg, liksom kinderna. Hon skruvar på sig men säger ingenting. ”I så fall var det snällt av Torbjörn att engagera sig i presentköpet. Ett intresse som verkar ha uppstått ganska plötsligt det senaste året.” Alldeles för sent hör jag att min röst är en kopia av mors mest sarkastiska ton. Jag som för mitt liv inte vill låta som hon. Och absolut inte inför Frida. Jag ler stort för att förta effekten av mina ord. ”Det är då märkvärdigt att du ska behöva klanka ner på Torbjörn som aldrig gjort annat än arbetat och sörjt för den familj som du hade …” Frida sneglar på mig och biter sig i underläppen. Jag reser mig, servetten med rosenknoppsmönster faller till golvet tillsammans med kaksmulorna som försvinner ner i kinamattans ludd. Rufus spritter till där han ligger under bordet och kommer fram till mig med svansen sakta svängande. Han nosar runt mina fötter och sätter sig ner intill dem. Mor blänger på mig innan hon beordrar den gamla taxen att gå och lägga sig igen. ”Nu räcker det. Måste du alltid tjata om hur duktig han är? Du vet ingenting. Ingenting … Du har ingen aning om …” Här hejdar jag mig och nu är det jag som biter mig i läppen. Frida är på väg att resa sig, men lutar sig tillbaka när jag tystnar. 8

Hon stirrar på mig och blinkar som då hon såg filmen om den lilla roboten Wall-E och ville vara en stor tjej som inte blev ledsen. Jag snubblar fram till henne, lägger armarna runt hennes hopsjunkna kropp och viskar: ”Förlåt, jag ska bli bättre på att behärska mig, men mormor retar livet ur mig. Jag ville verkligen inte såra dig. Snälla, förlåt mig.” Mor fnyser högt och ska till att säga något. Jag vänder mig mot henne. ”Kan du för en gångs skull hålla tyst? Jag är så trött på alla dina pikar. Det räcker nu. Och Frida ska inte behöva höra. Om du hackar på mig när vi är ensamma är det en sak, men det här är inte okej.” Det är som att hela min samlade barndomsfrustration plötsligt sluppit loss från sitt inre fängelse och får mig att tappa den självkontroll som jag har tränat på under ett helt liv. Fridas hand, dold för mor, rör sig sakta över min rygg. Jag nuddar pannan mot hennes ett ögonblick och förbannar min mor inom mig. Allt som hon någonsin sagt som gjort ont i mig. ”Vilket spektakel du ställer till med, Mia. Och på min födelsedag dessutom. Du borde vara glad över att få fira den, för fler lär det inte bli.” Mor sätter handen för munnen och vänder sig bort mot fönstret. Tystnaden äter upp luften i rummet. Jag kippar efter andan och koncentrerar mig på att dra in och släppa ut luft i samma takt som guldpendylens försynta tickande. Jag tänker på fikastunden efter vårt årliga gravbesök och hur hon lovade mig att gå till läkaren, men sedan viftade bort det hela. Och hur jag mitt i allt annat som pågick lät bli att framhärda. Frida ser på mig med blicken full av outtalade frågor. Jag nickar och försöker förmedla ett lugn fastän mitt inre är i uppror. Vad menar mor? Har hon varit hos läkaren i alla fall? ”Mamma?” Fridas röst manar mig att agera. 9

Jag ställer mig framför min mor och motar undan mitt dåliga samvete över att det har fått fortgå ända tills nu, utan att jag tänkt på att ta upp ämnet läkarbesök igen. Inte ens i julas. I stället har jag varit själviskt upptagen av … ”Men mamma, vad är det med dig? Varför säger du ingenting?” Rösten darrar och mitt hjärta vrider sig för min dotters skull. Dock inte för mors skull; henne ger jag en bestämd blick. ”Är det något du behöver berätta så gör det nu, är du snäll!”

2 Mor lämnar sin plats i soffan utan ett ord. Hon går fram till de små lampetterna vid byrån, rättar till tygskärmarna med bollfrans och tänder lamporna. Hennes rygg ser ömtålig ut, som om hon krympt ihop och berövats förmågan att komma åt mig. En rysning får mina nackhår att resa sig, som ett illavarslande förebud. Känslan av att allt från och med denna dag kommer att förändras. Frida tuggar på naglarna, vilket hon inte har gjort på länge, vrider sig där hon sitter och väntar på att mormor ska slå sig ner hos henne igen. Kan mor svara någon gång? Om hon alls tänker säga något. Vill hon inte så vill hon inte, ett gammalt djungelordspråk, brukade pappa säga. Medan mor med långsamma steg flyttar sig närmare soffan tänker jag på hur mycket starkare jag har blivit under de senaste åren. Hur jag numera kan hantera tuffa frågor på jobbet, även om det känns obehagligt just innan det är dags att ta tag i dem. Snabbt skjuter jag undan bilder från min gamla arbetsplats före utmattning och sjukskrivning. Jag är faktiskt både stark och uppskattad i mitt nya uppdrag. En styrka som jag behöver ta fram på hemmaplan. Mors hemmaplan. Vendela, min terapeut, har påpekat hur lätt mitt vuxna jag kan försvinna och ersättas av den ängsliga lilla flicka som lever kvar i mitt innersta rum. Det blir säkert nästa del av mig att rota runt i. Men nu är det mor som gäller och mitt ansvar att ta initiativet 11

och behålla det. Hon sätter sig till sist ner och rättar omständligt till sidenkudden bakom ryggen. ”Nu måste du berätta”, säger jag och noterar hur stadig jag är på rösten. Sträcker på mig och drar ett djupt andetag. Den här situationen behärskar jag. Aversionen mot mor får jag lägga åt sidan. ”Frida, kan du vara så snäll och gå ut i köket och sätta på lite nytt kaffe åt mig? Det här har bestämt blivit kallt.” Mor försöker dölja darrningen på orden men lyckas dåligt. Frida släpper ut en suck och tittar på mig med höjda ögonbryn. Hennes mormor som hon älskar och som från dag ett behandlat henne såsom jag önskat att jag själv blev behandlad. Frida är säkert stor nog för få ta del av det som väntar på att berättas av mor. Min envisa dotter kommer ändå att pressa mig tills hon får veta vad som är på gång. ”Frida fyller faktiskt femton i höst. Jag är säker på att hon också vill höra vad du har att säga.” Min dotter belönar mitt förtroende med ett skälvande litet leende, innan vi båda vänder oss mot mor, som knäpper händerna i knäet och tittar ner på dem. Genom den tunna blusen syns bröstet häva sig i korta grunda andetag. Hon harklar sig, väter läpparna och andas in som för att ta sats. ”Jag var på ett första läkarbesök alldeles innan jul. Så, Mia, jag gjorde verkligen som jag lovade dig och ringde för att boka en tid. Men så ville jag inte förstöra julen, ville inte oroa er innan jag visste säkert.” Frida tar tag i hennes arm. ”Visste vad då?” Jag stelnar till. Har mor gått och burit på sin hemlighet så här länge? I mer än fyra månader? ”Barn lilla, låt mig berätta i min egen takt. Det är påfrestande nog ändå.” Jag känner hur Frida ska till att protestera mot att bli kallad för barn, men så nickar hon och lägger sin hand över mormors händer. 12

”Kallelsen till röntgen kom i mitten av januari, och jag var där den tolfte februari. Ingegerd följde med mig.” Ingegerd, Torbjörns mamma … Hon kunde väl åtminstone ha hört av sig. Sabla kärringar som håller ihop. ”Jag kan föreställa mig vad du tänker, men jag ville ha samtliga besked och provsvar innan jag invigde er andra. Ingegerd och jag talade om detta redan i julas och kom överens om att det var till det bästa för alla. Att avvakta.” Rösten bryts när hon uttalar de sista orden. Fridas ”Mormor?” kommer lika vädjande och samtidigt som mitt ”Mor?” Kan vi då äntligen få höra domen? ”Röntgen visade vad läkarna misstänkte. Cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern och lungorna.” ”Vad då för metastaser?” frågar Frida. ”Det betyder att cancern från tumören i bukspottkörteln har spridit sig och skapat nya tumörer i levern och i lungorna”, svarar mor med klinisk, död röst. ”Men ska du inte opereras?” utbrister jag. Insikten sjunker sakta in fastän jag gör mitt bästa för att inte förstå. ”Det går inte att operera. Det har redan gått för långt. Alldeles för långt …” Fridas ögon fylls med tårar och hon sväljer flera gånger innan hon kan prata. ”Men mormor, kan du inte få sådant där gift eller vad det heter?” Jag skyndar fram till min dotter och drar in henne i famnen, samtidigt som jag lägger ena handen på mors axel. Min mun är så torr att tungan hotar att fastna i gommen och halsen svider när jag håller undan skriket som är på väg upp. Jag får bryta ihop senare. Nu behöver jag vara ännu stadigare än vad jag trodde på vägen hit. För både mors och Fridas skull. 13

FOTO: Ola Dyrhill

ISBN 978-91-88939-16-6

Sylvia Lidén Nordlund

”Lättläst, underhållande, men även med många kloka ord som väcker tankar hos läsaren.” Bra Böcker Books

Det enda du behöver

”En berättelse som vardagsnära, med lätt handlag och fin fingertoppskänsla skildrar ett sårigt mor-dotter förhållande.” ANNIKA ESTASSY

Sylvia Lidén Nordlund