9789188769831

Männen på

l

lekp atsen

JAN JACOBSON

MÄNNEN PÅ LEKPLATSEN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Jan Jacobson © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-83-1

Männen på

l

lekp atsen

JAN JACOBSON

Kapitel 1

Gorillaflocken Vänskap kan växa sig stark mellan människor även då vännerna är olika till sätt och utseende. När det finns gemensamma intressen skapas en grund för djup vänskap. Vardagliga situationer kan bygga en samhörighet så robust att den konkurrerar med lojaliteten mot familj och samhälle. I en medelstor svensk stad spirade ett sådant brödraskap under en varm sommar.

Männens dagliga träffar gick från en god idé till en trevlig rutin, för att slutligen bli ett näst intill tvingande behov. Sedan i våras hade gemenskapen byggts upp, tuktad och trimmad genom framgångar, konflikter och misslyckanden. De kom till lekplatsen så gott som varje vardag sedan fyra månader; sol, regn, dimma, kyla eller hetta spelade ingen roll. Vanan att titta ut genom köksfönstret, kunna glädja sig över ett stycke blå himmel, för att sedan leta fram kläder och skor, hade blivit en obrytbar ritual.

De fyra till synes omaka karlarna samlades på förmiddagen, en stund efter frukost. Emil var lång, ljushårig, med smala axlar som gjorde att han på håll såg ut som en brådmogen tonåring.

Inte förrän på nära håll syntes mannens bekymrade ansiktsdrag,

5

ofta härjade av för lite sömn. Han tog livet på allvar för att alltid försöka göra det som förväntades av honom. Ibrahim var Emils raka motsats; den kortvuxne mannen med breda axlar, skägg, kraftiga armar och en begynnande kulmage fick dem som mötte honom att tänka på en munter dvärg ur sagorna. Det märktes redan på Ibrahims glada gångstil att han var en karl som såg positivt på livet, utan tunga tankar på vad som skulle kunna bli konsekvensen om det värsta mot förmodan skulle inträffa.

Den alltid lika välklädde Pavel tycktes inte höra hemma på lekplatsen. Hans noga kammade hår och byxornas pressveck borde inte kunna stå emot gruset från sandlådan kombinerat med västsvenskt väder. Ändå höll sig alltid pressvecken knivskarpa och frisyren återtog snabbt sitt ursprungliga utseende hur mycket det än blåste eller regnade. Yngst av de fyra var Lucas, nyinflyttad till staden. Han var nästan filmstjärnelikt stilig: över medellängd, bred haka, tjockt vågigt blont hår, klara blå ögon och en mycket välproportionerad kropp. I kontrast till hans fördelaktiga yttre stod hans inre osäkerhet. Det var när han flyttade in i villaområdet som de fyra började sina träffar vid gungorna.

Lucas hade sökt efter sällskap vilket fått de andra tre att förstå hur mycket gemensamt de hade, hur mycket deras vänskap kunde underlätta vardagen.

Husen där de bodde hade byggts för sjuttio år sedan. De ursprungliga ägarna hade sedan länge flyttat eller dött. Nya ägare hade tagit över fastigheterna, för att efter några år sälja bostaden och flytta vidare. Ingen i området kunde längre med säkerhet påminna sig vilka familjerna var som satsat sin ekonomi och sin trygghet på byggnation av egna hem i en osäker tid. Kvar låg husen vid en liten gata bakom en ekkulle varifrån männen kunde blicka ned mot stadskärnan, mitt i ett område där det för länge sedan funnits röda bondgårdar och handelsträdgårdar.

6

Grannskapet var numera etablerat som en del av den centrala staden. De nya husägarna hade renoverat villorna både invändigt och utvändigt, men samtliga hus hade kvar sina träfasader och sina röda tegeltak, precis som stadsarkitekten planerat en gång i slutet av 1900-talet. Bakom häckar, äppleträd och staket skymtade ett vitt hus, ett gult hus, ett blått hus och ett olivgrönt hus där männen bodde.

Denna tisdagsförmiddag var Emil först på lekplatsen. Han slog sig ned på bänken, kisade mot solen, och funderade på om det kanske var något han glömt att ordna, samtidigt som han höll en vakande blick över klätterställningen. Pavel kom strax efter honom, hälsade god morgon medan han bredde ut en filt innan han satte sig. Tio minuter senare studsade Ibrahim leende fram mot bänken, bjöd kamraterna glatt på snus. Naturligtvis avvisade de båda andra dosan precis som de alltid gjorde, men det hindrade inte Ibrahim från att med gott humör lägga in en prilla som skulle medfört respekt hos vilken snickare som helst. ”God morgon, grabbar”, tjoade Lucas där han som siste man stånkade uppför den lilla backen mot lekplatsen. Lekplatsen låg i sluttningen upp mot ekdungen vilket gjorde att man därifrån hade god utsikt över de intilliggande husen. Det syntes på långt håll när någon närmade sig. En sandlåda, en gungställning, en klätterställning och en rutschbana som började halvvägs upp i dungen, erbjöd en både spännande och trygg värld. ”Tjena, vi förstod att du var på väg”, svarade Emil. ”Grabben kom för fem minuter sedan och sitter där borta i sandlådan.” ”Jo, jag räknade med att ni var här som vanligt. Det är skönt att kunna låta honom gå i förväg. Då kan jag ägna all kraft åt att brotta ned tvillingarna i deras tröjor och kränga på dem skorna.

Någon jacka behöver de inte i det här vädret.” Lucas slängde ut en filt på gräsmattan där han tippade ut de båda barnen och

7

deras leksaker. Avkomman ville naturligtvis inte vara kvar på filten utan kröp snabbt bort mot de övriga barnen i sandlådan.

Det blev Lucas som själv lade sig på filten bland spadar och krattor. Han andades in doften av sensommarmorgon blandad med gräsmatta. ”Tänk att det fortfarande kan vara högsommar så här i slutet av augusti”, filosoferade Lucas lyckligt. ”Om någon timma ligger ingen del av lekplatsen i skugga från ekarna längre. Då blir här lika hett som i mitten av juli. Rena semesterstämningen.”

Filosofen Lucas avbröts av dagens första illvrål från sandlådan. Tvillingarna Margareta och Elisabeth hade lyckats krypa rakt igenom den sandstad de större barnen börjat bygga.

Fredsmäklaren Lucas fick skynda dit för att bestämt plocka upp en tvilling under vardera armen innan sandlådekrypningen utvecklat sig till fullt krig. Han placerade istället sina båda yngsta i tvillinggungan och började knuffa dem i en pendlande rörelse.

Barnen skrattade och Lucas log trött mot dem eftersom han visste att de knappast skulle nöja sig med mindre än tio minuter i gungan. ”Mera, mera”, hade de lärt sig skrika i kör så fort pendelrörelsens amplitud visade tendens att minska.

De fyra fäderna hade snabbt skolat sig att turas om i rollen som lekplatsövervakare. Oftast räckte det att en av dem tittade till barnen. De övriga tre kunde prata, läsa eller rent av ta igen lite förlorad nattsömn. När läget krävde ingrepp av fler än en förälder växlade man snabbt upp vuxeninsatsen till två eller flera förmanande fäder.

Snart var det Emils tur att rycka ut. Fyraåriga Ebba hade fått sand i ögonen och börjat gråta. ”Nej, men det var väl inte så farligt”, tröstade Emil sin dotter. ”Du som ska bli en stor självständig tjej som mamma ska väl inte

8

gråta för lite grus i ögonen. Har du sett mamma gråta för lite sand?” ”Nej, mamma gråter aldrig. Hon säger att en riktig kvinna istället gör något åt sina problem.” ”Där ser du”, fortsatte Emil. ”Nu torkar vi sanden ur ansiktet så känner du snart inte alls av ögongruset.” Han strök över hennes kind med baksidan av handen. Fyraåringen torkade sig om näsan, drog ett suckande andetag och gick tillbaka till kamraterna i sandlådan.

På detta sätt förflöt förmiddagen tills det precis som Lucas förutspått blivit hett som i mitten av juli. Barnen smordes med solkräm, samt försågs med kepsar och solmössor. Skrubbsår sköljdes av och plåstrades om. Mellan utryckningarna satt männen i solen på bänkarna, filosoferande över världen omkring dem. ”Har ni hört att barnen nere vid torget påstod de blivit förföljda av en konstig gubbe?” frågade Pavel tyst för att inte barnen skulle höra. ”Torget ligger bara en knapp kilometer bort. Jag läste att någon försökt lura med sig barn, men inte lyckats.” ”Vad säger du?” utbrast Ibrahim. ”Något sådant skulle väl aldrig hända här omkring? Inte här på vår fina gata vid vår lugna lekplats.” ”Nä, jag tror inte heller det. Men man ska nog alltid vara på sin vakt. Det vore en mardröm att behöva ringa hustrun på jobbet för att hon ska komma hem och hjälpa till att leta efter en försvunnen unge.”

De andra tre nickade instämmande. Ingen av dem ville misslyckas med barnpassningen, framför allt inte tappa bort något av de älskade barnen. Avkommans välbefinnande och säkerhet låg i deras händer. De fyra fäderna satt tysta en stund och begrundade ansvaret.

9

”Tänk vad hemskt om barnen blev utsatta för en bibliofil”, tyckte Emil tankfullt. Han hade en förkärlek för att använda ovanliga ord och uttryck vilka han inte helt behärskade. ”Skärpning, Emil”, invände Pavel som blivit gruppens självutnämnde språkvårdare. ”En bibliofil gör knappast våra barn något ont. Han skulle nog bara söka publik för högläsning av de senaste barnböckerna. Du menar en pedofil.” ”Ja, det var nog det jag menade”, erkände Emil som aldrig tog illa upp när Pavel rättade honom. ”Det vore hemskt om barnen blev utsatta för en pedofil.”

De fyra männen tystnade igen och vände ansiktena mot solen som nu stod högt på en himmel utan moln. ”Det börjar dra i hungertarmen. Är det inte dags för lunch snart? Kanske någon vet vad klockan är?” undrade Ibrahim, mest för att bryta tystnaden. ”Kvart i tolv”, svarade Emil som alltid gick omkring med en gammaldags armbandsklocka på väster handled. ”Vad säger ni om jag hämtar hit grillen?” frågade Pavel. ”Vi har inte ätit gemensam lunch ännu denna veckan. Jag tror jag har några korvar att grilla, men korven räcker kanske inte till alla.” ”Jag har ett stort paket köttbullar att bidra med. Och så massor med vatten och mjölk, förstås”, tyckte Lucas som satt sig upp på filten så fort det pratades mat. ”Jag har sallad, morötter och gurka. Om ni passar ungarna kan jag sticka hem och koka en stor gryta potatis”, föreslog Emil.

Han var alltid noga med att det skulle serveras grönsaker och rotsaker till maten. ”Perfekt. Jag går hem till mig och hämtar grillen. Emil får gå hem till sig och koka potatis. Lucas fixar köttbullar och dricka.

Ibrahim tar ansvaret för vakthållningen.” Pavel log belåtet.

Lunch på lekplatsen var en av männens favoritsysselsättningar.

10

Minst två dagar i veckan brukade de hitta på en spontan meny som tillagades och åts tillsammans på lekplatsens gräsmatta.

Barnen älskade utomhuslunch. De åt alltid portioner som till storleken förvånade deras fäder. Dessutom provade de utan tvekan att äta mat som föräldrarna fått kämpa med att få dem att röra hemma vid köksbordet. Så fungerade det också idag. När Emil bjöd på förrätt bestående av en liten burk löksill fördelad på små bitar knäckebröd var flera av barnen framme för att smaka.

Pavel producerade en mängd perfekt grillade korvar tillsammans med flera grillspett där läckert doftande köttbullar satt i rad. Emil försåg alla med potatis och grönsaker. Kaloriintaget var på topp hos både barn och fäder.

Efter lunchen serverades plommon i solgasset. Männen och barnen låg direkt i gräset eller på filtar, mycket lika en gorillaflock i Östafrika. Värmen var tryckande och alla var mätta.

De åt plommon och tävlade om vem som kunde spotta kärnor längst. Fäderna bet skickligt plommon i små delar, plockade ut kärnorna och gav fruktköttet i bitar till de minsta barnen som annars skulle satt både plommon och kärnor i halsen. Barnen kravlade mätta och belåtna mellan fäderna. Ibrahim lät småttingarna ladda kärnor mellan hans läppar, varpå han spottade ut dem så långt han kunde när någon av telningarna boxade honom i magen med sina små knytnävar. Allmänt jubel bröt ut när en kärna av misstag träffade Pavel mitt i pannan. ”Pappa, ska inte du läsa nu?” undrade sexårige Bertil, Emils äldste son. ”Vill ni det?” frågade Emil, precis som han alltid brukade fråga, även om han redan visste att alla förväntade sig att han skulle ta upp boken. ”Orkar ni höra fortsättningen på berättelsen från igår?”

Emil kunde läsa högt med inlevelse på ett sätt som fick alla

11

barnen att lyssna. Han var dessutom skicklig på att välja passande berättelser. Förra veckan hade han börjat på en av sina favoritböcker. Alla de stora barnen och de tre fäderna väntade med spänning på hur det skulle gå för Nils Holgersson, Akka, Yksi, Kaksi och de andra vildgässen. De små barnen förstod naturligtvis inte mycket av vad Emil läste, men njöt av tryggheten som snart skulle få dem att sova sin middagslur. ”Läs nu. Vi väntar”, tyckte Ibrahim och fick stöd av ett rungade bifall från alla barnen.

Emil tog fram boken som Selma Lagerlöf skrivit för mer än etthundrafemtio år sedan. Han slog upp den vid bokmärket och fortsatte läsa där han slutat igår. Gorillaflocken hade upphört att spotta plommonkärnor. Nu låg alla tysta i solskenet, lyssnade och vilade. Emils lugna röst läste om räven, gässen och den lille olydige pojken.

De första som somnade var ettåringarna och tvååringarna.

Fäderna bredde gamla tröjor och handdukar över dem för att skydda dem mot solen. Ett efter ett somnade också de äldre barnen på filten. När alla barnen sov kunde inte heller fäderna hålla sig vakna. Då Emil märkte att det bara vara han som var vaken slog han försiktigt samman boken. Han lade sig ned bredvid sina barn Bertil och Ebba, andades in sommarlukten från barnens hår och somnande snart han också.

Efter en dryg halvtimma föll skuggan från de närmsta buskarna på Ibrahim där han låg längst ut på gräsmattan. Han vaknade av att det blev svalare, sträckte på sig, satte sig nyvaket upp. Runt omkring på filtarna låg fortfarande resten av gorillaflocken sovande. Men något kändes inte rätt. Ibrahim undrade för sig själv vad som hade förändrats. Han såg sig omkring, spanade upp mot ekarna på kullen. Allt såg ut som vanligt. Han tittade runt lekplatsen igen och på den fortfarande varma grillen.

Inget onormalt märktes. Muggar, bestick och tallrikar låg i en 12

hög efter lunchen. Han lät blicken glida över den sovande skaran.

Då insåg han att hans fyraåriga dotter Rakel saknades. När de somnat hade hon legat mellan lillasyster Jasmin och den andra fyraåringen, Roger. Nu var hennes plats på filten tom.

Ibrahim reste sig snabbt och tittade runt en gång till. Kanske Rakel hade smugit iväg bort i buskarna för att kissa? Det brukade hon göra när hon kände att hon inte skulle hinna hem snabbt nog. Han kunde inte upptäcka henne någonstans och började bli orolig. Ett par snabba steg tog honom uppför den lilla backen mot skogen. Inte heller från denna utsiktsplats kunde han se dottern. Han gick ned till gräsmattan för att väcka Pavel. ”Rakel är borta. Jag måste gå och leta efter henne. Hon kanske gick hem medan vi andra sov? Har du koll på läget här på lekplatsen?” Det hördes att den vanligtvis obekymrade Ibrahim var orolig.

Pavel gäspade och satte sig upp. ”Visst. Stick du hem. Jag stannar här. Om hon kommer tillbaka före dig meddelar jag dig med en busvissling.”

Ibrahim hade redan vänt sig om och skyndade iväg från lekplatsen mot huset där han bodde. Rakel borde väl snart synas?

Men ingenstans dök det upp en liten fyraårig flicka i röda shorts.

Nu började han bli orolig på riktigt. Dörren till bostaden var låst.

När han sprang runt huset var det folktomt. ”Rakel”, ropade han. Först lite försiktigt ett par gånger och sedan för full hals. ”Rakel, var är du? Kom fram!”

Det var inte långt till lekplatsen. När Pavel hörde honom ropa förstod han att flickan inte kommit till rätta. Han väckte de övriga fäderna, som i sin tur väckte de större barnen för att fråga om någon visste vart Rakel tagit vägen. Men ingen kunde minnas annat än att flickan legat bland dem på filtarna när Emil läste om Nils Holgerssons äventyr. ”Vi får också leta”, föreslog Pavel. ”Om Emil stannar med 13

barnen på lekplatsen kan Lucas och jag springa upp på kullen.

Tjejen kanske har gått upp i dungen och inte hittar tillbaka om hon kommit över på andra sidan krönet?” De skyndade uppför backen, in under ekarnas svala skugga.

Ibrahim kom andfådd joggande tillbaka till lekplatsen. ”Har ni hittat henne?”

Emil skakade på huvudet och såg ännu mer bekymrad ut än vanligt. ”Lucas och Pavel sprang upp i skogen för att leta. Ingen av oss minns annat än att Rakel låg på filten med oss andra.” ”Jag fortsätter bort i radhusområdet”, sa Ibrahim och joggade vidare. ”Rakel! Var är du? Kom fram!”

Att tappa bort ett barn är varje förälders största skräck. När en mor eller far inte vet var den man älskar mest, och alltid vill skydda från alla faror, befinner sig, då ligger paniken på lur. Det är svårt att tänka logiskt även om det mest sannolika är att en unge som leker och gömt sig, snart kommer fram. Kanske har barnet glömt allt annat för något spännande som dykt upp och tagit uppmärksamheten. Detta vet föräldern, men kan ändå inte låta bli att tänka på drunkningsolyckor, trafikolyckor, instängda barn i mörka källare, pedofiler och kidnappare.

Idag tänkte Ibrahim på konstiga män som försökte lura med sig små barn. Han hade gråten i halsen där han sprang bland husen. Nu måste Rakel ändå snart komma fram? Han hade ropat och skrikit tills rösten börjat låta hes.

Bortifrån kullen hörde han hur kamraterna fortfarande ropade bland ekarna. Han bestämde sig för att springa ut mot stora vägen där transportbussarna gick. Dit fick Rakel inte gå ensam, men man vet aldrig vad en fyraåring kan hitta på.

Trottoarerna var tomma, kurerna vid hållplatserna också.

Enstaka transporter rullade fram på den stekheta vägen. ”Gud, hjälp mig”, mumlade Ibrahim. Religionen var mycket

14

viktig för honom, men han brukade aldrig be Gud om saker för egen del. Nu gjorde han ett undantag. ”Käre Gud, hon är bara en liten flicka. Låt henne komma tillbaka till mig. Pröva mig inte så här.”

Nu hade det gått tjugo minuter sedan han vaknade på lekplatsen och saknade Rakel. Tjugo minuter är ingen lång tid, men för en förtvivlad far är det en evighet. Han bestämde sig för att springa runt radhusområdet, tillbaka förbi deras villaområde och sedan till lekplatsen. Det var stekhett och ingenstans såg han några barn utanför bostäderna. Okynneskilona på magen fick honom att flåsa och svettas extra mycket. Några år tidigare hade han lätt kunnat springa två pass på vardera fyrtiofem minuter, mer uthållig än de flesta. Nu var tjugo minuters jogging en stor ansträngning.

Lucas, Pavel och Ibrahim kom tillbaka samtidigt till lekplatsen. De vuxna brydde sig inte längre om att barnen tydligt kunde märka deras oro. Ibrahim sjönk svettig och förtvivlad ned på knä, flåsande efter språngmarschen. Emil räckte honom en mugg vatten som blivit kvar efter lunchen. Det ljumma vattnet försvann snabbt i hans mun och skägg. ”Vi måste ringa polisen. Det känns som det enda rätta att göra. Bäst att få professionell hjälp så snabbt som möjligt”, tyckte Emil. ”Polisen vet hur man letar och då hittar vi henne snabbare.” Han försökte låta lugn och övertygande. ”Det är mitt barn. Jag ringer.” Ibrahim fick fram telefonen ur väskan. Han var fortfarande andfådd och apparaten gled ur de svettiga händerna för att landa i lekplatsens sand. ”Tag det lugnt Ibrahim, vi hittar henne snart”, försökte Pavel trösta. Som vanligt var Pavels välstrukna shorts utan fläckar från lunchen eller jord från ekdungen. ”Men för guds skull, förstår du inte att mitt äldsta barn

15

försvunnit?” Ibrahim gjorde ett nytt försök att greppa telefonen men tappade den igen i sanden. ”Lätt för dig att säga att jag ska ta det lugnt.” Han fräste ilsket mot vännen. ”Sätt dig ned. Jag slår 112 till larmcentralen”, avgjorde Emil och tog ifrån honom telefonen. Ibrahim orkade inte protestera, utan lät kamraten trycka in numret. Han lyfte telefonen mot örat samtidigt som han undrade om det var sant att en operatör från larmcentralen alltid skulle svara inom femton sekunder.

Det fick han inte veta eftersom hans tankar avbröts efter två signaler. ”Rakel”, ropade hennes lekkamrat Roger. ”Där kommer Rakel.”

På gången från radhusområdet kom en liten flicka i röda shorts gående, till synes helt obekymrad. Tillsammans med henne gick en okänd man i sjuttioårsåldern. Han var klädd i ett par slitna jeans och svarta sandaler som sett sina bästa dagar. Den gamle hade bar överkropp vilket framhävde den stora buken på ett minst sagt ofördelaktigt sätt. Den håriga magen hängde över jeansens linning. De vita hårstrån som fanns kvar på huvudet satt i en rufsig krans. Den grå pälsen på bringan och på kalaskulan kompenserade i viss mån den kala hjässan. Barnen stirrade på hans tatuerade armar. Drakar slingrade sig från handlederna, förbi armbågarna, över de kraftiga överarmarna, upp på axlarna.

En draksvans tilläts till och med slingra sig upp på halsen. En sådan man hade aldrig setts på lekplatsen förut. Han skulle smälta in bättre på ett äldreboende för pensionerade sjömän.

Kanske hans sinnelag överhuvudtaget aldrig tillät honom att smälta in i någon miljö? ”Tänk om det där är bibliofilen”, viskade Emil tyst för sig själv. Om någon av de tre andra fäderna hörde honom brydde de sig inte om att svara.

16

”Jag tror bestämt den här lilla flickan söker sin far”, sa mannen barskt med djup röst.

Ibrahim rusade fram mot Rakel, lyfte upp henne i famnen och sprang tillbaka mot lekplatsen som om mannen varit farlig.

Den gamle mannen stannade kvar på gången med blicken efter far och dotter. ”Nu har lilla damen visst kommit till rätta. Håll bättre ordning på henne i fortsättningen.” Mannens stränga röst passade på något sätt väl till hans utseende. ”Vi ses.” Han lyfte handen och vinkade innan han vände för att gå tillbaka. Männen på lekplatsen och deras barn tittade storögt efter gamlingen de aldrig sett förut. Avbildningar av drakar och örnar flöt på hans rygg där han gick på gången bort från lekplatsen. Ingen kom sig för att tacka honom för att han fört tillbaka Rakel till dem. ”Var har du varit?” frågade Ibrahim Rakel med hes röst. Han ville inte visa henne att han gråtit. ”Jag följde efter katten”, svarade Rakel skamset. Hon lutade sig mot pappas axel, liksom för att få förlåtelse för något hon inte borde gjort. Ibrahim orkade inte svara. Han höll om henne, varsamt och fast på samma gång, som han aldrig tänkte släppa henne igen.

17

Samhället och världen förändras allt snabbare. I mitten av 2000-talet är det kvinnorna som skaffat sig bra utbildning, välbetalda och statusfyllda jobb. Männen prioriterar inte yrkesliv eller karriär som deras fäder och farfäder en gång gjorde. Nu dominerar den kvinnliga delen av befolkningen som kirurger, språklärare, präster och militärer. De har tagit över rollen att vara familjens huvudförsörjare och samhällets stöttepelare.

I en vanlig svensk stad bor fyra familjer där männen är hemmapappor. En avdankad elektriker, ett arbetslöst fotbollsproffs, en gammaldags brevbärare och en slätstruken dansbandsmusiker vill vara tillsammans med sina barn medan de är små. Emil, Ibrahim, Pavel och Lucas träffas på lekplatsen dit de går med sina söner och döttrar varje vardag. Brödraskapet växer sig starkt.

När sandlådan och gungorna hotas av bortschaktning för att ge plats åt den nya vattenreservoaren måste männen protestera. Deras hustrur har godkänt kommunens planer utan att förstå vad lekplatsen betyder för männen.

Vanliga svenska män i en vanlig svensk stad kastar sig ut i en ovanlig kärleksstrejk för att rädda en lekplats.

Den tatuerade pensionären Lennart blir deras stöd i kampen för mannens rätt till sin lustgård. Ska en kärleksstrejk räcka för att rädda karlarnas lyckoland?

www.vistoforlag.se