Där själen vissnar
dÄR SJÄlen ViSSnAR
ULF HAMRIN
dÄR SJÄlen ViSSnAR
Ulf Hamrin
Där själen vissnar Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Ulf Hamrin © Omslagsfoto: Ben G.T. Nyberg Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-04-6
Den här boken skrev jag efter ett helt livs funderingar om makt och maktlöshet. Men före Metoo-rörelsen och bränder i flyktingboenden.
Prolog
Hon rasade ner i tågsätet och lutade huvudet mot nackstödet. Hennes axlar sjönk ner mot bröstkorgen. Hon andades tungt och snabbt. Svettpärlor rann nedför hennes nacke och hon drog med baksidan av sin hand över pannan. Krängde loss plastpåsen med ICA-logotypen som hon hade snurrat tre varv runt sin vänstra handled, drog ner huvtröjans blixtlås och dolde en snyftning bakom en djup suck. Mannen mitt emot tittade upp bakom sin morgontidning och lyfte sina läsglasögon mot pannan. Han granskade henne hastigt. Runt ansikte. Asiatiska drag. Korpsvart hår som slutade precis vid hennes örsnibbar. Rak lugg. Fuktiga, svarta ögon som oroligt rörde sig bakom stressiga ögonlock. Ett födelsemärke under ena ögat. Mörk hy, smala läppar. Tunn kropp. En vit t-shirt med en urblekt fågel i blått tryck som tittade fram när hon öppnade huvtröjan. Hon hade lite för stora och långa jeans som dolde ett par slitna gymnastikskor. Den tunna lilla kvinnan lutade sig fram mot fönstret och tittade ut över perrongen. Ingen som hon kände, bara en ung man som sa något till ett öppet fönster längre bort i vagnen. Och ett äldre par som vinkade till någon. Långt därborta, nästan vid loket, syntes konduktören som gick från vagn till vagn och kontrollerade att dörrarna var stängda. Hon sjönk ner ytterligare mot stolens höga ryggstöd och hennes spända kropp mjuknade. Hon andades allt mer normalt, lutade huvudet bakåt och tittade drömmande upp i taket. Ett lätt 7
leende virvlade snabbt över hennes ansikte. Äntligen! Äntligen fri. Äntligen fri från mardrömmen. Med ett ryck började vagnen långsamt röra sig. Fasader, glasväggar, dörrar, människor rullade allt snabbare förbi, ett rytmiskt dunkade på en bro över flerfilig trafik, en kolsvart tunnel, husfasader med klotter på väggarna, ett industriområde, bullerplank, förortsområden, ett grustag, ängar, granskog och röda stugor. Ut ur staden. Bort från helvetet. Det hade bara gått ett dygn sedan flykten. Hon kunde visserligen ha gjort det tidigare, men det är en sak att fly, en annan att ta vägen någonstans. Nu visste hon det. Ett halvt års vidrig men tålmodig väntan var över. En tid som hade visat sig vara den totala motsatsen till bilden som den där stilige mannen hade tecknat för henne med en pinne i leran där hemma, för så länge sedan. Han hade förvandlat den brunsvarta sörjan som hon vanligtvis klafsade runt i till ett paradis att längta efter. Kallt och mörkt visserligen och långt borta, men fridfullt, vänligt och omtänksamt. Det var som om frälsningen kommit. Han var som en missionär från en värld med möjligheter. Hon levde i en värld utan möjligheter. Så det är klart att hon tog chansen. Hon var ju utvald! Hon förstod visserligen inte varför, men varför ifrågasätta något sådant. Det hade varit varmt och fuktigt som alltid. Den trevlige mannen svettades. Stora, mörka fläckar växte under armarna på hans tunna linneskjorta. Men de doldes av hans trygga stämma och alla vackra bilder som han visade. Själv hade hon burit en blå, kort kjol, ljusblå tygskor och ett vitt, löst linne som avslöjat ett par uppnosiga bröstvårtor. ”Dom måste han lagt märke till”, tänkte hon på så här efteråt när hon satt nersjunken i det bekväma tågsätet. Efter det osannolika mötet med den stilige mannen hade hon inte kunnat släppa bilden av paradiset. Den etsade sig fast i hennes huvud och framkallades vid varje antydan av liv och världar bortom hennes egen tunga, tröstlösa, fattiga vardag. Mötet med den vänlige mannen från det där ljuvliga landet långt 8
upp i norr gav hennes drömmar näring, hennes hopp rimlighet och hennes ambitioner realism. Hon ville studera ekonomi, jobba på bank, tjäna pengar och hon hade träffat en människa som kunde förverkliga det. Sådant händer inte men det hade hänt och det ofattbara lyste upp hennes ansikte och trängde fram som behagliga rysningar i hennes kropp. Faktum var att hon berättade det för alla – sin mamma, sin lillasyster, sina bröder, sin mormor och nästan alla kusiner. Plus flera grannar. Hur kunde hon ha varit så naiv. Svartgrön granskog virvlade förbi utanför tågfönstret. Ljudet av signaler från en bomfri överfart kom och gick. Några enplansvillor, en övergiven stationsbyggnad, en blå liten sjö bakom gles björkskog, en liten å knappt synlig under lössläppt sly, en slingerväg med en ensam bil framför torrt sommardamm. Och så granskog igen. Hon tittade ut utan att se. Hon tänkte utan att drömma. Hon ville förstå det som hänt utan att fantisera. När hon fick det där långa brevet, biljett och resehandlingar blev allt så verkligt. När hon satt i flygplanet började det nya livet. När hon landade på Arlanda välkomnades hon av en man med blommor. Först hade hon blivit besviken på att det inte var den stilige mannen. Men hon fick en välkomnande kram, han bar hennes väska och han öppnade dörren till sin bil. Hon sjönk ner i bilens bekväma säte och de åkte under tystnad med radion på låg volym längs en kvällsljus motorväg, långt in i den okända staden till en liten gata som slutade i en trappa. Där parkerade de, steg ur och han öppnade en sirlig gammal trädörr med stort handtag. Taket i den stora trapphallen var dekorerad med blommor i gipsstuckatur och det ekade. En ensam lampa gjorde det den kunde för att lysa upp entrén så pass att mannen kunde hitta nyckelhålet till en dörr långt där inne. Han öppnade, de gick in, han tryckte på en lysknapp och ett rum med några tavlor på väggarna, en säng, ett bord, en fåtölj, en matta till och med, presenterades. Och inte nog med det – hon såg en dörr till ännu ett rum. 9
”Det här är ditt”, hade mannen sagt på engelska och det han sa lät fantastiskt. ”Hyran är betald i tre månader. På den tiden hinner du säkert skaffa försörjning. Du ville ju studera ekonomi. Jag har hittat några kontakter på universitetet. Och telefonnummer. Allt ligger där på bordet. Det finns kaffe och te i köket och lite matnyttigt i kylen och i skafferiet. I ett kuvert på köksbordet ligger det lite pengar så att du klarar dig ett tag. Men var rädd om dom. Och var rädd om dig.” Hon fick en nyckel och så gick han. ”Det är sant”, hade hon mumlat för sig själv. ”En lägenhet. Bara för mig. Med kök! Ett eget rum med kök. Mitt. Bara mitt!” ”Det är sant!” hade hon skrikit rätt ut i luften och slagit båda händerna för sitt strålande ansikte. Och drömmen hade bara börjat. Hon hade inte anat någonting. Ingenting! Verkligen ingenting. Hon ville väl inte ana. Hennes längtan efter ett nytt liv överskuggade allt tvivel, all vettig misstänksamhet, allt sunt förnuft. Hon bara tackade och tog emot. Ifrågasatte inget. Undrade inget. Hur kunde hon vara så naiv. Hon tog blicken från landskapet som rullade förbi utanför tågfönstret och plockade fram en ihoprullad tidning ur ICA-kassen. Sidan som hon var intresserad av var redan uppvikt. Hon greppade en spak vid sidan om stolen så att ryggstödet föll bakåt och hon med det. Efter nästan ett år i Sverige förstod hon en del av vad som stod i tidningarna, särskilt rubrikerna. THAILÄNDARE TILL JONARP FÖR ANDRA ÅRET I RAD. Stora, svarta bokstäver. Det var dit hon var på väg. Till Jonarp. Till friheten. Utan att ha en aning om att hon några månader senare skulle vara fånge igen.
10
bilden
1.
Erik Törnlund sjönk tungt ner i den urblekta fåtöljen. Han flåsade lite, men det berodde förmodligen mer på hans mentala kaos än på fysisk ansträngning. Han var trots allt inte äldre än 33 år och hans plikttrogna löprundor runt den lilla sjön Uvern borde ändå ha lämnat några spår. ”Var fan är Johan”, vräkte han ur sig samtidigt som han trevade efter sin kaffemugg. ”Han kommer”, svarade Anette i flykten. Hennes lilla kropp flög liksom ljudlöst fram genom rummet. Det var hon som fixade allt. Men det var Erik som hördes. ”Han skulle vara här nu”, fortsatte Erik surt. ”Vi ska ju börja klockan tio. Och nu är hon kvart över nio. Hur fan ska det gå? Han ska sätta ljus och allting innan. Och snart är väl hela gänget här.” ”Det ordnar sig”, svarade Anette lugnt samtidigt som hon drog i fondväggen som ett test. ”Så här är det alltid, det vet du väl.” Anette var van. Hon var Eriks både högra och vänstra hand. Hon var den som beslutade om allting fastän Erik trodde att det var han. Så hade det egentligen alltid varit. De kom från samma lilla by utanför Jonarp i mellansverige, hade båda gått i Lindemo högstadieskola och efter sex, sju år ifrån varandra hade de träffats på en fest i huvudstaden. Erik hade varit fylld av ny kunskap och ungdomlig entusiasm. Plus en icke föraktlig övertro på sig själv och sin förmåga. Anette däremot var tre år äldre och hade gått igenom den fasen i livet och satt sina fötter lite stadigare i jorden. Det tillsammans med 13
en konventionell, för att inte säga gammaldags, uppfostran i barndomsbyn utanför Jonarp resulterade i just det svar som Erik, utan att veta det själv, hade varit ute efter: ”Jamen, vore det inte på tiden då, att Jonarp med omnejd får en reklambyrå med lite klass? Det kan väl du ordna, Erik.” Erik föll för Anettes förslag. Förstås. Och vad vore mer perfekt än att börja sin karriär i branschen med att samtidigt göra avtryck i hembygden. Visserligen såg Erik sitt framtida liv i annat och mycket större ljus än som frälsare av Jonarp men någonstans skulle han ju börja. Och Anette skulle hänga med. Självklart. Det var därför Erik och Anette, klockan halv tio på morgonen, befann sig i ett femtiofem kvadratmeter stort källarrum utan fönster i Jonarp centrum och väntade på att fotograf Johan Kvist från Stockholm och tolv bärplockare från Thailand skulle dyka upp. Det hade väl inte blivit riktigt som Erik drömde om för tio år sedan, men nu hade han fru och barn på orten och Anette hängde ju fortfarande med dessutom. Och ärligt talat var inte Jonarpsbygden omvänd ännu. ”Faan”, svor Erik igen. ”Nu får han dyka upp. Man kan väl inte bära sig åt hur som helst bara för att man kommer från Stockholm. Thailändarna är här när som helst. Allt är ju klart.” ”Nästan i alla fall”, svarade Anette lugnt. ”Ska bara plocka fram lite mer ris.” ”Vi skulle ha kört ute ändå”, muttrade Erik och sjönk ännu djupare ner i fåtöljen. Anettes mobil ringde. Hon gick undan längst bak i lokalen där pryon Gustav höll på att plocka undan lådorna som använts till blåbärsriset. Efter ett kortare samtal stoppade hon undan mobilen i jeansfickan och gick tillbaka till Erik i den gamla fåtöljen. ”Det var Johan. Han är på väg. Han var utanför stationen och väntade på en taxi. Så han är här snart.” I samma ögonblick knackade det på dörren. Anette öppnade. På väggen i källargångens dunkla ljus avtecknades en ojämn silhuett. När Anettes ögon vant sig vid ljusets kontraster framträdde en grupp kortväxta individer – bredvid varandra, rakryggade, nästan som i givakt. Förvånansvärt tysta. Märkligt stilla. 14
Efter ett par sekunder klev en figur ut mot Anette. Det var en liten man med runt ansikte, sneda, mörka ögon och svart, kortklippt hår. Lite korpulent faktiskt och bakom hans breda, röda hängslen syntes en blåsvartvitrutig skjorta. I handen höll han en keps som det stod Jonarps Trä på. ”Hej. Ja hetel Cannalong å äl boss. Do you speak English?” ”Yes”, svarade Anette. ”I am the boss fol the bellypickes”, hörde hon den lille mannen säga. ”You want foto?” ”Yes, welcome”, svarade Anette med ett milt leende. Bärplockarna trängde sig in i den provisoriska ateljén och ställde sig som vid en vittneskonfrontation på led utefter kortväggen. I skenet av källarrummets skarpa lysrörsljus fick de liv och färg. Ett dussintal personer utkristalliserades och efter det första generella intrycket blev de individer. Korta, svarthåriga och snedögda visserligen men med olika drag, hållning, kroppsform och ålder. Tre var kvinnor och kortare och tunnare än de övriga. Några hade kepsar i handen. Andra höll handflatorna mot varandra i brösthöjd. Alla bugade. Samtidigt. ”Sa was dee torn chao”, sa vittneskonfrontationen samfällt med ljus röst. ”Okej”, sa Anette utan att begripa ett skvatt. Erik hade rest sig ur den slitna fåtöljen, stoppat ner skjortan och ställt undan kaffekoppen. Gustav, pryon, hade slutat plocka med rislådorna och stod en smula obekvämt lutad mot rummets långvägg. Det fanns inga fönster så de enda skuggor som alla i rummet orsakade förmedlades av det skarpa ljuset från lysröret i taket. Som projektledare såg sig Erik nödgad att säga någonting. ”Welcome to our studio. Very soon our photographer Johan will arrive and tell you how to act. So you can relax and take coffee if you want.” Erik hann knappt säga det sista förrän han insåg att det vare sig fanns kaffe eller muggar till alla. Men Gustav fanns ju. Så Erik plockade fram plånboken ur bakfickan och rotade fram en femhundring som han gav till Gustav. Plus bilnycklar. 15
EN BOK OM MAKT OCH MAKTLÖSHET Det finns flera miljoner unga kvinnor i världen som aldrig registrerats - officiellt finns de alltså inte. Här får vi följa vad som kan hända om några av dessa faller i händerna på maktrusiga svenska män som glömt sina fina ord om människors lika värde. Och hur rakryggade människor tar upp kampen för allas rätt att finnas. Historien utgår från en reklamfotografering i det lilla svenska samhället Jonarp för att via Thailand, Australien, Etiopien och Albanien få sin upplösning i en lägenhet i Stockholm. Efter hand får läsaren uppleva hur snabbt vi ersätter medmänsklighet med självgodhet, hur lite som behövs för att locka fram ett helt samhälles svarta fördomar, hur längtan efter makt förmår riva människors moraliska spärrar.
”Makt och maktlöshet skildras helt utan skygglappar och fastnar som ett upprört läskpapper i läsarens medvetande. Ämnet är hyperaktuellt och oerhört viktigt.” Ingemar Dahl ”Bokens historia får läsaren att spekulera i något större och personskildringarna ger ett stort globalt problem ett mänskligt ansikte.” Matilda Hansson ”En stark debut där såväl språket som bilden av hänsynslöst utnyttjande ger en laddad stämning genom hela boken. En bladvändare!” Sven Nilsson ”En ypperlig och spännande skildring om makt och girighet efter makt.” Clary Krusell
www.vistoforlag.se
497