9789188745392

MAKT, LOJALITET OCH BRUTNA FÖRTROENDEN

»Nästan chockerande angelägen.« NEW YORK JOURNAL OF BOOKS

Greer Kadetsky är en duktig flicka i en sömnig småstad.

När hennes high school sweetheart antas till Princeton, medan hon själv – trots fantastiska betyg – hamnar på ett skitcollege, klamrar hon sig fast vid att det bara är några år tills de kan börja ett liv tillsammans.

»En tjock och delikat bok om feminism och kraften i kvinnligt mentorskap.« L O S A N G E L E S T I ME S

Sedan möter hon Faith Frank, en karismatisk feministikon i höga mockastövlar, med en röst som når långt utanför föreläsningssalen.

M EG W OLI TZ ER är författare till ett tiotal bästsäljande romaner, varav hennes senaste har legat i toppen på New York Times bästsäljarlista. Flera av hennes böcker har filmatiserats. This is my Life blev Nora Ephrons regidebut och The Wife har svensken Björn Runge som regissör och en strålande Glenn Close i huvudrollen. Nicole Kidman planerar adaptionen av En kvinnas övertygelse.

Meg Wolitzer bor i New York. Hennes författarskap är känt för skarpa och underhållande samhällsbetraktelser, ett rappt språk och gripande karaktärer. Hon betraktas av många som en av USA :s mest intressanta författare idag.

»Otroligt aktuell.« NY Times

Deras möte förändrar allt, åtminstone för Greer. Faith är mer upptagen av det emotionella bagage hon samlat på sig genom åren, och Greers idealiska pojkvän faller offer för en sköldpadda.

PEOPLE

»Extremt läsvärd.« Vogue »Wolitzer är en oemotståndligt charmig författare.« THE NEW YORKER

E N K V I N N A S Ö V E R T Y G E L S E är en underhållande och mångbottnad be-

rättelse om makt och ambitioner. Genom att blanda filosofiska frågor med knivskarpa iakttagelser och komplicerade relationer belyser den, precis som Meg Wolitzers tidigare roman The Wife, hur det egent­ ligen är att vara kvinna i ett så kallat jämställt samhälle.

»Ett stort verk med enastående insikt.« INSTYLE

»Boken är fullspäckad av Wolitzers rappa insikter.« T H E WA S H I N G T O N P O S T

»En perfekt feministisk kiosk­vältare.« 5 AV 5 S TA R R E D R E V I E W S :

H KIRKUS REVIEWS

»Väldigt aktuell … Fulländad.«

»En fängslande berättelse.«

H LIBRARY JOURNAL

H BOOKPAGE

»En insiktsfull roman.« H PUBLISHERS WEEKLY

»Allomfattande och samtidigt intim.« H BOOKLIST

ISBN 978-91-88745-39-2

OMSLAG: SARA R. ACEDO F Ö R F AT TA R F O T O : N I N A S U B I N

»Uppslukande.« Elle

»Lika söt som skarp … Boken leder läsaren till den punkt där fiktionen speglar verkligheten.«

9

789188

745392

»ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE ROMAN«

»Blandar filosofiska frågor med vass samtidsanalys.« WA L L S T R E E T J O U R N A L

ENLIGT TIME MAGAZINE, ESQUIRE, ENTERTAINMENT WEEKLY OCH NY MAGAZINE

»Högaktuell och uppriktig.« THE NEW YORK POST

BOOKMARK

www.bookmarkforlag.se

En kvinnas övertygelse originalets titel: The Female Persuasion © 2017 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr.; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships Bookmark Förlag, Stockholm 2018 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency översättning: Thomas Andersson tryck: ScandBook, Litauen 2018 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.conscoiuslabel.org isbn: 978-91-88745-39-2

kapitel ett

G

reer Kadetsky träffade Faith Frank i oktober 2006 på Ryland College, dit Faith hade kommit för att hålla Edmund och Wilhelmina Rylands minnesföreläsning. Den kvällen var kapellet fullt av studenter, av vilka en del inte kunde avstå från högljudda kommentarer, och fastän det var förvånan­de att just Greer av alla skulle väcka Faiths intresse så var det ett faktum. Greer, som då var förstaårselev på denna obemärkta skola i södra Connecticut, var selektivt men våldsamt blyg.

Hon kunde utan vidare komma med svar, men med åsikter var det svårare. ”Vilket är helt ologiskt eftersom jag är fullproppad med åsikter. Jag är en piñata med åsikter”, hade hon sagt till Cory under ett av deras nattliga Skypesamtal sedan college skilt dem åt. Hon hade alltid varit en flitig student och en outtröttlig läsare, men det var omöjligt för henne att prata så fritt och ohämmat som andra gjorde. Under större delen av hennes liv hade det inte spelat någon roll, men det gjorde det nu.

Vad var det då som Faith Frank såg i henne och gillade?

Kanske var det, tänkte Greer, den möjliga djärvhet som fanns antydd i den stålblå sicksackstrimman längs ena sidan av hennes för övrigt alldagliga, råttbruna hår. Men många college­ flickor hade hår som såg ut att delvis ha badats i isglass eller 9

färgglatt spunnet socker från någon marknad. Kanske var det helt enkelt så att Faith, som vid sextiotre års ålder var en inflytelserik person och ganska känd och i årtionden hade rest omkring i landet och med stor entusiasm talat om kvinnors liv, tyckte synd om den artonåriga Greer, som var uppvarvad och en smula osammanhängande den kvällen. Eller kanske blev Faith automatiskt generös och uppmärksam när hon var med ungdomar som vantrivdes i världen.

Greer visste inte riktigt varför Faith var intresserad. Men det hon omsider fick klart för sig var att mötet med Faith Frank var den stund då allt det spännande började. Det sorgliga slutet låg mycket långt fram i tiden.

Hon hade varit på college i sju veckor när Faith dök upp. Under en stor del av den tiden, detta plågsamma förspel, hade hon varit uppslukad av sin egen olycka, som hon mer eller mindre hade iscensatt själv. Greers första fredagskväll på Ryland kunde man i studenthemmets korridorer höra det stilla brummandet av en framväxande kollektiv samvaro, som om det någonstans i byggnadens inre fanns en generator. Avgångsklassen 2010 började på college i en tid då de kvinnliga studenterna antogs kunna hävda sig – även kvinnor kunde vara fotbollsstjärnor, och i ett blixtlåsförslutet fack i handväskan kunde de, medvetna om sitt värde, ha kondomer vars ringform avtecknade sig genom höljet likt gravstensreliefer. Medan alla på tredje våningen i Woolley Hall gjorde sig klara för att gå ut ägnade sig Greer, som inte hade planerat att gå någonstans utan i stället stannade hemma och läste Kafka inför förstaårselevernas litteraturseminarium, åt att iaktta dem. Hon såg flickorna stå med huvudet på sned och utåtsvängda armbågar, såg hur de tryckte in sina örhängen och hur pojkarna sprutade sig med kroppssprayen Stadium, 10

som tycktes bestå av till lika delar tallsav och grillsås. Över­ stimulerade flydde de sedan studenthemmet och spred sig över campus, på väg mot diverse halvhemliga fester som alla vibrerade av samma öronbedövande bas.

Woolley var gammalt och fallfärdigt. Det var en av de ursprungliga byggnaderna, och väggarna i Greers rum hade samma ångestframkallande färg som hörapparater, det var så hade hon beskrivit dem för Cory samma dag hon kom. De enda som stannade kvar efter det stora uttåget den kvällen var en samling förlorade själar som ingen tagit i anspråk. Där fanns en pojke från Iran som såg väldigt ledsen ut med sina hopflockade, fuktiga strålknippen till ögonfransar. I en stol i ett hörn av sällskapsrummet på bottenvåningen satt han med datorn i knäet och stirrade dystert på den. När Greer kom in i rummet – hennes eget rum, ett av de få enbäddsrummen, var för deprimerande för att hon skulle vilja sitta där hela eftermiddagen – häpnade hon över att han bara satt och tittade på sin skärmsläckare, en bild av hans föräldrar och hans syster där de log mot honom från en avlägsen plats. Familjebilden gled över skärmen och studsade mjukt mot ena kanten innan den långsamt rörde sig åt andra hållet igen.

Hur länge skulle han sitta och titta på sin studsande familj? undrade Greer, och även om hon inte alls saknade sina egna föräldrar – hon var fortfarande arg på dem för det de hade gjort mot henne, vilket hade lett till att hon hamnade på Ryland – tyckte hon synd om den här pojken. Han var långt hemifrån, på en annan kontinent, och kanske hade någon felaktigt sagt till honom att denna plats var ett förstklassigt amerikanskt college, ett lärdomscentrum där upptäckter gjordes, rena Atenskolan men bekvämt beläget på USA:s östkust. Efter att ha lyckats med den svåra bedriften att ta sig hit var han nu ensam och hade snabbt börjat förstå att det här stället faktiskt inte 11

var så märkvärdigt. Dessutom kände han en tärande längtan efter sin familj. Hon visste hur det var att sakna någon, för den ständiga och allt genomträngande saknad efter Cory hon kände var som en egen öronbedövande bas som mullrade i henne, och han befann sig bara 180 kilometer bort på Princeton, inte på andra sidan jordklotet.

Greers medkänsla fortsatte stiga och vidgas när det i dörren till samlingsrummet dök upp en mycket blek flicka som tryckte händerna mot mellangärdet och frågade: ”Är det någon av er som har något mot diarré?” ”Tyvärr”, sa Greer, och pojken bara skakade på huvudet.

Flickan tog emot deras svar med ohyggligt trött min, och i brist på något bättre att göra satte hon sig ned hon också.

Genom de porösa väggarna letade sig en doft av smör och anti­ oxidationsmedel, aptitretande men föga skickad att muntra upp någon. Några ögonblick senare uppenbarades källan till doften, en hel balja med popcorn framburen av en flicka i morgonrock och tofflor. ”Smöret är samma som de har på bio”, sa hon för att fresta dem ytterligare medan hon höll fram plastbyttan.

Det är tydligen de som kommer att bli mitt sällskap, tänkte Greer, i kväll och kanske varenda helgkväll framöver. Hon blev inte klok på det; hon hörde inte ihop med dem och ändå befann hon sig bland dem, var en av dem. Följaktligen kupade hon handen och tog en näve popcorn som var så blöta att det kändes som om fingrarna famlade i rena soppan. Greer kunde lika gärna sätta sig ned och försöka inleda ett samtal; de skulle kunna berätta om sig själva, om sitt tungsinne. Hon tänkte stanna i sällskapsrummet, fastän Cory tidigare hade uppmanat henne att inte stanna hemma i kväll utan i stället gå på någon fest eller något campusevenemang. ”Något måste ju vara på gång”, hade han sagt. ”Improvisationsteater. Det brukar alltid 12

finnas.” Det var hennes första helg på college, och han tyckte att hon åtminstone borde pröva.

Men hon hade sagt nej, hon hade ingen större lust att pröva, hon genomled hellre kvällen på sitt eget sätt. Under veckan skulle hon vara en mönsterstudent och sitta och plugga i en cell i biblioteket, med näsan i en bok likt en juvelerare med lupp. Böcker fungerade som antidepressiva läkemedel, potenta SSRI-preparat. Hon hade alltid varit en av där flickorna som suttit med strumpfötterna uppdragna under sig och lätt öppen mun i bedövande, närmast drogad koncentration. Alla skrivna ord dansade i ring framför henne och alstrade bildmotsvarigheter som var nästan lika tydliga som den iranske pojkens studsande familj. Hon hade lärt sig att läsa redan innan hon började i förskolan, när hon första gången fick en känsla av att hennes föräldrar inte var särskilt intresserade av henne. Sedan hade hon fortsatt och plöjt igenom mängder av barnböcker där figurerna alltid var förmänskligade djur, för att till slut kasta sig in i 1800-talets märkliga och vackra värld av stränga konventioner, som fått henne att både fram- och baklänges arbeta sig igenom historier om blodiga krig och diskussioner om Gud och gudlöshet. Det som hon starkast, ibland rent fysiskt, blivit påverkad av var romanerna. En gång hade Greer läst Anna Karenina i ett så långt, obrutet svep att hennes ögon blev överansträngda och blodsprängda, och hon hade varit tvungen att ligga i sängen med en fuktig disktrasa över dem som om hon själv var en litterär hjältinna ur det förgångna. Romanerna hade följt henne genom barndomen, som varit en period av utdragen isolering, och det skulle de förmodligen komma att göra vad som än väntade henne i vuxenlivet. Hur illa ställt det än blev på Ryland visste hon att åtminstone att hon skulle kunna läsa där, för det här var college och där läste man.

Men i kväll hade böckerna ingen lockelse, så de förblev 13

orörda, försummade. I kväll handlade college bara om att festa eller om att som självbestraffning sitta utan böcker i ett intet­ sägande sällskapsrum på ett studenthem. Bitterheten kunde skärpa sinnena, det visste hon. Till skillnad från den rena lyckan hade bitterheten smak. Denna bitterhet skulle hon inte visa upp för någon annan än sig själv. Inte för sina föräldrar och inte ens för Cory Pinto nere på Princeton. Hon och Cory hade vuxit upp tillsammans och hade varit förälskade och ett sammansvetsat par sedan året innan, och fastän de högtidligt hade lovat varandra att under de fyra collegeåren hålla kontakten via Skype precis hela tiden – den nya videofunktionen skulle till och med göra det möjligt att se varandra – och låna bilar så att de kunde besöka varandra minst en gång i månaden, så skulle de vara helt skilda åt i kväll. Han hade tagit på sig en fin tröja som han skulle gå på fest i. Tidigare under dagen hade hon sett Skypeversionen av honom komma närmare webbkameran: porer, näsborrar och en panna bred som ett klippblock. ”Försök att ha lite roligt”, hade han sagt, och rösten hade hackat lite på grund av något fel i systemkonfigurationen. Sedan hade han vänt sig om och hållit upp ett finger mot John Steers, rumskompisen utanför bild, som för att säga: Ge mig ett ögonblick till bara. Jag måste bara få det här avklarat.

Greer hade snabbt avslutat samtalet eftersom hon inte ville bli betraktad som ”det här” – någon som skulle klaras av, den behövande i förhållandet. Nu satt hon i sällskapsrummet på Woolley, sänkte ned handen bland popcornen, lyfte den igen och såg sig omkring på de uppnålade affischerna om Heimlichmanövern, indieband som sökte nya medlemmar och utflykter i ur och skur med kristna studentföreningen i West Quad. En flicka gick förbi rummet och hejdade sig; hon medgav senare att hon hade gjort det mer av vänlighet än av intresse. Hon såg ut som en smärt, sexig kille, estetiskt fulländad och stöpt i en 14

Jeanne d’Arc-form som gjorde att man genast trodde hon var lesbisk. Hon tog till sig anblicken av det starkt upplysta rummet med hopplösa personer, rynkade fundersamt på pannan och sa sedan: ”Jag ska gå och kolla in några fester om någon vill hänga på.”

Pojken skakade på huvudet och återgick till bilden på skärmen. Flickan med popcornen bara fortsatte äta, och flickan som var dålig i magen diskuterade nu med någon på mobilen om hon skulle gå till studenthälsan eller inte. ”Jag vet att det är ett plus att jag kan få hjälp där”, sa hon, ”men det är ett minus att jag inte har en aning om var de håller till.” Paus. ”Nej, jag kan inte ringa vaktbolaget och be dem följa mig dit.” Ny paus. ”Dessutom tror jag att det kanske bara är oro.”

Greer tittade på den pojkaktiga flickan och nickade, och hon nickade tillbaka och fällde upp jackkragen. I korridorens halvmörker knuffade de upp de tunga branddörrarna. Inte förrän Greer kommit ut i blåsten och kände vinden bölja över blusens tunna material slog det henne att hon inte hade någon tröja. Men hon kände sig säker på att hon inte ville förstöra ögonblicket genom att fråga om hon skulle hinna springa upp till tredje våningen och hämta den. ”Jag tänkte att vi kunde provsmaka lite olika grejer”, sa flickan, som presenterade sig som Zee Eisenstat från Scarsdale i staten New York. ”Det blir som ett provkök inför collegelivet.” ”Precis”, sa Greer som om hon hade haft samma sak i tankarna.

Zee gick i spetsen till Spanish House, en friliggande brädfodrad byggnad i utkanten av campus. Buenas noches, señoritas sa en pojke i dörröppningen när de steg och räckte dem var sitt glas med något han kallade falsk sangria, och Greer hamnade i en kort diskussion med en annan student som bodde där om huruvida den falska sangrian kanske inte var falsk när allt kom omkring.

15

”Licor secreto?” frågade Greer tyst, och flickan stirrade stint på henne och sa: ”Inteligente.”

Inteligente. I åratal hade det räckt att vara den intelligenta.

Det enda det hade betytt i början var att man kunde besvara den sortens frågor som lärarna ställde. Hela världen tycktes vara fakta­baserad, och det hade varit en befrielse för Greer, som lekande lätt kunde gräva fram fakta likt en trollkarl som plockade fram mynt bakom än det ena, än det andra örat. Hon såg fakta framför sig och sedan gav hon dem helt enkelt en formulering, och på det sättet blev hon känd som den klipskaste i klassen.

Senare, när det krävdes mer än fakta, blev det mycket svårare för henne. Att behöva lämna ut sig själv – sina åsikter, sitt väsen, den unika substans som var verksam inom en och gjorde en till den man var – både tröttade ut och skrämde Greer, och hon funderade över detta medan Zee och hon begav sig till sin nästa sociala anhalt, Lamb Art Studio. Hur Zee, som var första­årselev, kände till dessa fester var oklart. Det hade inte stått någonting om dem i Ryland Weekly Blast.

Luften i ateljén var skarp av terpentin, vilket nästan fungerade sexuellt upphetsande, för alla konststudenterna tycktes vara starkt attraherade av varandra. De rörde sig i grupper om två eller tre, med magra kroppar och färgstänkta byxor och händer som de tecknat på och ringar i öronen och ovanligt blanka ögon. Mitt på det vita trägolvet bar en av killarna en tjej på axlarna, och hon skrek: ”BENNETT, SLUTA, JAG KOMMER RAMLA NER OCH SLÅ IHJÄL MIG OCH DÅ KOMMER MINA FÖRÄLDRAR ATT STÄMMA KONSTNÄRSHÄCKEN AV DIG!” Han – Bennett – vinglade omkring med henne i cirklar medan han ännu var tillräckligt ung för att kunna göra det, tillräckligt lik jätten Atlas för att orka bära henne på det sättet, och medan hon fortfarande var tillräckligt lätt för att kunna bäras.

16

Konststudenterna var endast och uteslutande intresserade av varandra. Det var som om Greer och Zee hade råkat på en subkultur i en skogsglänta. ”Den manliga blicken” nämndes hela tiden tillsammans med ”homosocialitet”, även om Greer först trodde att de sa ”homosexualitet”, men till slut begrep hon. Zee och hon smög sig i väg strax efter det att de kommit, och när de var ute på campus igen kom nästan genast ännu en förstaårselev fram och sällade sig självsäkert till dem utan att be om ursäkt för sig. Hon sa att hon hette Chloe Shanahan, och hon verkade eftersträva en sexig klädkedjelook med spetsiga klackar och Hollisterjeans och mängder av tunna armband likt trappfjädrar runt armarna. Hon hade hamnat i konstnärs­ ateljén av misstag, berättade hon. I själva verket letade hon efter Theta Gamma Psi. ”Ett manligt studentsällskap?” sa Zee. ”Varför det? De är ju äckliga.”

Chloe ryckte på axlarna. ”Tydligen har de ett ölfat och hög musik. Det är allt jag behöver i kväll.”

Zee tittade på Greer. Ville hon gå på en sådan sällskapsfest? Hon ville det i mindre grad än hon ville många andra saker, men hon ville heller inte vara ensam, så kanske ville hon faktiskt. Hon såg framför sig hur Cory lutade sig mot en vägg just i detta ögonblick och skrattade åt något. Hon såg en skara människor som tittade upp på honom – han var alltid den längste i rummet – och skrattade tillbaka.

Greer, Zee och Chloe var en osannolik trio, men hon hade hört att detta var typiskt för det sociala umgänget under de första veckorna på college. Personer som inte hade någonting gemensamt förenades helt kort i känslomässig upprymdhet, likt medlemmarna i en jury eller överlevande efter en flygkrasch.

Chloe tog med dem tvärs över West Quad, och sedan gick de i en sväng bakom fästningen Metzger Library, som var helt och 17

hållet upplyst och påfallande tomt, likt en dygnetruntöppen matbutik mitt i natten.

På Rylands webbsajt fanns ett litet antal åskådliga bilder av studenter i skyddsglasögon som gjorde någonting med en ficklampa i ett laboratorium eller kisade mot en whiteboard fullproppad med uträkningar, men resten av fotografierna föreställde umgängesliv av det töntigare slaget: skridskoåkning om kvällen på en frusen damm, tre småpratande studenter i en klassisk pose nedanför en utbrett växande ek. Det fanns bara ett enda sådant träd på campus, och det hade fotograferats till leda. Studenter i dagsljus släntrade till sina föreläsningar längs gångarna på ett oskönt campus, och på vissa bilder gick de till och med i pyjamas likt barnböckernas godlynta björnfamiljer.

Men när mörkret föll levde Ryland College upp. Deras mål i kväll var en stor, långsamt sönderfallande studenthemsbyggnad som dånade av ljud. Grekiskt liv, hade collegekatalogerna kallat detta. Greer föreställde sig att hon skulle messa Cory senare och skriva: ”grekiskt liv: v–f? var är aristoteles? var är baklavan?” Men plötsligt var deras vanliga raljanta konversation, som de båda fann underhållande, ovidkommande eftersom han inte var här, inte ens i närheten, och nu befann hon sig inuti en bred portgång med dessa båda slumpmässigt valda flickor, på väg i riktning mot de ohälsosamma men ändå inbjudande lukterna och indirekt, så småningom, mot Faith Frank.

Husets drink den kvällen hette Ryland Fling, som var pastellrosa som sötsliskig fruktläsk men omedelbart hade en rejält hårtslående effekt på Greer, som vägde femtio kilo och bara hade ätit några små sorgliga myrstackar med mat från salladsbaren till middag. Vanligtvis gillade hon klarhetens angenäma rapphet, men nu visste hon att klara tankar bara skulle göra henne sorgsen igen, så hon tömde sin första megasöta Ryland Fling ur en plastbägare med en vass knöl i botten och ställde 18

sig sedan i kö för att få en till. Tillsammans med det hon redan druckit på Spanish House var drinkarna kraftigt verkande.

Snart dansade hon och de båda andra tjejerna i ring, som om de försökte behaga en schejk. Zee var en utomordentlig dansös, höfterna rullade och axlarna jobbade och resten av henne rörde sig med raffinerad minimalism. Bredvid henne tecknade Chloe figurer med händerna så att armbanden klirrade.

Greer körde friform och var ovanligt lössläppt. När de allihop var uttröttade landade de med en duns i en svällande svart skinnsoffa som doftade vagt av stekt rödspätta. Greer blundade medan en irriterande hip-hoplåt med Pugnayshus började stiga i tonstyrka: Tell me why you wanna rag on me When I’m in a state of perpetual agony … ”Jag älskar den här låten”, sa Chloe just när Greer skulle säga ”Jag hatar den här låten”. Hon hejdade sig, för hon ville inte ifrågasätta Chloes smak. Sedan började Chloe sjunga med: ”… perpetual a-go-ny”, förkunnade hon lika ljuvt lugnande som om hon ingått i en änglakör.

Ovanför dem klev Darren Tinzler med långa steg nedför den breda, ståtliga trappan. Han hade ännu inte blivit igenkänd som Darren Tinzler, hade inte förlänats betydelse, utan var än så länge bara en sällskapsmedlem i mängden som stod framför avsatsens ametistfärgade målade glas, med kraftig bringa och hår med överhäng och brett mellan ögonen under en bakochframvänd basebollkeps. Han svepte med blicken över rummet, och efter snabbt övervägande tog han sikte på de tre följeslagarnas ansamling av kvinnlighet. Chloe försökte vara situationen vuxen likt en liten sjöjungfru som steg mot havsytan, men hon lyckades inte riktigt sätta sig upp. När Darren tvekade och i stället vände uppmärksamheten mot Zee slöt hon ögonen och 19

höll upp ena handen som om hon tyst smällde igen en dörr i ansiktet på honom. Återstod Greer, som ju inte heller var tillgänglig. Hon och Cory var tätt sammansvetsade, och även om de inte hade varit det så visste hon att hon var för beskedlig och studieinriktad för en sällskapsbroder av det här slaget, fastän hon såg tilltalande ut på sitt mycket säregna sätt, liten och kompakt och bestämd, ungefär som en flygande ekorre. Hon hade rakt och glänsande mörkt hår; färgklicken hade hon tillsatt hemma med hjälp av ett set från apoteket när hon gick i elfte klass. Hon hade stått böjd över tvättstället i sovrummet på övervåningen och stänkt blå färg över hela handfatet och mattan och duschdraperiet ända tills rummet såg ut som inspelningsplatsen för en slasherfilm på en annan planet.

Hon hade tänkt sig att strimman i håret skulle vara en tillfällig kul grej. Men när hon och Cory plötsligt blev ihop sista året i high school visade det sig att han gillade att röra vid den oväntade färgranden, så hon behöll den. I början när hon var med honom och han satt och tittade på henne en längre stund sänkte hon ofta instinktivt huvudet och sneglade åt sidan. Till slut sa han: ”Titta inte bort. Kom tillbaka till mig. Kom tillbaka.”

Nu vände Darren Tinzler kepsen och lyfte på den för henne som om den var en hög hatt. Och till följd av de starka Ryland Fling-drinkarna, som verkligen hade mjukat upp Greer, reste hon sig, höll ut händerna vid sidan av höfterna som om hon lyfte kjolen i en luftnigning och bockade på huvudet. ”Vilket högtidligt tillfälle”, mumlade hon för sig själv. ”Vad är det där?” sa Darren. ”Blåstrimma, du är skitfull.” ”Det är faktiskt inte sant. Jag är bara pissfull.”

Han såg nyfiket på henne och ledde sedan in henne i ett hörn, där de ställde drinkarna ovanpå en slarvig stapel med sneda och vinda sällskapsspel som ingen brytt sig om på ett bra 20

tag – Sänka skepp, Risk, Star Wars Trivial Pursuit, Huset fullt Trivial Pursuit. ”Blev de där räddade ur den stora översvämningen på studenthemmet 1987?” frågade hon.

Han såg på henne. ”Vadå?” sa han till slut som om han blivit irriterad. ”Ingenting.”

Hon berättade att hon bodde på Woolley, och han sa: ”Jag lider med dig. Det är verkligen deppigt där.” ”Det är det faktiskt”, sa hon. ”Och väggarna har samma färg som hörapparater, visst har de?” Hon kom ihåg att Cory hade skrattat när hon sagt det, och så hade han sagt: ”Jag älskar dig.” Men Darren bara såg på henne igen på det där förargade sättet. Hon tyckte att hon till och med såg avsmak i hans min.

Men sedan log han igen, så kanske hade hon inte sett någonting. Det mänskliga ansiktet hade alltför många möjligheter, och de bara fortsatte glida förbi i ett snabbt bildspel, den ena efter den andra. ”Det har typ inte varit jättebra”, anförtrodde hon honom. ”Faktiskt var det inte meningen att jag skulle gå här på Ryland.

Det var ett stort misstag alltihop, men det inträffade och det går inte att göra något åt det.” ”Säger du det?” sa han. ”Du skulle alltså ha gått på ett annat college?” ”Ja. Ett mycket bättre ställe.” ”Jaså? Vilket då?” ”Yale.”

Han skrattade. ”Den var bra.” ”Det skulle jag”, sa hon och sedan, mer harmset: ”Jag kom in.” ”Visst.” ”Det gjorde jag. Men det funkade inte, och det är för invecklat att förklara nu. Så här får jag stanna.” ”Här får du stanna”, sa Darren Tinzler. Han sträckte fram 21

handen och började gnugga hennes bluskrage mellan fingrarna som om hon var hans egendom, och hon blev förskräckte och visste inte vad hon skulle göra, för så här fick det inte gå till. På försök lät han andra handen löpa uppför hennes blus, och för ett ögonblick svävade Greer i ett chocktillstånd när han kom till bröstets utbuktning, omslöt den och samtidigt såg henne i ögonen, utan att blinka, han bara såg på henne.

Med ett ryck drog hon sig bakåt och sa: ”Vad håller du på med?”

Men han höll henne kvar och klämde så hårt på bröstet att det gjorde ont, riktigt vred om i det mjuka hullet. När hon slet sig loss med full kraft grep han tag i hennes ena handled, drog henne till sig och sa: ”Vadå vad håller jag på med? Du står här och försöker slå i mig en massa skitsnack om att du kom in på Yale.” ”Släpp”, sa hon med det gjorde han inte. ”Ingen annan kommer att knulla dig, Blåstrimma”, fortsatte han. ”Det skulle vara ett barmhärtighetsknull i så fall.

Du borde vara tacksam för att jag var intresserad av dig i några sekunder. Sluta inbilla dig saker. Så snygg är du inte.”

Sedan släppte han hennes handled och knuffade undan henne som om det var hon som varit aggressiv. Under detta händelseförlopp hade Greer blivit varm i ansiktet och torr som en tyglapp i munnen. Än en gång kände hon sig uppslukad av den vanliga känslan att inte kunna säga vad hon kände.

Rummet förtärde henne – rummet och festen och college och kvällen.

Ingen tycktes ha lagt märke till vad som hände, eller åtminstone hade ingen blivit förvånad. Scenen hade utspelats inför öppen ridå: en kille förde handen uppför en tjejs blus, tog hårt i henne och knuffade undan henne. Hon var lika oansenlig som den drunknande Ikaros i hörnet av Brueghelmålningen de 22

hade studerat under den allra första dagens lektioner. Det var college, och det här var en collegefest. Man lekte sätt svansen på åsnan medan flera stycken entonigt ropade ”Heja Kyla, heja Kyla” till en flicka med förbundna ögon som höll i en papperssvans och tog några vinglande steg framåt. Någon annanstans spydde en pojke stillsamt i en rundkullig hatt. Greer funderade på att springa till studenthälsan, där hon skulle kunna ligga på en tältsäng bredvid en annan tältsäng där kanske flickan från Woolley med diarré låg, två flickor som fått en olycklig collegestart.

Men Greer behövde inte gå dit; hon behövde bara komma ut ur den här byggnaden. Hon hörde Darrens lätta skratt smattra bakom sig när hon snabbt rörde sig genom människomängden, tog sig ut på verandan med den knarrande gungan där ett par låg sammanslingrat och sedan ut på den stora gräsplanen, som fortfarande var mjuk efter sommaren, det kände hon med stövelklackarna, men redan började bli spröd i kanterna.

Ingen hade någonsin tagit i henne på det sättet tidigare, tänkte hon när hon inledde en darrig snabbpromenad tillbaka över campus. I den kärva, mörka natten, ensam med sig själv på denna nya plats, försökte hon komma underfund med vad som hade hänt. Självfallet hade killar och män ofta gett henne ohyfsade eller hotfulla kommentarer, på samma sätt som de kommenterade alla överallt. När Greer var elva år hade motorcykelgänget som höll till utanför KwikStop i Macopee muttrat något åt henne. En sommardag när hon gått dit för att köpa sin favoritpinnglass, en Klondike Choco Taco, hade en man med ZZ Top-skägg ställt sig nära henne, synat henne från topp till tå där hon stod i kortbyxor och en liten ärmlös blus och fällt sitt omdöme: ”Du har inga tuttar, gullet.”

Greer hade inte haft något sätt att försvara sig mot ZZ Top, 23

hade inte förmått säga någonting vasst eller göra någonting för att hindra honom, inte ens ropa något till honom. Hon hade varit alldeles tyst, okaxig och försvarslös. Hon var inte en av de flickor som tycktes finnas överallt, tjejer som satte händerna i höfterna och i vissa böcker och filmer beskrevs som ”hetsporrar” eller senare som ”kaxiga”. Till och med nu, på college, fanns det sådana flickor, stentuffa och självsäkra och övertygade om sin rätt här i världen. Så fort de stötte på motstånd i form av uttalad sexism eller mer allmänt hållna råheter gick de antingen till segerrik motattack eller himlade med ögonen och betedde sig som om det var så korkat att de inte behövde bry sig om det.

De spillde inga tankar på sådana som Darren Tinzler.

På stora gräsplanen gick nu folk tillsammans i den vederkvickande solen, på väg hem från fester som led mot sitt slut eller på väg till andra, mindre efterfester som just hade börjat.

Det var mitt i natten; temperaturen hade sjunkit, och Greer frös utan tröja. När hon kom tillbaka till Woolley låg flickan med popcornen och sov i sällskapsrummet, och i famnen höll hon sin stora plastbytta som nu endast innehöll ett gytter av opoppade majskorn som en svärm av nyckelpigor på bottnen ”Någon gjorde en sak mot mig”, viskade Greer till den medvetslösa flickan.

Under dagarna som följde upprepade hon en variant av denna mening inför flera personer som var vid medvetande, till en början därför att det var så upprörande men sedan därför att det var så kränkande. ”Det var som om han tyckte att han hade rätt att göra precis vad han ville”, sa Greer i telefonen till Cory med ett slags indignerad förundran. ”Han struntade i vad jag kände. Han bara tyckte att han hade rätt till det.” ”Jag önskar att jag kunde vara där hos dig nu”, sa Cory.

Zee sa att hon borde anmäla honom. ”Ledningen borde få reda på det här. Det är faktiskt ett övergrepp.”

24

”Jag hade druckit”, sa Greer. ”Det spelar in.” ”Än sen? Desto större anledning till att han borde ha låtit dig vara.” När Greer inte svarade sa Zee: ”Men hallå, Greer, det här är inte acceptabelt. Det är faktiskt ganska skandalöst.” ”Kanske är det en Rylandgrej. Det här skulle inte kunna hända på Princeton. Tror jag inte i alla fall.” ”Men herregud, skojar du? Givetvis skulle det kunna det.”

Zee var naturligt och uppfriskande politisk. Hon hade börjat med djurens rättigheter när hon var yngre, och strax efter det blev hon vegetarian. Med tiden vidgades djupet i hennes känslor för djuren och kom att omfatta även människor, och till sitt engagemang lade hon kvinnors rättigheter, hbtq-rättigheter och strömmen av människor som tvingats fly undan krig samt även klimatförändringarna. Allt detta frammanade en bild av djur och människor som i en nära framtid svävade i livsfara och flämtade efter luft när möjligheterna var uttömda.

Men Greer hade fortfarande inte utvecklat mycket till politiskt inre liv. Hon kände bara vämjelse och motvilja inför tanken att lämna in en anmälan och behöva sitta ensam på Dean Harkavys kontor i Masterson Hall med en skrivplatta i knäet och med sin överdrivet prydliga handstil, som en duktig flicka, skriva en redogörelse om Darren Tinzler. Hennes bokstäver var fortfarande rundade och tjocka och tonårsaktiga, vilket skapade en dålig överensstämmelse mellan det hon skrev och hennes sätt att skriva det. Vem skulle över huvud taget ta det på allvar?

Greer funderade över att offrens namn brukade utelämnas i anmälningar om sexuella övergrepp. Detta att någonting hade gjorts mot en tycktes göra att man blev medansvarig, fastän ingen sa det rätt ut, vilket fick ens kropp – som vanligtvis levde i mörker under kläderna – att plötsligt leva i öppen dager. Om någon fick reda på det skulle man för alltid bli en person med en kropp som någon våldfört sig på, brutit sig in i, och där 25

skulle man också för alltid bli en person med en kropp som livligt gick att föreställa sig. I jämförelse med sådant var det som hade hänt här småpotatis. Och det fick Greer att än en gång tänka på sina bröst, som också kunde beskrivas på det sättet.

Småpotatis. Det var vad hon var, ingenting mer. ”Jag vet inte”, sa Greer till Zee, och hon var medveten om den vaghet som hon spred omkring sig. Den var välbekant.

Ibland sa hon ”Jag vet inte” fastän hon faktiskt visste. Det hon menade var att det var bekvämare att stanna i vagheten än att träda ut ur den.

I takt med att händelsen med Darren Tinzler klingade av blev den mindre verklig, och till slut förvandlades den helt enkelt till en anekdot som Greer ett otal gånger analyserade tillsammans med några flickor på studenthemmet medan de stod här och var i det gemensamma badrummet och höll i sina duschpallar av plast som deras mammor hade köpt inför deras collegevistelse, vilket fick dem att se ut som en skara barn som träffades vid sandlådan. Vid det här laget hade alla vett att hålla sig undan från den förhatlige Darren Tinzler, och till slut hade ämnet uttömt sig självt och tömt ut allas krafter; ingen orkade tänka på det längre. Det var inte våldtäkt, hade Greer understrukit, inte ens i närheten. Det kändes redan mycket mindre viktigt än det som av allt att döma just nu pågick på andra college: rohypnolknaprande rugbyspelare, polisanmälningarna, våldet.

Men under veckorna som följde drabbades ett antal andra kvinnliga studenter på Ryland av egna Darren Tinzler-angrepp. De visste inte ens alltid vad han hette till att börja med; han beskrevs bara som en man med basebollkeps och ”ögon som en karp”, som någon sa. En kväll satt Darren i matsalen och iakttog tillsammans med sina vänner en andraårsstudent: under en lång stund stirrade han helt lugnt på henne tvärs över den fullsatta salen medan hon förde en sked med någonting 26

fettfritt till munnen. En annan kväll satt han i bibliotekets läsesal, hopsjunken över ett av de brunmurriga borden, och fixerade en kvinnlig student med blicken medan hon tog sig igenom Mankiws Principles of Microeconomics.

Och sedan, när hon reste sig för att prata med en vän eller för att ställa tillbaka brickan eller för att tappa upp lite påstått urinvägsinfektionsförebyggande tranbärsjuice ur någon av kranarna, vars underbara flöde var kvintessensen av det fria collegelivet, eller helt enkelt för att stretcha lite grann så att det knakade och knäppte i lederna, så reste han sig också och gick med långa, beslutsamma steg mot henne och såg till att de liksom råkade hamna intill varandra.

När de var ensamma i en nisch eller skymdes av en vägg eller på något annat sätt var utom synhåll för alla betraktare, inledde han ett samtal. Och sedan uppfattade han hennes artighet eller vänlighet eller rent av lätta uppmärksamhet som intresse, och ibland var det kanske det. Men därefter blev han alltid handgriplig, en hand uppför blusen eller på skrevet eller till och med, en gång, ett finger som snabbt snärtade till en mun.

Och när hon ryggade tillbaka blev han arg och klämde hennes hand så hårt att hon skrek högt, och då förde han henne intill sig och sa något i stil med: ”Äh, sluta spela chockad. Det kan du lägga av med. Du är en riktig liten hora.”

I samtliga fall drog hon sig hastigt undan och sa ”Gå din väg” eller störtade helt enkelt själv i väg medan hon sa ”Din sjuke jävel”, eller också sa hon ingenting och berättade senare för sin rumskompis vad som hade hänt, eller kanske berättade hon det inte för någon men samlade oroligt alla sina vänner samma kväll och frågade ”Jag ser väl inte ut som en hora?” och fick dem att ställa sig runt henne och svara: ”Nej, Emily, du ser fantastisk ut. Jag älskar ditt utseende, det är så fritt och ledigt.”

Men så en kväll i Havermeyer – som fortfarande betraktades 27

som det ”nya” studenthemmet fastän det var byggt 1980 och hade en sovjetisk prägel mitt bland alla de eklektiska arkitektoniska överdrifterna som utmärkte Rylands campus – när andraårsstudenten Ariel Diski mycket sent återvände till sitt rum stod en yngling och väntade i den trasiga telefonhytten i korridoren på fjärde våningen. Det fanns inte längre någon telefon i hytten, bara en rad tuggummifyllda hål där mynttelefonen hade slitits bort och en träbänk att sitta på. Ett obrukbar litet utrymme. Han öppnade den knarrande dragspelsdörren av glas och gick fram mot henne, uppehöll henne, pratade med henne och sa rent av något som hon tyckte var roligt. Men snart hade han tagit hårt i henne och föste in henne på rummet, och när hon slet sig loss blev han arg och drog henne till sig genom att ta tag i skärpets hällor.

Men Ariel Diski hade tränat Krav Maga i high school med den israeliske gymnastikläraren, och hon träffade Darren mitt i bröstet med en perfekt utförd armbågning. Han brölade av smärta, dörrar öppnades och i korridoren dök folk upp mer eller mindre halvt påklädda och med håret på ända, och till slut lufsade vakterna in i byggnaden med sina sprakande, mumlande walkie-talkies. Och även om Darren Tinzler hade försvunnit vid det laget så var det lätt att identifiera och gripa honom på Theta Gamma Psi, där han låtsades vara djupt försjunken i en enmansomgång av Star Wars Trivial Pursuit.

Snart gick de andra flickorna samman och trädde fram, och även om Ryland College till en början försökte undvika alla former av offentlig vädring gick man efter påtryckningar med på att hålla en disciplinär utfrågning. Det ägde rum i ett biologilaboratorium i det matta, molndisiga ljuset en fredagseftermiddag då alla redan hade den kommande veckohelgen i tankarna. När det blev Greers tur att ta till orda ställde hon sig framför ett glänsande svart bord kantat av bunsenbrännare och 28

halvviskade vad Darren Tinzler hade sagt och gjort mot henne den där kvällen på festen. Hon var säker på att vittnesmålet var orsaken till den uppflammande feber som gjort henne röd och fnasig över hela kroppen. Fnaskig, möjligen.

Darren hade inte sin eviga basebollkeps på sig. Hans platta, blonda hår liknade en rund bit av en gräsmatta som hamnat under en barnpool och lämnats att dö. Till slut läste han upp ett skrivet uttalande: ”Jag skulle bara vilja säga att jag, Darren Scott Tinzler från Kissimmee i Florida, årgång 2007 med kommunikationsvetenskap som huvudämne, uppenbarligen är ganska dålig på att tyda signaler från det motsatta könet. Jag skäms väldigt mycket just nu, och jag ber om ursäkt för mina egna upprepade missförstånd av sociala koder.”

Beslut fattades inom en timme. Ordföranden i disciplinkommittén, en ung kvinnlig biträdande dekan, tillkännagav att Darren skulle få lov att stanna på campus om han gick med på att undergå tre rådgivningssamtal med en av ortens beteende­ terapeuter, Melanie Stapp, som hade en master i socialt arbete och en webbplats där det stod att hennes specialitet var impuls­ kontroll. En illustration föreställde en man som desperat bolmade på en cigarett och en olycklig kvinna som åt en flottyr­ring.

Detta väckte stort men diffust ramaskri på campus. ”Det här är kvinnohat i full aktion”, sa en äldre student när de alla satt samlade i sällskapsrummet på Woolley sent en kväll. ”Och det är helt enkelt förbluffande att kommitténs ord­ förande uppenbarligen inte hade något medlidande med offren”, sa en andraårsstudent. ”Hon hör förmodligen till de kvinnor som hatar kvinnor”, sa Zee. ”En jäkla fitta.” Sedan började hon sjunga sin egen version av en sång ur en musikal som hennes föräldrar gillat en gång i tiden: ”Women … women who hate women … are the cuntiest women … in the world …”

29

Greer sa: ”Det där är ju förfärligt! Använd inte ordet fitta.” ”Fitta”, sa Zee och alla skrattade. ”Men alltså, kom igen”, fortsatte Zee. ”Jag får säga vad jag vill. Det kallas agens.” ”Använd inte ordet agens”, sa Greer. ”Det är ännu värre.”

Greer och Zee förde långa samtal om Darren med andra personer i matsalen. De stannade tills personalen slängde ut dem. Ilskan var svår att hålla vid liv, och trots dessa samtal och en ytterst välargumenterad ledare i Ryland Clarion skriven av en äldre student, sa två av de drabbade flickorna att de inte ville att fallet skulle dra ut på tiden mer. Ändå fortsatte Greer att tänka på honom. Det var inte det faktiska angreppet som dröjde sig kvar – av det fanns i stort sett bara ett minnesspår kvar – men hon kunde inte släppa hur orättvist det var att han fortfarande tolererades på Ryland.

Orättvist: ordet lät som när ett barn framför bittra klagomål till en förälder genom att gasta högt. ”Jag är ledsen, men jag har slutat tänka på honom nu”, sa Ariel Diski en förmiddag på studentföreningen när Greer lagt ut en trevare. ”Jag är fruktansvärt upptagen”, sa Ariel, ”och han är bara en skithög.” ”Det vet jag att han är”, sa Greer. ”Men kanske finns det mer vi kan göra. Min väninna Zee anser det.” ”Alltså, jag vet att du fortfarande är engagerad i detta”, sa Ariel, ”men jag går mina förberedande kurser inför juridikutbildningen och jag klarar inte av mer stress. Beklagar, Greer, men det är över för min del.”

Den kvällen satt Zee och Greer och Chloe i Zees rum och målade tånaglarna i samma färg som arméns linnekläder. Rummet avgav en jäst, kemisk lukt som fick dem alla att känna sig lite illamående och lite yra. ”Du skulle kunna vända dig till kvinnoförbundet”, sa Zee. ”De kan tänkas ha råd att ge.” ”Eller också inte. Min rumskompis gick på ett av deras 30

möten”, sa Chloe. ”Hon sa att allt de gör är att baka chokladrutor mot könsstympning.”

Ryland var inte något särskilt politiskt ställe, så man fick ta det man kunde få. En och annan gång uppstod oväntat en protestvåg. Några år in på det vapenklirrande Irakkriget kunde Zee och två andraårsstudenter ibland ses stå på trappan till Metzger med en megafon och informationsblad. Dessutom hade det förekommit en rad protester ordnade av den mycket lilla med välorganiserade svarta studentföreningen. Även klimat­förändringsgruppen hade ihärdigt gjort sig påmind, och Zee var med i den också. Himlen höll på att ramla ned, sa de om och om igen till alla som hörde på, den varma och över­ belamrade himlen. ”I Scarsdale för länge sedan, när jag var barn, tillverkade jag T-tröjor som jag sålde för att få in pengar till kampen mot djurplågeriet. Jag tänker mig att vi kunde göra T-tröjor med bilder på Darren Tinzlers ansikte och ge bort dem. Och under bilden kunde det stå ’Ej eftersökt’.”

Pengar skramlades ihop och femtio billiga T-tröjor inköptes raskt från en grossist på nätet som skulle slå igen, och i Woolleys källare, bland de magasinerade cyklarna och dunkande tvättmaskinerna och det forsande ljudet från rören i taket när någon spolade på toaletten, satt Greer, Zee och Chloe uppe sent och strök fast gnuggbilder av Darren Tinzlers ansikte på syntetiskt tyg eftersom det var billigare än tryck. Klockan fyra på morgonen hade Greer fortfarande styrka i armen när hon om och om igen förde det heta, spetsiga strykjärnet över bilden av den menlöst bleke Darren – med den lågt sittande basebollkepsen, det ovanligt stora avståndet mellan ögonen. Han hade ett korkat ansikte, tänkte hon, men inunder det fanns en brutal, slug instinkt.

En liten stund senare gav Chloe upp, reste sig, sträckte på 31

armarna och sa ”Måste. Sova. Nu”, så några timmar senare var det bara Greer och Zee som satt och gäspade i den starkt upplysta ingången till matsalen och försökte få folk att ta emot deras T-tröjor. ”Gratis T-tröjor!” sa de till alla, men till sist hade de bara lyckats ge bort fem. Det var en besvikelse, ett sorgligt misslyckande. Men Greer och Zee hade på sig sina så ofta de kunde, även om tyget krympte lite i tvätten och Darren Tinzlers ansikte blev uttänjt och lätt förvrängt, som om han stuckit huvudet i en kopieringsapparat.

Båda hade sina T-tröjor på sig kvällen då Faith Frank kom för att hålla föredrag.

Zee hade sett annonsen om föredraget i Weekly Blast och såg mycket fram emot det. ”Jag har alltid älskat henne”, sa hon till Greer. De hade blivit vänner i rasande fart tack vare natten de tillbringat tillsammans med att stryka, planera, prata och spåna fritt. ”Jag vet att hon står för en gammalmodig form av feminism”, sa Zee, ”som fokuserar på frågor som mest angår privilegierade kvinnor. Jag fattar verkligen det. Men vet du vad? Hon har gjort många bra saker, och jag tycker att hon är fantastisk. Och grejen med Faith Frank är dessutom”, fortsatte hon ”att fastän hon är så berömd och representerar så mycket som är viktigt så verkar hon vara en väldigt vänlig person. Vi måste gå och lyssna på henne, Greer. Du måste prata med henne och berätta vad som inträffat. Berätta för henne. Hon kommer att veta vad vi ska göra.”

Greer visste pinsamt lite om Faith Frank, men kvällen före föredraget friskade hon upp sina kunskaper med hjälp av intensiv googling. Hon tyckte att faktakoll på nätet var trösterikt: även om världen skenade bortom all kontroll fanns det fortfarande svar som lätt kunde letas upp. Men på nätet hittade hon bara en tidslinje och ett sammanhang och fick ingen riktig bild av hur en person som Faith hade format sitt jag.

32

Greer såg att Faith Frank tidigt på 1970-talet hade varit en av grundarna av tidskriften Bloomer, döpt efter Amelia Bloomer, feministen och socialreformatorn som gav ut den första dagstidningen för kvinnor. Bloomer var känd som den mer stridslystna lillasystern till tidskriften Ms. Den hade varit mycket bra till en början, inte lika städad eller sofistikerad som Ms., aldrig särskilt väl formgiven men ofta full av spalter och artiklar som var fängslande och laddade. Efter några tiotal år hade läsekretsen krympt mycket kraftigt, och till slut blev tidskriften, som en gång i tiden hade betraktats som en bulletin från frontlinjen, lika tunn som en bruksanvisning till en mindre elektrisk pryl.

Men Faith, som hade beskrivits som ”några snäpp mindre berömd än Gloria Steinem”, förblev närvarande i offentligheten.

I slutet av 1970-talet började hon skriva böcker för en stor publik som sålde bra tack vare sitt frejdiga, uppmuntrande budskap om egenmakt. 1984 fick hon så en enorm framgång med manifestet En kvinnas övertygelse, som i grund och botten var en vädjan om att kvinnor skulle inse att det att vara kvinna rymde mycket mer än axelvaddar och ett tufft uppträdande.

Det amerikanska näringslivet hade försökt att få kvinnor att bete sig lika illa som män, sa Faith Frank, men kvinnorna behövde inte ge tappt. De kunde vara starka och ha makt samtidigt som de behöll sin integritet och sin anständighet.

Det var ett budskap som folk verkligen tycktes vilja höra, däribland alla de kvinnor som gjort karriär på Wall Street och blivit förtvivlat olyckliga. Kvinnor kunde ge sig ut i samhället, sa Faith; de kunde starta kooperativ eller åtminstone utmana den rådande kulturen i sina företag. Och männen, tillade hon, behövde med all kraft övertygas om att de borde uppväga sin invanda, hårdhudade stil med en ny form av mjukhet. Balansen var allt, sa hon. Boken hade aldrig tagit slut på förlaget, även om varje ny utgåva behövde uppdateras rejält.

33

Eftersom Faith var samlad och vältalig och duktig när hon blev intervjuad hade hon fått ett eget kortare inslag på kvällstid i tv-kanalen PBS magasinsprogram Recap, där hon intervjuade andra personer. Ibland valde hon sexistiska män som sina objekt, och fåfänga som de var tycktes de inte ha någon aning om varför de hade blivit utvalda. De framträdde i rutan, och ibland skröt de och kom med anstötliga kommentarer men hon bara korrigerade dem lugnt och sakligt – och ibland tog hon lätt och ledigt ned dem på jorden.

Men även om Faiths intervjuer var populära lades hela programmet ned i mitten av nittiotalet. Faith skrev fortfarande böcker, men de hade slutat sälja bra. Genom åren hade hon fortsatt att ge ut mer blygsamma uppföljare till En kvinnas övertygelse. (Den senaste, E-postens övertygelse, kom i slutet av nittiotalet och handlade om kvinnor och teknik). Till sist slutade hon helt skriva böcker.

På de tidigaste fotografierna som Greer hittade såg Faith Frank, som var lång och smal med långa, mörka lockar, ömhjärtat ungdomlig och frimodig ut. På en bild såg man henne demonstrera i Washington D.C. På en annan gestikulerade hon intensivt i ett av de kulturprogram med rundabordssamtal som brukade sändas sent på kvällen och där gästerna satt på vita snurrstolar i sina utsvängda byxor och kedjerökte och skrek. Faith hade hamnat i en beryktad direktsänd debatt med den stolt manschauvinistiske romanförfattaren Holt Rayburn.

Han hade försökt tysta henne genom att höja rösten den kvällen, men hon hade fortsatt tala på sitt lugna och logiska sätt, och till slut hade hon vunnit. Det kom i tidningarna och blev till slut anledningen till att hon erbjöds intervjuinslaget i Recap.

På ytterligare ett fotografi bar hon sin lille son i en sele på magen medan hon över hans ostadiga huvud sneglade på en tidskriftslayout. Fotografierna gick allt längre fram i tiden, och 34

även när Faith Frank fyllt fyrtio, femtio och sextio hade hon kvar något av sin eleganta utstrålning.

På de flesta av bilderna hade hon ett par höga, sexiga mockastövlar som var hennes signum. Det fanns intervjuer och porträtt, och någon talade om hennes ”förvånansvärda otålighet.”

Faith kunde uppenbarligen bli arg snabbt, och inte bara på chauvinistiska manliga författare. Hon framställdes som snäll men mänsklig, stundtals besvärlig, alltid generös och fantastisk.

Men när hon kom för att hålla sitt föredrag på Ryland College hade hon börjat betraktas som en kvarleva från det förflutna som ofta omtalades med beundrande värme och i ett särskilt tonfall som var ytterst få förunnat. Hon var som en pilot som ständigt brann och ingav tröst.

När Greer och Zee kom till kapellet den kvällen var det bara fullsatt till två tredjedelar. Vädret var ovanligt dåligt för att vara på hösten, med plötsliga, virvlande vindstötar vart man gick, och lokalen med sitt släta, ådriga golv luktade och kändes som ett kapprum för skolbarn. Folk försökte hitta någonstans att göra av sina fuktiga ytterkläder, men det slutade med att de vek ihop dem och besvärat höll dem intill kroppen. Många av studenterna hade kommit därför att deras lärare hade sagt att föredraget var obligatoriskt. ”Hon har betytt väldigt mycket för väldigt många, även för mig. Se till att gå dit”, hade en sociologilärare sagt i milt hotfull ton.

Evenemanget var tänkt att börja klockan sju, men tydligen hade Faiths chaufför kört vilse. Skylten vid infarten till Ryland var så oansenlig att den hade kunnat göra reklam för en barnläkarmottagning i en småstad. Klockan 19.25 kom det en plötslig skur av aktivitet i andra änden av kapellet, och sedan bildades en råkall front med inkommande fuktig kvällsluft när dubbeldörrarna sköts upp och ett antal människor drog in. I spetsen gick collegets rektor och efter honom dekanen följd av ett antal 35

andra personer, som alla var i feststämning i sina rockar och föga smickrande hattar. Därefter kom turen till Faith Frank, som utan hatt och effektfullt igenkännlig trädde in tillsammans med ett antal personer, däribland collegedirektören, och började linda loss den blodröda sjalen hon hade runt halsen.

Greer såg på medan sjalen lindades av, varv efter varv, ett trolleritrick som var långt som en flod. Faiths kinder lyste så starkt att man kunde tro att någon just gett henne ett par örfilar.

Hennes hår var samma mörkbruna anhopning av lockar som hon alltid hade haft på bilderna, och när hon skakade ut det yrde snöflingorna lika fint som när atomer skingras.

Som på fotografierna genom åren hade hon ett behagligt och sympatiskt ansikte med en starkt markerad näsa. Hon utstrålade glamour och auktoritet och seriositet och vänlig nyfikenhet när hon lät blicken svepa över den mellanstora åhörarskaran, och Greer antog att hon beroende på sitt perspektiv kunde uppfatta kapellet som antingen halvtomt eller halvfullt.

Det inkommande sällskapet satte sig raskt längst fram, och sedan ställde sig rektorn, tjockt draperad i en vadderad blommig klänning, på podiet och gjorde med handen på hjärtat en vördnadsfull presentation. Slutligen reste sig Faith Frank. Hon var sextiotre år gammal, en kraftfull gestalt vars mörka ylleklänning formade sig efter hennes långa, slanka midja, och naturligtvis bar hon sina mockastövlar. Just detta par var rökgråa, men hon ägde fortfarande ett helt färgspektrum av stövlar som lät alla få veta att hon en gång i tiden hade varit ett bombnedslag, ett sexuellt kraftverk, och kanske fortfarande var det. Hon bar ett flertal ringar på båda handens fingrar: bastanta, konstfulla krevader av ädelstenar och silver. Hon såg fullständigt samlad ut, inte det minsta skakad fastän hon kommit för sent till sitt eget anförande.

Det första hon gjorde däruppe var att le ned mot alla när­ varande och säga: ”Tack för att ni trotsade snön. Extrapoäng för 36

det.” Hennes talarröst var säregen, tilltalande hes. Sedan blev hon tyst i några sekunder, och det verkade som om hon inte förrän nu hade kommit på vad hon skulle säga. Hon hade inga anteckningar. Tydligen hade hon tänkt improvisera, något som var fullständigt otänkbart för Greer, som hittills i sitt intensiva akademiska liv hade gjort fullt bruk av betryggande mappar och färgkodade register och överstrykningspennor som fick hennes läsmaterial att se ut som två olika sorters läsk – ett gult och rosa blask.

I Macopee hade Greer aldrig träffat någon som kom i närheten av att vara som Faith Frank. Definitivt inte hennes slarviga och ineffektiva föräldrar. Cory var, till och med på Princeton redan efter så kort tid, omgiven av personer som var vittberesta och levde liv som ofta hade fört dem tätt inpå erfarna, respektingivande gestalter. Men Greer hade inte fått uppleva någon sådan person. Sanningen att säga var hon inte ens medveten om att den möjligheten fanns. ”Min hjärna utvidgades”, sa hon till Cory dagen efter.

Uppe på podiet sa Faith: ”Varje gång jag håller ett anförande på ett college träffar jag unga kvinnor som säger: ’Jag är inte feminist, men …’ Och med det menar de: ’Jag kallar mig inte feminist men jag vill ha lika lön för lika arbete, och jag vill ha jämlika förhållanden med män, och självklart vill jag ha samma rätt till sexuell njutning. Jag vill ha ett rättvist och bra liv.

Jag vill inte hållas nere därför att jag är kvinna.’”

Senare förstod Greer att det som Faith faktiskt hade sagt i sitt anförande bara var en del av helhetseffekten, som i själva verket handlade om mer än de yttrade orden. Det som också var av betydelse var att det var hon som yttrade dem, menade dem, framförde dem med sådan känsla till alla i salen. Faith hade fortsatt: ”Och jag får alltid lust att svara: ’Vad tror ni att ­feminism är utöver det? Hur tror ni att ni ska kunna få de 37

sakerna om ni förnekar den politiska rörelse som är helt och hållet inriktad på att uppnå det liv som ni vill ha?’” Hon hejdade sig för ett ögonblick och alla tänkte över detta, vissa av dem kom säkerligen att tänka på sig själva. De betraktade henne medan hon tog en långsam och noga övervägd klunk vatten, på ett sätt som Greer uppfattade som väldigt intressant ”För mig”, fortsatte Faith, ”finns det två aspekter av feminismen. Den första är individualismen, som handlar om att jag får forma mitt eget liv. Att jag inte behöver passa in i någon mall, göra det som min mamma säger åt mig att göra, anpassa mig efter någon annans föreställning om vad en kvinna är. Men det finns även en andra aspekt, och här skulle jag vilja använda det gammalmodiga ordet systerskap, som kanske får er att sucka lite grann och sedan bege er i sporrsträck mot utgången, men den risken får jag ta.” Det hördes skratt. Alla lyssnade, alla var med henne nu, och de ville att hon skulle veta om det. ”Systerskap”, sa hon, ”handlar om att tillsammans med andra kvinnor stå för en sak som gör det möjligt för alla kvinnor att göra de individuella val de önskar. För så länge som kvinnor är skilda från varandra, inbegripna i tävling med varandra – som i en barnlek där bara en person får vara prinsessa – så är det inte många kvinnor som lyckas undgå att förminskas och begränsas av vårt samhälles uppfattning om vad en kvinna bör vara. ”Jag är här för att berätta för er”, sa Faith, ”att college visser­ligen är den mest utvecklande erfarenhet som ni någonsin kommer att göra som individer – en period då ni kan läsa och göra upptäckter och skaffa vänner och göra misstag – men det är också en period då ni kan fundera över på vilket sätt ni kan spela en social och politisk roll i den stora och viktiga sak som kvinnors likaberättigande utgör. När ni tar examen vill ni förmodligen inte göra som jag gjorde, vilket var att åka till Las Vegas och jobba som cocktailvärdinna för att komma bort från 38

mina föräldrar, Sylvia och Martin Frank. Ni skulle inte gilla den lilla ryschiga uniformen jag var tvungen att ha på mig.

Eller också skulle ni kanske det.”

Mer skratt hördes, överseende, uppskattande. ”Jag i Las Vegas – det är en sann historia. Jag var förtvivlat angelägen om att komma bort eftersom mina föräldrar hade tvingat mig att bo hemma under collegetiden. De ville försäkra sig om att jag skulle förbli oskuld. Herregud, det var inte kul.” Mer skratt. ”Och jag är glad över att kunna säga att saker och ting har förändrats sedan dess. Det är underbart att ni alla har så mycket större frihet än jag hade. Men med den friheten kan det ibland komma en föreställning om att man inte behöver andra kvinnor. Och det är inte sant.”

Hon hejdade sig på nytt och såg ut över hela salen, gjorde ett svep med blicken. ”Kom ihåg allt det här nästa gång ni säger ’Jag är inte feminist’. Och gör vad ni kan för att ansluta er till den pågående kampen.” Hon gjorde en paus. ”Och jo, en avslutande reflexion. På vägen, medan ni kämpar för det som är viktigt, kommer ni utan tvivel att stöta på motstånd, och det kan ibland vara uppskakande och till och med få er att tappa kursen. Sanningen är att inte alla kommer att tycka som ni. Alla kommer inte att gilla er. Eller älska er. Så är det, en del kommer att bli fruktansvärt arga på er och kanske till och med hata er, och det kommer att vara svårt att acceptera. Men jag har en känsla av att om ni går ut och gör det som är viktigt, så kommer det att gå bra – och om det kan vara till någon tröst så älskar jag er.”

Hon log ett kort, uppmuntrande leende mot dem, och så var det över. Greer föll nästan ihop, hon var helt tagen, trollbunden, ville ha mer av detta i all evighet. Faith hade skämtsamt sagt att hon älskade dem, men när Greer lyssnade på Faith tycktes det hon själv kände vara närbesläktat med en 39

förälskelse. Greer visste allt om att bli förälskad – hur upptäckten av Cory hade skakat om henne och mixtrat med hennes celler. Det här var samma känsla men utan något fysiskt begär.

Det var ingen sexuell förnimmelse, men ordet kärlek var fortfarande på sin plats, den kärlek som pollinerade luften runt Faith Frank.

De andra här inne måste också ha känt det. Och även om de hade befunnit sig i tonårens medvetslöshet i åratal, stirrat på sig själva i alla reflekterande ytor, rynkat på näsan åt sin spegelbild när de klämde en finne med ett litet smask så att en gröngulaktig vätska stänkte på glaset och inför vännerna öst ovett över sina idioter till föräldrar, och nu hade tvingats att komma till kapellet den här kvällen trots att de var den sortens personer som Faith hade beskrivit, sådana som tanklöst gick omkring och sa att de inte var feminister, så hade nu insiktens gonggong slagits an inom dem. Den vibrerade och vibrerade och tycktes aldrig sluta, för här stod nu denna nya, fenomenala person och talade på ett oerhört spännande sätt om deras plats i den hotfulla, skrämmande världen. Och fick dem att vilja bli något mer än det de var.

Faith sa: ”Nå, nu har jag nog inga saker kvar att säga er, så jag ska vara tyst och ge er andra en chans att komma till tals.

Tack så mycket för att ni lyssnat på mig.”

Salen exploderade i hjärtliga applåder, som var så högljudda att de lät som om ett föremål skulle ha släppts ned i en stekpanna med het olja från hög höjd. Greer började genast klappa ”som en dåre”, som hon senare skulle säga till Cory. Hon ville applådera minst lika högt som alla andra i salen.

Någon längst bak ropade ”DU ÄR BÄST, FAITH!” och någon annan hojtade ”JÄKLIGT BALLA STÖVLAR!” vilket fick Faith Frank att börja skratta. Naturligtvis hade hon ett härligt skratt. Huvudet böjdes bakåt och munnen öppnades 40

och blottade svalget som om hon var en skinande blank säl i färd med att sluka en fisk.

Den mänskliga värmen och begeistringen hade fått upp temperaturen i kapellet med några grader, och lokalen luktade nu än starkare av människorna som befann sig där och deras blöta jackor. Hela stället höll på att bringas till mognad. Faith såg ut över publiken och händerna som räcktes upp.

Det kom en tråkig standardfråga, ”Har du något budskap till dagens ungdom?”, och sedan en töntig fråga om vilka Faith skulle vilja ha runt bordet på sin önskemiddag: ”Du får bjuda in vem du vill”, sa frågeställaren. ”De kan vara från vilket land som helst, vilket århundrade som helst. Vilka skulle du välja?” Greer mindes senare att Faith hade valt Amelia Bloomer, som hade gett namn åt hennes tidskrift, och den snygga unga sångerskan Opus, som nyligen hade uppträtt i halvtid under Super Bowl; därutöver den italienska barockmålaren Artemisia Gentileschi; den kvinnliga piloten Bessie Coleman, som var den första afrikansk-amerikanska kvinnan som fick flygcertifikat; Dorothy Parker; de båda Hepburn, Audrey och Katharine, ”därför att jag gillar deras stil”, som hon sa; alla de fyra beatlarna. Och till sist, ”för att liva upp det hela, skulle jag vilja slänga in några glödande antifeminister”, sa Faith. ”Även om jag kommer att bli frestad att spotta i deras mat.”

Detta passerade snabbt förbi eftersom Greer hade distraherats av tanken att om hon själv skulle ha en middag så skulle hon först och främst vilja bjuda in Faith Frank. Plötsligt såg hon framför sig hur Faith hade satt sig bekvämt till rätta i sällskapsrummet på första våningen på Woolley i sina coola, höga stövlar och åt en skål med snabbnudelsoppa som Greer och Zee hade lagat åt henne i mikron.

En skröplig lärare vid historiska institutionen med hud som hopskrynklat, genomskinligt ritpapper ställde en så smal 41

fråga (”Ms Frank, jag blir påmind om en föga känd föreskrift från den gamla dåliga tiden …”) att det bara kunde ha intresse för honom själv. Publiken blev rastlös och uttråkad. Folk kurade ihop sig över sina telefoner eller petade på varandra och viskade eller började till och med prata öppet.

Dekanen avbröt bryskt hans fråga och sa: ”Kanske kan du fråga ms Frank om detta efteråt. Men jag tycker att vi ska gå vidare nu för att göra det mesta av tiden. Låt oss ta en fråga till, gott folk, och den får gärna vara bra.”

Greers hand flög upp och hela armen darrade lätt, men hon höll ändå kvar den i luften, tog risken. Hon tänkte egentligen inte ställa någon fråga – bara säga något som vagt påminde om en sådan. Hon kände att hon måste knyta kontakt med Faith Frank innan det var för sent. Hon hade trott att det skulle räcka med att bara komma hit i kväll och höra ett föredrag av denna beundrade och beslutsamma kvinna och kanske bli uppmuntrad av det efter hela den genomtarvliga historien med Darren Tinzler, men hon kunde inte låta kvällen ta slut riktigt än, kunde inte låta Faith Frank sätta sig i limousinen igen och köras tillbaka genom grindarna och bort härifrån.

Sedan höjdes även Zees arm bredvid henne på bänken. Hon hade förstås en riktig fråga, en politisk fråga; förmodligen hade hon till och med uppföljningsfrågor. Faith nickade åt deras håll.

Först avr det oklart vem av dem hon avsåg. Greer försökte tyda Faiths blick – den kvinnliga blicken, tänkte hon en smula lättsinnigt. Men sedan såg hon att Faith tycktes ta sikte på henne, just henne, Greer; och Greer tittade frågande på Zee för att försökra sig om att hon tolkat rätt. Zero nickade hastigt och bekräftande mot henne, som om hon ville säga: Ja, ta det här du.

Zee till och med log, ville att stunden skulle vara Greers.

Sålunda reste sig Greer. Det var nästan så att hon blev illa­ mående av att vara den enda som stod upp, men vad kunde 42

hon göra? ”Ms Frank?” sa hon, och hennes röst lät som ett litet lamms bräkande i denna heliga lokal. ”Hej.” ”Hej.” ”Jag skulle vilja fråga dig en sak.” ”Jamen öh”, hörde hon hur en flicka i närheten muttrade tyst. ”Det var ju därför du räckte upp handen.”

Greer tog ett djupt andetag och brydde sig inte om det. ”Vad kan vi egentligen göra?” frågade hon. Sedan hejdade hon sig tvärt, osäker på hur hon skulle gå vidare. Frank Faith väntade tålmodigt.

När det blev uppenbart att Greer inte skulle säga något mer sa Faith vänligt: ”Göra åt vadå, mer precist?” ”Åt sakernas tillstånd”, fortsatte Greer. ”Hur det känns.

Saker som kvinnohat, som tycks finnas överallt, som om hela världen var tapetserad med det, om du förstår vad jag menar.

Vi lever på 2000-talet men det är fortfarande accepterat, hur kan det komma sig?” ”Förlåt, men kan du tala högre?” undrade Faith, och detta önskemål gjorde Greer ännu mer generad, för hon kunde inte riktigt höja rösten, inte ens nu. Hon trodde att hon skulle kunna svimma i det ögonblicket, och Zee iakttog henne bekymrat.

Greer höll sig fast i kanten av svängt trä på bänken framför sig. ”Kvinnohat?” sa hon igen, lite högre, men med en sats­ melodi som osäkert höjde sig i ordets sista stavelse. Hon föraktade sin röst när den gjorde så. Hon hade nyligen läst om fenomenet att flickor gick upp i slutet av meningarna, som om de var osäkra på om det de sa var ett påstående eller en fråga. Stigande slutintonation, hette det, eller Valleyspeak – något som tjejer i södra Kalifornien lagt sig till med. Jag vill inte vara någon Valleyspeaker! tänkte hon. Att tala på det sättet får mig att låta dum. Men det var alltid så mycket enklare att förvandla ett påstående till en fråga, för till slut kunde man då 43

backa och säga att man bara frågade, och då behövde man inte utstå skammen över att ha fel. Greer mindes att hon hade lyft kanterna på en fantiserad kjol och nigit inför Darren Tinzler, eftersom han hade höjt sig som ett torn framför henne och hon inte hade vetat riktigt vad hon skulle göra. Om man var kvinna och osäker kunde det uppenbarligen hända att man lyfte tonerna i slutet av meningen och att man rent av även lyfte på icke-existerande kjolar ibland.

Hon var försiktig nu, väl vetande att om hon pladdrade på för länge om kvinnohat skulle åhörarnas hakor sjunka ned mot bröstet och alla skulle zzzzz. Man behövde sätta lite fart på anrättningen när man talade om sådana här saker; man behövde vara en dynamisk, elektrisk budbärare på samma sätt som Faith Frank var det.

För allt var inte hopplöst, det visste hon. Det var sant att kvinnorörelsen från Faith Franks storhetstid inte en gång för alla, likt en mor som svalkar världens heta panna med en blöt handduk, hade fått bukt med föraktet och orättvisorna mot kvinnor. Men trots den ständiga floden av våldtäkter och sexism, trots att Darren Tinzler sluppit undan med en smäll på fingrarna, trots de alltjämt ojämlika lönerna och det beklämmande låga antalet kvinnor som utövade någon form av makt över något stort, som ett företag eller ett land, och trots att internet var så fullsmockat med massiv manlig sammanhållning och vrede – Bros before hoes, ”bröder är bättre än luder”, löd musketörernas stridsrop, och till det kom trollens oförblommerat tydliga beskrivningar av hur de skulle skära av vissa kvinnliga journalisters och kändisars kroppsdelar – så var världen på många sätt väldigt mycket gästvänligare mot kvinnor numera.

Opus, den vrålsnygga sångerskan med den urläckra rösten – och en av Faiths önskegäster på den tänkta middagen – hade 44

nyligen haft en hit med signaturlåten ”The Strong Ones”, som från högtalare som ställts i öppna fönster ofta strömmade ut över campus.

Och den roliga, sorgliga, ömsinta, ibland lätt störande pjäsen Ragtimes, som i grunden var en serie sketcher om att ha mens, eller att inte ha det, som följde rollfigurerna från tolvårsåldern genom puberteten och ungdomstiden och in i vuxen ålder, genom såväl önskade som oönskade graviditeter, och slutade i en ångestfylld soppa av varma vallningar och hormonförändringar i medelåldern, hade haft en trogen publik på Manhattans mellan­ stora scener och spelades nu i lågbudgetversioner över hela landet på lokala scener och communityteatrar. Det enda som behövdes var fyra fällstolar och fyra kvinnliga skådespelare. Kändisar deltog gärna i uppsättningarna i New York och Los Angeles; det hade blivit en statussymbol att vara med i denna föreställning.

Den hade dragit in mycket pengar till pjäsförfattarna, som hade varit vänner sedan sjätte klass. ”Sharon var den första som fick mens”, hette det i ett porträtt av dem i New York Times. ”En vecka senare var det Maddys tur.”

Sedan fanns alla de feministiska bloggarna som hade dykt upp. Av dem var Fem Fatale den absolut bästa och mest kända.

Den hade sitt säte i Seattle och innehöll många personligt hållna essäer, ofta sarkastiska, där det talades öppet om sexuella handlingar och kroppsfunktioner, och den presenterades som ”sexpositiv, spydigt vänlig och rakt på sak, men också jävligt bra läsning”. Bloggen tycktes vara helt orädd och i stånd att behandla vilket ämne som helst, oavsett eventuella motreaktioner.

Greer hade läst Fem Fatale hela hösten fastän kvinnorna som skrev den – en kroppsbyggare, en porrstjärna och diverse roliga och vassa unga kulturkritiker – kunde skrämma henne med sitt starka självförtroende. De var inte mycket äldre än 45

hon själv, och de hade redan en röst. Hon undrade hur de hade fått den.

Greer tog ett skälvande andetag och sa till Faith: ”Ser du T-tröjan jag har på mig? Min vän har en likadan”, tillade hon storsint. ”Vi bär dem på grund av ett fall av övergrepp och trakasserier på campus den här hösten.” Det senare uttalade hon som ”trakasseri-öör”. Herregud, varför? Det var illa nog att vara en Valleyspeaker, och nu var hon dessutom en pretentiös sådan. Det låg långt ifrån Faith Franks naturliga, självsäkra sätt att tala. ”Det enda de gjorde var att hålla en skenutfrågning”, tillade Greer. ”Beslutet de kom fram till var en parodi.”

Hon hörde de första ansatserna till reaktioner i bänkraderna – någon som osäkert applåderade, någon annan som sa ”Det är vad du tycker”, följt av svaga visslingar från en annan del av kapellet. ”Personen i fråga blev tillsagd att gå i lite terapi”, sa Greer, ”och han tillåts bli kvar här trots att han har angripit ett antal kvinnor, bland annat mig.” Hon blev tvungen att göra en paus. ”Det är alltså hans ansikte på T-tröjorna. Inte för att det fungerade med T-tröjorna heller. Ingen ville ha dem. Därför skulle jag tro att min fråga till dig är vad vi kan göra nu. Hur vi kan gå vidare med saken.”

Greer satte sig snabbt ned igen, och Zee gav henne en liten kram. Det blev spänt för ett ögonblick då hela kapellet tycktes samla sig i ett försök att komma underfund med om det var värt besväret att elda upp sig över den här frågan igen, eftersom beslut hade fattats och saken officiellt var ur världen. De flesta verkade genast komma fram till att det inte var mödan värt; det var en kväll mitt i veckan med föreläsningar morgonen därpå, en bedrövlig, regnblöt, blåsig kväll, och det höll redan på att bli sent. Korta uppsatser på tre till fem sidor om Machiavellis Fursten skulle skrivas inför ett av förstaårsseminarierna, och mammor och pappor skulle ringas. ”Jag behöver mer pengar 46

på kontot”, skulle sönerna och döttrarna häva ur sig innan de ens sa hej.

Faith Frank tycktes för ett kort ögonblick bli längre bakom podiet, och sedan lutade hon sig framåt mot det, vilade sina korslagda armar på det, och sa lugnt: ”Tack för din fråga, jag vet att den kom från hjärtat.”

Greer varken rörde sig eller andades, och bredvid henne satt Zee lika still. ”Det som om och om igen gör mig bestört är hur betänkligt improviserade de rättsliga processerna är på campus”, sa Faith. ”Ja, vad bör ni göra? Jag känner inte till omständigheterna i det här fallet, men jag vet att ni och era vänner absolut bör fortsätta prata om det.”

Hon lyfte på huvudet och var på väg att säga något mer, men då reste sig direktören och sa: ”Jag är rädd att tiden runnit ut. Låt oss tacka vår gäst för denna förtrollande afton.”

Det applåderades igen och Faith Frank drog sig tillbaka, och sedan var det slut. Greer såg hur folk omringade Faith, ställde sig i hennes synfält för att få till ett enskilt möte med henne. Till och med de som hade varit föga imponerade tidigare tycktes nu ha ändrat inställning. Studenter och lärare och administratörer och ortsbor omringade henne likt stadsinnevånare i en opera, men Greer avvaktade, liksom Zee som stod precis bredvid. Greer hade redan haft sitt offentliga utbyte med Faith Frank, och det hade varit nästan alltför överväldigande och hade till slut känts ofullgånget och en aning misslyckat.

Men det fanns inget att göra åt det nu; mängden människor runt Faith hade snabbt tätnat. ”Oj, jag skulle verkligen vilja träffa henne, om så bara för en sekund”, sa Zee. ”Och ja, hon står ju faktiskt där. Men det är för mycket folk, och det skulle bara bli som att hälsa på en idol. Det vill jag inte.”

47

”Inte jag heller.” ”Ska du tillbaka till Woolley?” ”Ja. Jag måste plugga”, sa Greer. ”Du måste alltid plugga.” ”Det är sant.” ”Vi fick åtminstone höra hennes föredrag, och du fick tala med henne”, sa Zee. ”Du gjorde det bra. Sugen på pizza? Graziano’s levererar sent.” ”Visst, kör för det”, sa Greer. Pizza fick bli deras tröstpris: två flickor ensamma sent på kvällen med varm deg som balsam på såren.

De trädde armarna i kappärmarna, och Zee satte sin stickade mössa på huvudet och stack händerna i ett par stora, grötfärgade vantar. Hon kunde ha både killkläder och tjejkläder, och vad hon än valde såg det modemedvetet men ändå avslappnat ut. De började gå tillsammans mot utgången. De som hade omringat Faith började nu splittras i separata, mindre grupper eller vandra i väg ensamma. Greer kände sig märkligt tom och rent av lite betryckt. Det var som om hon för ett ögonblick glatt skrikande hade fått rida på Faiths axlar och sedan hade fallit ned på det hårda, kalla golvet.

Nu, ute i förhallen, såg hon en snabbt skymt av någonting rödbrunt, närmast blodfärgat. En halsduk, insåg hon, Faiths halsduk, som svävade lätt när dess bärare flög in med den på damtoaletten; när den flögs dit av självaste Faith Frank. Det fanns en ironi i det, tänkte hon: att Faith Frank måste gå på damtoaletten och ännu på 2000-talet tvingades underkasta sig ordet dam. ”Titta”, sa Greer tyst. ”Vi gör det”, sa Zee. ”Du kan avsluta det du påbörjade.

Och vi kan försöka få en stund med henne båda två.”

Inne på den varma damtoaletten, med dess mjölkgråa, akustiskt lyhörda kakel, var endast ett av båsen upptaget. Zee 48

och Greer gick in i båsen på vardera sidan och försökte se ut som normala människor som begagnar en offentlig toalett.

Greer satte sig och böjde på huvudet och såg en kant av en grå mockastövel under avdelaren. Hon höll sig fullständigt stilla och var alldeles tyst. På andra sidan den nedklottrade väggen, där någon ristat in ett oroande meddelande med mycket liten handstil – snälla kan någon hjälpa mig jag gillar att skära mig – gjordes en paus, och sedan kom den förutsägbara urladdningen. Den enkla strålen, den raka linjen från kroppsöppning till mottagande vatten, den berömda feministen Faith Franks vanlighet när hon kissade.

Här demonstrerades kvinnors sårbarhet och faktiska verklighet, och Faith spolade och kom ut. Greer reste sig. Genom springan mellan dörren och ramen såg hon Faith gå fram till spegeln. Zee hade inte kommit ut ur sitt bås än. Det var tydligt att hon väntade och var snäll nog att låta Greer gå fram till henne först. Men sedan lade Greer märke till att Faith lutade sig mot handfatet för ett ögonblick och blundade, och sedan suckade hon. Greer förstod att Faith tog en stund för sig själv, vilket hon förmodligen verkligen behövde. I kväll hade alla velat ha något av henne, och det hade haft en kumulativ effekt.

Ingen människa var en outtömlig källa av givande, inte ens Faith Frank. Greer hade varit helt och fullt inställd på att störta fram och avsluta sitt samtal med Faith, men nu tvekade hon.

Hon ville inte lägga sten på Faiths börda. Men hon kunde inte stanna här inne för alltid, så hon låste upp dörren, gick fram till handfatet och log på försök mot Faith, och hon hoppades att hon gjorde det på ett sätt som skulle uppfattas som motsatsen till krävande.

Faith såg på Greer i spegeln och sa: ”Å, hej. Det var visst du som ställde en fråga där inne? Och så blev aftonen tvärt avbruten. Jag beklagar det.”

49

Greer bara såg på henne. Faith bad om ursäkt för att inte ha avslutat utbytet med Greer, en främling, inne i kapellet.

Hur kan du vara sådan? tänkte Greer, hon som knappt kunde tillgodose sina egna behov och i viss mån Corys. Men för Faith verkade det kännas helt naturligt; hon hade hållit på med det här väldigt länge. ”Det är verkligen snällt av dig”, sa Greer. ”Det är bara det att … när du bad mig att tala högre där inne så hade jag väldigt svårt att göra det. Hör hur det låter när jag säger det. Min röst vill bara gå upp. Jag vet inte riktigt hur man ska vara”, erkände hon, och sedan slutade hon prata.

Faith betraktade henne. ”Vad heter du?” ”Greer Kadetsky.” ”Okej, Greer. Ingen har sagt att det bara finns ett sätt att vara. Det gör det inte.” ”Men det skulle vara skönt att kunna säga vad jag tycker och vad jag tror utan att behöva vara rädd för att få stroke på kuppen.” ”Ja, det är ju onekligen sant.” ”Jag hade en lärare som brukade säga till pojkarna att de skulle använda sina inomhusröster. Jag funderar på om jag kanske borde använda min utomhusröst.” ”Kanske. Men var inte så sträng mot dig själv. Straffa inte dig själv. Försök att helt enkelt göra det du kan och det du tycker är viktigt och vara dig själv medan du gör det.”

Greer fuktade snabbt sina torra läppar. Zee satt fortfarande i båset; hon gav Greer den här stunden med Faith. I vilket ögonblick som helst skulle hon komma ut, och Greer skulle bli tvungen att lämna över till henne. ”Jag tycker att det är viktigt att ta det som hände här på allvar”, sa Greer. ”Den här killen som ansåg sig ha rätt att säga saker till oss och tafsa på oss. Vi vittnade, men det ledde ingen vart. Det känns inte som att jag 50

hör hemma på den här skolan”, tillade hon. ”Det är inte rätta stället för mig. Jag visste att det inte skulle kännas rätt.” ”Varför började du här då?” ”Mina klantiga föräldrar sjabblade bort mitt ekonomiska stöd”, sa Greer hetsigt. ”De betedde sig verkligen illa.”

Faith fortsatte se på henne. ”Jag förstår. Du är alltså tystlåten men också rasande”, sa hon. ”Det verkar vara väldigt jobbigt för dig att hela tiden behöva hävda dig. Men du gör det ändå eftersom du vill hitta en mening med det hela, stämmer det?”

Greer hade inte tänkt på det just på det sättet. Men så snart som Faith hade sagt det förstod hon att det var sant. Hon ville hitta en mening. Det hade varit den saknade pusselbiten, eller en av dem. ”Jag beundrar det”, sa faith. ”Jag beundrar dig.”

Innan Greer ens hann fundera över det som just hade sagts sträckte Faith fram händerna och tog tag i Greers, som om de skulle sjunga en barnvisa tillsammans. Greer kände Faiths ringar, som var som mässingsknogar. Faith stod och höll i Greers händer och studerade henne uppmärksamt, såg henne. ”Jag vill inte verka otacksam”, sa Greer. ”Jag har fullt stipendium, och det vill inte säga lite.” Hon började bekymra sig över hur länge de skulle hålla varandras händer. Var det hon som borde släppa taget först?

Faith sa: ”Du har all rätt i världen att vara arg om du känner att du har blivit orättvist behandlad. Jag vet hur det är, tro mig. Men nej, ett fullt stipendium vill verkligen inte säga lite. De flesta kvinnor går ut från college med ett berg av skulder, och eftersom kvinnor tjänar långt mycket mindre än män får de sedan betala tillbaka under mycket längre tid, och det är fullständigt förödande för dem. Det problemet slipper du.

Glöm inte det, Greer.” ”Det ska jag inte”, sa Greer, och som om det var rätt svar släppte Faith taget. ”Men det här ställlet”, tillade Greer, ”och 51

sättet det drivs på, alltså, det är så orättvist. Efter utfrågningen sa ledningen ungefär: ’Då så, familjen Tinzler i Kissimmee i Florida, vi tar med glädje emot era terminsavgifter. Och det ska bli oss ett nöje att ge er son ett examensbevis när han går ut, precis som ni förväntar er. Var inte oroliga!” ”Orättvisa är alltså ditt ämne?” undrade Faith. ”Är det inte ditt också?”

Faith verkade fundera över detta och skulle just svara när dörren till båset öppnades. Zee kom ut med ett leende på läpparna och gick fram till handfatet, där hon tvättade händerna med en kirurgs ihärdighet. Greer kände sig besviken över att hennes tid ensam med Faith Frank nu var till ända, men hon klev galant åt sidan när Zee torkade händerna och sedan ställde sig mitt i rummet. ”Faith Frank”, sa Zee. ”Jag tycker att du var lysande.” ”Å, tack så mycket. Det är väldigt snällt sagt av dig.”

Förmodligen skulle Faith Frank gå på någon fakultetsmottagning. Kanske samlades fakultetsmedlemmarna i rektor Beckerlings vardagsrum i detta nu, besvärat vankande av och an medan de väntade på att hedersgästen skulle infinna sig.

Men Faith verkade inte ha bråttom någonstans. Hon vände sig mot sin egen spegelbild igen och granskade den på nytt helt kort, utan det kvinnliga självhat som hon en gång i tiden hade varnat för i en debattartikel i New York Times under mode­ veckan. ”Nej, det är jag som ska tacka”, framhärdade Zee. ”Du gav mig så mycket att fundera över. Jag har alltid varit ditt största fan. Jag vet att det låter lite stalkeraktigt, och jag menar det inte så. När jag växte upp var vi tvungna att göra ett skolarbete som hette ”Kvinnor som haft betydelse”. Jag ville verkligen välja dig. Men Rachel Cardozo hann före, eftersom vi fick välja i alfabetisk ordning, och så blev det som det blev.”

52

”Aha. Vad synd. Vem valde du till slut?” frågade Faith. ”Spice Girls”, sa Zee. ”De var också fantastiska, på sitt sätt.” ”Det var de verkligen”, sa Faith roat. ”Jag har alltid känt samhörighet med dig”, fortsatte Zee otvunget, ”för jag tror att jag helt enkelt är född aktivist. Jag är gay, och det är jag också född till, och när jag hörde dig prata i kväll om allt arbete du gjort med kvinnor och hur mycket de inspirerat dig kom jag på en ny sak, nämligen att det inte är så konstigt att jag gillar kvinnor. De är ju underbara.” Hon sköt fram handen för att skaka hand och Faith tog den. ”Lycka till”, sa Faith. Sedan såg hon på Greer. ”Faktiskt så har jag inte bara ett ämne”, sa hon och gick tillbaka till exakt de punkt i rummet där hon och Greer hade avbrutit samtalet. ”Och det borde inte du heller”, fortsatte hon. ”Vad det än var som dina föräldrar gjorde – vad det än var, Greer, så är det ingenting du dör av. Du bör använda den erfarenheten och lära dig att sätta dig över den. Och det där som hände här, det sexuella övergreppet …” ”Tycker du att vi ska sätta oss över det också?” frågade Greer förvånat. Hon funderade över vad Faith hade sagt i kapellet om att de skulle kunna göra en insats för kvinnosaken och verka för jämlikhet. På grund av det hade hon förväntat sig att Faith nu skulle säga: Fortsätt så, Greer Kadetsky. Sluta aldrig kämpa.

Jobba dig igenom det här. Du klarar det.” ”Nej”, sa Faith. ”Det låter som om ni redan gjort vad ni kunnat. Ni har framfört det ni vill ha sagt. Om det framstår som att ni hetsar mot den här personen kommer sympatierna att svänga över till hans favör. Det är inte värt risken.” Hon dröjde ett ögonblick. ”Och vad säger de andra kvinnorna som drabbats? Vill de älta det här?” ”Två av dem har sagt att de absolut inte vill det”, medgav Greer. Hon hade inte tänkt så mycket över det, men nu mindes 53

hon vad Ariel Diski hade sagt. ”De vill bara glömma det och gå vidare.” ”Och de måste väl också ha något att säga till om här? Vet du vad, det finns en värld därute. Massor att se, massor att bli arg över och gråta över och göra någonting åt, långt bortom campus gränser. Andra städer och samhällen. Ge dig ut och ta en titt.” Faith tycktes vara på väg att säga något annat, men sedan kom någon in på toaletten – direktören, som på ett sätt som kunde göra en galen avbröt en andra gång och ropade: ”Så snart ni är färdiga väntar mottagningen på oss.” ”En sekund så är du snäll”, sa Faith, och direktören drog sig tillbaka.

Greer mindes hur Faith hade suckat framför spegeln, och utan att tänka efter före sa hon till henne: ”Jag slår vad om att du önskar att du kunde åka direkt tillbaka till hotellet i stället för att gå på den där fakultetsmottagningen.”

Faith sa: ”Är det så uppenbart?” Greer tänkte: Nej, det är inte särskilt uppenbart, men jag såg det. ”När man håller föredrag”, fortsatte Faith, ”är mottagningarna en del av det hela.

Vet du hur många rullsnittar med skinka jag har ätit de senaste åren?” ”Nej, hur många?” frågade Greer och kände sig genast som en idiot. Det hade inte varit någon fråga. ”Alltför många”, sa Faith. ”Alltför många fuktiga smörgåsar som mer eller mindre börjat ruttna och alltför mycket sherry serverad i kristallglas som om man var på en marknad under renässansen. Men när man är inne i den akademiska föreläsningssvängen så hör det till. Nåja, det blir hur som helst inga problem. Er direktör är en gammal vän till mig från förr i tiden. Så det ska bli trevligt att prata minnen.” ”Är hon en vän till dig? Å, jag förstår. Jag undrade varför du kom till Ryland”, sa Greer, men det hade börjat kännas som 54

om Faith hade kommit dit bara för att Greer skulle få träffa henne. ”Och vad den här unge mannen angår”, sa Faith, och för ett ögonblick trodde Greer skräckslaget att hon menade Zee och att hon under hela kvällen på något vis hade fått för sig att den androgyna Zee var man, en inkräktare på damtoaletten.

Men Faith menade inte Zee. Hon pekade på Darren Tinzlers ansikte på Greers T-tröja och sa: ”Glöm honom, bara. Det finns så mycket annat ni kan göra.” ”Jag håller med”, insköt Zee. ”Kasta er ut i nya erfarenheter”, fortsatte Faith. ”Varför inte försöka använda den där utomhusrösten? Ibland tror jag faktiskt att de mest effektiva människorna här i världen är inåtvända personligheter som har lärt sig själva att vara utåtvända.”

Sedan, som om hon just kom att tänka på en sak, stack hon ned handen i sin stora, mjuka axelväska och tog fram en tegelsten till plånbok ur vilken hon fiskade upp ett visitkort. Med reliefbokstäver på tungt, krämfärgat papper stod det: Faith Frank Under namnet stod det ”Redaktör”, och därefter följde all kontakt­information på Bloomer. Greer tog emot kortet och höll upp det som om det var en vinstlott. Vad kunde den lösas in mot? Förmodligen ingenting. Men att bara ha fått kortet var i sig en belöning och något av en mindre chock. Faith hade visat intresse för henne. Hon hade till och med sagt att hon beundrade henne. Och nu gav hon henne sin tillåtelse. Men tillåtelse att göra vad? Svaret var inte alldeles uppenbart.

Tolv år senare, när Greer Kadetsky själv blev berömd, skildrade hon i första kapitlet av boken hon skrivit denna scen på en damtoalett för många år sedan. Lekfullt retades hon med sitt mycket omogna yngre jag för att hon hade blivit så uppjagad 55

under det korta mötet med Faith Frank och för att hon hade blivit så själaglad när Faith hade gett henne kortet.

Kortet i sig var ett slags abstrakt belöning, en påminnelse om att man inte behövde ha rödblossande kinder och liten röst för all framtid. Det enda som Faith, som en liten stund tidigare hade stått och hållit Greer i händerna, hade erbjudit var sitt samtycke, en smula vänlighet, några goda råd och ett visitkort som såg dyrt ut. Hon hade inte tagit i och sagt ”Hör av dig, Greer”, men det kändes ändå som mer än någon annan hade gett henne med undantag av Cory.

Förmodligen, tänkte Greer, skulle Faith nu ge även Zee ett visitkort, vilket hade varit ganska rimligt med tanke på att det var Zee som hade ett äkta politiskt engagemang i egenskap av strejkdemonstrant, flygbladsutdelare och gammalt fan, och då skulle de båda vännerna ha varit kvitt. De skulle sedan kunna gå tillbaka till Woolley tillsammans och äta sin pizza från Graziano’s och sitta och prata om kvällen och beundra sina likadana visitkort.

Men i stället för att ge Zee ett kort stängde Faith plån­boken och stoppade tillbaka den i väskan. Greer önskade plötsligt att hon hade kunnat kika in i den. Något slags barnslig impuls fick henne att undra vad den innehöll. Blixtar? Bladguld? Kanel?

Tusen kvinnors tårar tappade på en liten blå flaska?

Faith sa: ”Nå, direktören väntar. Och ni känner väl till det gamla kinesiska ordspråket: ’Låt aldrig direktören vänta.’” ”Lao-tse”, sa Zee. Faith Frank verkade inte höra. Hon öppnade dörren och pekade mot skyltens schablonbokstäver: ”God kväll, mina damer”, sa hon.

MAKT, LOJALITET OCH BRUTNA FÖRTROENDEN

»Nästan chockerande angelägen.« NEW YORK JOURNAL OF BOOKS

Greer Kadetsky är en duktig flicka i en sömnig småstad.

När hennes high school sweetheart antas till Princeton, medan hon själv – trots fantastiska betyg – hamnar på ett skitcollege, klamrar hon sig fast vid att det bara är några år tills de kan börja ett liv tillsammans.

»En tjock och delikat bok om feminism och kraften i kvinnligt mentorskap.« L O S A N G E L E S T I ME S

Sedan möter hon Faith Frank, en karismatisk feministikon i höga mockastövlar, med en röst som når långt utanför föreläsningssalen.

M EG W OLI TZ ER är författare till ett tiotal bästsäljande romaner, varav hennes senaste har legat i toppen på New York Times bästsäljarlista. Flera av hennes böcker har filmatiserats. This is my Life blev Nora Ephrons regidebut och The Wife har svensken Björn Runge som regissör och en strålande Glenn Close i huvudrollen. Nicole Kidman planerar adaptionen av En kvinnas övertygelse.

Meg Wolitzer bor i New York. Hennes författarskap är känt för skarpa och underhållande samhällsbetraktelser, ett rappt språk och gripande karaktärer. Hon betraktas av många som en av USA :s mest intressanta författare idag.

»Otroligt aktuell.« NY Times

Deras möte förändrar allt, åtminstone för Greer. Faith är mer upptagen av det emotionella bagage hon samlat på sig genom åren, och Greers idealiska pojkvän faller offer för en sköldpadda.

PEOPLE

»Extremt läsvärd.« Vogue »Wolitzer är en oemotståndligt charmig författare.« THE NEW YORKER

E N K V I N N A S Ö V E R T Y G E L S E är en underhållande och mångbottnad be-

rättelse om makt och ambitioner. Genom att blanda filosofiska frågor med knivskarpa iakttagelser och komplicerade relationer belyser den, precis som Meg Wolitzers tidigare roman The Wife, hur det egent­ ligen är att vara kvinna i ett så kallat jämställt samhälle.

»Ett stort verk med enastående insikt.« INSTYLE

»Boken är fullspäckad av Wolitzers rappa insikter.« T H E WA S H I N G T O N P O S T

»En perfekt feministisk kiosk­vältare.« 5 AV 5 S TA R R E D R E V I E W S :

H KIRKUS REVIEWS

»Väldigt aktuell … Fulländad.«

»En fängslande berättelse.«

H LIBRARY JOURNAL

H BOOKPAGE

»En insiktsfull roman.« H PUBLISHERS WEEKLY

»Allomfattande och samtidigt intim.« H BOOKLIST

ISBN 978-91-88745-39-2

OMSLAG: SARA R. ACEDO F Ö R F AT TA R F O T O : N I N A S U B I N

»Uppslukande.« Elle

»Lika söt som skarp … Boken leder läsaren till den punkt där fiktionen speglar verkligheten.«

9

789188

745392

»ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE ROMAN«

»Blandar filosofiska frågor med vass samtidsanalys.« WA L L S T R E E T J O U R N A L

ENLIGT TIME MAGAZINE, ESQUIRE, ENTERTAINMENT WEEKLY OCH NY MAGAZINE

»Högaktuell och uppriktig.« THE NEW YORK POST

BOOKMARK