9789188745132

PÅ EN GLOBAL SPELPLAN

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN

En attack på en oljeplattform i Afrika, en terrorattack på en amerikansk

”Ännu en turboladdad, stenhård

jagare och ett stormdrivet spionfartyg som när som helst kan falla i

Ryan-berättelse.”

kinesiska händer. Världen befinner sig i chock och allt fler misstankar

– Kirkus Reviews

riktas mot Kinas presi­dent Zhao.

I skuggan av dessa händelser befinner sig president Jack Ryan, mitt

”Cameron har mästerligt skildrat ett

i förberedelserna inför det kommande G20-mötet med den kinesiske

strategiskt spel som lever upp till

presidenten.

Tom Clancys namn.”

– Suspense Magazine

Men det finns tecken på att mer pågår bakom kulisserna. När ett rutinmässigt trafikstopp i Texas urartar i en våldsam eldstrid upptäcks en Tom Clancy

Marc Cameron

fruktansvärd hemlighet – som visar att allt inte är som det verkar. Kan

”[Cameron] fortsätter Tom Clancys

presidentens son Jack Ryan Jr. och Kollegiet få reda på sanningen innan

episka serie om Jack Ryan,

det är för sent?

TOM CLANCY

skrev inte mindre än 18 New York

Times-bästsäljare. Redan hans första roman, Jakten på Röd oktober, fick lysande recensioner och beskrevs som ”den perfekta historien” av USA:s dåvarande presi­ dent, Ronald Reagan. Under de kommande trettio åren

och levererar.”

MAKT UTAN GRÄNS är den trettonde boken om president Jack Ryan. Som alla Tom Clancys #1 New York Times-bästsäljare är den skrämmande aktuell och realistisk, och som hämtad direkt från verklig­ hetens löpsedlar i tider av spionskandaler och ödesmättad retorik.

etablerade sig Clancy som en omisskännlig mästare på att blanda autentisk realism med intrikata konspirationer

– New York Journal of Books

MAKT UTAN

GRÄNS

och knivskarp spänning. När han avled i oktober 2013 hade han just avslutat Rysk roulette – romanen som blev

”En fantastisk politisk thriller skriven med samma

verklighet ett halvår efter att den skrivits.

briljans och stil som läsare av Clancy förväntar sig.”

– The Real Book Spy

MARC CAMERON

är författaren bakom den bäst­

säljande serien om specialagenten Jericho Quinn. Han tillbringade nästan 30 år inom brottsbekämpning och tjänstgjorde bland annat som federal utredare inom U.S. Marshals Service. 2016 blev han utvald att fortsätta Tom Clancys serie om Jack Ryan och Kollegiet.

Omslagsdesign av Jon Rosenberg Tom Clancys författarporträtt är taget av David Burnett och Marc Camerons av Victoria Otte

www.bookmarkforlag.se

AV MARC CAMERON

”Överlägsen … mängder av action.”

– Publishers Weekly

UTE I HANDELN NU

MAKT UTAN GRÄNS

ÖVERSÄTTNING: JAN MALMSJÖ

www.bookmarkforlag.se Makt utan gräns originalets titel: Power and Empire © 2017 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr.; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships Bookmark Förlag, Stockholm 2018 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency översättning: Jan Malmsjö tryck: ScandBook, Litauen 2018 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org isbn: 978-91-88745-13-2

PERSONGALLERI Den amerikanska statsledningen och statsförvaltningen • Jack Ryan: president • Scott Adler: utrikesminister • Mary Pat Foley: Director of National Intelligence (DNI), chef för de samlade underrättelsemyndigheterna • Robert Burgess: försvarsminister • Jay Canfield: chef för CIA • Arnold ”Arnie” van Damm: president Ryans stabschef • Gary Montgomery: säkerhetsagent, chef för presidentens livvaktsskydd, U.S. Secret Service Kollegiet • John Clark: operativ chef • Domingo ”Ding” Chavez: operatör och gruppledare • Jack Ryan junior: operatör och analytiker • Dominic ”Dom” Caruso: operatör • Adara Sherman: operatör • Bartosz ”Midas” Jankowski: operatör • Gavin Biery: it-chef • Lisanne Robertson: logistikansvarig • Monzaki Yukiko: japansk underrättelseagent

USA:s kustbevakning, Air Station Port Angeles • Örlogskapten Andrew Slaznik: MH-65 Dolphin-pilot • Sergeant Lance Kitchen: ytbärgare Patrullfartyg av Cycloneklassen, USS Rogue • Örlogskapten Jimmy Akana: fartygschef • Sergeant Raymond Cooper: RQ-20 Puma-­operatör Besättningen på VBSS RHIB USS Rogue • Löjtnant Steven Gitlin • Sergeant Bill Knight • Sergeant Bobby Rose • Korpral Peavy • Korpral Ridgeway USS Meriwether • Dave Holloway: fartygschef Folkrepubliken Kina • Zhao Chengzhi: generalsekreterare, kinesiska kommunistpartiet • Huang Ju: överste, Centrala säkerhetstjänsten, huvudansvarig för president Zhaos personliga säkerhet • Li Zhengsheng: utrikesminister • Xu Jinlong: generallöjtnant, Folkets befrielsearmé • Long Yun: överste, Centrala säkerhetstjänsten, huvudansvarig för utrikesminister Lis personliga säkerhet Texas • Eddie Feng: taiwanesisk journalist • Magdalena Rojas: tretton år, offer för trafficking

• • • • •

Blanca Limón: tretton år, offer för trafficking Ernie Pacheco, alias Matarife (Slaktaren) Lupe: ledande prostituerad som jobbar åt Matarife Emilio Zambrano: högste chef inom kartellen Roy Calderon: polisman vid polismyndigheten i Texas • Kelsey Callahan: FBI-agent, chef för enheten för bekämpning av brott mot barn (CAC) i Dallas • John Olson: FBI-agent vid CAC

Den stad som har en mur av män är bättre befäst än den som har en mur av tegel.

lykurgos Jag skall inte slösa bort mina dagar med att försöka förlänga dem.

Jag skall använda den tid jag har.

jack london

PROLOG orangefärgade overaller och vita skyddshjälmar svärmade som myror över däcket på CGSL Orion, China Global Shipping Lines 396 meter långa flaggskepp.

De dova dunsarna när metallcontainrarna slog mot varandra fick luften att vibrera och bidrog med bastoner till gnisslet från kugghjulen och kabeltrummornas vinande. Jätte­lika orangefärgade femtio meter höga kranar lyfte lasten och sänkte den igen, kranarmarna svängde fram och tillbaka mellan kajen och fartyget med vita, gröna, blå och röda metallcontainrar av typen TEU som var sex meter långa.

Gao Tian var myrornas chef och stod på betongkajen i Dalian som var en av de största containerhamnarna i Kina.

Berget av containrar bredvid det väldiga fartyget fick mannen att se liten ut – och dessutom att känna sig liten. Han vinkade med sin friska arm och pratade i radion som han bar i en rem över bröstet utanpå overallen. Hans breda leende verkade en smula malplacerat med tanke på den frenetiska aktiviteten omkring honom. De andra hamnarbetarna var alltför upptagna med sina egna uppgifter för att bry sig om hans viftande arm, men de lyssnade uppmärksamt på vad han sa i kommunikationsradion. Hans uppgift var att koordinera arbetet så att lastningen kunde genomföras både snabbt och säkert. Av alla människor i hamnen var Gao ­kanske den som var mest medveten om farorna.

TIOTALS MÄN I

11

TOM CLANCY

Varje år fraktades närmare trekvarts miljarder metallcontainrar – ungefär 11 biljoner kilo gods – runt i världen med lastbil, tåg och fraktfartyg, och de fanns överallt. Ungefär 180 miljoner containrar kom från Kina och drygt 10 miljoner av dem skeppades ut via hamnen i Dalian – på fartyg som Orion.

Jobbet som hamnarbetare var stressigt, men på grund av den goda tur som Gao Tian haft på sistone hade han lite svårt att koncentrera sig.

Gao var fyrtioett år gammal och hade glesnande svart hår och ett runt ansikte. Han log ofta och avslappnat – en arbetskamrat hade sagt att Gao alltid såg ut som om han just hade lättat på trycket i en simbassäng. Han var ingen storvuxen karl och heller inte särskilt stark. Om sanningen ska fram så hade Gao egentligen många anledningar att vara olycklig. Han hade krossat högerhanden i en olycka för tre år sedan när spännanordningen till ett lastsäkringsband brast. När motståndet plötsligt minskade hade containern flyttat sig någon decimeter – men det hade varit tillräckligt.

Tre fingrar på högerhanden offrades till fartyget och ben och muskler smetades ut mellan skrovet och den elva ton tunga metallbehållaren. Det hade sett ut som vinbärsgelé.

Gaos återstående fingrar var inte till någon större nytta.

Men de dög åtminstone till att hantera radion och dirigera kranförarna och de orangeklädda stuvarna så att containrarna lastades effektivt och i rätt ordning. Gao fick inte bättre betalt för att han var lastsamordnare, men med tanke på den oanvändbara handen kunde han skatta sig lycklig för att hamnchefen hade gett honom ett jobb över huvud taget.

Och dessutom var det bara naturligt att de män som utförde det tyngsta och farligaste arbetet fick ett par yuan mer om dagen än den som bara stod på kajen och pratade i en radio.

12

MAKT UTAN GRÄNS

Andra i arbetslaget kunde kanske befordras till förmän, men den möjligheten var stängd för Gao. Och han hade aldrig någonsin varit längre bort än hundra kilometer från platsen där han föddes i Dalian – och då bara för att besöka sin svärmor som bodde i ett litet kollektiv norr om staden.

Han hade funnit sig i sin lott – men så hade mannen med det röda ögat sökt upp honom. För tre veckor sedan hade mannen erbjudit honom en rejäl hacka för att se till så att en viss container lastades på en viss plats ombord på ett visst fartyg. Till Gaos förvåning fick han samma erbjudande två gånger till och vid varje tillfälle hade mannen gett honom ett kuvert med pengar och muntliga instruktioner. Han bad Gao att upprepa numret på den aktuella containern och förbjöd honom att anteckna det.

I dag ville mannen med det röda ögat att två containrar – PBCU-112128-1 och PBCU-112128-2 – skulle lastas tillsammans, ganska långt akterut, lågt och nära fartygets mittlinje.

CGSL Orion var ett ultrastort containerfartyg, Ultra Large Container Vessel eller ULCV. Nästan fyrahundra meter långt och med ett djupgående på sexton meter kunde fartyg­ et lasta arton containrar staplade på varandra från durken till den översta på däck. Tjugotre containrar fick plats sida vid sida i det femtiotre meter breda lastrummet. Den ena containern skilde sig inte särskilt mycket från den andra, och de kritfläckade blå plåtlådor som var märkta med ett diskret X i varje hörn skulle snart försvinna i mängden tillsammans med de 16 000 andra behållarna, alla i samma urblekta färger, som staplades över, under och bredvid. Numren PBCU112128-1 och PBCU-112128-2 var inte särskilt svåra att komma ihåg, och det var ju bra eftersom Gao redan stod och tänkte på hur han skulle spendera de extrapengar som 13

TOM CLANCY

mannen med det röda ögat hade gett honom. Niohundra yuan, motsvarande ungefär hundrafemtio amerikanska dollar, var gång han hjälpte till med placeringen av en container som i vilket fall som helst skulle lastas ombord på fartyget.

Det var en nätt summa för den som tjänade sju tusen yuan i månaden.

Gao misstänkte att hans välgörare arbetade för en triad och ville att hans containrar med droger eller annat olagligt gods skulle lastas långt ner i mitten bland de tusentals andra ombord på fartyget, så att risken för att myndigheterna skulle hitta dem vid en inspektion var så liten som möjligt. Gao var en moralisk man och avskydde allt vad narkotika hette, men niohundra yuan var niohundra yuan och han tystade samvetet med att han faktiskt inte visste vad som fanns i containrarna. Mannen med det röda ögat hade försäkrat honom om att han bara var ute efter att påskynda avlastningen när hans containrar nådde fram till destinationen. Och därför valde Gao att tro på det och behöll pengarna med ett samvete som var lika grumligt som hans välgörares öga. Han lyckades dämpa skuldkänslorna med att tänka på vad han skulle köpa för sina senaste niohundra yuan.

Gao höll sig undan från pendlande vajrar och flygande metallådor, följde mannens anvisningar och letade upp PBCU-112128-1 och PBCU-112128-2 i travarna. Han hittade koderna på respektive container och kontrollerade dem med den scanner som han hade vid bältet. Sedan gav han instruktioner till föraren av kran två och till stuvarna som arbetade akter om Orions skorsten och brygga, och lotsade de vitfläckiga blå containrarna på plats. Hela processen – från det att Gao tryckte på knappen på radion med en av sina kvarvarande fingrar tills spännbanden låstes runt de två containrarnas hörn och förenade dem i sjunde lagret från 14

MAKT UTAN GRÄNS

lastrumsdurken räknat, tio rader akter om den vita överbyggnaden och elva från styrbordsrelingen – tog knappt sex minuter.

När Gao hade fullgjort sin uppgift började han röra arm­ en igen. Han pratade i radion och fortsatte att ge order till kranförarna och stuvarna medan de lastade Orion utan att ha en aning om hans överenskommelse med den rödögde.

Myrornas överhuvud log, niohundra yuan rikare, och tänkte på de grisar han nu kunde köpa till sin svärmor. Han gillade henne. Det var en snäll och vänlig kvinna som hade gjort sig förtjänt av ett par nya grisar.

Med händerna knäppta bakom ryggen lutade sig general

Xu Jinlong från Centrala säkerhetstjänsten fram och kikade i en kamera som monterats på ett stativ. Han tittade ut över taken på hyreshusen i Chunedistriktet och över industribyggnaderna som omgav hamnen i Dalian. Xu var en soldat av den gamla stammen och hade de breda axlar, stora händer och muskulösa överarmar som var typiska för den som tillbringat mer tid i fält än på kontoret. Två andra män stod på varsin sida om honom, den ene nära och avslappnad och beredd att ta emot order eller att erbjuda goda råd. Den andre, en yngre man med svarta solglasögon, stod ett par steg bakom. Han höll händerna knäppta framför sig med huvudet något framåtlutat medan han väntade på att få lov att komma närmare.

Alla tre stod dolda i skuggan i en liten dunge valnötsträd intill Zhongnanvägen strax norr om Haizhiyunparken och det vackra Laohutanområdet. Många arter av fridlysta fåglar och växter frodades i skogarna och de som passerade förbi reagerade inte särskilt på det massiva ­åttahundramillimeters­objektiv 15

TOM CLANCY

som stack ut som en kanon på digitalkamerans framsida.

Själva kameran var ett obehövligt bihang, den fanns bara med för att förklara det väldiga objektivet. Och det sista generalen ville var att någon skulle registrera hans aktiviteter digitalt. Han var inte där för att njuta av Laohutans alla vackra vattenfall eller magnifika rotknölar. Hans intresse riktades norrut, nedför sluttningen mot havet och den intensiva verksamheten vid kajerna i Dalian.

Centrala säkerhetstjänsten ansvarade för de kinesiska ledarnas trygghet och hade ungefär samma uppgifter som amerikanska Secret Service. Men de kinesiska agenterna månade inte bara om säkerheten utan också om att allt skulle vara hemligt, särskilt de som arbetade för general Xu. Xu stod helt stilla med ögat mot kameran och betraktade scenariot med största koncentration. De mörka kostymer som den femtiosexårige mannen bar till vardags gjorde att han smälte in bland horderna av likadant klädda affärsmän och tjänstemän som myllrade runt kontoret i centrala Beijing. Men Beijing låg fyrahundrasextio kilometer bort och en kostym skulle ha väckt oönskad uppmärksamhet där han stod vid sidan av vägen vid Gulahavskusten. Därför hade han klätt sig i ljusa kakifärgade byxor och en vit skjorta med upprullade ärmar i det ovanligt varma och fuktiga septembervädret. En beigefärgad fotografväst i tunn nylon dolde en halvautomatisk pistol av fabrikatet Taurus som han hade nedkörd innanför byxlinningen. Männen som han hade med sig var klädda på liknande sätt. Men Tan, den yngsta av agenterna, bar mörka glasögon för att dölja ett kraftigt blodsprängt öga. Alla tre var långa och vältränade – som de som har till uppgift att skydda andra måste vara.

Både generalen och hans skyddsling, en man som hette Long Yun, hade avancerat i graderna inom Folkets befrielse­armé 16

MAKT UTAN GRÄNS

och Long följde i Xus fotspår, ett årtionde efter. Tan hade börjat sin karriär i Folkets beväpnade polisstyrkor. Det hade sett ut som om han gått en lovande framtid till mötes ända tills blodkärlen runt pupillen i högerögat började brista så snart han nös. Rigorösa tester visade att synen fortfarande var utmärkt, men Xu tyckte att det såg förskräckligt ut och letade efter en annan befattning åt den unge mannen så att han skulle slippa se honom. Det var generalen som hade föreslagit att Tan skulle bära mörka glasögon även om det var mulet och till och med när han befann sig inomhus. Det dög inte om generalsekreteraren eller någon annan partidignitär skulle tro att en av de män som skyddade honom var halvblind eller än värre halvfull.

Xu använde en näsduk för att torka bort svetten från sin höga panna. Han talade utan att titta upp från kameran. ”Kamrat Tan, litar du på din invalidiserade hamnarbetare?”

Tans skor knastrade i gruset när han tog ett halvt steg framåt. ”Ja, general”, sa han. ”Jag har genomfört tre operationer sammanlagt, med en veckas mellanrum. Vid de två första valde jag containrar på måfå, men båda gångerna från de som skulle till Förenta Staterna. Under den här treveckorsperioden har Gao Tian inte berättat om våra transaktioner för nån, inte ens för sin fru.” ”Häpnadsväckande”, sa Xu och flämtade hånfullt, trots att han tvivlade på att Tan skulle uppfatta ironin. Vilken man vid sina sinnens fulla bruk skulle berätta om en plötslig extrainkomst för sin fru av alla människor?

General Xu backade ett steg från stativet, rätade på ryggen och kände hur den knäppte till. Så här i efterhand insåg han att det var ett misstag att använda någon från den egna organisationen, men det skulle han aldrig erkänna öppet.

17

TOM CLANCY

Operationen med containerfartyget Orion hade planerats och beslutats före överenskommelsen med mannen som kallades Coronet. Kommande operationer skulle bli betydligt prydligare – och då skulle risken för att någon hittade en koppling till Xu eller hans organisation vara ännu mindre. ”Gudarna har gett människan en mun”, sa generalen. ”Och min erfarenhet säger mig att folk har svårt att veta när de ska hålla den stängd. Det här projektet måste hanteras med största diskretion och i absolut hemlighet. Vi kan inte riskera att mannen du anlitat pratar om det här … någonsin.” Han tittade på Tan. ”Förstår du mig?” ”Naturligtvis”, sa den yngre mannen, men Xu tvivlade på att det verkligen förhöll sig så. ”Du måste döda honom”, förtydligade generalen.

Tan bleknade när han fick ordern och visade därmed att Xus misstankar var korrekta. ”Naturligtvis”, sa mannen igen. ”I dag”, tillade Xu. Det var lite tröttsamt att behöva förklara allting i detalj.

Tan ställde sig i givakt och nickade kort. ”Na… naturligtvis”, sa han igen och stammade, som om alla möjligen mer passande ord hade flugit bort ur hjärnan.

Generalen suckade, utmattad av samtalet. Han gjorde en gest med huvudet. ”Ta ner objektivet och stativet”, sa han. ”Men var försiktig när du hanterar dem. Vi får inte slarva med utrustningen och riskera folkets pengar.”

Innan Tan fick chansen att upprepa sig ännu en gång vände sig Xu till Long Yun och kastade en menande blick på bilen.

Long Yun klev in bakom ratten medan generalen satte sig till rätta på sin vanliga plats i baksätet, på högersidan, så att de båda männen kunde samtala mer obehindrat. Där ute på 18

MAKT UTAN GRÄNS

grusplanen suckade Tan medan han packade ner kamera­ utrustningen och blev naturligtvis ännu nervösare när chefen höll ett vakande öga på honom genom den tonade bilrutan. ”Följ efter den där klantiga typen”, sa Xu till Long Yun. ”När han har dödat krymplingen tystar du honom också.

Tan saknar dessvärre de rätta kvalifikationerna för att hantera ärenden av delikat och diskret natur. Om dumskallen nere i hamnen inte har skrutit för sina vänner än, så har nån säkert sett hans möten med en man som har ett så gräsligt öga. Det där fartyget kommer att anlända till Förenta staterna om två veckor. Jag är övertygad om att det inte kommer att finnas mycket kvar efter … incidenten, men amerikanerna är kända för att vara mycket noggranna. Det får absolut inte finnas nåt som kan koppla Orion till vårt kontor. Har jag uttryckt mig tillräckligt tydligt?”

Long Yun vände sig om och flinade mot generalen. ”Naturligtvis”, sa han.

ETT satt bakom ratten i en dammig Ford Taurus, drog fingrarna genom det mörkbruna skägget och försökte låta bli att tänka på att han blev allt kissnödigare.

Bilen stod stilla för fjärde gången på sju timmar och Ryan vilade båda händerna på ratten och stirrade ut i mörkret.

Dallas i Texas hade rykte om sig att vara en kvav plats även på hösten, men den här septemberkvällen var så sval att de båda männen i bilen kunde ha sidorutorna uppe och luftkonditioneringen avstängd nästan hela tiden.

Den buckliga Forden var bara två år gammal men såg ut att vara i betydligt sämre skick än vad den faktiskt var. Just den här modellen var en av få biltyper som kunde fungera som polisbil, eller som efter lite snabbt påsprutad svart färg och några omdömesgillt anbringade bucklor på dörrar och stötfångare kunde se ut som en skabbig rishög som samma poliser skulle betrakta som en mobil knarkgömma. Just den här bilen var i pålitligt mekaniskt skick, men stank av dålig ost och gamla strumpor och väckte knappast någon uppmärksamhet i det sjaskiga området i södra Dallas.

En snabb sökning på internet avslöjade att korsningen några kvarter längre fram var en av de fem platser i Dallas där risken var störst att man skulle bli knivhuggen. Såvitt Ryan visste hade det inte förekommit några knivdåd just i dag, men kvällen var fortfarande ung. Ljudet av flaskor som JACK RYAN JUNIOR

20

MAKT UTAN GRÄNS

krossades mot gatan inte alltför långt framför dem signalerade att någon riskerade att åtminstone bli skuren.

Ryan trummade med tummarna mot ratten och tittade på klockan. Behovet av att lätta på trycket skulle nå kritiska nivåer inom de närmaste fem minuterna. Han hade en Gatoradeflaska i baksätet just för nödsituationer under spaningsuppdrag, men hoppades verkligen att han skulle kunna kliva ur och sträcka på benen också – även om det var bakom en stinkande soptunna full av pizzakartonger i en gränd med massor av böjda kanyler och använda kondomer.

Under de fyrtiotvå minuter som de hade stått parkerade mellan bakdörren till en mexikansk livsmedelsbutik och en affär där man sålde symaskiner – av alla tänkbara produkter – hade Jack sett ett halvdussin killar, asiater allihop, gå in på strippklubben Casita Roja på andra sidan gatan. Under loppet av samma fyrtiotvå minuter hade han sett en hemlös stackare stappla förbi och spy ner sig själv, en klottrare som målade sitt märke på baksidan av symaskinsbutiken och två fnask som tog hand om ett par kunder där de stod mot den sträva tegelväggen vid soptunnan i sällskap med ett moln av mal som flaxade runt i det dystra skenet från en svag gatlampa. ”Om du kunde se mig nu, kära mor”, mumlade Ryan för sig själv och rörde vid armstödet. ”Sa du nåt?” frågade Bartosz ”Midas” Jankowski från passagerarstolen. Han var skäggig, precis som Jack, och bar en löst sittande kortärmad button down-skjorta som dolde den pistol av modell Smith & Wesson M&P Shield som han bar innanför byxlinningen och koppartråden som hängde lågt runt halsen. Hollywood ville gärna få folk att tro att hela sambandsutrustningen, inklusive mikrofon och radio, kunde klämmas ihop i en liten plastbit som man stoppade i örat.

21

TOM CLANCY

Ryan önskade att det hade varit så enkelt. Visst fanns det små mikrofoner, men man behövde fortfarande en radio och något slags kraftkälla. Vid Kollegiet använde man mikrofoner från Profilo som bars som ett halsband och en liten hudfärgad öronsnäcka. Ett egentillverkat röstaktiverat kommunikationssystem gjorde sändarknappen överflödig. Hela faderullan kopplades till en Motorola-radio, stor som en tjock kortlek. ”Jag satt bara här och tänkte på hur sexigt det är att vara spion”, sa Ryan. ”Men nu måste jag snart ut och pissa.”

Fyra andra par öron lyssnade till samtalet på det krypterade nätet. Ryan hade hoppats att Midas kunde erkänna att han också behövde uträtta sina behov, så att han kunde känna sig lite mänskligare i nödens stund. Men sådan tur hade han inte. Jankowski var relativt ny i Kollegiet, men Jack hade deltagit i tillräckligt många spaningsuppdrag tillsammans med den före detta Delta Force-officeren för att veta att han hade en blåsa stor som en vattenmelon. ”Jag gjorde det för en timme sen.” Domingo ”Ding” Chavez röst hördes i Jacks öronsnäcka och den lät en smula hånfull. ”När jag fäste mikrofonen.”

Chavez, gammal i gården i Kollegiet och före detta CIAagent, hade gjort en kvalificerad gissning om var spaningsobjektet skulle stanna till nästa gång och hunnit fram precis i tid för att hinna fästa en magnetmikrofon vid lampan utanför dörren till Casita Roja. Den lilla mikrofonen, som var ungefär lika stor som en tändsticksask, sände på en kod­ ad radiofrekvens över teamets radionät. Det var häpnadsväckande hur mycket användbar information man kunde få från folk strax innan de klev in genom dörren till ett obekant ställe. Till och med när de var ensamma hände det att de sa saker för sig själva.

Chavez fortsatte att jäklas med honom. ”Jag drack lite kall 22

MAKT UTAN GRÄNS

öl också när jag ändå var därinne. Man måste ju smälta in.”

Han sa inget om de nakna flickor som åmade sig på scenen.

Han svärfar och Kollegiets operationschef, John Clark, var en legend inom underrättelsetjänsterna. Det råkade vara han som övervakade den här spaningsinsatsen ett halvt kvarter därifrån på taket till ett hus som ägdes av en lånehaj.

Clark hade god överblick både mot entrén till Casita Roja och ­Ryans Taurus och lyssnade på samma radionät.

Ryan suckade. ”Jag kanske ska gå in och försöka ta reda på vad objektet håller på med.” ”Nej”, sa Clark. ”Vi har en spårsändare på bilen och av­ lyssnar hans telefon. Just nu kartlägger vi bara mönster.”

Chavez kommenterade det med ett halvkvävt skratt. ”Mano, en vit kille skulle väcka uppmärksamhet därinne.”

Ding hade en mastersexamen i internationella relationer, men kunde koppla på sin gamla dialekt från östra Los ­Angeles när han ville. ”Tystnad”, sa Clark. Eftersom han var chef var hans radio den primära och han kunde bryta all annan kommunikation – och det gjorde han ofta. ”Två asiatiska män på väg ut från huvudentrén, nu.”

Jack lyfte snabbt tubkikaren till ögat och såg de båda männen tydligt. Drygt tjugo år gamla, kortklippt hår, båda i urblekta jeans. De löst sittande vita undertröjorna blottade armar och axlar täckta av tatueringar. Männen dröjde kvar vid dörren och tände varsin cigarett. Ryan såg konturen av en pistol som den ena killen hade nedkörd framtill innanför jeansen, knappt dold av tröjan. Teamet hade redan identifierat flera medlemmar i Sun Yee On-triaden. Casita Roja var en strippklubb som ägdes av Tres Equis, en liten grupp i Sinaloakartellen som var känd för de tre symboliska X som bildades i pannan på den som skjutits mitt emellan 23

TOM CLANCY

ögonen. Efter gripandet av ”El Chapo” Guzmán hade delar av organi­sationen blivit än mer våldsbenägen – om det nu ens var möjligt att bli våldsammare än vad Sinaloakartellen redan var.

Det verkade bara naturligt att alla på klubben skulle vara beväpnade. Männen utanför samtalade snabbt på mandarin – och för Ryan lät det som om de var riktigt förbannade på något.

Midas lade huvudet på sned och lyssnade. De kinesiska männen kastade ett par snabba blickar längs gatan åt båda hållen men upptäckte inget hotfullt, fortsatte att röka och skämtade med varandra. De fimpade efter en stund men stod kvar utanför och pratade i ytterligare två minuter innan de gick tillbaka in som om de styrts av ett stämpelur. ”Jag gissar att de tillhör triaden”, sa Ryan.

Midas nickade sakta. ”Det verkar som om rövhålen i Sun Yee On är inblandade i nån skit med Tres Equis. Prostitution, droger, rubbet. Enligt de här killarna ska de förse mexikanerna med prekursorkemikalier så att de kan koka en laddning metatjack. Min mandarin är lite rostig, men jag är ganska säker på att jag hörde dem nämna röd fosfor.”

Clark bekräftade det. ”Det tyckte jag också.” Han talade inte mandarin flytande, men hade varit med tillräckligt länge för att ha lärt sig en hel del och förstod det mesta av samtalet som blandats upp med engelska ord. ”Sa de nåt om Eddie Feng?” ”Nix”, sa Midas.

Spaningsobjektet, Eddie Feng, var från Taiwan. Han var inte bara fixerad vid strippklubbar och lap dance utan kallade sig journalist för något som hette Zhenhua Ribao – Den sanna världen. Det var en nättidning som specialiserade sig på saftiga reportage om den politiska eliten i Folkrepubliken 24

MAKT UTAN GRÄNS

Kina och deras hemliga liv. ZRB var i bästa fall en sensationslysten sajt som lockade till klick. I värsta fall helt enkelt fake news.

Gerry Hendley, styrelseordförande i finansbolaget ­Hendley Associates som var den vita fasaden för Kollegiets hemliga aktiviteter, skulle aldrig ha godkänt otillåten övervakning av en journalist som handlade i god tro. Eddie Feng var mer av en underhållare och propagandist, men han råkade också ha snubblat över något som var på gång mellan taiwanesiska agenter och Folkrepubliken Kina.

Jack hade upptäckt den svaga kopplingen när han läste ett par inlägg på ett internetforum kopplat till Konfuciusinstitutet vid universitetet i Maryland. Enligt några av studenterna där hade Den sanna världen publicerat en artikel om sprängningen av en halvfärdig tunnelbanetunnel i utkanten av Beijing. Artikeln var mycket detaljerad – åtminstone den översättning som Jack läste – och innehöll uppgifter som bara den som var insatt i utredningen eller den person eller grupp som låg bakom sprängdådet kunde känna till. Ryan hade råkat höra samma sak i ett meddelande från Folkets beväpnade polis som avlyssnats vid NSA i Fort Meade.

Den här Feng började komma alltför nära saker som skulle vara generande för de taiwanesiska myndigheterna. Från ­kinesiskt håll hade man ännu inte släppt någon information om sprängningen till media. Det fanns inga uppgifter alls, utom de som signalspaningen hade snappat upp och det som stått i Eddie Fengs artikel.

Jack hade visat sin analys för John Clark som forskat en del på egen hand innan han kallade Ryan till ett möte med Gerry – som godkände en närmare granskning. Gavin ­Biery, itchef på Hendley Associates, skulle plocka fram Eddie Fengs kontoutdrag, telefonloggar och allt annat som han kunde 25

TOM CLANCY

hacka sig in i – vilket, enligt Biery, var ”allt digitalt smått och gott” som fanns om mannen.

Det visade sig att Eddie Feng nyligen betalat två tusen dollar till en man vid namn Fernando Perez Gomez, en bilhand­ lare i södra Dallas, som enligt en databas som hanterades av Texas Department of Public Safety Gang Intelligence hade kopplingar till Tres Equis underorganisation Sinaloa – och ytterligare två tusen dollar till en triadboss från Sun Yee On som nyligen anlänt till Plano i Texas från Taiwan.

Materialet var ganska tunt, men med tanke på de figurer från undre världen som var inblandade, och det faktum att Eddie Feng på något sätt hade lyckats lägga vantarna på informationen om sprängningen av tunnelbanan i Beijing, hade Clark och Hendley gått med på att dra igång en liten operation och att utnyttja Eddie Feng som ”nyttig idiot”.

Feng skulle få göra allt arbete, fortsätta att odla sina källor och plocka av dem så mycket information som möjligt medan de själva observerade honom på håll och antecknade. Teamet från Kollegiet skulle bara följa efter och se vart han tog vägen, vilka han träffade och ta reda på om han fick fram mer användbar information från andra sidan bamburidån.

Biery hade lokaliserat Feng när mannens telefon plingat till i närheten av en mobiltelefonmast i Houston, men innan teamet hunnit samlas och Hendley Associates Gulfstream­ plan kommit i luften från Washington hade Feng redan rört sig norrut till området runt Fort Worth och Dallas där han omgående började ägna sig åt sin favoritsysselsättning. Under de senaste sju timmarna hade teamet följt honom till fyra olika strippklubbar. Ingen av dem var särskilt högklassig, men Casita Roja var definitivt den sunkigaste. D ­ essutom låg klubben i ett område i staden där ett par skäggiga vita killar 26

MAKT UTAN GRÄNS

som Jack junior och Midas Jankowski väckte uppmärksamhet som … tja, skäggiga vita killar.

Ryan tittade mot klubbens ytterdörr och sedan tillbaka på Midas. ”Sa de nåt annat intressant?” ”Inte direkt”, sa Midas. ”Förutom ingredienserna till den där tjackkokningen så pratade de mest om tjejer och tramsade.”

Adara Sherman, en annan av medlemmarna i Kollegie­ teamet som behärskade mandarin, tog till orda i radion. ”Den enes flickvän dansar på det här skitstället”, sa hon.

Sedan hörde de John Clarks röst. ”Sa inte den magre nåt om en Camaro?” ”Det gjorde han”, sa Adara, uppenbart imponerad. ”Jäklar”, sa Ryan. ”Är jag den enda här som inte kan en massa andra språk förutom engelska?”

Ding Chavez, John Clark, Adara Sherman och Dominic Caruso svarade alla i tur och ordning. ”Si.” ”Da.” ”Qui.” ”Hai.” Midas vred på huvudet och betraktade Ryan från passagerarsätet medan han ryckte lite på axlarna i mörkret. ”Japp”, sa han. ”Det verkar som om jag behöver en Rosettasten eller en flerspråkig flickvän”, muttrade Jack medan han sträckte sig efter Gatoradeflaskan i baksätet. Han började säga något, men kastade samtidigt en blick ut genom bakrutan.

Han stelnade till. ”John”, sa han. ”Ser du oss? Det är nåt som rör sig bakom vår bil.” Ögonblicket därefter hörde de Clarks dämpade röst. Ryan 27

TOM CLANCY

kunde nästan se Clarks ansikte framför sig där den gamle pressade kinden mot kolven på sin ljuddämpade Winchester modell 70 i kaliber .308 och tittade på dem genom mörkersiktet. ”Två latinamerikanska män”, sa Clark. ”Och en kvinna.

Männen har pistoler nerkörda i byxorna … den ene bär på ett slags käpp … nej, en golfklubba … Männen befinner sig till vänster om flickan som står vid väggen. De smyger fram mot dig, Jack. Tio meter nu och de närmar sig.” ”Vi är på väg västerifrån”, sa Chavez. Han befann sig i teamets pickup tillsammans med Adara, drygt ett kvarter därifrån.

Dom stod parkerad en bit därifrån, fem kvarter längre upp längs gatan nära nästa strippklubb med latinamerikan­ ska eller asiatiska kopplingar. Platsen hade valts efter en välgrundad gissning eftersom Eddie Feng mer eller mindre rört sig i sicksack mellan sådana ställen hela dagen. ”Var beredda”, väste Clark. ”De rör sig försiktigt, taktiskt … Det finns en risk att de kan vara poliser som agerar under täckmantel – vänta, nu har tjejen bestämt sig för att följa efter …” Av tonfallet att döma stod det klart att han fortfarande låg beredd med geväret.

Clark andades ut snabbt, som en boxare som tar emot ett kroppsslag. ”Fan! De är inte snutar. Killen med golfklubban klippte precis till tjejen.” ”Dags att kliva ur, kompis”, sa Midas och drog sitt vapen. ”Vänta”, sa Jack med handen på startnyckeln. ”Jag fick en idé.” ”Nu kommer de från varsitt håll”, sa Clark.

Han såg mannen på sin egen sida, nästan framme vid bilen.

28

MAKT UTAN GRÄNS

Ryan kastade en blick på Midas över mittkonsolen. ”Släng upp dörren när jag gör det.”

Midas flinade. ”Jag gillar din stil.”

Ryan vred om startnyckeln när bilden av mannen fyllde sidobackspegeln. Han öppnade förardörren med vänsterhanden samtidigt som han lade i backen.

Motorn vaknade till liv med ett rytande. Däcken slirade mot den våta asfalten när bilen sköt fart bakåt och ner genom gränden. De öppna dörrarna var som utsträckta vingar och slog omkull de båda männen, som släpades med. Ryan trampade omedelbart på bromsen. Fysikens tröghetslagar fick dörrarna att slå tillbaka med kraft och klämde fast de båda männen mellan två stålkäftar.

Ryan och Midas kastade sig ur bilen och vräkte sig över varsin angripare. Ryans var medvetslös men andades fortfarande. Skaftet på den knäckta golfklubban stack ut ur hans högra lår. Midas motståndare var lite piggare, men den pensionerade operatören från Delta Force löste det problemet genom att dunka mannens huvud mot dörrstolpen.

Ryan och Midas stoppade undan pistolerna och visiterade snabbt sina offer på jakt efter andra vapen innan båda ropade: ”Klart”, nästan samtidigt. ”Inga rörelser vid Casita Roja”, sa Clark med lugn och behärskad röst, som om de fortfarande var ute på ett rutinartat spaningsuppdrag. ”Ryan, Midas, dra in busarna bakom symaskinsbutiken. Ding, du och Adara kollar flickan.”

Gruset knastrade under bildäcken när Chavez och Adara Sherman rullade fram. De stannade och lyfte in den medvetslösa asiatiska kvinnan i den skraltiga fyradörrars Silveradon. Adaras stadiga röst hördes i radion. Hon hade tjänstgjort vid flottan i ett tidigare liv och sett mer än sin beskärda del av skador och död. ”Flickan lever fortfarande, 29

TOM CLANCY

men ­fanskapet knäckte näsan på henne. Jag är ganska säker på att hon har en orbitalfraktur. Och risken är stor att hon har en svullnad i hjärnan.” ”Parkland Hospital ligger ganska nära, lite längre söder­ ut”, sa Dom Caruso. Det var hans uppgift att hålla koll på akutmottagningar och polisstationer under den rullande spaningsinsatsen. Han gav dem den fullständiga adressen till Parkland. ”Kör fram till akuten”, sa Clark. ”Passa er för övervaknings­ kameror, släpp av henne utanför dörren och stick därifrån innan nån ser er. De är vana vid sånt i de här krokarna.” ”Uppfattat”, sa Ding.

Adara klev in i baksätet och satte sig bredvid den medvetslösa kvinnan. Bilen backade ut ur gränden och fortsatte sedan snabbt och tyst till vänster mot Parkland Hospital. ”Glöm inte att ta hennes legitimation”, sa Clark. Han behövde inte påpeka att den kunde bli användbar vid kartläggningen av Eddie Fengs kontakter. ”Den har jag redan letat efter, chefen”, sa Adara. ”Inget leg, men hon har nåt slags märke på sidan av halsen. Det är täckt av blod, men jag tar en bild.”

Clarks röst hördes igen. ”Är du klar snart, Jack? Vi kan få sällskap när som helst.” ”Strax”, sa Ryan.

Både han och Midas hade dragit på sig blå nitrilhandskar och lutade de medvetslösa männen mot symaskinsbutikens nedklottrade bakvägg. Ingen av männen hade någon legitimation och det var inte särskilt överraskande. Men tatueringarna som kopplade dem till Tres Equis syntes tydligt på halsar och axlar.

Ryan och Midas tog sedelbuntarna som männen haft i fickorna så att det skulle se ut som ett rån och hoppade t­ illbaka 30

MAKT UTAN GRÄNS

in i Forden. Pengarna skulle de lämna till Gerry Hendley som i sin tur skulle skänka dem till någon behövande välgörenhetsorganisation. Fyra och en halv minut efter att Ryan fått syn på männen bakom bilen rullade de snabbt mot Harry Hines Boulevard med fartvinden vinande runt de böjda dörrarna. ”Jag kommer strax”, sa Clark. ”Vi håller kontakt i telefon och träffas på kontoret i morgon. Den här killen har insider­ information om en terroristattack i Kina och nu är han insyltad med drogkarteller och Sun Yee On-triaden. Det är nåt på gång här, pojkar och flickor. Än vet jag inte vad det är, men det är tillräckligt för att vi ska gräva lite djupare och titta närmare på Eddie Feng.”

PÅ EN GLOBAL SPELPLAN

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN

En attack på en oljeplattform i Afrika, en terrorattack på en amerikansk

”Ännu en turboladdad, stenhård

jagare och ett stormdrivet spionfartyg som när som helst kan falla i

Ryan-berättelse.”

kinesiska händer. Världen befinner sig i chock och allt fler misstankar

– Kirkus Reviews

riktas mot Kinas presi­dent Zhao.

I skuggan av dessa händelser befinner sig president Jack Ryan, mitt

”Cameron har mästerligt skildrat ett

i förberedelserna inför det kommande G20-mötet med den kinesiske

strategiskt spel som lever upp till

presidenten.

Tom Clancys namn.”

– Suspense Magazine

Men det finns tecken på att mer pågår bakom kulisserna. När ett rutinmässigt trafikstopp i Texas urartar i en våldsam eldstrid upptäcks en Tom Clancy

Marc Cameron

fruktansvärd hemlighet – som visar att allt inte är som det verkar. Kan

”[Cameron] fortsätter Tom Clancys

presidentens son Jack Ryan Jr. och Kollegiet få reda på sanningen innan

episka serie om Jack Ryan,

det är för sent?

TOM CLANCY

skrev inte mindre än 18 New York

Times-bästsäljare. Redan hans första roman, Jakten på Röd oktober, fick lysande recensioner och beskrevs som ”den perfekta historien” av USA:s dåvarande presi­ dent, Ronald Reagan. Under de kommande trettio åren

och levererar.”

MAKT UTAN GRÄNS är den trettonde boken om president Jack Ryan. Som alla Tom Clancys #1 New York Times-bästsäljare är den skrämmande aktuell och realistisk, och som hämtad direkt från verklig­ hetens löpsedlar i tider av spionskandaler och ödesmättad retorik.

etablerade sig Clancy som en omisskännlig mästare på att blanda autentisk realism med intrikata konspirationer

– New York Journal of Books

MAKT UTAN

GRÄNS

och knivskarp spänning. När han avled i oktober 2013 hade han just avslutat Rysk roulette – romanen som blev

”En fantastisk politisk thriller skriven med samma

verklighet ett halvår efter att den skrivits.

briljans och stil som läsare av Clancy förväntar sig.”

– The Real Book Spy

MARC CAMERON

är författaren bakom den bäst­

säljande serien om specialagenten Jericho Quinn. Han tillbringade nästan 30 år inom brottsbekämpning och tjänstgjorde bland annat som federal utredare inom U.S. Marshals Service. 2016 blev han utvald att fortsätta Tom Clancys serie om Jack Ryan och Kollegiet.

Omslagsdesign av Jon Rosenberg Tom Clancys författarporträtt är taget av David Burnett och Marc Camerons av Victoria Otte

www.bookmarkforlag.se

AV MARC CAMERON

”Överlägsen … mängder av action.”

– Publishers Weekly

UTE I HANDELN NU