9789188647757

Elisabeth Norebäck

Nadia Spänningsroman

Av Elisabeth Norebäck har tidigare utgivits: Säg att du är min (2017)

Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2020 © 2020, Elisabeth Norebäck Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN : 978-91-8864-775-7 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Till systrar som alltid finns där Till Sara och Marie

Ett främmande landskap som vilar i mörker. Natthimlen ut­­ slocknad och stum. Långt borta syns ett svagt glödande ljus som växer i styrka.

En okänd röst kommer närmare och närmare, tills den be­ finner sig vid min sida. Den säger mitt namn, säger att jag måste vakna. Jag hör den men kan inte svara.

Rösten får sällskap av en annan. Två kvinnor talar viskande om mig på andra sidan horisonten. Den nya rösten frågar kvinnan som försökte väcka mig om hon inte är rädd. »Hon har nyss genomgått en stor operation och hon är fastkedjad vid sängen. Hon är nog inte särskilt farlig just nu.« »Vet du vem hon är? Vet du vad hon har gjort?« »Alla vet vem hon är och vad hon har gjort.« »Jag skulle inte vilja vara ensam med henne.« »Sluta nu. Hon kanske kan höra oss.« Det är så här alla pratar om mig. Som om jag är ett monster i en ond saga. Berättelsen om mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förstå hur det blev så. Är det i ett kort ögonblick som livet förändras för alltid? Eller är det resultatet av en lång kedja av händelser, en b ­ landning av 7

valen vi gör och rena sammanträffanden? Kanske är det bara slumpen som avgör vår framtid, vår lycka eller olycka.

Kvinnan frågar återigen om jag är vaken. Men jag är tyst och stilla, låter mörkret dra mig tätare intill sig. Jag vill inte vakna. Om det finns ett oåterkalleligt öde som väntar på var och en av oss är det bättre att jag stannar här och aldrig mer ser dagens ljus.

Händer skakar mig, och rösten som upprepar mitt namn är tillbaka. Det kan ha gått en timme eller flera timmar. Kanske har jag svävat i gränslandet mellan liv och död under flera dagar innan jag tvingas återvända.

Det gör fruktansvärt ont. Ljuset från lysrören i taket sticker i ögonen och luften i rummet är kall och torr mot min hud, alla ljud tränger sig på likt insekter som försöker ta sig in genom mina öron.

Det vänliga ansiktet ovanför mig tillhör en svart kvinna med långt flätat hår. Hon förklarar att jag befinner mig på sjukhus. »Du opererades igår. Det är ett mirakel att du klarade dig med livet i behåll. Men du är stabil nu.« Det är fel på mina ögon, fel på min hörsel. Kvinnans läppar rör sig men orden hon uttalar når inte fram till mig förrän senare. Allt hon säger släpar efter, som om det är ekot av hen­ nes röst jag uppfattar. Och hon har två ansikten. Två huvuden som flyter ihop och glider isär. Jag undrar om jag har fått en hjärnskada.

Hon frågar om jag är törstig och tittar mot en punkt bred­ vid mig. Mödosamt vrider jag på huvudet och ser två vita plastmuggar på bordet bredvid sängen. De smälter ihop till en enda, glider isär och smälter sedan ihop igen.

8

Kvinnan pekar på sin namnskylt och säger att hon heter Helen. Hon försvinner ur mitt synfält och jag hör vatten spola, sedan kommer hon tillbaka och håller fram muggen mot mig. Men mina handleder är fjättrade vid sängramen med handbojor, liksom min högra fot. Hon för muggen mot mina läppar och lyfter mitt huvud en aning så jag kan dricka.

Jag mumlar fram ett tack och sjunker tillbaka mot kudden.

Apparaten på andra sidan sängen blinkar och piper, och förvandlar en grön lysande linje till en förbiilande kurva med toppar och dalar. Jag har elektroder på bröstet som är koppla­­de till maskinen. Bredvid den står en droppställning och jag har kanyler i båda armvecken. Mitt vänstra ben är täckt av ett stort omslag, ett annat är lindat runt midjan, och jag k­ änner att jag har ett bandage runt huvudet som täcker mitt vänstra öga.

Helen kontrollerar slangen till min arm, hon tittar på maskinen och antecknar något i ett block. Sedan ser hon på mig och frågar hur jag känner mig, och jag svarar att jag inte vet. Hon ber mig tala om vad jag heter och ge henne mitt personnummer. »Du vet vem jag är«, svarar jag hest. »Du har redan sagt mitt namn. Flera gånger. Och det står säkert på plastbandet runt min handled.« »Det är rutin«, säger hon. »Namn och personnummer.« Viskande talar jag om vad jag heter och ger henne siffrorna, och hon säger att det är bra jobbat. »Du är på Universitetssjukhuset i Örebro. Vet du varför?« Jag tittar på henne utan att säga något. Hon lägger huvudet på sned och väntar på ett svar.

9

»Minns du nåt av det som hände?« säger hon.

Jag blundar.

Den vassa järnskenan hugger genom luften och träffar mitt huvud. Den plöjer sig ner över vänster ögonbryn och vidare över kinden, och jag känner hur varmt blod rinner över ansiktet. Jag skriker till och värjer mig inför nästa hugg. »Ja«, svarar jag och ser på Helen. »Jag minns.« Och det får mig att tänka på en annan händelse. Men jag vill inte minnas, jag orkar inte fundera på om han kände samma dödsskräck som jag gjorde. För jag klarade mig medan han inte finns mer. »Andas«, säger sjuksköterskan och jag härmar hennes andetag tills de inte stockar sig i halsen längre. Hon betraktar mig ingående och jag ser att hon är på väg att fråga mer men ångrar sig. En polisman kommer in i rummet och påpekar irriterat att han borde ha fått veta att jag är vaken. Jag upp­ fattar inte vad Helen svarar. Men jag ser hur mannen stirrar på mig, jag ser vilka tankar hans uttryckslösa ansikte försöker dölja. Det hade varit bättre om jag aldrig kommit tillbaka.

Och jag håller med honom. Jag är också besviken över att tvingas vara kvar i livet. »Ska du förhöra mig?« får jag fram. »Jag är här för att bevaka dig«, säger han. »Det kan du göra från korridoren«, säger Helen och vän­ der ryggen åt mannen. »Blodtrycket är fortfarande för lågt och järnvärdet också. Om du skulle förklara hur ont du har, på en skala från ett till tio, vad säger du då?« »Sjuttiosex«, viskar jag och försöker le. Helen ler tillbaka och säger att jag ska få mer smärtstillande. Hon rör vid den 10

ena kanylen och snart sprider sig ett gyllene lugn genom hela min kropp. Hon säger att jag ska vila en stund och motar bestämt ut polisen ur rummet.

Morfinet verkar snabbt. Min skadade kropp slappnar av när smärtorna lämnar den och jag sluter ögonen för att färdas bakåt i tiden.

För sex år sedan var jag en annan människa. Jag trodde att mitt liv skulle bli helt annorlunda. Men det är länge sedan nu. Det var innan jag kom till Sveriges värsta kvinnoanstalt, långt innan en annan intern försökte ta livet av mig med en vässad järnskena. Då jag var dum nog att tro att det bara var ett fruktansvärt missförstånd när polisen grep mig. Då jag fortfarande trodde att allt skulle ordna sig. * Jag vet inte hur länge jag sitter i polisbilen och väntar på att någon ska förklara vad som hänt. Jag har inte fått ta på mig andra kläder och är fortfarande naken under morgonrocken. Mina armar kliar av det intorkade blodet, jag har inte fått bort allt. Och vid det här laget är det för sent. Händerna är fastlåsta bakom min rygg med handbojor.

Jag försöker hålla mig lugn. Försöker låta stadig på rösten när jag upprepade gånger frågar varför jag sitter i baksätet på en polisbil. Inga svar.

Längre bort står mina vänner samlade framför sommarhuset och kastar blickar åt mitt håll. Blickar som är an­­klagande men också rädda och som visar att de, liksom jag, inte förstår. Några av dem gråter och jag ser en kvinnlig polis som pratar med dem och 11

skriver i ett anteckningsblock. Jag hör inte ett ord av vad de säger.

Flera poliser är på plats och två polisbilar är parkerade på gården.

En storväxt man står utanför bildörren, bredbent och med ena handen på pistolhölstret, beredd att använda sitt vapen. Vid gäststugan längst ner i trädgården hänger blåvita avspärrningsband som rör sig i den svala morgonvinden. Jag försöker styra bort tankarna som vill tränga sig på, men min blick dras oavbrutet mot gäststugan och sovrummet därinne.

Poliskvinnan lämnar mina vänner och går mot bilen med min handväska i ett fast grepp. Hon lämnar över den till sin kollega innan hon öppnar dörren på min sida och jag gör en ansats att kliva ur. Hon lägger handen mot min axel och h­ ind­rar mig. »Linda Andersson, du är gripen och ska följa med till stationen.« »Ni är skyldiga att berätta varför«, säger jag. »Tala om vad det är som händer. Varför gör ni så här mot mig?« Hon gör en otålig min, lutar sig över mig och spänner fast säkerhetsbältet, och säger att vi ska prata om det senare.

Jag har fogat mig i allt. Gjort precis som de sagt och hela tiden varit följsam. När de vrålade åt mig att komma ut från gäststugan med händerna över huvudet gjorde jag det. De beord­rade mig att lägga mig ner på mage på marken och knäppa händerna över nacken, och utan att protestera gjorde jag det också. Men nu brister det för mig. Jag sparkar och kastar med kroppen i ett desperat försök att komma loss. Jag skriker efter Alex, skriker efter Mikaela, vädjar till dem att hjälpa mig.

Men de svarar inte ens. De står med armarna om varand­­ra och ser på mig som om de inte längre vet vem jag är. Gråtande bönfaller jag dem att tala om för poliserna att jag inte gjort något fel.

Mikaela vänder sig bort och Alex ser åt ett annat håll.

12

Bildörren stängs och motorn startar. Vi rullar ut på grusvägen och lämnar sommarhuset. Jag trycker ansiktet mot rutan och ser mina vänner försvinna. Min pojkvän och min syster.

Ensam förs jag bort utan att veta vad jag är anklagad för, och trots att jag är vaken befinner jag mig i en mardröm där alla vänt sig emot mig.

13

Stundtals en mörk dimma av dovt dunkande smärta, och sedan en halvt medvetslös dvala då morfinet sätter in. Sjuk­ sköterskan Helen och en manlig undersköterska är hos mig nästa gång jag vaknar. Polisen sitter vid dörren. Elektroderna är borta från min bröstkorg, maskinen bredvid sängen är tyst och har slutat blinka. Jag frågar om det är bra eller dåligt.

Helen svarar att jag är på bättringsvägen men att ansvarig läkare kommer att gå igenom det med mig senare. Under­ sköterskan har med sig en inplastad smörgås och ett tetrapack med äppeljuice. »Det är bra om du försöker äta«, säger han. Han drar bort plasten från smörgåsen och räcker fram den. Sätter ett sug­ rör i juicetetran. Men brödet smakar trä och juicen är full av kemikalier. Jag ber om kallt vatten istället. »Jag skulle vilja att du går på toaletten«, säger Helen när hon hjälpt mig att dricka några klunkar. »Tror du att du klarar det?« Polismannen låser upp handbojorna. Att komma ur sängen och hasa den korta biten till toaletten är närapå övermäktigt, trots att Helen och undersköterskan hjälper mig. Det bultar av smärta i hela kroppen, jag varken vågar eller får stödja på 14

mitt vänstra ben. Och polisen övervakar mig noga, följer varje långsamt steg jag tar. »Du får inte stänga dörren«, säger han när jag till slut tagit mig in på toaletten. »Jag måste ha uppsikt så du inte hittar på nåt.« Helen protesterar, men jag säger att det inte är någon idé.

Vid det här laget är jag van vid hur det går till. Jag sjunker ner på toastolen, kissar och torkar mig inför dem, och får sedan hjälp att ställa mig upp. Helen håller i mig när jag tvättar händerna och jag betraktar kvinnan jag ser i spegeln ovanför handfatet. En blek varelse med bandage runt huvudet glor tillbaka på mig med likgiltiga ögon. På hennes vänstra sida sticker korta hårtussar ut runt bandaget, det är vad som finns kvar av de långa blonda hårslingorna hon en gång hade. Det är knappt jag känner igen mig själv. »De var tvungna«, säger Helen som möter min blick i spe­ geln. »För att kunna sy ihop såret uppe på huvudet.« Den främmande kvinnan jag blivit ser på mig. Det är lika bra att du vänjer dig, tycks hon säga. Jag är här för att stanna, och det är inget du kan göra åt det.

Redan innan jag kommer tillbaka till sängen är hela min kropp blöt av svett. Sista biten hänger jag som en säck mellan Helen och undersköterskan och de måste lyfta upp mig.

Senare kommer läkaren in i rummet. Hon presenterar sig, men jag glömmer omedelbart bort namnet. Hon förklarar att järnskenan orsakade svåra skador. Den träffade i huvudet och i ansiktet, men skadorna längs kroppens vänstra sida är värst.

Såret börjar strax under bröstet och fortsätter ner över m ­ idjan 15

längs med låret, och operationen var omfattande. Hon vill förbereda mig på vad jag har att vänta när omslagen så små­ ningom tas bort. Tyvärr kommer jag att få bestående ärr, både på kroppen och i ansiktet. Hon säger att jag förlorade väldigt mycket blod, att det var nära att jag inte klarade mig. Jag hade tur som hittades innan jag förblödde. »Du får vara kvar här ett tag, men du är snart på benen igen«, säger hon och klappar mig på axeln. »Du kommer att kunna leva livet precis som vanligt.« Precis som vanligt.

Det är så dumt att jag inte bryr mig om att svara.

Ett par dagar senare får jag besök av en kriminalkommissarie från Örebro. Han sätter sig på en pall bredvid sängen och ber mig berätta vad som hände på anstalten.

Jag talar om för honom att det började som vilken van­ lig torsdag som helst. Plitarna låste upp våra celler och vi åt frukost innan vi fördes till fabriken på Biskopsberg för att jobba. Efter förmiddagsrasten sa arbetsledaren åt mig att hämta några kartonger från lagret, och jag och en av plitarna åkte ner dit med hissen. Jag tog kärran som stod vid väggen bredvid ingången och fortsatte sedan in på egen hand. Lagret är lika stort som lokalen ovanför där vi arbetar, och kartong­ erna jag skulle hämta stod på hyllorna längst bort. När jag hade lastat klart hörde jag steg på andra sidan. Någon annan var där nere, men när jag frågade vem det var stannade ste­ gen upp. Med hög röst frågade jag vem som smög omkring och tänkte ropa på pliten när Anne, en annan intern, kom fram runt hörnet. Hon såg på mig. Jag frågade vad hon hade 16

där att göra, men hon svarade inte. Stirrade bara ilsket. Pli­ ten syntes inte till någonstans och när jag försökte passera Anne upptäckte jag att hon höll en lång järnbit i händerna.

Hon höjde den och jag hann inte undan innan den träffade mitt huvud. Hon lyfte skenan för att hugga igen. Jag skrek åt henne, stapplade baklänges och snubblade över dragstången till kärran precis när vapnet träffade mig för andra gången.

Antagligen var det därför jag överlevde. »Och vad var anledningen till att hon attackerade dig?« frågar kommissarien. »Varför var hon så fientligt inställd?« Jag förklarar att Anne har varit besatt av mig och att hon aldrig lät mig vara ifred. När jag visat att jag inte ville ha med henne att göra började hon avsky mig istället. »Nu är det så att den här kvinnan säger att hon agerade i självförsvar«, säger han. »Att du hotat henne, och att du tidi­ gare hade försökt strypa henne. Vad säger du om det?« »Det är jag som ligger här, eller hur?« påpekar jag. »Det är inte hon som nästan blev kluven på mitten och kommer att få ärr över hela kroppen.« Kommissarien gör en min som visar precis vad han tänker, och jag borde inte bli förvånad. Det är betydligt lättare att tro på en kvinna som dömts för stöld än på en som avtjänar ett livs­ tidsstraff för mord. Jag har blivit misstrodd förut och vet att min version inte är någonting värd. Och när kommissarien lämnat mig kommer tankarna, att jag kanske har förtjänat det här.

Det är september och det har gått nästan exakt sex år sedan jag dödade min man.

17