9789188579768

Lovisa Wistrand

© Lovisa Wistrand 2019 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se/equidae Grafisk form: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2019 ISBN 978-91-88579-76-8

1 MÄNNISKAN

FÖRSTA GÅNGEN JAG ser en människa – ja, en som inte kan skifta mellan olika hamnar och därmed är till häften djur – är i ett förbjudet grottsystem under Afrikas savanner och trots att jag borde fly, skrika, ropa på hjälp, så står jag stilla. Kan inte röra mig. Andas.

Kan inte tänka. Inte på grund av rädsla, utan av tyst beundran. För den här varelsen skulle jag kunna betrakta länge.

Vi ser på varandra i eoner, känns det som, men förmodligen handlar det bara om andetag. Människans ansikte är dolt under en huva och kroppen bakom en läderkappa. Det är allt jag ser i dunklet. Inga detaljer, ingen hud. Den är mer en gestalt, eller ett spöke sprunget ur fantasin, och förmodligen är den lika chockad som jag.

Transen bryts när den rusar framåt med vapnet höjt.

Den vill döda mig.

Jag försöker vända om och fly, men grottgången är för snäv för min hästhamn. Innan jag lyckas är människan över mig och svingar sig upp på min rygg. Den sätter sig där. Som om den äger mig.

Jag stegrar mig och sparkar bakut. Människan är molnlätt, ett tryck mot ryggen fast ingen tyngd. Men jag vet. Den är där och den ska bort. Alla hovar lättar samtidigt när jag tar ett språng uppåt. Igen och igen.

7

Av med dig!

Människans skor skrapar grottväggarna så att det gnisslar i öronen, men ändå sitter den kvar. Händerna är invirade i manen och varje gång de nuddar pälsen bränner det till.

Fler människor kommer springande, de är fortfarande långt bort men tjoar. Jag rispar buken, låret, knäna mot väggarna och struntar i att pälsen skalas av. Lyckas äntligen ta mig runt och sätter av i vild galopp, tillbaka samma väg jag kom, medan jag försöker nå en så hög hastighet som möjligt. Pulsen slår hårt. Måste få av den från ryggen. Måste bort. Det som till en början kändes spännande börjar bli allvarligt. Tänk om de fångar in mig? Tänk om de dödar mig? Hovarna klapprar mot grottgolvet, ekar så att jag låter som en flock på femton hästar. Jag drar in den unkna stanken av instängdhet och gammal sten. Fyller lungorna.

Och tvärstannar.

Människan flyger av – slungas över halsen och landar vid hovarna. Men genast är den på fötter. Den tycks sväva fram. Mjukt och flytande som om den utför en uråldrig dans som ingen annan kan. Men den är samtidigt djurisk, rörelserna kattlika.

I händerna håller den ett vapen av trä och ett hopvirat rep. Huvan har glidit bak och blottar delar av ett smutsigt men högburet ansikte med stubbskägg och stålgrå ögon. Ett ärr löper från pannan till käkbenet och huden är ljusare än min, trots att den verkar solbränd eller täckt av jord. Hållningen och de hopknipna läpparna får den att se självsäker ut, som om den naivt tror att den kommer att fånga mig.

Den svingar repet över huvudet som för att ta sats och kasta det över mig. Men jag rusar fram, hindrar den – trycker den mot väggen. Så hårt att den flämtar och tappar något som klirrar mot golvet.

8

En människosak.

Den kanske är viktig. Ett vapen? Åtminstone spännande. Jag tar grejen mellan tänderna och skenar genom tunnlarna. Människan springer efter, tyst och utan att ropa, men jag lämnar den fort bakom mig. Min hästhamn är snabbare, oavsett hur smidig människan må vara.

Trots att det är kyligt rinner svetten och hjärtat slår så fort att det dunkar i tinningarna. Föremålet i munnen är hårt, kallt och smakar metalliskt. Jag biter ordentligt för att inte tappa. Runt mig är det mörkt men jag har varit här så länge att jag enkelt ser konturerna. Väggar som viner och taket högt däruppe.

Och det jag inte ser, luktar jag. En klippråttas päls, ett krafsande, en död brunspindel, avföring från en vargspindel som är sjuk och … människohud. Innan jag mötte människan var lukten främmande, ny, spännande och omöjlig att motstå. Syrlig och varm samtidigt, under ett lager av läder.

En människa.

Jag har sett en människa! Och den såg mig. Men varför vill den döda mig? Vad gör den i tunnlarna? Varför såg den på mig med så hård blick, som om syftet med dess existens är att avsky mig? Hur kan …?

Lukten av varpuma.

Sagero Silvertand är här. En kattliknande gestalt tar form längre in i gången och kommer rakt emot mig, tassarna dova mot stenmarken. ”Vänd!” ropar jag mellan tänderna, snubblar men rätar mig före fallet. ”Storm! Vad händer? Vad har du i munnen?” ”Vänd!” ”Varför?”

9

”Gör det bara!” ”För att du ber så snällt.” Det gnisslar när klorna vinklas och byter riktning. ”Hoppas du har en otroligt bra förklari…” ”Var är Ivisvip?” ”Bakom mig nånstans, den fågeln kan inte …” ”Skynda!” Jag sluter upp bredvid i vild sprint, tunneln så snäv att bådas bringor trycks mot kanterna. Skrovligt. Grovt. Inträngt.

Hans päls är beigebrun, varm och öronen står rakt upp, som om han tycker det här är spännande. Det brukade jag också tycka. ”Men vad är det med dig?” Han betraktar mig med roade ögon och svansen i en båge efter sig. ”Och vad är det du har i munnen?” ”Människor, Silver. Människor.” ”I munnen?” ”De är efter oss. Flera.” ”Finns inga människor här.” ”Nu gör det.” Jag andas tungt. ”Ivisvip!” ”Du skämtar inte?” ”Nej, jag skämtar inte. Varför skulle jag skämta om det?” ”Du skämtar om allt, Storm. Hur ska jag kunna hänga med?”

Ljudet som kommer från hans mun är morrande och djuriskt.

Rått. Men eftersom han är en var, liksom jag, förstår jag honom.

Vi varer är en art som kan byta hamn, skepnad, mellan djur och människa. Till grunden är vi människor, det märks på livslängden och vårt sätt att tänka, men vi lever våra liv som djur i ett samhälle gömt bland bergen. Isolerade från omvärlden. Gömda från människor och de jägare som vill oss illa. Trots att Sagero är varpuma och jag varhäst, förstår vi varandra, för hjärnan översätter lätena – eller någonting i den stilen. Jag borde vara mer fokuserad på lektionerna. ”Ivisvip!” ropar jag igen. ”Var är han?”

10

”Sist jag såg honom var vid förgreningen, han såg nåt frökorn och ville …” ”Perfekt. Så förutom att sätta oss själva i säkerhet måste vi leta rätt på en förrymd varsparv som sitter och äter någonstans?” ”Var inte så hård mot honom. Han var rädd.” ”Och då övergav du honom?” ”Du övergav oss.” ”Vilket var tur”, snäser jag, ”för annars skulle människorna ha …”

Lukten av fjädrar under damm.

Det går en ilning genom kroppen. ”Ivisvip!” ”Afryea, är det du?” Rösten är inte mer än en viskning i mörkret och den kommer snett framifrån. Den är gäll och ljus som om ägaren vore en gnagare.

Jag fortsätter springa tills jag känner hans lukt precis bredvid, stannar och sänker huvudet för att se honom. Där sitter han. Ivisvip Solsvävare. I en smutsig hög av fjädrar i grått och nötbrunt.

Han ser mer ut som en intorkad växt än något levande. Eller som en hårboll från ett kattdjur. ”Vad gör du på marken?”

Han knaprar med sin lilla näbb, biter sönder ett frökorn och sväljer. ”Jag var så rädd och ensam och Sagero var borta och vingarna …” ”Hoppa upp.” ”Men du ramlar hela tiden och tänk om …?” ”Hoppa upp, sa jag. Nu!” Sagero ger upp ett hest skratt och sträcker på nacken. ”Gör som hon säger, Vip. Hon såg människor.” ”Vad?” Ivisvip flaxar upp, landar i manen och griper med klorna om det hårda taglet. ”Visste att vi inte skulle gått in hit, sa jag hela tiden, det är förbjudet och …”

11

”Håll dig fast.” Jag kastar mig tillbaka in i den vilda galoppen och förväntar mig att Sagero är smart nog att följa efter. ”Hjälp, hur ska vi hitta tillbaka?” tjuter Ivisvip i alldeles för hög ton. Vissa ord är gälla som pilar medan andra försvinner under ljudet av de smattrande hovarna. ”Vet inte”, säger Sagero, nu bredvid mig med öronen lätt bakåt.

Ivisvip flaxar mig i nacken. ”Tänk om vi blir fast här för alltid.” ”Sitt still!” utbrister jag, biter hårdare om föremålet och får huden under Ivisvip att rycka. ”Vad händer om de fångar oss?” ”Ingen kommer att fånga oss.”

Det är mitt fel att vi hamnade i den här situationen. Att utforska de förbjudna tunnlarna har länge legat högt upp på min att-göralista, men att plankorna vi sprang över valde att braka ihop var knappast mitt fel. Vi föll många hovar och landade i en hög av stenbumlingar. Allt som hände därefter var präglat av panik och kaos, åtminstone från Ivisvips sida, vilket i sin tur ledde till att jag hamnade framför mannen med ärret.

Vem är han? ”Har du någon plan?” frågar Sagero. Hans hjärta slår lika fort som mitt, hör jag och andetagen är väsande och tunga. Han är trött. ”Det är inte jag som är hjärnan här. Tänk ut något, du.” ”Har ingen idé än.” Han morrar. ”Hur såg den ut?” ”Svart.” ”Svart?” ”Ja.” Jag tänker tillbaka och ser mannen framför mig. Det går en rysning genom huden. ”Den var mörk och farlig på något sätt.

Utstrålade en självsäkerhet som är svår att förklara.” ”Du kan inte ana hur avundsjuk jag är. Tro mig.”

12

”Förvånar mig inte ett dugg”, kvittrar Ivisvip. ”Jag tror dig.” ”Den var smidig”, fortsätter jag och biter än skarpare i föremålet, som om det är en hemlig länk mellan mig och människan. ”Lyckades till och med slänga sig upp på ryggen.”

Sagero stryker bak öronen. ”Den satt på din rygg?” ”Jag slängde av den, så klart. Det hade den inte räknat med.” ”Vi måste tillbaka. Fort.” ”Det har jag sagt hela tiden.” ”Så vi kan berätta för ledningen”, fortsätter han. ”Det här är inte bra.” ”Ska meddela pappa så fort jag kommer hem.” ”Även shabirin borde …”

Jag pressar hovarna mot marken. Springer fortare. ”Han kan ta det med shabirin.” ”Vid alla gudar! Vad gör ni här, ungdomar?”

Jag skälver till och stannar. Den rossliga rösten kom från ingenstans och det dröjer flera andetag innan jag luktar och ser den massiva varnoshörningen framför oss. Han tar upp hela gången.

Allt jag ser är honom.

Upendo Bergkross – den vakt som alla är rädda för. Gamla skador täcker det gråbruna skinnet, två dåligt läkta ärr klyver ansiktet och han har ett enda genomträngande, djupsvart öga. Det andra är borta.

Sagero rusar in i honom och fräser, backar, reser ragg. Ivisvip flaxar som en vilde runt mitt huvud. ”Vad gör ni här?” Upendo stampar så att marken skakar. ”Det här är förbjudet område.” ”Vi är jagade”, säger jag mellan flämtande andetag. ”Av riktiga människor.” ”Här finns inga människor, kom inte och hitta på lögn…”

13

”Vi måste vidare, de kommer ikapp!” ”Såg ni också de här människorna?” frågar Upendo de andra och sänker sitt skräckinjagande huvud mot dem. Den ena ögonhålan gapar tom och de två hornen är nötta av tusentals sammandrabbningar. Huden hänger, skrovlig som barken på en tall och får honom att se trött ut. Trött på oss.

Sagero ger mig en hastig blick och sticker svansen mellan benen. ”Vi var längre bort.” ”Så varken du eller Ivisvip såg dem?” ”Nej.” Ivisvip piper till och sätter sig i min panna. ”Fast jag är säker på att hon talar sanning.”

Jag skakar på huvudet så att han måste flaxa upp. ”Jag förstår”, säger Upendo. ”Men …” ”Snälla”, avbryter jag. ”Visa oss vägen tillbaka så vi kan ta oss härifrån. Du kan förhöra oss senare, jag lovar.”

Han tystnar något andetag som för att begrunda. Dunklet får honom att se respektingivande ut. ”Då går vi, men tro inte att ni slipper undan. Ni kommer att få stå till svars för det här.”

14

2 SHABIRIN

SHABIRIN SLÅR SVANSEN i grottgolvet, där hon står i mitten av den stora salen. Hon är en sibirisk vartiger: guldig med svarta ränder, vit mage och isfärgade morrhår – en av få som bor här i Aneyara. Det ryktas att hon kan byta hamn till vilket djur hon vill, när hon vill, hur hon vill, men att tigern är hennes själsdjur. Bara en på tiotusen varer blir shabirier.

Och hon är en.

Vissa ser upp till dem som gudar, faller till marken och bugar, skriker, svimmar. Men det är inte konstigt. De flesta av gudarna vi tror på sägs ha varit shabirier under sin livstid. Som Poseidon, hästarnas fader, samt Taweret, Serket och Kamohoalii. Varer med förmågan att byta form mellan annat än människohamn och hamnen till ens själsdjur. Att kunna välja. Kanske mellan tio olika.

Eller tusen. Miljoner. Det sägs vara olika för alla.

Aneyaras shabiri heter Etara Eld. Hon är den som leder staden, fattar svåra beslut och tänker ut nya idéer. Bakom sig har hon en ledningsgrupp, där pappa Takeyras Vildmane ingår, men det är hon som har makten. Jag har aldrig stått så här nära henne förut och hade hoppats att vårt första möte skulle ske under andra omständigheter. Spänt rör jag hoven fram och tillbaka genom mossan, vill stå stilla men kan inte riktigt göra det just nu.

15

”Och vad anser du, Ivisvip, om allt det här?” frågar hon och fortsätter förhöret.

Det faller smulor från hans näbb. ”Jag vill bara hem.”

Vi befinner oss i en ekande stor grotta med så högt i tak att det flyger fladdermöss däruppe, fladdermöss som från marken inte ser större ut än spindelben. Kvistar och vildvuxen bladmossa har lagt beslag på omgivningen, men jag vet inte om det är inredning eller om det har blivit så av sig självt. Längs väggarna hänger sjok av murgröna, som om vi är utomhus men ändå inte.

Vid öppningen långt därborta står Upendo och vaktar, men annars är det bara vi här. Det droppar någonstans och luktar fukt och mögel. Vi står i mitten av rummet – som myror i en sal avsedd för elefanter. Obekvämt. Stelt. Utsatt. Men shabirin verkar hemmastadd. Hon är lugn och går runt oss i cirklar. ”Hur kommer det sig att du inte flög tillbaka?” väser hon och stannar framför Ivisvip, så nära att han piper till, slutar flaxa och faller till marken. ”Du kunde ha meddelat oss om vad dina vänner höll på med.” ”Jag var så väldigt rädd.”

Shabirin lyfter en tass, fäller ut klorna och slickar på dem. ”Jaså?” ”För tunnlarna, vi hade redan gått in.” Ivisvip nickar gång på gång och tycks krympa under hennes blick. Sedan ger han upp ett knaprande, som om han fortfarande har något i näbben.

Shabirin stannar upp mitt i ett slick. ”Hur kommer det sig att du inte flög upp genom hålet igen?” ”Han var rädd, förstår du väl!” snäser jag och tar ett par snabba steg framåt så hoven hamnar mellan henne och Ivisvip och Sagero knuffas längst bak. ”Lämna honom i fred.”

Shabirins ögon är gulgröna, färgen som gräs i mitten av torkningsprocessen, men mer vattnigt lysande. Nu riktas de rakt mot

16

mig. Pupillerna är små, men verkar växa medan jag ser på dem, och öronen ligger platt ned.

Jag ryser. Trots att jag är högre upp och ser ned på henne, känns det som om jag tittar upp. Kan hon inte se bort? Hon är mäktig och utstrålar en aura av makt och skönhet. Henne ska man inte komma på fel hov med. ”Och vem är du?” väser hon till slut, blinkar något andetag och fortsätter slicka klorna. ”Inte är du Takeyras föl?”

Jag biter hårdare om föremålet i munnen, vill inte att hon ska se det. ”Det är jag.” ”Då måste du vara Afryea Stormblod. Var det du som tog initiativet till hela den här … utflykten?”

Hon ser på mig ordentligt nu, drar blicken upp och ned längs kroppen. Som om hon suger åt sig allt hon ser och sparar det till senare. Min onyxsvarta päls som glänser i solen men måste se matt ut i grottans dunkel, ögonen: hasselnötsbruna och enorma mot ansiktet. Min hästhamn är en springhov, vilket innebär att benen är högresta och spänstiga, kroppen mager, halsen graciös och näsborrarna ofrivilligt vidgade. Men det där med att pälsen glänser i solen var lite av en lögn, den är oftast täckt av jord.

Hur vet hon att jag är just det fölet, förresten? Takeyras har två till. ”Det stämmer”, säger jag.

Sagero kommer framåt, men jag trycker bort honom med bakhoven. Mjukt och bedjande, inte hårt. Han behöver inte lägga sig i, det här är mellan shabirin och mig.

Inte nu, Sagero, tänker jag till honom.

Shabirin fräser ut luft och slår svansen mot den mosstäckta marken. ”Som du säkert förstår är tunnlarna förbjudna av en anledning, korrekt?”

17

”Ja.” ”Och som man jagar får man äta. Rasrisken är betydande, förstår du, något jag antar att ni fick upplev…” ”Vi märkte det.”

Hon morrar, verkar inte gilla att bli avbruten. ”Vi ska se över det ett ljus, men till dess får ni inte gå ned där, hör du mig?” ”Det är inget fel på min hörsel.” ”Jag ser helst att ni inte dör eller skadar er. Förbudet är för er skull.” ”Så klart.” Jag sväljer saliven som samlats på tungan, så smaken av metall sprids i gommen. ”Men …”

Hon rör sig åt sidan. ”Men?” ”Då måste ni spärra av dem. Det vore blodigt dåligt om människorna lyckades komma in i staden den vägen. De jag såg var inga vanliga människor. De var jägare. Med vapen, rep och kappor.” ”Afryea.” Hon väser det mjukt trots den sträva rösten, som för att lugna en unge. ”Vi ser regelbundet över dem och har inga glipor mot omvä…” ”Eller hur.” ”Utvägarna som en gång existerade är raserade, hör du mig?” ”Men hör inte du vad jag säger? Människorna …”

Hon håller upp en tass. Jag rör mig på stället, hovarna hårda mot mossan och kvistarna, och andas irriterat ut genom näsborrarna.

Råkar snava på en blöt gren men undviker att falla.

Ivisvip flyger bak till Sagero och gömmer sig mellan framtassarna. I bakgrunden droppar det fortfarande och jag känner lukten av att ännu en vakt har slutit upp bredvid Upendo. En varbjörn, säkert Rowa Grotthjärta. ”Jag hör dig”, säger shabirin tomt och det är uppenbart att hon inte alls gör det. ”Det kan omöjligt existera några människor där, det vore …”

18

”Påstår du att jag ljuger?” ”Det var inte min mening.” Det rycker i morrhåren och hon pressar klorna i mossan. ”Säker på det? För det lät som …” ”Storm”, varnar Sagero och jag vinklar bak ett öra mot honom.

Men han säger ingenting mer och behöver inte göra det heller. Jag förstår att han såg till att jag inte gick över gränsen. ”För er skull”, säger shabirin, ”har jag sänt ut två vakter och tre spanare vars åliggande är att göra en noggrann undersökning av tunnelsystemet.” Åliggande? Vem använder sådana ord? ”Det trots rasrisken”, fortsätter hon, ”och endast som försiktighetsåtgärd. Om de finner en utgång kommer de att täppa till den.

Och om de finner en människa kommer de att beslagta den. Du kan vara lugn.” ”Jag är fantastiskt lugn.” ”Men jag vill understryka att det vore osannolikt. Det är omöjligt att ta sig in, förstår du och …” Hon kommer av sig. ”Släpp det du har i munnen.” ”Vadå?” ”Släpp.” ”Det är ingenting.”

Hon slänger upp en kloförsedd tass mot min strupe. Både Sagero och Ivisvip kvider bakom mig. Hjärtat dundrar mot revbenen men det är en detalj, bara. Hon ska inte få nöjet att skrämma mig. ”Som du vill.” Jag öppnar gapet så att föremålet faller ned i mossan. Stålsmaken är kvar på tungan och tänderna ilar efter att ha varit sammanbitna så länge.

Shabirin gör ett utfall mot saken. Jag sänker huvudet för att se vad det är men det ligger för långt ned – rakt under, dit ögonen

19

inte når. Jag vill inte att hon betraktar det med sina vidriga ögon eller tar på det med sina slickade klor. Det är mitt för det var jag som fann det. Det enda jag har från mannen med ärret. I och för sig kanske det kan få henne att tro mig.

Hon slår tassen mot det. ”Vad är det för något?” ”Ingenting, sa jag. En av människorna tappade det.”

Ivisvip ger upp ett pip. ”Tog du med dig en människosak?” ”Det är ett halsband”, säger shabirin, ”men kan lika gärna komma från en var. Som du säkert förstår måste jag beslagta det.” ”När får jag tillbaka det?” ”Om du får tillbaka det, blir det dessvärre efter att vi undersökt det. Räkna med några fjärer.” ”Men …” ”Angående ert straff har jag beslutat att ni får tjänstgöring i ett ljus vardera.” Jag försöker avbryta, men hon visar tänderna. ”Vilket blir i nästljus. Era föräldrar kommer att bli införstådda.” Shabirin slår svansen i marken och återgår till att slicka klorna. ”Ni kan avlägsna er.” Så ser hon rakt på mig. ”Du blir meddelad resultatet av genomsökningen.” ”Perfekt”, säger jag lent, men pressar hovarna mot mossan.

Hoppas att människorna är kvar därnere. Och att de blir hittade.

För annars är hela staden i fara.

20

3 EPIDEMIN

”VI ÄR BESVIKNA på dig”, snäser pappa.

Vi står utanför husgrottan på vår gräsplätt. Överallt växer klöver, lagerhägg och rosa fingerborgsblommor. Grässtråna kittlar skenbenen, vill bli ätna, tuggade och svalda. Men vi får inte äta här, för då skulle allt försvinna. Det är senljus men närmar sig förskymning. Solen klättrar mot bergstopparna och suddar ut detaljerna.

Snart kommer de att bli grå och sedan svarta. Skymningsvindarna har redan börjat skingra den heta, kvalmiga savannluften. ”Titta hit när jag talar till dig!” utbrister pappa.

Jag skrapar hoven i jorden så att ett dammoln far upp i ansiktet. ”Jag lyssnar.” ”Du är för drömmande för ditt eget bästa.”

Han ger upp en irriterad frustning och skakar sig som om han försöker bli av med flugor, men det är inga flugor här. ”Se. På. Mig.” Jag tittar upp. ”Nöjd nu?”

Pappas hästhamn är också en springhov, pälsen blankbrun och skinande. I vanliga fall är han lugnare, men nu är huvudet sänkt, näsborrarna slutna, ögonen omgivna av vita och öronen slickade mot huvudet. Det är varhästen som är ärftlig och inte rasen i sig.

Därför är de flesta i familjen av olika hästraser. Vi springhovar är den typ som är snabbast, men också otåligast.

21

”Hur resonerade du egentligen när du bestämde dig för att ge dig ned dit?” fortsätter han. ”Och att du dessutom drog med dig Ivisvip!” ”Men sluta. Jag har inte dödat någon, eller hur?” ”Och det är väl för väl, det”, säger mamma, Misral Månmule, och ordnar med det sista inför skymningsmålet. Dukar upp hö och sallad på stenen vi brukar äta kring. Hennes röst är ljuv och en kontrast mot pappas uppretade stämma. Hon är en bländande vit ädelhov med gråsvart mule och vakna, upprättstående öron.

Pappa vandrar bort mot trädgårdens kant, där gräset går över i sten och stupar mot bergen. ”Jag börjar bli trött på att alltid, alltid behöva säga till dig.” ”Var inte så hård mot henne, Takeyras”, säger mamma, ler och flyttar blicken lugnt mellan honom och mig. ”Du var också så där i hennes ålder, du.” ”Kommer du att gå in i tunnlarna igen?” fortsätter pappa utan att lyssna och tar några steg närmare. Hovarna är bestämda mot marken. ”Vet du hur genant det var att få höra från shabirin själv att mitt föl varit på förhör? Varför kan du inte bete dig som dina systrar? Varför måste du vara så svår?” ”Förstår att det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse. Är det inte synd om mig, som nästan blev fångad av en människa?” ”Jag vill tro dig, Afryea. Jag vill verkligen det. Men det var ingen annan som såg den här människan. Du måste helt enkelt ha inbillat dig.” *** Med svängande huvud springer jag ut i det solvarma vattenhålet och doppar mig så fort det blir djupare. Det stänker åt alla håll och

22

bildar kaskader och mönster. Zebraoasen. Prunkande växtlighet omger vattnet: kungspalmer och doumpalmer och fikonkaktus och vildvuxen sojasenna. Precis så att jag inte kan se ut. En ram av natur.

Det är mamma som envisas med att jag måste tvätta mig före maten, men som vanligt gäller det bara mig och inte systrarna. Ändå en distraktion från bråket med pappa – som inte tror mig.

Precis som shabirin inte heller gör. Frågan är om ens Sagero och Ivisvip är övertygade?

Oavsiktligt glider tankarna över till människan. Igen. Som om jag inte tänkt på den tillräckligt.

Byt spår! Till vad som helst.

Vägen hit. Ja. Tänk på det. Jag behövde ta mig förbi trädgårdar och husgrottor och familjer. Ängar. Fågelkvitter. Bruset från forsen. Det här är den grönaste delen av Aneyara, där växtätarna bor.

Just det här området kallas Hovia och är till större delen befolkat av hovdjur, både uddatåiga och partåiga.

Vi befinner oss högt upp, vi som bor i Aneyara, Moçambique – ett land i Afrika. Samhället ligger mellan två bergstoppar och allt däremellan tillhör oss. Varerna. Det finns höga delar av staden där det är bergigt och kyligt, lägre delar där savannen breder ut sig långt åt sidorna – där de flesta av oss bor, och de allra lägsta delarna, som består av grottgångar och tunnlar. Den som leder ut och in från staden är tillåten, även om vi inte får gå ut. Men resten är förbjudna.

Trots att vi har stora ytor att röra oss på är vi instängda. Runt savannen breder bergen ut sig och det är omöjligt att ta sig in eller ut om man inte vet vägen. Åtminstone är det så det har varit, till nyligen. Vi är gömda här. Lever ett liv i isolering. Förr skulle människorna ha kunnat upptäcka oss från sina flygmaskiner,

23

men nu för tiden flyger de inte. Inte här, i varje fall. Först när man fyller nitton får man välja att flytta och lämna staden, om man vill, för att istället försöka smälta in bland människorna eller leva som djur på savannen. Det är dock inte många som lockas av det, framförallt för att människostäderna kan vara farliga för sådana som oss.

Det beror på den så kallade ”sjukdomen” … som inte var någon sjukdom. Det var vi varer som blev röjda från det liv vi levt. På den tiden bodde vi bland människorna och smälte in rätt bra, vad jag har hört. Jag var inte född då, för det här var före sol 2026 då ”epidemin” bröt ut.

Allmänheten fick aldrig reda på sanningen, att regeringen upptäckt att varulvar fanns på riktigt. Och lyckats fånga en. En som berättade allt den visste om vår hemliga värld. Att det fanns fler.

Varkatter, varödlor, vartjurar. Eller i människornas ögon – missfoster. Ulv skapades, det hemliga företaget vars enda uppgift var att finna och döda oss. Alla medborgare i världen fick kallelser till sjukhusen för att se om de var smittade med denna ”sjukdom” som kom från djuren, likt svininfluensan fast värre, utan att få reda på att det egentligen handlade om en jakt på varer. Och det var då kaoset utbröt på riktigt.

Jag kan inte alla detaljer, men det urartade till ett krig mot denna ”smitta”. De som hade makten sköt ned oss, dödade så många de kunde samt miljontals människor som inte ens var smittade, ”för säkerhets skull”, medan de kallade det för Operation Rening.

Samtidigt bannlyste de djuren från samhällena – för vem vet vilka varer som kan gömma sig bakom skinnet på katter, hundar och marsvin? – och stängde in städerna bakom höga murar. En stor del av mänskligheten dog ut i samband med det och sedan dess har människornas levnadsförhållanden varit annorlunda.

24

Deras flygtrafik har minskat ordentligt och vad jag förstår är det bara de största, viktigaste städerna som fortfarande har den förbindelsen.

Som tur är har det gått många solar sedan händelserna inträffade. Nu är det historia. Vi håller inte räkningen så noga i Aneyara, men jag vet att sol 2040 har passerat. Bergen runt oss är tomma och savannerna i fjärran likaså. Ibland ser vi djur men aldrig människor. De kommer inte hit, kom inte hit.

Inte förrän nu.

Människan.

Det är något speciellt med den. Dess rörelser och hur den med lätthet svävade över marken. Jag kände mig imponerad. Och glimten jag fick av ansiktet var spännande. Ärret, den hårda käklinjen, läpparna.

Hans ansikte. Han är en person och inte ett föremål.

När vi varer är i människohamn är vi så bestialiska till beteendet – ofta kan man se på personen vilket djur den kan förvandla sig till. Fåglar tycks alltid vara på språng, flygfärdiga trots att de inte har några vingar, havsdjur rör sig graciöst och hovdjur kan vara lite klumpiga. Det går att se i alla rörelser, alla gester. Men det låg inget uppenbart djuriskt bakom den där människan. Han hade … ett helt annat rörelsemönster än det jag är van vid.

Jag föreställer mig att jag står framför honom och drar av den täckande huvan för att se anletsdragen ordentligt. Att jag är en människa liksom han och inte en var som han vill döda. Hur han skulle lukta mig, se mig, dra händerna längs min hals och gnida kinden mot den. Jag vet inte hur människor brukar se ut, men han var inte alls vad jag förväntade mig. Så olik varerna i människohamn. Och han hade kläder. Kläder!

Med en irriterad frustning travar jag upp ur badet och skakar

25

mig så häftigt att det flyger vatten överallt. Hovarna skapar djupa, klafsande spår i sanden.

Vad håller jag på med?

Han är en människa och ingen vanlig sådan heller. En jägare av något slag. Ändå vill jag se honom igen. Betrakta honom, lukta honom. Veta mer, allt. Jag måste få tillbaka stålföremålet som shabirin tog, det är det enda jag har från honom. Det enda som får mig att minnas att det finns en värld på andra sidan. Och att den kommer närmare.

26