9789188545756 by Smakprov Media AB

Verkanseld Louise Boije af GennĂ¤s

VERKANSELD

tredje delen

Detta är ett fiktivt verk, sprunget ur författarens fantasi. Artiklarna som förekommer i texten är däremot helt autentiska, liksom de ouppklarade ’affärer’ de behandlar. Vänligen ha i åtanke att fiktion och verklighet ryms parallellt i denna bok.

Till minne av min pappa, Hans Boije af Gennäs (1922–2007)

”Det enda säkra och varaktiga försvaret är det som beror av dig själv och din egen duglighet.” Ur Fursten (1532) av Niccolò Machiavelli (1469-1527)

KAPITEL 1.

Mamma stod i köket i sin ljusblå morgonrock och bryggde doftande kaffe. Pappa kom precis in från en runda på längdskidor i Venaspåret och det ångade om honom där han gick, med röda kinder och smält snö i mössan. Utanför fönstret strålade solen över ett snötäckt Örebro, termometern visade fem minusgrader och hela bilden var som hämtad ur en saga av Elsa Beskow. Själv satt jag vid köksbordet och avslutade min gröt, och nere på golvet lekte Lina med kattungen Esmeralda. ”Sara”, sa pappa. ”Ska du inte följa med ut och åka Venan ett varv? Det är skönt för hela kroppen! Och själen med!” Jag såg på min pappa där han stod med sitt breda, vänliga leende, och jag visste att ingenting skulle göra honom gladare än att jag följde med och åkte rakt norrut över Kasernvägen bort till Venaspåret och in i skogen. Vi skulle ha solen i ryggen och kylan i kinderna, luften skulle vara frisk och vi skulle hålla ett tempo där vi både kunde sträcka ut och samtidigt njuta av det fantastiska vinterlandskapet med blåa skuggor över den kritvita, gnistrande skaren. ”Jo”, sa jag. ”Jag följer med dig, pappa.” Jag reste mig från köksbordet, tog min jacka och satte på mig de röda lovikkavantarna som Torstens fru Kerstin stickat åt mig. I detsamma förändrades allting. Himlen utanför fönstren blev mörk och fylld av bulliga, lilafärgade åskmoln. Snön var 11

borta, ersatt av ett piskande regn som slog mot rutorna. Lina och kattungen var försvunna, och när mamma vände sig mot mig från diskbänken hade hon inte längre sin vanliga, ljusa blick under det lockiga, bruna håret. Där hennes ögon tidigare suttit fanns nu bara två tomma hålor i ett grinande kranium. Jag vände mig panikslagen mot pappa. Hans ögon såg ut som vanligt och han öppnade munnen för att säga något. Men istället för ord kom det ut en mörk fläkt ur hans munhåla, med ljusgrå aska som virvlade iväg genom rummet. Och jag såg att pappa inte längre hade några tänder. Sedan kastade sig Micke över mig och jag skrek.

* Jag stod vid fönstret och såg ut i natten över Nytorget, medan jag försökte dricka ett glas vatten och få min puls att bli normal. Från Linas rum hördes inte ett ljud; jag verkade inte ha väckt henne denna gång. Vårt lilla kök vette direkt ut mot torget och det såg lugnt och fridfullt ut därnere. Hösten var på ingång, även om löven ännu inte börjat falla av träden. En ensam nattvandrare med sin bullterrier rörde sig ut och in ur lyktstolparnas ljuskäglor. Jag hade inte hört någonting från BSV på hela sommaren. Efter Johans och mammas plötsliga dödsfall i slutet av våren hade jag under flera veckor knappt varit kontaktbar. Först hade jag legat inlagd på sjukhus i nästan en vecka och sedan hade Sally följt med mig till Örebro, där jag placerats hos Ann-Britt och hennes familj. Jag hade varit i tillräckligt hyfsat skick för att delta i mammas begravning på Norra kyrkogården, men jag mindes nästan ingenting. Ann-Britt hade tagit hand om mig på ett helt fantastiskt sätt, bäddat ner mig och lagat mat och låtit mig vandra runt som ett spöke i hennes hem och trädgård medan jag ältade det som hade hänt. Jag grät inte alls i början, men så småningom – i takt med att jag började prata – kom 12

tårarna. Ann-Britt lyssnade till mig om och om igen, och det gjorde även Sally och Andreas när de kom på besök. Framåt juli började jag repa mig och bli medveten om att jag också hade en lillasyster som mådde dåligt. Det var som att komma ut ur en bubbla – först nu insåg jag hur hårt allt detta måste ha tagit på Lina, som till att börja med hade förlorat sin älskade häst och därefter utan förvarning vår mamma, knappt ett år efter pappas död. Lina hade också bott hos Ann-Britt, men jag hade knappt varit medveten om hennes existens. Det senaste årets händelser hade frestat hårt på mig och nu tog stressen ut sin rätt. Under juli började jag fungera mer normalt och kunde så sakteliga finnas där även för Lina. Men till min förvåning märkte jag att Linas reaktion var den motsatta till min egen. Hon hade inte brutit samman, trots att hon haft all anledning till det. Istället hade hon byggt ett slags sköld runt sig och där innanför förstod ingen av oss exakt vad som pågick. Ann-Britt såg hjälplöst på mig. ”Det kommer inga tårar”, sa hon lågmält. ”Jag vet inte vad jag ska göra.” Jag försökte att tala med Lina men utan framgång. Hon såg på mig med en hårdare blick än tidigare och vägrade att prata om sina egna känslor. ”Vila dig du”, sa hon istället. ”Det behöver du.” Så jag vilade mig. Mina krafter började återvända, fysiskt och mentalt, men känslomässigt befann jag mig nere i kolkällaren. Mammas död var obegriplig för mig. Inte att den hade ägt rum: det förstod jag och anade också hur det hade gått till, även om jag ännu inte orkat ta tag i frågan. Men att mamma faktiskt var borta, att hon inte skulle finnas mer och jag aldrig skulle få tala med henne igen? Det var ofattbart. Under mina långa promenader genom staden – medan alla andra låg och solade vid Alnängsbadet och den extrema sommarvärmen höll Örebro i ett sådant grepp att Universitetssjukhuset 13

tvingades att ställa in operationer – vände och vred jag på alla obesvarade frågor. Under det dryga år som gått sedan min pappas bortgång hade jag varit med om extrema händelser, men jag hade fortfarande ingen aning om vem som förföljde mig och vad de ville. I tankarna gick jag tillbaka till allt jag upplevt och ju mer jag tänkte på det, desto mer osannolikt framstod alltihop. Om nätterna låg jag vaken och snurrade i sängkläderna eller satt ute i trädgårdsmöbeln för att få lite svalka. Bränderna i skogarna runt omkring kändes som en sinnebild av mitt inre: ett rasande, ödelagt landskap till ingen nytta alls. Det fanns ingen mening med det som skett. Om människans själ har en förmåga att hålla obehaglig kunskap ifrån sig för att läka så var det just vad min nu gjorde – slätade över hemskheterna och letade alternativa förklaringar till vad som hänt. Jag började förstå att vi kan vara utsatta för krig, tortyr och omänskliga förluster och ändå leva vidare – vår överlevnadsinstinkt är så stark att vi till och med manipulerar våra egna minnen för att orka leva vidare. I slutet av juli hade jag gått igenom händelserna så många gånger att jag nästan hunnit tröttna och jag hade bestämt mig för några olika saker. BSV fanns inte på riktigt. Det hela kunde vara en reaktion på pappas död, där sorgen blivit mig övermäktig och lett till att jag inbillat mig vissa saker och förstorat upp andra. Jag hade läst artiklar inom psykologi där man talade om screen memories, minnen som var påhittade och skylde över verkliga händelser därför att dessa var för tunga att bära. Min hjärna hade hittat på en massa situationer och upplevelser för att förklara det obegripliga: att min älskade pappa hade omkommit i en olycka i vår sommarstuga. Tanken föresvävade mig också att jag var i psykisk obalans, kanske på gränsen till en psykos, och därmed hade inbillat mig saker som aldrig hänt. 14

Hade Bella funnits på riktigt eller var även hon en produkt av min fantasi? Alla oförklarliga händelser, hade de ägt rum eller hade min hjärna konstruerat dem? Jag visste att det enligt forskningen fanns ett ”fönster” i en människas liv då schizofreni bröt ut, någonstans mellan tjugo och tjugofem års ålder. Jag var tjugofem och mönstret verkade stämma. Frågan var om jag behövde söka vård eller om insikten om min möjliga sjukdomsbild var ett tecken på att jag började bli frisk? Om BSV verkligen hade funnits, borde de då inte ha gett sig till känna under sommaren? Hur jag än letade bland mina saker så kunde jag inte hitta ett enda av de ”sigill” med BSV:s bokstäver, vapensköld och tre små kronor som jag trott mig se så många gånger. Vart hade de lapparna tagit vägen? Hade de i själva verket aldrig existerat? En liten röst inom mig protesterade mot detta och sa att jag visst hade varit med om allt det otäcka. Men jag gjorde mitt bästa för att tysta den.

* Under augusti månad tog jag tag i våra praktiska frågor. Sally och Andreas hjälpte mig att sälja lägenheten på Kungsholmen och snokade upp en trea på Skånegatan vid Nytorget. Den var svindyr, men med försäljningen av våningen och min del av arvet efter mamma hade jag inte bara råd utan fick en hel del pengar över. Sally skötte budgivningen för min räkning och vann den. Det viktigaste var att så snabbt som möjligt skapa ett nytt hem åt Lina och mig, så att hon kunde komma igång med sitt liv och inte gräva ner sig i all gammal sorg, och jag ville inte tillbaka till vare sig Östermalm eller Kungsholmen. Nytorget på Söder skulle passa perfekt. Dessutom behöll vi mammas bil, så att vi enkelt kunde ta oss till Örebro om vi ville. 15

Ann-Britt hjälpte oss hela sommaren att packa ihop vårt gamla hem och magasinera alla saker. Varken Lina eller jag orkade sortera någonting just nu, men vi ville inte att villan skulle bli stående tom. Vi var helt överens om att sätta punkt för vår barndom och börja på ny kula tillsammans i Stockholm, även om det kändes fruktansvärt att sätta ut vårt barndomshem till försäljning. Men som Lina påpekade: om vi inte gjorde det skulle vi bli tvungna att hela tiden åka ner till Örebro och titta till den tomma villan, och bara att gå in i huset skulle varje gång kännas som att pilla skorpan av ett sår. Ann-Britt hade ett stort kontaktnät och det dröjde inte många veckor förrän vi hade två intresserade familjer som bjöd mot varandra. Den trevligaste familjen vann, och det var med en blandning av lättnad och sorg som Lina och jag skrev på köpekontraktet. När vi sista gången stängde och låste dörren grät vi båda två, men sedan växte lättnadskänslan och tog överhanden. Det skulle bli skönt att inte hela tiden överväldigas av minnen. Aldrig hade ett överskott av pengar känts så ointressant, men Sally hjälpte mig att placera dem i aktier och fondsparanden. ”Du är en ganska förmögen person nu”, sa hon glatt. ”Alltid något, eller hur?” Min major inom försvaret hade, trots sitt rykte om att själv ”aldrig behöva vila och aldrig vara sjuk”, varit mycket förstående inför situationen och flyttat fram min anställningsstart till den första september. Han hade erbjudit mig längre tid, men det ville jag inte gå med på. Det var dags att komma igång med ett nytt jobb. Lina hade sökt enstaka kurser på Stockholms universitet och kommit in på två stycken: en kurs i idéhistoria och en i litteratur. Jag visste inte hur det skulle gå för henne att börja plugga så snart igen, men hon hade inget jobb och det var ingen bra idé att bara gå runt och dra. På universitetet kunde hon få nya kompisar och så småningom komma över alla fruktansvärda saker hon varit med om. 16

Jag hade försökt få henne att börja rida igen, men Lina hade sett på mig med sin nya, genomträngande blick. ”Jag kommer aldrig sätta mig på en häst igen”, sa hon. ”Det kommer aldrig mer att finnas någon som Salome.” Runt omkring oss pågick slutspurten av valrörelsen, med ständiga SIFO-mätningar, politikerutfrågningar och partiledardebatter, men jag hade aldrig varit så ointresserad av politik. Valet skulle äga rum om en vecka; jag måste bestämma mig för vilket parti jag tänkte rösta på. I värsta fall fick jag väl dra lott. Nu såg jag ut över Nytorget. Kvinnan med bullterriern var försvunnen; inte en människa syntes till. Men något rörde sig intill uteserveringen och jag skärpte blicken: råttor. Två stora råttor nosade runt vid bord och stolar. Tur att inte Sally var här. Den digitala klockan på spisen visade 03:45. Mardrömmarna blev jag inte av med, vare sig BSV hade funnits på riktigt eller bara var en produkt av mitt känsliga psyke. Halv sju skulle larmet gå igång, i vilket fall som helst. Jag suckade, ställde ifrån mig glaset och gick tillbaka in i mitt sovrum.

* ”Välkommen till HumorKuben”, sa Therese med uttryckslös min och gav mig ett slappt handslag. Det var min första arbetsdag på Försvarshögkvarterets expedition. Therese, en söt tjej med mörkt hår och ljusblå ögon, ledde mig runt på bottenvåningen och presenterade mig för medarbetarna samt visade matsal och toaletter. Sedan blev jag placerad bakom mitt skrivbord på expeditionen, ett rum som jag delade med Therese och två andra, där jag skulle hantera inkommande post och utgående skrivelser. Efter de båda intensiva jobben på PR-byrån Perfect Match och konsultföretaget McKinsey kändes det som ett rejält kliv 17

nedåt att sitta här och ägna mig åt postsortering, men majoren hade varnat mig från början. Det var jag själv som hade bett honom att hitta en anställning åt mig inom försvaret, oavsett nivå. Det var jag själv som hade tackat nej till en betydligt mer glamourös och välavlönad provanställning i sex månader på McKinsey. Min tid där under våren var insvept i ett töcken. Hade Johan verkligen blivit mördad? I mitt minne framstod han som den absoluta drömmannen: jag skulle förmodligen aldrig mer i livet träffa en sådan schysst, smart, snäll och rolig kille som Johan. Hade jag fabricerat detaljerna kring hans död, för att försöka hantera sorgen? Hade han helt enkelt dött på naturlig väg, vilket jag vägrat acceptera? Var jag faktiskt på väg att bli galen? Dessa och andra retoriska frågor passerade genom mitt sinne hela den första arbetsveckan medan jag öppnade brev, läste igenom dem, stoppade in dem i gröna mappar och såg till att de nådde rätt avdelning i huset. På kvällarna skyndade jag hem, åt, diskade och sov, och nästa morgon började det om. Mot slutet av veckan försökte jag summera. Jobbet var astrist. Mina medarbetare var heller inte särskilt lustiga. De var udda alla tre: Therese och två killar. Samtliga var i 30-årsåldern och ingen tycktes vilja ha kontakt vare sig med varandra eller med mig. Jag hade ätit lunch med dem alla i tur och ordning de första dagarna, och försökt att prata lite. Men det var svårt. Therese var gammal GMU:are precis som jag, men ”gillade inte det militära” och ”var mer av en pacifist i grunden”. Klas, en lång och mager typ i kostym, var färdig civilekonom men hade haft ”svårt att få jobb” och ”tagit det här så länge”. Klas hade visserligen också katt, upptäckte vi, men det var det enda positiva med honom. Sture, en ganska snygg kille med ett brett leende som jag först misstolkade som vänligt, uppfattade min 18

lunchinbjudan som en helt annan typ av invit och kom med milt skamliga förslag. Efter ett par dagar fick jag säga i klartext över kopieringsmaskinen att jag inte var det minsta intresserad och han därför kunde lägga ner, och därefter bevärdigade han mig inte med en blick. Om det här var en indikation på tillståndet inom den svenska försvarsmakten så kändes läget ganska dystert. När jag kom hem på torsdagskvällen plöjde jag igenom pappas mapp med texter om försvaret. Det var första gången sedan slutet av våren som jag brytt mig om att titta i hans mappar och det var ingen uppmuntrande läsning.

* Försvaret – hur kunde det gå så illa? Våra riksdagspartier anklagar varandra för försummelser i ”satsningen på vårt försvar”. Lite valhänt inför vi ”värnplikt” och tar ut en handfull ungdomar till utbildning. Alldeles tyst är det om orsakerna till att vi befinner oss i ett prekärt säkerhetsmässigt läge i en orolig värld. […] År 2006 var operation avrusta Sverige fullbordad. Detta till synes i total partipolitisk konsensus. Vad hade då hänt? Vår försvarsmakt bestod av två av varandra helt beroende delar. Anläggningar och materiel, samt allmän värnplikt för personalförsörjning. Under efterkrigstiden hade försvarsmakten kapacitet att i steg sätta i storleksordningen 800 000 man under vapen. I ett sammanhang avvecklades såväl värnplikten som hundratals fasta anläggningar och vapensystem, med ett

anskaffningsvärde av hundratals miljarder (!) kronor. Kvar var endast ett rumphugget flygvapen utan flertalet av sina flottiljer och fältbaser. […] Det dröjde inte speciellt länge förrän försvarshögkvarteret upptäckte, och slog larm om, att Gotland, som tidigare varit mycket väl befäst, hade lämnats utan försvar. Samtliga anläggningar hade skrotats eller slumpats bort, exakt som i övriga landet. Sakta började kovändningen med återinförande av värnplikt. Problemet är att anläggningar, materiel och kompetens har skrotats, skänkts bort och förslösats. Detta utan någon politisk debatt värd namnet. De frågor som osökt inställer sig: Kan detta hända igen? Vilket regelverk legitimerar en så exempellös kapitalförstöring och doktrinskifte utan att konsultera huvudmannen, svenska folket? Vem av de ansvariga är rakryggad nog att erkänna sin del av detta övergrepp: ”Jag var med, jag hade fel”. Detta är ingen fråga, det är en utmaning. /Arvid Eklund, insändare i Borås Tidning 2017-10-25

--Idag är dåvarande ÖB Owe Wiktorin kritisk: – Man släppte ju helt försvarets viktigaste uppgift, försvaret av Sverige. /SVT, Dokument Inifrån, Dokumentär av Pär Fjällström, 2015-04-08

--20

Så blev svenskarna ett folk utan försvar Den brända jordens taktik innebär att under reträtt lämna ett förött land efter sig. Det ska bli så lite kvar till fienden som möjligt. I försvarsbeslutet 2000 och särskilt 2004 tillämpades taktiken på hemmaplan och efter reträtten fanns det nästan inget kvar. Det var som en slåttermaskin gått fram, förband efter förband försvann. […] Trots grälen i riksdagen fanns ett brett samförstånd mellan Perssonregeringen och den borgerliga oppositionen om färdriktningen. Inte heller Högkvarteret hade intresse av att lyfta på locket till komposten. Varför det är så blir uppenbart i Wilhelm Agrells Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis). Agrell är en kylig analytiker men resultatet av granskningen blir ändå väldigt kritisk – och hur skulle det kunna vara annorlunda. När försvarsminister Sten Tolgfors talar om att hela Sverige ska försvaras är det som att lyssna till tal i tungor. Här och nu, hemma och borta. På 1990-talet stod det klart för alla att invasionsförsvarets dagar var räknade. Det behövdes ett nytt försvar. Reformer drogs igång och en dag var försvaret av territoriet nedlagt, utan – poängterar Agrell – att någon egentligen hade velat det. Det var planer som sprack, uppbundenhet till beställningar av materiel som inte längre behövdes, politikernas sparbeting – tillsammans blev det en svart militärfars.

Agrell sorterar också fram de underliggande drivkrafterna bakom processen: prioriteringen av internationella insatser och satsningen på det nätverksbaserade försvaret. […] Det

avgörande

felet

bakom

försvarshaveriet,

menar

Agrell, är att det skedde ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte med föreställningen om en ny alleuropeisk säkerhetsordning som grund. Time out blev black out. Fanns det inget hot mot Sverige behövdes inte heller något försvar – utom i långt-bort-i-stan. Efter det ryska Georgienkriget låg idén om evig fred i spillror. /Claes Arvidsson, ledare Svenska Dagbladet, 2010-09-26

--Efter att ryska stridsflyg 2011 åter börjat visa upp sig i närheten av svenskt luftrum (vilket var mycket vanligt under Kalla kriget men hade upphört under 1990-talet) och nya rapporter om att främmande ubåtar siktats längs kusterna, gick ÖB Sverker Göranson 2013 ut med det uttalande som skrämde upp hela svenska folket -- och gjorde politikerna rasande. ÖB svarade på frågan om hur bra det svenska försvaret var numera. Han sa: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om en vecka på egen hand.”