Gustaf Fröding Gitarr och dragharmonika
© The Sublunar Society 2018 www.sublunarsociety.com Formgivning: Unda Arte Tryckt hos F4-Print AB, Stockholm 2018 ISBN 978-91-88221-60-5 Katalognr. 261 Librorum Indexnr. 071
Innehåll
Gitarr och dragharmonika
Värmländska låtar
9
11
En hög visa 13
Vackert väder 16 Indianer 19 Vallarelåt 22
Skogsrån 24 Våran prost 26
Jonte och Brunte 28 Äktenskapsfrågan 30 Jan Ersa och Per Persa Det var dans bort i vägen
32 35
Stina Stursk 37
Farväll 38
Beväringa 40 Skojare 41 Elin i Hagen 43
Lars i Kuja 45 Landsvägsmaja 46 Bjällerklang 47
Griller och grubblerier 51
En ghasel 52
Döden 54 En främmande man 56
Hydra 58
Livsglädjen 60
Vänner vid sjukbädden 61 Vad är sanning? 62
Den ryske anakoreten 63 Boken 66 Världens gång 67 Mefisto
Stämningar och stämningsbilder
68
71
I skogen 73 I solnedgången 78
Viken 79
Vid myren 81 Vinternatt 83
Sorgebudet 85 Jag ville, jag vore 86 Titania 88
Sjöfararen vid milan 89
I ungdomen 90 En vintervisa 91 De gamle och de unge
92
Likt och olikt 95 Salomos insegel 97
Tersites 99 Apelles i Abdera
Belysningsfrågan
101 104
Väntan
105
Takt 106 ”Bristande pietet” 107 Till Publius Pulcher 108
Ur Anabasis 110
Sigurd Jorsalafar 112 En uppländsk runskrift 114
Ett Helicons blomster 118
En liten comedia 119 Corydon till Chloe 126 En tysk flickunge
128
Den svenske Celadons klagovisa över de svarte Morhianer i Afrika Herr Lager och skön fager Ingalill
En fattig munk från Skara
132
134
135
136
Gitarr och dragharmonika
Två grannar jag har i min boning — den ene är sentimental — jag hör honom högt deklamera om sorg och livets kval.
— Den andre är munter och lustig och bondsk och grovt burlesk. För honom är sorg och bekymmer blott skrymt och skrock och fjäsk.
— Man tröttnar att lyssna på sådant! — och dock har jag vant mig därvid; den ene han liknar min nutid, den andre min gångna tid.
Ibland är han dyster och bitter och melankoliskt bisarr, ibland litet svärmiskt elegisk och sjunger ibland till gitarr.
Han grubblar ej alls, han skrattar åt livet helt sonika och visslar och sjunger och spelar på dragharmonika.
9
Och stundom när ledsnad mig trycker och dagen mig tycks för lång, jag präntar och sätter i noter små stumpar av bägges sång.
Och sägs det ibland, att musiken är mindre melodiskt fin, och är icke allt som det borde ibland med harmonin,
så kommer det av, att gitarrsång och dragharmonikesång stämts upp från höger och vänster ibland på samma gång
10
Värmländska låtar
11
12
En hög visa
Min kära är såsom en smärt gran, såsom en sjungande vattubäck och såsom en ung ros, när daggen faller vid morgontid. Och hennes däjelighets makt är såsom en stor krigshär, den där nederslår sina fiender med starkt dån och vagnar och resenärer och högt ropar: ho kan motstå mig?
Si, hennes gång är som en dans över ängarne och såsom en stor konungs dotters dans, och hennes röst är såsom ett vackert läte och såsom en lustig musik i bergen, och hennes anletes glädje är såsom en sol över sjöar, de däjeliga sjöar i dalarne.
Sägen mig, I Värmelands döttrar, I, som vallen i bergen eller sitten utefter vägakanten glammandes, haven I sett min kära, haven I sett, om min unga ros gått denna vägen framföreåt?
13
Jag kom till min käras boning, när aftonen svalkades och skuggan förlängdes, och min kära faders björkar stodo gröna, och doften av de björkar var ljuvligare än myrrha och nardus och alla de apotekares pulver.
Såsom ett oväder kom hon fram av buskan, såsom ett starkt oväder med storm och regn och hagel, där hagelkornen äro såsom fall av liljor och regnet är såsom rosors regn och stormen såsom ett högt leende och klang av många cymbaler.
Si, min kära lustvandrar i örtagården och hon döljer sig för mina ögons åsyn under buskar av stickelbär och vinbär. Såsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstäck och såsom en modig rövarskara i sitt bakhåll, läggandes råd i sin själs ondsko, huruledes hon må gripa den hon kär haver, på det hon må uppfräta honom med sin mun, som icke mycket stor är, och med sina läppar, röda som gott vin.
Och hon föll över mig och tog mig till fånga till att vara henne en krigsfånge och en träl och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede och gjorde en dom över mig och sade: du är välkommen till min faders boning, si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen. 14
Och hon tog fram av fataburen saft av hallon från örtagården och kosteligt bakverk och många kakor, och vi åto och glammades allt intill solnedgången.
Sägen mig, I Värmelands döttrar, I, som vallen får och nötboskap i bergen eller glammen utefter vägakanten, haven I sett den min själ kär haver, haven I sett, om min kära gått denna vägen framföreåt?
Men si, många dagar äro farna, sedan jag såg min käras ögon, och mina tankar gå vill på gamla villstigar, ty min kära är framföre alla andra i detta landet, ty hon är såsom en ung gran och såsom en sjungande vattubäck och såsom solskenet över sjöarne, de däjeliga sjöar i dalarne.
15
I Gustaf Frödings debut, diktsamlingen Gitarr och dragharmonika (1891), återfinns lättsamma värmlandslåtar, fin de siècle-präglade livsåskådnings- och problemdikter, landskapsskildringar, porträttdikter, pastischer m.m. Redan i den första värmländska låten, “En hög visa”, ger Fröding prov på sin friskhet och humor, sin lätt raljanta ton, förankringen i hembygden, tillika brytningen mellan det hemtamt provinsiella och det exotiskt fjärran... Persongalleriet i de värmländska låtarna består både av herrskapsfolk och allmoge. Flertalet av dessa dikter bildar porträtt av typiska eller udda gestalter från hembygden. Även i övrigt innehåller volymen ett stort antal porträttdikter som omväxlande föreställer verkliga historiska personer, myt- och sagofigurer och fritt uppdiktade gestalter. Samlingen avslutas med “En fattig munk från Skara”, som allmänt uppfattats som ett självporträtt i historisk förklädnad.