LL-förlaget Àr en del av MTM, Myndigheten för tillgÀngliga medier. LÀs mer pÄ www.mtm.se
Charlotte Brontë
Jane Eyre
à terberÀttad av Malin Lindroth
LL-förlaget
Inledning
Ăntligen! Nu har det hĂ€nt!
Jag har fött mitt första barn. Det blev en liten flicka, precis som jag hade trott att det skulle bli.
Just nu ligger hon hÀr bredvid mig och sover i sin vagga.
Jag gungar vaggan med foten samtidigt som jag skriver dessa ord.
Precis som de flesta mammor tycker jag att mitt barn Àr det vackraste som finns.
Jag kan inte sluta titta pÄ henne och förvÄnas över att hon Àr min.
Hennes kinder Àr runda.
Hon har en tofs med ljust hÄr mitt pÄ huvudet.
Men hennes ögonbryn Àr svarta och liknar korpens vingar.
Det har hon Àrvt frÄn sin far.
Jag vet att min dotter kommer att stÀlla frÄgor om mig och mitt liv nÀr hon blir Àldre.
Hon kommer att frÄga om sÄdant
som de flesta barn frÄgar sina förÀldrar.
â Hur var det nĂ€r du var liten?
Var gick du i skolan?
NÀr trÀffade du far?
Var ni mycket förÀlskade?
Dessa frÄgor kommer att ta lÄng tid att besvara.
Jag har varit med om sÄ mycket i mitt liv, bÄde skrÀmmande och fantastiska saker.
Mitt liv har varit ett stort Àventyr.
Jag har fÄtt uppleva bÄde kÀrlek och hat, stor vÀnskap och stor sorg, rikedom och fattigdom.
Allt detta vill jag berÀtta för min dotter.
Men hur ska jag minnas allt?
Jag har nu bestÀmt mig för att skriva ned
historien om mitt liv i den hÀr boken.
Jag ska skriva om min barndom
och om allt jag var med om som ung
sÄ att jag aldrig glömmer det som hÀnde.
NÀr min dotter blir Àldre kan hon sjÀlv
lÀsa boken och fÄ svar pÄ sina frÄgor.
Kanske kommer hon dÄ
att förstÄ vilket Àventyr livet Àr.
Jag hoppas det.
London Ă„r 1852
JR
Min barndom
Jag föddes i ett enkelt hus i utkanten av London för 28 Är sedan.
Jag var ett blekt och magert barn som fick namnet Jane Eyre.
Min barndom var svÄr.
NÀr jag var ett Är dog mina förÀldrar i en olycka och jag lÀmnades bort till slÀktingar.
Det var min moster, fru Reed, som tog hand om mig.
Hon var den rikaste kvinnan i vÄr slÀkt, mycket rikare Àn vad mina förÀldrar varit.
Min moster bodde med sina egna barn i ett hus pÄ landet.
Det var ett stort fint hus med mÄnga rum och en park dÀr vi brukade leka.
Pigor och hushÄllerskor skötte om allting i huset.
Vi Ät alltid gott och fick fina klÀder.
ĂndĂ„ var jag aldrig lycklig i min mosters hus.
Jag visste att min moster inte tyckte om mig.
Hon hade inte alls lust att ta hand om en flicka som inte var hennes eget barn.
Men det var just det hon hade lovat sin man, herr Reed.
Herr Reed var min mammas bror.
NÀr mina förÀldrar dog tog morbror Reed hand om mig.
SÄ blev han sjÀlv sjuk och innan han dog sade han till sin fru:
â Du mĂ„ste lova mig att ta hand om lilla Jane lika bra som om hon skulle vara ditt eget barn.
Min moster Ängrade sitt löfte efterÄt.
Hon ville inte alls ha mig dÀr och behandlade mig riktigt illa.
Hon tog mig hÄrt i armen och sade fruktansvÀrda saker.
â Jane Eyre! Du Ă€r bara en dum, fattig flicka! kunde hon skrika. Du ska vara glad och tacksam för att jag tagit hand om dig.
Dina förÀldrar var fattigt folk sÄ du borde egentligen sova i stallet.
Du hör inte hemma i ett fint hus som mitt.
Inte heller mina kusiner, John och Georgiana, tyckte om att jag bodde i huset.
De drog mig i flÀtan och kallade mig fula namn.
â Tiggarunge! skrek de. Rör inte vĂ„ra saker.
Den enda som tyckte om mig var en piga som hette Bessie.
Hon var min enda vÀn i huset.
Bessie tog hand om mig och blev nÀstan som en mor.
Det var ocksÄ Bessie
som kysste bort mina tÄrar nÀr jag grÀt och gav mig en brödbit med sylt till tröst.
Ibland, nÀr jag inte kunde somna, satt Bessie vid min sÀng, strök mig över hÄret och sjöng en vaggvisa.
Hon hade en ljus och vacker röst. Jag tyckte hon lÀt som en Àngel.
Hur skulle jag ha stÄtt ut i min mosters hus om jag inte hade haft Bessie till tröst och hjÀlp?
InlÄst
Jag var med om mycket otÀckt
nÀr jag bodde hos min moster. Det finns mÄnga hemska minnen som jag inte gÀrna vill tÀnka pÄ.
FastÀn sÄ mÄnga Är har gÄtt slÄr mitt hjÀrta hÄrt av skrÀck nÀr jag tÀnker pÄ den röda kammaren.
Det var i den röda kammaren som min moster lÄste in mig en gÄng nÀr jag hade brÄkat med min kusin John.
Det var ett hemskt rum att bli inlÄst i.
Möbler, mattor och gardiner dÀrinne var röda som blod.
Det var i den röda kammaren som min mosters man hade legat och dött.
Mina kusiner brukade sÀga att det spökade dÀr.
Jag minns att jag lÄg pÄ sÀngen och vÀntade pÄ spökena.
Aldrig i mitt liv har jag varit sÄ rÀdd!
Jag hade hemska fantasier om blod som rann över vÀggarna och spöken i vita drÀkter som kom för att hÀmta mig.
Jag tyckte att jag hörde de dödas viskningar och kÀnde deras kalla hÀnder stryka mot min kropp.
Till slut var jag nÀstan galen av skrÀck och kunde inte ligga kvar i sÀngen.
Jag började skrika och sparka pÄ den lÄsta dörren.
â SnĂ€lla! SnĂ€lla! SlĂ€pp ut mig! skrek jag.
Jag gör vad som helst bara ni slÀpper ut mig.
Men ingen kom och öppnade.
Sedan svimmade jag.
Jag vet inte hur lÀnge jag lÄg dÀr livlös pÄ golvet innan Bessie hittade mig och bar mig till min sÀng.
NĂ€r jag vaknade var det mitt i natten och Bessie satt bredvid mig.
â Stackars min lilla flicka, viskade hon. Försök sova nu.
Efter natten i den röda kammaren blev jag sjuk.
Jag hade hög feber
och fick ligga till sÀngs i en vecka.
LÀkaren som kom och undersökte mig sade att jag hade blivit sjuk av skrÀck.
Lowood
Jag var tio Är nÀr min moster skickade bort mig till en skola för flickor i en annan del av landet.
â Nu kan jag inte ta hand om dig lĂ€ngre, förklarade min moster.
Du ger mig bara sorger och bekymmer. Jag vill aldrig se dig i mitt hus igen.
Skolan jag kom till kallades Lowood.
Det var en skola för fattiga flickor.
MÄnga av dem var förÀldralösa, precis som jag.
Skolan var en internatskola, dÀr vi elever bÄde bodde och fick undervisning.
Lowood var kÀnd för att vara en strÀng skola.
â Fattiga flickor ska inte skĂ€mmas bort!
Det Àr inte bra för dem, sade alltid skolans rektor, herr Brocklehurst.
Vi sov tio flickor i ett rum.
Om vintrarna var rummet sÄ kallt att vattnet i tvÀttfatet frös till is pÄ nÀtterna.
Varje morgon gick vi upp klockan fem och Ät lite gröt till frukost.
Ibland var gröten brÀnd och omöjlig att svÀlja.
DÄ fick vi gÄ hungriga till lektionerna.
Vi studerade historia, franska, musik och engelska. De Àldre flickorna fick lÀra sig spela piano och mÄla tavlor.
LÀrarinnorna var strÀnga.
Om nÄgon flicka inte kunde sin lÀxa hÀnde det att hon blev slagen med en kÀpp.
Flickan fick sjÀlv hÀmta kÀppen i skÄpet och rÀcka den till lÀrarinnan.
Sedan fick flickan dra upp klÀnningen och böja sig fram över bÀnken.
LÀrarinnan slog hÄrt med kÀppen pÄ flickans ben och stjÀrt.
Det blev röda mÀrken som sved lÀnge efterÄt.
FastÀn skolan var strÀng var jag inte olycklig dÀr.
Jag trivdes mycket bÀttre dÀr
Ă€n i min mosters hus.
Jag hade alltid tyckt om att lÀra mig nya saker, dÀrför gick det bra för mig i skolan. Snart var jag bland de bÀsta i klassen.
Det dröjde inte lÀnge förrÀn Lowood började kÀnnas som mitt hem.
Det var ett strÀngt hem, men det var det enda hem jag hade.
Min moster och mina kusiner hörde aldrig av sig igen.
De varken skrev brev eller kom pÄ besök.
SÄ fort det gick att glömma deras ansikten!
Goda vÀnner
TĂ€nk, vad ensam jag var
nÀr jag bodde hos min moster!
Förutom pigan Bessie hade jag inte haft nÄgon att leka eller prata med.
Men nÀr jag flyttade till Lowood fick jag Àntligen vÀnner.
Min bÀsta vÀn blev en flicka som hette Helen Burns.
Vi var inte alls sÀrskilt lika, jag och Helen.
Helen var en tyst och försiktig flicka som ofta satt för sig sjÀlv och lÀste i en bok.
Jag dÀremot tyckte om att prata och umgÄs med de andra flickorna.
FastÀn vi var sÄ olika tyckte vi mycket om varandra, Helen och jag.
De första Ären pÄ skolan
var jag nÀstan alltid med Helen.
Vi tvÄ höll ihop och tröstade varandra nÀr livet kÀndes svÄrt.
Vi pratade om böcker som vi hade lÀst eller om lÀrarinnorna.
NÀr nÀtterna blev kalla lÄg vi i samma sÀng och vÀrmde oss tÀtt intill varandra.
Jag minns att jag ofta var upprörd för att lÀrarinnorna slog oss.
Jag tyckte att vi behandlades grymt och orÀttvist.
Men Helen ville aldrig tala illa om lÀrarinnorna.
âDe slĂ„r mig för att jag ska bli en bĂ€ttre mĂ€nniska, sade hon med allvarlig röst. De vill mig inget illa.
De vill bara hjÀlpa mig och göra mig till en lydig flicka.
Jag kunde inte förstÄ hur Helen kunde sÀga sÄ. SjÀlv blev jag alltid rasande arg nÀr lÀrarinnorna slog.
Det var egentligen bara en av lÀrarinnorna som bÄde jag och Helen tyckte om.
Hon hette fröken Temple och hon brydde sig om eleverna.
Fröken Temple var yngre
Àn de andra lÀrarinnorna.
Hon var inte rÀdd för att sÀga vad hon tyckte.
Om nÄgon behandlades illa sade hon alltid ifrÄn.
En morgon var gröten sÄ brÀnd att den inte gick att Àta.
DÄ ordnade fröken Temple en annan frukost till oss.
Det var en hÀrlig frukost, den godaste jag hade fÄtt dÀr!
Vi fick nybakat bröd, skinka och ost, sÄ mycket vi kunde Àta.
NÀr rektorn fick höra om den goda frukosten blev han mycket arg pÄ fröken Temple.
Hans ansikte var rött och ögonen mörka av ilska.
âFattiga flickor ska lĂ€ra sig att tacka Gud för den brĂ€nda gröten! skrek han.
Men fröken Temple bara sÄg pÄ den rasande mannen, helt lugnt.
âJag tĂ€nker inte lĂ„ta flickorna svĂ€lta, sade hon.
Fröken Temple var den enda lÀrarinnan som inte var rÀdd för rektorn.
Jag minns nÀr jag första gÄngen fick komma till fröken Temples rum.
Det var en gÄng nÀr rektorn hade behandlat mig illa.
Den dagen hade han varit riktigt grym. Han hade sagt att jag skulle stÀlla mig pÄ en stol mitt i matsalen dÀr alla kunde se mig. Snart hade alla eleverna samlats i en ring kring mig.
âSe pĂ„ den hĂ€r flickan! sade rektorn och petade pĂ„ mig med sin kĂ€pp.
SÄ hÀr ser en riktigt elak flicka ut.
Jag har talat med hennes moster och fÄtt veta vilket otacksamt barn hon Àr.
Hennes snÀlla slÀktingar har tagit hand om henne i mÄnga Är.
Men hon har bara brÄkat och stÀllt till besvÀr.
Det Àr sÄdana smÄ flickor som hamnar i helvetet.
DÀrför ska ni inte leka eller prata med henne. Jag varnar er! Om ni leker med Jane Eyre kan ni hamna i helvetet precis som hon!
Det var hemskt att stÄ pÄ stolen och höra rektorns ord.
Men efterÄt tog fröken Temple hand om mig. Hon tog med mig och Helen till sitt rum.
Hon talade vÀnligt till mig och bjöd pÄ te i smÄ kinesiska koppar.
âDu ska inte bry dig om vad rektorn sĂ€ger, sade hon. Det Ă€r ingen hĂ€r som tror pĂ„ vad den mannen sĂ€ger.
NÀsta dag förstod jag att fröken Temple hade haft rÀtt.
Ingen av mina vÀnner brydde sig om rektorns varning.
De pratade och lekte med mig som vanligt.
Ingen verkade vara rÀdd för att hamna i helvetet.
VĂ„ren
Det var skönt nÀr vÄren kom
och det blev varmare.
Solen vÀrmde upp skolans kalla rum.
Vi slapp ligga och frysa om nÀtterna.
PÄ vÄren blev Lowood en vacker plats.
Det friska grÀset lyste grönt i dalen.
Snödroppar, krokus och andra blommor vÀxte överallt.
NÀr lektionerna var slut för dagen
gick jag gÀrna till bÀcken, som lÄg en bit frÄn skolan.
Vid bÀcken fanns en flat, vit sten.
DĂ€r brukade jag sitta
nÀr jag ville vara ifred och tÀnka.
Jag tog av mig skor och strumpor och doppade fötterna i vattnet.
Det var sÄ isande kallt att min hud sved.
Jag tyckte om att sitta och tÀnka pÄ min framtid.
Jag fantiserade om att leva ett Àventyrligt liv.
Rektorn brukade sÀga att fattiga flickor som jag inte borde drömma om Àventyr
utan rÀkna med att leva enkelt och arbetsamt.
â Om ni har tur hittar ni en bra man att gifta er med, sade han.
DĂ„ ska ni vara glada och tacka Gud.
Men jag brydde mig inte om vad rektorn sade.
Jag kunde inte lÄta bli att drömma om ett bÀttre liv.
Jag ville vara en fri kvinna som reste vart jag ville i vÀrlden.
Jag ville se frÀmmande lÀnder och trÀffa intressanta mÀnniskor.
VÀrlden kÀndes stor och lockande.
DÀr jag satt pÄ stenen sÄg jag berg och gröna dalar.
Ăver berget gick en slingrande vĂ€g dĂ€r det ibland kom mĂ€nniskor i hĂ€st och vagn.
MÄnga gÄnger fantiserade jag om vart vÀgen ledde.
En dag kommer jag att ta reda pÄ det, tÀnkte jag.
