LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Charlotte Brontë
Jane Eyre
Återberättad av Malin Lindroth
LL-förlaget
Inledning
Äntligen! Nu har det hänt!
Jag har fött mitt första barn. Det blev en liten flicka, precis som jag hade trott att det skulle bli.
Just nu ligger hon här bredvid mig och sover i sin vagga.
Jag gungar vaggan med foten samtidigt som jag skriver dessa ord.
Precis som de flesta mammor tycker jag att mitt barn är det vackraste som finns.
Jag kan inte sluta titta på henne och förvånas över att hon är min.
Hennes kinder är runda.
Hon har en tofs med ljust hår mitt på huvudet.
Men hennes ögonbryn är svarta och liknar korpens vingar.
Det har hon ärvt från sin far.
Jag vet att min dotter kommer att ställa frågor om mig och mitt liv när hon blir äldre.
Hon kommer att fråga om sådant
som de flesta barn frågar sina föräldrar.
– Hur var det när du var liten?
Var gick du i skolan?
När träffade du far?
Var ni mycket förälskade?
Dessa frågor kommer att ta lång tid att besvara.
Jag har varit med om så mycket i mitt liv, både skrämmande och fantastiska saker.
Mitt liv har varit ett stort äventyr.
Jag har fått uppleva både kärlek och hat, stor vänskap och stor sorg, rikedom och fattigdom.
Allt detta vill jag berätta för min dotter.
Men hur ska jag minnas allt?
Jag har nu bestämt mig för att skriva ned
historien om mitt liv i den här boken.
Jag ska skriva om min barndom
och om allt jag var med om som ung
så att jag aldrig glömmer det som hände.
När min dotter blir äldre kan hon själv
läsa boken och få svar på sina frågor.
Kanske kommer hon då
att förstå vilket äventyr livet är.
Jag hoppas det.
London år 1852
JR
Min barndom
Jag föddes i ett enkelt hus i utkanten av London för 28 år sedan.
Jag var ett blekt och magert barn som fick namnet Jane Eyre.
Min barndom var svår.
När jag var ett år dog mina föräldrar i en olycka och jag lämnades bort till släktingar.
Det var min moster, fru Reed, som tog hand om mig.
Hon var den rikaste kvinnan i vår släkt, mycket rikare än vad mina föräldrar varit.
Min moster bodde med sina egna barn i ett hus på landet.
Det var ett stort fint hus med många rum och en park där vi brukade leka.
Pigor och hushållerskor skötte om allting i huset.
Vi åt alltid gott och fick fina kläder.
Ändå var jag aldrig lycklig i min mosters hus.
Jag visste att min moster inte tyckte om mig.
Hon hade inte alls lust att ta hand om en flicka som inte var hennes eget barn.
Men det var just det hon hade lovat sin man, herr Reed.
Herr Reed var min mammas bror.
När mina föräldrar dog tog morbror Reed hand om mig.
Så blev han själv sjuk och innan han dog sade han till sin fru:
– Du måste lova mig att ta hand om lilla Jane lika bra som om hon skulle vara ditt eget barn.
Min moster ångrade sitt löfte efteråt.
Hon ville inte alls ha mig där och behandlade mig riktigt illa.
Hon tog mig hårt i armen och sade fruktansvärda saker.
– Jane Eyre! Du är bara en dum, fattig flicka! kunde hon skrika. Du ska vara glad och tacksam för att jag tagit hand om dig.
Dina föräldrar var fattigt folk så du borde egentligen sova i stallet.
Du hör inte hemma i ett fint hus som mitt.
Inte heller mina kusiner, John och Georgiana, tyckte om att jag bodde i huset.
De drog mig i flätan och kallade mig fula namn.
– Tiggarunge! skrek de. Rör inte våra saker.
Den enda som tyckte om mig var en piga som hette Bessie.
Hon var min enda vän i huset.
Bessie tog hand om mig och blev nästan som en mor.
Det var också Bessie
som kysste bort mina tårar när jag grät och gav mig en brödbit med sylt till tröst.
Ibland, när jag inte kunde somna, satt Bessie vid min säng, strök mig över håret och sjöng en vaggvisa.
Hon hade en ljus och vacker röst. Jag tyckte hon lät som en ängel.
Hur skulle jag ha stått ut i min mosters hus om jag inte hade haft Bessie till tröst och hjälp?
Inlåst
Jag var med om mycket otäckt
när jag bodde hos min moster. Det finns många hemska minnen som jag inte gärna vill tänka på.
Fastän så många år har gått slår mitt hjärta hårt av skräck när jag tänker på den röda kammaren.
Det var i den röda kammaren som min moster låste in mig en gång när jag hade bråkat med min kusin John.
Det var ett hemskt rum att bli inlåst i.
Möbler, mattor och gardiner därinne var röda som blod.
Det var i den röda kammaren som min mosters man hade legat och dött.
Mina kusiner brukade säga att det spökade där.
Jag minns att jag låg på sängen och väntade på spökena.
Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd!
Jag hade hemska fantasier om blod som rann över väggarna och spöken i vita dräkter som kom för att hämta mig.
Jag tyckte att jag hörde de dödas viskningar och kände deras kalla händer stryka mot min kropp.
Till slut var jag nästan galen av skräck och kunde inte ligga kvar i sängen.
Jag började skrika och sparka på den låsta dörren.
– Snälla! Snälla! Släpp ut mig! skrek jag.
Jag gör vad som helst bara ni släpper ut mig.
Men ingen kom och öppnade.
Sedan svimmade jag.
Jag vet inte hur länge jag låg där livlös på golvet innan Bessie hittade mig och bar mig till min säng.
När jag vaknade var det mitt i natten och Bessie satt bredvid mig.
– Stackars min lilla flicka, viskade hon. Försök sova nu.
Efter natten i den röda kammaren blev jag sjuk.
Jag hade hög feber
och fick ligga till sängs i en vecka.
Läkaren som kom och undersökte mig sade att jag hade blivit sjuk av skräck.
Lowood
Jag var tio år när min moster skickade bort mig till en skola för flickor i en annan del av landet.
– Nu kan jag inte ta hand om dig längre, förklarade min moster.
Du ger mig bara sorger och bekymmer. Jag vill aldrig se dig i mitt hus igen.
Skolan jag kom till kallades Lowood.
Det var en skola för fattiga flickor.
Många av dem var föräldralösa, precis som jag.
Skolan var en internatskola, där vi elever både bodde och fick undervisning.
Lowood var känd för att vara en sträng skola.
– Fattiga flickor ska inte skämmas bort!
Det är inte bra för dem, sade alltid skolans rektor, herr Brocklehurst.
Vi sov tio flickor i ett rum.
Om vintrarna var rummet så kallt att vattnet i tvättfatet frös till is på nätterna.
Varje morgon gick vi upp klockan fem och åt lite gröt till frukost.
Ibland var gröten bränd och omöjlig att svälja.
Då fick vi gå hungriga till lektionerna.
Vi studerade historia, franska, musik och engelska. De äldre flickorna fick lära sig spela piano och måla tavlor.
Lärarinnorna var stränga.
Om någon flicka inte kunde sin läxa hände det att hon blev slagen med en käpp.
Flickan fick själv hämta käppen i skåpet och räcka den till lärarinnan.
Sedan fick flickan dra upp klänningen och böja sig fram över bänken.
Lärarinnan slog hårt med käppen på flickans ben och stjärt.
Det blev röda märken som sved länge efteråt.
Fastän skolan var sträng var jag inte olycklig där.
Jag trivdes mycket bättre där
än i min mosters hus.
Jag hade alltid tyckt om att lära mig nya saker, därför gick det bra för mig i skolan. Snart var jag bland de bästa i klassen.
Det dröjde inte länge förrän Lowood började kännas som mitt hem.
Det var ett strängt hem, men det var det enda hem jag hade.
Min moster och mina kusiner hörde aldrig av sig igen.
De varken skrev brev eller kom på besök.
Så fort det gick att glömma deras ansikten!
Goda vänner
Tänk, vad ensam jag var
när jag bodde hos min moster!
Förutom pigan Bessie hade jag inte haft någon att leka eller prata med.
Men när jag flyttade till Lowood fick jag äntligen vänner.
Min bästa vän blev en flicka som hette Helen Burns.
Vi var inte alls särskilt lika, jag och Helen.
Helen var en tyst och försiktig flicka som ofta satt för sig själv och läste i en bok.
Jag däremot tyckte om att prata och umgås med de andra flickorna.
Fastän vi var så olika tyckte vi mycket om varandra, Helen och jag.
De första åren på skolan
var jag nästan alltid med Helen.
Vi två höll ihop och tröstade varandra när livet kändes svårt.
Vi pratade om böcker som vi hade läst eller om lärarinnorna.
När nätterna blev kalla låg vi i samma säng och värmde oss tätt intill varandra.
Jag minns att jag ofta var upprörd för att lärarinnorna slog oss.
Jag tyckte att vi behandlades grymt och orättvist.
Men Helen ville aldrig tala illa om lärarinnorna.
–De slår mig för att jag ska bli en bättre människa, sade hon med allvarlig röst. De vill mig inget illa.
De vill bara hjälpa mig och göra mig till en lydig flicka.
Jag kunde inte förstå hur Helen kunde säga så. Själv blev jag alltid rasande arg när lärarinnorna slog.
Det var egentligen bara en av lärarinnorna som både jag och Helen tyckte om.
Hon hette fröken Temple och hon brydde sig om eleverna.
Fröken Temple var yngre
än de andra lärarinnorna.
Hon var inte rädd för att säga vad hon tyckte.
Om någon behandlades illa sade hon alltid ifrån.
En morgon var gröten så bränd att den inte gick att äta.
Då ordnade fröken Temple en annan frukost till oss.
Det var en härlig frukost, den godaste jag hade fått där!
Vi fick nybakat bröd, skinka och ost, så mycket vi kunde äta.
När rektorn fick höra om den goda frukosten blev han mycket arg på fröken Temple.
Hans ansikte var rött och ögonen mörka av ilska.
–Fattiga flickor ska lära sig att tacka Gud för den brända gröten! skrek han.
Men fröken Temple bara såg på den rasande mannen, helt lugnt.
–Jag tänker inte låta flickorna svälta, sade hon.
Fröken Temple var den enda lärarinnan som inte var rädd för rektorn.
Jag minns när jag första gången fick komma till fröken Temples rum.
Det var en gång när rektorn hade behandlat mig illa.
Den dagen hade han varit riktigt grym. Han hade sagt att jag skulle ställa mig på en stol mitt i matsalen där alla kunde se mig. Snart hade alla eleverna samlats i en ring kring mig.
–Se på den här flickan! sade rektorn och petade på mig med sin käpp.
Så här ser en riktigt elak flicka ut.
Jag har talat med hennes moster och fått veta vilket otacksamt barn hon är.
Hennes snälla släktingar har tagit hand om henne i många år.
Men hon har bara bråkat och ställt till besvär.
Det är sådana små flickor som hamnar i helvetet.
Därför ska ni inte leka eller prata med henne. Jag varnar er! Om ni leker med Jane Eyre kan ni hamna i helvetet precis som hon!
Det var hemskt att stå på stolen och höra rektorns ord.
Men efteråt tog fröken Temple hand om mig. Hon tog med mig och Helen till sitt rum.
Hon talade vänligt till mig och bjöd på te i små kinesiska koppar.
–Du ska inte bry dig om vad rektorn säger, sade hon. Det är ingen här som tror på vad den mannen säger.
Nästa dag förstod jag att fröken Temple hade haft rätt.
Ingen av mina vänner brydde sig om rektorns varning.
De pratade och lekte med mig som vanligt.
Ingen verkade vara rädd för att hamna i helvetet.
Våren
Det var skönt när våren kom
och det blev varmare.
Solen värmde upp skolans kalla rum.
Vi slapp ligga och frysa om nätterna.
På våren blev Lowood en vacker plats.
Det friska gräset lyste grönt i dalen.
Snödroppar, krokus och andra blommor växte överallt.
När lektionerna var slut för dagen
gick jag gärna till bäcken, som låg en bit från skolan.
Vid bäcken fanns en flat, vit sten.
Där brukade jag sitta
när jag ville vara ifred och tänka.
Jag tog av mig skor och strumpor och doppade fötterna i vattnet.
Det var så isande kallt att min hud sved.
Jag tyckte om att sitta och tänka på min framtid.
Jag fantiserade om att leva ett äventyrligt liv.
Rektorn brukade säga att fattiga flickor som jag inte borde drömma om äventyr
utan räkna med att leva enkelt och arbetsamt.
– Om ni har tur hittar ni en bra man att gifta er med, sade han.
Då ska ni vara glada och tacka Gud.
Men jag brydde mig inte om vad rektorn sade.
Jag kunde inte låta bli att drömma om ett bättre liv.
Jag ville vara en fri kvinna som reste vart jag ville i världen.
Jag ville se främmande länder och träffa intressanta människor.
Världen kändes stor och lockande.
Där jag satt på stenen såg jag berg och gröna dalar.
Över berget gick en slingrande väg där det ibland kom människor i häst och vagn.
