����� �������
De DÖDaS DolK
����� �������
De DÖDaS DolK
Fler böcker av Jenny Töredal: Sagan om Ella – Älvkorset, 2016
Sagan om Ella – De dödas dolk Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jenny Töredal © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2017 ISBN: 978-91-87523-77-9
Prolog
L
ord Onekr betraktade sin gäst under tystnad. Månljuset letade sig in i tronsalen, men nådde inte fram till den svarta tronen av diabas där den Mäktige satt. De röda ögonen lös upphetsat och han trummade intensivt med fingrarna mot armstödet. Han var förväntansfull. Andningen var snabb och ytlig. Den Röda drakens kraft växte inom honom, drev på honom, ville att han skulle handla. Länge hade han väntat på den här stunden. För tio år sedan hade han haft chansen, men då hade den där präktige väpnaren lagt sig i. Offrat sitt liv för att rädda hennes. Vilken dåre. Det hade varit ett nöje att se blodet rinna ur honom. Minnena fick honom att sucka irriterat. Men nu var väntan snart över. Äntligen var det dags. – Du måste vara försiktig. Ingen får genomskåda dig. Du måste spela din roll till fullo. Vara den du alltid har varit. – Självklart, min herre. Gästen bugade sig lätt. Lord Onekr reste sig upp och tecknade åt gästen att följa med. Stegen ekade när han korsade tronsalen, tätt följd av gästen. De gick ut på balkongen. Den Mäktige lade armarna på muren som ramade in den stora, gråslitna balkongen. Det ljusa, lätt grånade håret fladdrade i den isande vinden som inte tycktes bekomma honom. Den Mäktige såg stilla ut över sitt rike. Natten var tyst. Han gillade mörkret. Det var befriande. Han vände sig mot gästen. – Du kommer att bli rikligt belönad. Gästen nickade. Lord Onekr blundade och tänkte på framtiden. Omedvetet dirigerade han med handen i luften. För första gången på länge kände han sig lycklig. Nöjd såg han upp. 5
– Tiden är inne. Det är dags att genomföra planen. Tonläget var mjukt, men bestämt. Armarna vilade nu avslappnat över bröstkorgen. De blodröda, kattliknande demonögonen som pulserade av otyglad iver, avslöjade honom. Otåligheten jäste under den balanserade ytan. Gästen nickade kort och bugade ännu en gång för Amon Amarths härskare. Han var redo att ge sig av. – Levande. Annars blir det ingen belöning. Den Mäktige gjorde en kort paus och lade handen över hjärtat. – Ella betyder mycket för mig. Visst jag vill ha Älvkorset och behöver hennes kraft för att ta över Wida rike, men det är mer personligt än så. På ett djupare plan. De smala läpparna i det vaxliknande ansiktet böjdes i något som liknade ett leende. Det snabba leendet avslöjade en blänkande tandrad med spetsiga hörntänder. Gästen stannade upp och mötte med orubbligt lugn den Mäktiges blick. – Självklart, min herre. Ni kan lita på mig. Planen kan inte misslyckas. Inte efter all tid vi lagt på att bearbeta den. Inom tre månvarv är hon vår fånge. Jag ger dig mitt ord.
6
Kapitel 1
M
örker. Becksvart mörker omgav mig och jag frös. Mina steg var långsamma och försiktiga. Händerna trevade längs med en fuktig stenvägg. Sakta, sakta framåt. Vatten. Porlande vatten. På avstånd hörde jag älvens livfulla brus, som i ilska kämpade sig framåt i natten. Ljus. Flämtande, pulserande ljus. Jag försökte nå fram till ljuset. Cirkelformade järnkärl med brinnande ved lös upp vägen och jag följde den kullerstensbelagda stigen upp på en höjd. Väl uppe på höjden kom jag fram till en öppen plats. Den dunkla natten dolde utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod. Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande. Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. Mitt i natten vaknade jag. I vild panik och med fruktansvärd ångest. Genomsvettig. I mitt hjärta visste jag att det jag bevittnat i drömmen kunde vara sant och i så fall skulle det förändra allt. Leda till djup sorg. Krig. Död. Egentligen ville jag skrika rakt ut, men jag var tvungen att ta mig samman. Liv var i fara. Det var bråttom. Lord 7
Jorund var som vanligt i rikets tjänst, så jag hade inget annat val än att söka upp Tingund. Lord Tingund, Lagens väktare, som med järnhand följde de lagar han fått i uppgift att vaka över. Klädd i nattlinne och morgonrock gick jag hastigt över borggården. Månen lös precis som i drömmen. Allt var tyst och stilla. Jag kunde höra mina egna, snabba andetag och svalde hårt. Kämpade med klumpen i halsen, som inte ville försvinna. Jag huttrade i den råa nattluften. Alla sov förutom vakterna som patrullerade uppe på slottets försvarsmur. Men snart skulle alla vakna. Snart skulle de få veta vad som hänt och det skulle förändra allt. Jag bankade hårt på dörren till Lord Tingunds privata bostad. Så hårt att knogarna skrapades sönder mot de grova träplankorna. Händerna skakade och pulsen dunkade otåligt. Lord Tingunds gamla trotjänare och betjänt öppnade försiktigt. – Men fru Ella, vad står på? Har det hänt något? Den gamle mannen såg förvånad ut. – Vad gör ni ute ensam mitt i natten? – Väck Lord Tingund omedelbart! Säg att jag är här och att det handlar om liv och död. Säg att det är bråttom. Den gamle trotjänaren släppte in mig och haltade så fort han kunde igenom korridoren för att väcka sin herre. Jag gick in i Tingund och Vigdis sällskapsrum för att vänta på Lagens väktare. Det brann plågsamt rogivande i eldstaden. Luktade ved. Allt var som vanligt här. Men inte i Amon Amarth, där hade oskyldigt blod spillts och det blodet skulle sända chockvågor genom Wida rike. Alla skulle påverkas av det som hänt. Om det jag upplevt i drömmen var sant. Det var viktigt att Tingund fick veta vad jag sett och det så snabbt som möjligt. Jag behövde inte vänta länge. Det tog inte många minuter innan han kom in i rummet. Lord Tingund bar en svart morgonrock i siden och det långa, ljusa håret föll långt ner över axlarna. Perfekt och välkammat. Sov han överhuvudtaget egentligen? För vem såg felfri ut efter att ha blivit väckt mitt i natten? Ansiktet var blekt, men samlat. Isblå ögon såg uppfodrande på mig. Han var attraktiv. På ett läskigt sätt, men samtidigt på ett tilldragande, nästan magnetiskt vis. Morgonrocken var löst knuten om 8
midjan och avslöjade en bar, lätt hårig bröstkorg. Jag hajade till. Ett decimeterlångt ärr löpte över bröstet, tvärs över den högra bröstvårtan. Jag kunde inte låta bli att stirra. Hur och när hade han fått den skadan? Jag visste inte att han blivit så svårt skadad. Det måste ha hänt innan jag kom till Wida rike. – Tala om vad du har drömt Ella. Uppmaningen var både en order och en vädjan. Allt i ett, på en och samma gång. Om han sett att jag stirrat på ärret så visade han det inte. Jag mötte modigt den kommenderande blicken. Lord Tingund, Lagens väktare i Wida rike. En av de fem väktarna av det heliga pentagrammet. Mannen som var van vid att alltid få sin vilja igenom. Jag funderade på hur jag skulle berätta och förklara vad jag nyss upplevt. Hur verklig drömmen faktiskt varit den här gången. – Jag har haft en ohygglig dröm. Jag gjorde en kort paus för att söka de rätta orden. – Jag gick i mörker längs med en brant, hög mur och en kullerstenbelagd gång. Vid vägens slut kom jag fram till brinnande järnkärl som ledde mig upp på en höjd. En höjd vars utsikt doldes av mörkret. Höjden var cirkelformad och kantades av stora, svarta lavastenar. Jag svalde hårt och blundade för en kort stund. Kände hur det snurrade runt i huvudet och dunkade i tinningarna. – Tingund, den här drömmen var annorlunda. Jag mötte inte den Mäktige som jag brukar göra. Inte som i drömmarna jag dricker Lord Valdars brygd emot. Synen var så verklig. Jag var där på plats, fast det inte är fysiskt möjligt. Det finns en mening med drömmen. Jag upplevde det här för att kunna vittna om det ofattbara. Alltså inte bara som en dröm den Mäktige styrt. För det jag såg var avskyvärt. Jag tystnade. Hur berättade man det ofattbara som inte gick att klä i ord? Det vidriga? Tingund gick med nästintill ljudlösa steg över den blodröda mattan som täckte det knarrande trägolvet. Han stannade framför mig och sträckte ut händerna för att fatta mina. Stora varma händer värmde mina iskalla. – Du kan berätta allt för mig, Ella. Även det ofattbara. Blicken var mjuk. Trygg. 9
– Du hade inte kommit mitt i natten om det inte handlade om liv och död. – Jag har sett död Tingund. Jag fuktade läpparna med tungan. – Död som kommer att förändra allt. Om det har hänt, eller kommer att hända, det vet jag inte. Rösten vibrerade. Stark sorg svepte genom mig. Tårar rann längs med kinderna. Tingund smekte mina händer. Lugnade mig. – Fortsätt berätta. – På den cirkelformade platsen såg jag två huvuden på pålar. Jag svalde ännu en gång och mindes hur jag i drömmen hade kräkts av den otäcka synen. – Tingund, i min dröm så hade Lord Onekr avrättat Lord Olav och Nord. Det var deras huvuden som var pålade. Total tystnad. Iskall kyla. Plågsam ovisshet. Jag såg hur Tingund försökte ta in det ofattbara. Det som skulle förändra allt om det nu hade hänt. Eller om det var framtiden jag sett, något som varken jag eller Tingund kunde veta. – Tingund, var är Jorund? Frågan blev inte mycket mer än en viskning. Det kändes som något kramade åt hjärtat hårt, släppte det snabbt och fick oron att explodera i kroppen. Jorn behövde sin pappa och jag skulle inte kunna leva utan mannen jag älskade. Tingund släppte mina händer, lyfte handen och smekte min kind. Han såg lugn ut, men andningen var snabb. Ytlig. Drömmen hade stressat honom. Rubbat hans cirklar. – Jag vet på ett ungefär var han befinner sig. De smala, bestämda läpparna försökte le som för att ge mig hopp. – Ella, jag ska göra allt som står i min makt för att finna honom och varna honom. Oroa dig inte för din man. Han pekade med högra handen mot en av fåtöljerna framför brasan. – Sitt ned Ella. Du skakar som ett asplöv och jag vill inte att du ska svimma. Vi måste tänka klart nu. Fundersamt sjönk jag ned i fåtöljen. Att inte veta var plågsamt. Oron stressade mig. Varför hade jag drömt så här, just nu? Jag såg in i blicken som var van att få sin vilja igenom. Väntade på svar, eller en möjlig tolkning från läpparna som brukade ge order. 10
– Du har troligen sett Höggstokkseyri. Det låter som det. Han suckade tungt. – Det är en avrättningsplats. Den är belägen i den nordliga delen av Lord Onekrs rike, Flosagja. Han gjorde en kort paus. – Det är inget trevligt ställe. Det är en plats för de döda. Ofrivilligt rös jag, trots värmen från brasan. Tingund satte sig i fåtöljen mitt emot mig och lutade sig långsamt tillbaka. – Till Höggstokkseyri för Lord Onekrs bödlar alla som är dömda till döden. Där finns en flod som heter De dränktas flod. Kvinnor brukar kastas bakbundna i floden för att drunkna. Män av lägre börd brukar hängas i en närliggande dunge. Män av högre börd och samhällsställning brukar halshuggas. Ibland skymfas de döda av demonerna. Kropparna delas i bitar och sprids ut på stegelhjul. De avrättades huvuden brukar fästas på pålar. Han vred på ringen som prydde det högra ringfingret. Ringen var av jade och formad som ett pentagram. I början, när jag precis kommit till Wida rike, hade jag funderat över Ordens olika ringar. Nu visste jag att jade stod för rättvisa, mod, harmoni och moralisk renhet. Lord Tingund bar ringen i egenskap av Lagens väktare. Han lyfte blicken. Irriterat rynkade han ögonbrynen. – Problemet just nu är att du inte kan kontrollera din kraft Ella. Vi vet inte om dina drömmar styrs av Lord Onekr för att manipulera dig, eller oss. Eller om du ser det som har hänt, eller framtiden. Rynkan fördjupades och handen for ut i en uppgiven gest. – Det duger inte. Du måste lära dig att kontrollera din kraft. Han suckade djupt och reste sig hastigt upp. – Jag måste jag lämna dig Ella, så jag kan inte hjälpa dig med det. Jag har några akuta förberedelser att göra och sen ger jag mig av. Tonfallet mjuknade och den överlägsna stilen rann av honom. – Ger mig av för att leta reda på min bror och Ulv, så att vi kan söka efter Lord Olav och Nord. Vi måste ta reda på om det du drömt är sant, eller något Lord Onekr planerar att genomföra. Jag måste samla Ordens väktare för att slå tillbaka. Tingund lade beslutsamt armarna i kors över bröstet. – Jag kan följa med dig. Under tystnad övervägde han min vädjan. 11
D
en dunkla natten dolde utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod. Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande. Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. En kuslig dröm blir inledningen på ett mörkt äventyr. Uråldrig magi måste väckas i kampen mot demonkungen Lord Onekr. Älvkorsets bärare tvingas ut på en resa som kantas av ondska, men även kärlek. Allt ställs på sin spets när kampen fortsätter.
De dödas dolk är den andra fristående delen i Sagan om Ella och passar från forton år och uppåt.
ISBN 978-91-87523-77-9
www.vistoforlag.se
9 789187 523779