9789186729417

skräpliv rumänska berättelser

urval av eva leonte och ingemar e. nilsson översättningar av jeana jarlsbo och anna hedman förord av henrik nilsson foton av cato lein

skrapliv_titel_fotonavcato.indd 3 Skräpliv_CS6.indd 3

2013-06-14 2013-07-05 20:00 14:20

Förord © Henrik Nilsson 2013; Florin Lăzărescu, »Farbror Mihai och kamrat Gud« (Nea Mihai şi tovarăşul Dumnezeu) ©2009 by Editura Polirom; Bogdan O. Popescu, »Skräpliv« (Viaţă de aruncat) © 2011 by Editura Polirom; Daniela Crăsnaru, »Det stora priset« (Marele Premiu) © 1983 by Daniela Crăsnaru; Dan Lungu, »Mellan fem och halv sex« (Cinci, cinci şi jumate) © 2008 by Editura Polirom; Adela Greceanu, »Men tänk om« (Dar dacă) © 2013 by Adela Greceanu; Răzvan Petrescu, »Rubato« (Rubato) © 1993, 2011 by Răzvan Petrescu, published by arrangement with Curtea Veche Publishing, Bucharest, Romania; Augustin Cupşa, »Neonbergen« (Munţii de neon) © 2011 by Editura Polirom; Adriana Bittel, »På träff i Paris« (Întîlnire la Paris) © 2001

by Adriana Bittel, published by agreement with Editura Compania, Bucharest, Romania; Gabriela Adameşteanu, »Östra station« (Gara de Est) © 2012 by Gabriela Adameşteanu; Veronica D. Niculescu, »Upp med huvudet!« (Capul sus!) © 2008 by Editura Polirom; Lucian Dan Teodorovici, »Några dokument« (Nişte documente) © 2009 by Editura Polirom

Foto s. 120, fotograf: Rareş Avram www.2244.se isbn 978-91-86729-41-7 Tryckt 2013 hos CPI Books, Leck i Tyskland

Skräpliv_CS6.indd 4

2013-07-05 14:20

7 h e nr ik n i l s s on f öror d 19 f l or i n l Ă z Ă r e s c u fa r bror m ih a i o ch k a mr at g u d 37 b o g da n o. p ope s c u sk r ä pl i v 51 da n ie l a cr Ă sn a ru de t s t or a pr ise t 91 da n l u ng u m e l l a n f e m o ch h a lv se x 101 a de l a gr e ce a n u m e n tä nk om 121 r Ă z va n pe t r e s c u ru b at o

Skräpliv_CS6.indd 5

2013-07-05 14:20

1 47 aug us t i n c u p Ş a n e on berge n 1 81 a dr i a n a bi t t e l på t r ä f f i pa r is 205 g a br ie l a a da m e Ş t e a n u ö s t r a s tat ion 241 v eron ic a d. n ic u l e s c u u pp m e d h u v u de t !

2 61 L uc i a n da n t e od orov ic i n ågr a d ok u m e n t 279 f ör fat ta r n a

Skräpliv_CS6.indd 6

2013-07-05 14:20

henr ik n il sson f öror d

J

ag skriver dessa rader i Södra Rörum i mellersta Skåne. Det är i slutet av maj, de flesta maskrosorna har redan blommat ut och stararna svirrar under takpannorna. Uppe i bokskogen syns ännu en del liljekonvaljer. Om någon vecka kommer de sista av dem att ha slocknat.

I mina händer vilar en samling rumänska noveller.

Jag läser, tar en klunk kaffe och smäller då och då till en fluga med flugsmällaren. Det har regnat ett par gånger under förmiddagen men genom köksfönstret ser jag nu hur himlen spricker upp. Jag drar på mig stövlarna och går ut i det våta gräset.

Under promenaderna här stannar jag ibland till vid de rostiga jordbruksredskapen och maskindelarna som övergivits av lantbrukare i min släkt. Som barn älskade jag på ett obestämt vis dessa bortglömda föremål som liksom blivit ett med naturen. De framstod som skatter efterlämnade av fjärran folkslag, kamouflerade av gräs och lavar. Långa stunder kunde jag fantisera om vilka funktioner de en gång fyllt och vilka människor som använt dem. Harven som legat under en hassel så länge jag kan minnas. Metallspannen full av jord i en skogsdunge. Rostiga järnkonstruktio7

Skräpliv_CS6.indd 7

2013-07-05 14:20

henrik nilsson

ner som ligger vid stengärden; bultar, kugghjul och axlar som jag inte förstår mig på. Mystiska rör, outgrundliga drev. Och så det som fortfarande fascinerar mig allra mest: den gamla lastbilen som en gång för alla parkerats på en äng där korna brukar beta. Hjulen är till hälften nedsjunkna i marken och förarhyttens tak har rasat in. Det växer mossa på sätena. Lastflakets gröna färg har flagnat.

Går man närmare ser man att det öppna handskfacket är fullt av spindelväv. Och att hastighetsmätaren av någon anledning har fastnat på fyrtio kilometer i timmen, som om lastbilen fortfarande var på väg mot en plats ingen av oss vet någonting om.

Utifrån betraktat är dessa föremål bara skrot. Numera intresserar sig bara klövern, hundlokorna och smörblommorna för dem. Men de får landskapet att djupna, ger det en mänsklig historia. Jag känner närvaron av de människor som en gång mödosamt förde dessa redskap över åkrarna och ängarna. Jag sluter ögonen och ser det jag aldrig sett: de svettiga pannorna som glänser i augustisolen i början av fyrtiotalet. Boskapen som rör sig över markerna en försommardag 1970. Min morfar som någon gång på femtiotalet ställde den där lastbilen med det gröna flaket på ängen och sedan gick hem i skymningen för att äta middag.

Det här tycks mig vara en utmärkt plats att läsa novellerna i Skräpliv på. På sidorna som följer får vi stifta bekantskap med en rad nu levande rumänska författare ur olika 8

Skräpliv_CS6.indd 8

2013-07-05 14:20

förord

generationer, varav de flesta aldrig tidigare översatts till svenska. Flera av berättelserna utspelar sig i mindre samhällen och på landsbygden – jag tänker till exempel på de avkrokar som skildras i Lucian Dan Teodorovicis »Några dokument«, i Florin Lăzărescus »Farbror Mihai och kamrat Gud« och i Dan Lungus »Mellan fem och halv sex«.

Avståndet mellan den svenska och den rumänska landsbygden kan förvisso tyckas långt. Nittonhundratalet for fram på vitt skilda sätt; oavbruten fred och ekonomisk stabilitet stod mot instängd diktatur och fattig demokrati.

Också i dag är skillnaderna uppenbara. Men Europa är i rörelse. När jag en gång i dessa trakter gick långt in i skogen med svampkorgen och anteckningsboken, kom jag förbi ett kalhygge där man fortfarande höll på att fälla träd. Plötsligt hörde jag den välbekanta klangen av det enda romanska språk som talas i östra Europa. Vid en hög timmer talade två skogsarbetare rumänska med varandra. Kanske borde jag ha överraskat dem med att citera nationalskalden Mihai Eminescus berömda dikt »Skog, varför böjer du dig?«. Men de hade förmodligen tagit mig för en galning eller en drömsyn. För övrigt har jag hört att några rumäner är bäst på att laga krånglande traktorer här i bygden. Så hänger Europa ändå ihop. Om inte genom en enhetlig, begriplig berättelse – så åtminstone genom sina kolvar och cylindrar.

Jag gissar att titeln på den här antologin kan leda en och annan läsares tankar i socialrealistisk riktning – till skild9

Skräpliv_CS6.indd 9

2013-07-05 14:20

henrik nilsson

ringar av den sortens misär som ända sedan avslöjandena efter kommunismens fall om villkoren på rumänska barnhem varit en central del av omvärldens föreställningar om landet. Den samtida rumänska litteraturen väjer heller inte för de mindre smickrande delarna av landets verklighet – som under de senaste åren dessutom förmörkats av ekonomisk kris och politisk turbulens. Ändå kan det vara på sin plats att vidga innebörden av begreppet »skräp« i livet och i litteraturen. »Skräpliv« behöver inte bara syfta på torftiga existenser eller på människor som helst hade bytt sina liv mot andra liv. Skräp är inte bara sådant som saknar värde och inte längre fyller en funktion. Skräp är också det som blir över, som vi inte vill veta av eller som vi har svårt att hantera. Den litterära relevansen får då fler dimensioner. För litteraturen har ofta haft en inverterande kraft – en förmåga att finna det värdefulla i det värdelösa och det värdelösa i det värdefulla.

Att se det användbara i det oanvändbara och tvärtom. När jag går förbi de rostiga jordbruksredskapen här på ängarna kan jag inte låta bli att associera till Gunnar Ekelöfs ord i diktsamlingen Non Serviam: »Jag söker ett värdelöst guld / ett guld som gör värdelöst / guldet, allt guld!« Jag kommer i sammanhanget att tänka på en novell som heter »En sophämtares monolog«, skriven av den argentinske författaren Andrés Neuman. Titeln avslöjar att berättaren hanterar det överblivna, det oönskade i samhället.

På några få sidor utvecklas en slående parallell mellan skri10

Skräpliv_CS6.indd 10

2013-07-05 14:20

förord

vandet och sophanteringen. På ett ställe konstateras det: »Alla tycker att sopor luktar illa. Jag säger inte att de luktar gott, men illa tycker jag inte är rätt ord. Sopor luktar helt enkelt sanning … Sanningen, mina vänner, färdas i våra sopbilar. Väl ihopknuten. Gömd. Alltid sent om natten, medan människor sover mellan rena lakan.« Författaren som sophämtare? Ja, varför inte? Litteraturen som en avskrädeshög, en soptipp, där det andra finns. Det vi helst inte vill tänka på eller kännas vid. Det inofficiella, det opassande. Historiens restprodukter, dagarnas slagg. Skräp är liv. Tecken på att vi har varit här. Det berättar vad vi har gjort, vem vi har varit. I den bemärkelsen lever vi alla skräpliv.

Under ett av mina besök i Bukarest träffade jag en medelålders poet på Litteraturmuseets uteservering, en klassisk samlingsplats för vissa av den rumänska huvudstadens författarkretsar. Under samtalets gång lade jag märke till att det var något som tyngde mannen – och att hans händer darrade. Till slut lutade han sig fram över bordet och avslöjade en hemlighet som plågat honom i trettio års tid.

I sin ungdom hade han varit angivare åt säkerhetstjänsten Securitate. Det hade bara rört sig om ett fåtal rapporter och såvitt det var känt hade informationen han tillhandahöll aldrig orsakat någon skada. Ändå denna livslånga anfäktelse, dessa darrande händer. Någonstans i det förflutnas arkiv fanns hans namnunderskrift på ett samarbetsavtal och den vetskapen lämnade honom ingen ro. Några veckor 11

Skräpliv_CS6.indd 11

2013-07-05 14:20

henrik nilsson

efter vårt möte offentliggjorde poeten sin berättelse i en av landets viktigaste litterära tidskrifter.

Flera av novellerna i den här antologin utspelar sig under kommunismen eller berör dess återverkningar ända fram i vår tid. Något annat är knappast att vänta; det handlar om ett politiskt system som dominerade stora delar av det rumänska nittonhundratalet och som påverkade också de mest vardagliga och intima delarna av människors liv.

Ceauşescus fall var en omvälvande händelse och en efterlängtad befrielse från förtrycket, men i efterhand kan man konstatera att skotten mellan de båda samhällsordningarna inte var helt täta. Liksom många andra revolutioner i historien gick inte den rumänska revolutionen lika djupt som många kanske hade önskat under de där hoppfulla dagarna i december 1989. Strukturer dröjde kvar, minnen och skuldkänslor har fortsatt att ansätta människor. Om sådant vittnar dessa rumänska berättelser gång på gång.

Det kan handla om en journalist som fått i uppdrag att hämta några dokument ur den forna säkerhetstjänstens arkiv, och som kommer en oväntad kärlekshistoria på spåren. En gammal man som fortfarande kan känna handslaget från diktatorn Nicolae Ceauşescu. Eller en gruva som gått i arv under den korrupta tiden efter kommunismens fall, då somliga blev utfattiga och andra stenrika.

Det här är en tematik som får ett av sina starkaste uttryck i Daniela Crăsnarus novell »Det stora priset«.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på poetens darrande händer på Litteraturmuseets uteservering, när jag 12

Skräpliv_CS6.indd 12

2013-07-05 14:20

förord

läser om hur en av huvudpersonernas magsår dök upp i samband med en omröstning där en studiekamrats öde skulle avgöras – ett svek vars följder uppenbaras på en fest många år senare. Detta att en till synes liten händelse – en oöverlagd handling, ett missförstånd, en undanflykt – kan få ödesdigra konsekvenser och vända upp och ned på den enskildes liv, är en insikt som gör Crăsnarus novell besläktad med några av den tjeckiske författaren Milan Kunderas tidiga romaner och noveller. Dessutom delar de båda författarna ett intresse för hur författaren och konstnären agerar under press från den politiska makten.

Den tyskspråkiga nobelpristagaren Herta Müller, som tillhör samma generation som Crăsnaru, har skildrat förtrycket och rädslan under de mörka åren i Rumänien på ett ytterst närgånget sätt. En del av den här antologins författare ger sig i kast med att gestalta fortsättningen – hur länge den dramatiken kan dröja kvar i en människa, i ett samhälle.

Samtidigt tror jag att dessa författares undersökningar av minnet, skulden och det förflutnas kontinuitet i nuet har kvaliteter som överskrider kommunismens erfarenhet och som kan göra läsningen till en bredare angelägenhet – för läsare också med helt andra bakgrunder. Vem av oss kämpar inte med att ge minnet och glömskan rätt proportioner i våra liv? Hur många av oss har inte hyst skuldkänslor vid något tillfälle? Eller gjort upptäckten att små manövrer i tillvaron kan få oöverskådliga konsekvenser? Sådant behö13

Skräpliv_CS6.indd 13

2013-07-05 14:20

henrik nilsson

ver man inte ha levt under totalitärt tryck för att kunna relatera till.

Ibland kan gestalterna i dessa berättelser likna skräp som blivit över efter att historien har dragit förbi; bråte som tiden övergivit. Som i fallet med den skröplige före detta Securitatemannen i Teodorovicis novell, den ensamme farbror Mihai i Lăzărescus novell eller den känsliga Sofica som drar filten över huvudet i Greceanus novell. Jag kommer att tänka på en av de mest minnesvärda fiktiva gestalterna från den nya rumänska filmvåg som rönt stor internationell uppmärksamhet efter millennieskiftet: den stackars åldringen – med Dante som passande förnamn – i Cristi Puius film Herr Lăzărescus död. Hans nattliga helvetesvandring mellan olika sjukhus i Bukarest växer till en på samma gång långsam och gastkramande metafor för ett samhälle där de mellanmänskliga banden har eroderat.

Ambulansen som kör honom mellan de olika akutmottagningarna – där ingen på allvar vill befatta sig med honom – kommer under filmens gång alltmer att likna en sopbil som transporterar ett avskräde man inte längre vill veta av. Man påminns i sådana stunder om det ideologiska vakuum och den marknadsekonomiska oreda som uppstod på vissa håll i den här delen av Europa efter kommunismens fall. Resultatet kunde ibland bli en grundläggande missaktning för den enskilde – när denne inte fyllde en produktiv funktion i samhällsmaskineriet – annorlunda men ändå besläktad med den missaktning som rådde under kommunismen.

14

Skräpliv_CS6.indd 14

2013-07-05 14:20

förord

Liksom Puius film knyter vissa av dessa berättelser dessutom an till en absurdistisk tradition av bästa rumänska snitt – så som vi till exempel känner den från Eugène Ionescos teaterstycken. Det är en estetik där allvar och humor möts. Läs bara de halsbrytande upptågen i Augustin Cupşas »Neonbergen« eller kavalkaden av överraskande livsfragment i Răzvan Petrescus »Rubato«. Överhuvudtaget rymmer sidorna som följer ett brett register av stilkonster och tonfall – ett varierat landskap där varje läsare själv bestämmer vilka stigar hon vill följa och vilka gläntor hon vill dröja sig kvar vid.

Det blir då också tydligt att långt ifrån all livsdramatik man möter i dessa noveller nödvändigtvis behöver kopplas till kommunismen och dess efterverkningar. Det förflutna dröjer kvar, men verkligheten är stadd i snabb förändring också i Rumänien. Bland landets yngre författare har jag ibland stött på en stark vilja att bryta sig loss och skildra helt andra erfarenheter i samtiden: utlandsvistelser och resor, urbant främlingskap. Kärleken och ensamheten hör till de teman som överlever skiftande ideologier, utan att för den skull förbli opåverkade av dem. Två ämnen som till synes är varandras motpoler, men som i själva verket oftast är intrasslade i varandra på ett sätt som vi inte alltid hinner reda upp under vår livstid. Läsaren kommer att finna dem gång på gång i Skräpliv. Som i Veronica D. ­Niculescus novell »Upp med huvudet!«, där berättaren under en resa håller på att »tillfriskna« från ett kort kärleksmöte med 15

Skräpliv_CS6.indd 15

2013-07-05 14:20

henrik nilsson

någon som försvunnit tillbaka in i det internet där han en gång dök upp. Svårt också att glömma det oväntade telefonsamtalet från någon i det förflutna, som Adela Greceanu skildrar med en så känslig hand.

Den spanske barockdiktaren Francisco de Quevedo påminner oss i en dikt om att allt som blir kvar av oss är aska – men, tillägger han – förälskad aska. För att travestera honom kanske man kan säga att allt vi lämnar efter oss är skräp, men i vissa fall ett högst levande skräp. Vare sig det nu handlar om noveller som tryckts mellan ett par bokpärmar eller en lastbil med grönt flak som parkerats på en äng utanför Södra Rörum. Men nog om detta. Det är hög tid att lämna ordet till Lidia på hotellet i Montmartre, till Dorin och Olga vid Östra station, till de forna vännerna på återträffen för studenter – och till alla de andra gestalter som befolkar dessa sidor.

16

Skräpliv_CS6.indd 16

2013-07-05 14:20

Skräpliv_CS6.indd 17

2013-07-05 14:20

Skräpliv_CS6.indd 18

2013-07-05 14:20

FL OR IN L Ă Z Ă R ESC U FA R BROR MIH A I O CH K A MR AT GU D

E

n sothönas spetsiga rop genljöd alldeles intill, som om fanstyget hade sovit hos honom i roddbåten och så fort det började dagas insett i vilket otrevligt sällskap den hade tillbringat natten.

– Jag ska vrida nacken av den förbannade sothönan! Ett tu tre så tjuter hon. Som en annan uggla. Hon tar min fisk och så väsnas hon till råga på allt … Eller hur, Ilie lille?

Sover du? Ja, det gör du. Du är inte vaken än. Och vad rör det dej? Käk har du så det räcker och inga bekymmer. Så du sover. Men jag, jag ligger sömnlös och oroar mej.

Farbror Mihai hade förmodligen haft en mardröm.

Hela natten hade han kastat sig av och an, så att båten höll på att kantra.

Några veckor tidigare hade sommarhettan fått honom att lämna stugan, där värmen blivit olidlig. Sen dess hade han bara sovit utomhus, i roddbåten förtöjd vid bryggan.

Han var inte ett dugg rädd, tvärtom, nu kände han sig starkare och mer redo att fullgöra sina plikter. Det enda som besvärade honom var myggen, men han började vänja sig vid dem. Och så hade han råkat ut för något, inte direkt obehagligt utan snarare märkligt: en kväll hade tampen lossnat, och i gryningen hade han vaknat svept i 19

Skräpliv_CS6.indd 19

2013-07-05 14:20

florin l ăzărescu

dimma mitt ute i dammen. Han tyckte det var märkligt för hans knopar brukade hålla. Men man vet aldrig. Sånt kan hända.

Av utrymmesskäl hade han lämnat kvar årorna på bryggan, så han blev tvungen att simma tillbaka och skjuta båten framför sig. Han lät sin ilska gå ut över Ilie och svor åt honom som inte kunde rå för att farbror Mihai hade lämnat kvar årorna på bryggan och slarvat med förtöjningen.

Farbror Mihai böjde sig över relingen, fyllde sina kupade händer med vatten och begöt huvudet, som om han välsignade sig själv med dopets sakrament. Sen hoppade han upp på stranden och gick visslande mot skjulet. Men han kunde inte hitta nycklarna till hänglåset, så han svor och gick tillbaka till båten med den tända cigarettändaren i handen. Nycklarna låg bredvid kikaren. De hade nog ramlat ur fickan när han kastade sig av och an i sömnen.

Han låste upp dörren till skjulet, tände ett stearinljus för att slippa slå huvudet i något jävelskap och såg efter att allt var i sin ordning. Han tog en trasa och torkade sin motorcykel med omsorg. Eller rättare sagt med kärlek, för farbror Mihai älskade motorcykeln som om den hade haft ett hjärta istället för en motor och den slitna sadeln varit ryggen på en sagans hingst. Han hade haft den i många år. Nog hade han haft råd att köpa sig en annan, men han skulle inte ha bytt sin egen ens mot en splitter ny av den typ man bara såg i städerna. Utan sin gamla motorcykel vore han ingenting, det var han helt säker på, ingen skulle 20

Skräpliv_CS6.indd 20

2013-07-05 14:20

farbror mihai och k amr at gud

frukta honom längre och hela hans livsverk skulle barka åt skogen. Han var också övertygad om att man måste vara fruktad för att bli älskad. Och liksom alla ensamma människor ville han vara älskad.

Efter att ha förvissat sig om att det inte fanns ett enda dammkorn på motorcykeln klädde han av sig i undertröjan och satte igång med att bära säckarna med torrfoder, som han tömde den ena efter den andra i roddbåten.

– Så där, Ilie lille, farsan är strax klar, sa han ibland när han kom fram till båten med en säck.

När han hade lastat färdigt slängde han årorna och en spade i båten. Innan han själv klev i låste han dörren till skjulet. Han dröjde kvar en kort stund för att hämta andan och försökte lista ut om han skulle hinna ro ut till mitten av dammen innan solen hade stigit över kullarna.

– I morse vaknade jag senare än vanligt, Ilie lille. Jag vet inte varför, men jag fick inte en blund i ögonen på hela natten. Det är kanske hettans fel, torkans. Just det. Torkan kommer att bli svår. Vi kommer att få se bränder. Vet du vad jag drömde i natt? Jo, att dammen hade torkat ut. Och var slät som en handflata. Som mina handflator, spruckna efter att ha rott år efter år. Vi satt på bottnen av dammen, och alla fiskar kom kravlande och sprattlande fram till oss och började tala. Och berättade om allt möjligt mellan himmel och jord, för så blir det när man har tigit i hela sitt liv. Vi lät dom alla tala till punkt och ordnade dom på led till vänster och höger om oss. Men jag vet inte hur det hela slutade, för jag blev väckt av en satans sothöna. Fattar du?

21

Skräpliv_CS6.indd 21

2013-07-05 14:20

florin l ăzărescu

Kan det vara ett omen? Jag tror inte det bådar gott. Jag är trött. Det är hettans fel och ålderdomens och rökningens.

Farbror Mihai var fortfarande vid god vigör. När han körde motorcykel hade han så mycket livskraft inom sig att han orkade jaga livet ur vilken inkräktare som helst som vågade ta sig till stranden med ett fiskespö i handen. Han hette egentligen Mihail men hade blivit känd som farbror Mihai. Alla kallade honom så. Och fruktade honom. Så fort någon hörde motorcykelns trötta vrål fick han kalla kårar längs ryggraden. Det berodde på att varenda karl i omnejden minst en gång hade suktat efter farbror Mihais fiskar. Och blivit bortjagad av hans motorcykel. När han kom körande på den, svingade en knölpåk över huvudet och svor så att det osade svavel var han mer skräckinjagande än en hord tatarer på plundringståg.

Att farbror Mihai såg skräckinjagande ut berodde också på att han aldrig pratade med någon. Sen han började vakta fiskdammen hade han bara bytt några få ord med andra människor, det kunde vara när han körde till fiskaffären eller till förvaltningen för att lyfta sin lön, när folk kom till honom med fiskfoder eller också vartannat år när fångsten drogs upp.

Det sved i själen på farbror Mihai varje gång han blev tvungen att skiljas från sina fiskar, men han fann tröst i att han alltid skulle ha andra fiskar att vakta och kärleksfullt ta hand om tills de fångades i nätet, lastades i en lastbil och kördes till livsmedelsaffären.

22

Skräpliv_CS6.indd 22

2013-07-05 14:20

farbror mihai och k amr at gud

Förutom kärleken till sina fiskar och sin motorcykel hade farbror Mihai en gång haft en romans med en bulldozer. De träffades på yrkesskolan (i den stora hallen där eleverna gjorde praktik), och så fort farbror Mihai fick syn på honom började hans hjärta klappa fortare. Från den stunden kunde ingen mäta sig med honom i maskinteknik.

Han kunde alla maskindelar utantill, och en gång slog han till och med vad med läraren om att han kunde plocka isär bulldozern och sen sätta ihop den på nytt. Efter ett par veckors arbete vann han vadet. Yrkesskolans bulldozer, som tidigare hade sett skraltig ut, fungerade nu så bra att rektorn återbördade den till arbetslivet, där den hamnade i händerna på någon traktorförare. Ingen kärlek varar för evigt.

När han låg i lumpen hade farbror Mihai en flört med en stridsvagn, men ingenting var som förr. Efter avslutad militärtjänstgöring återvände han till byn, ännu mer tystlåten än förut. Man värvade honom till det lokala partidistriktet, men trots att han betraktades som ett sunt element hade man inte någon större glädje av honom. Han hade förmodligen fått stå ut med mycket kritik om han inte helt oväntat hade kläckt idén om fiskdammen.

En dag när han var ute och gick längs sankmarken i utkanten av byn såg han plötsligt för sig bilden av en stor fiskdamm. På följande partimöte anmälde han sig till allmän förvåning till dagordningen.

– Kamrater, jag har fått en idé, sa han. Sankmarken i utkanten av byn är inte till nån nytta. Ge den till mej så 23

Skräpliv_CS6.indd 23

2013-07-05 14:20

florin l ăzărescu

gör jag en fiskdamm av den.

– Du får ursäkta, kamrat, svarade en av åhörarna. Men sankmarken är vår egendom, ja hela folkets. Varför ska vi ge den till dig?

– Men jag vill inte ha den för min egen del. Jag ska göra den till en fiskdamm för hela folket.

– Låt oss anta att vi går med på det. Hur tänker du anlägga en stor fiskdamm?

– Ge mej en bulldozer, så ska jag visa er.

Kamrat Mihails förslag föll i god jord hos förvaltningen, så de gav honom en bulldozer och försåg den med dieselolja. Farbror Mihai satte genast igång och på en sommar lyckades han gräva en fiskdamm på flera hektar.

I början hände det att folk skrattade åt honom, men när de fick se sina egna ansikten i dammens vattenspegel tyckte de att de bevittnade ett litet mirakel.

Och miraklet växte när det visade sig att självaste kamrat Nicolae Ceauşescu, som just då gjorde en inspektionsresa i länet, var angelägen om att inviga fiskdammen. Dagen före det stora evenemanget (och nyheten om det spreds blixtsnabbt i trakten) dök det upp flera män från förvaltningen. De fyllde dammen med fisk (enbart karpar på minst två kilo från andra fiskodlingar). De byggde en brygga, placerade ut en talarstol, installerade högtalare och mikrofoner, planterade träd runt omkring och åkte sen till de kringliggande byarna för att instruera byborna.

– Vilken tur du har haft, kamrat Mihail, sa läkaren 24

Skräpliv_CS6.indd 24

2013-07-05 14:20

farbror mihai och k amr at gud

medan han vaccinerade honom. Inte kunde jag föreställa mig att självaste kamrat Ceauşescu skulle komma hit.

Det finns ögonblick som man får uppleva bara en gång i livet. Var stolt över det och lägg manken till, så att du kan motsvara förväntningarna!

Farbror Mihai var stum av förvåning och kunde själv knappt tro på ett sådant underverk – att han skulle få skaka hand med självaste kamrat Ceauşescu.

Klockan åtta på morgonen vimlade stranden och kullarna runtomkring av människor som frenetiskt skanderade: »Ceauşescu och folket går hand i hand/Det är framtiden för vårt land!« Kvart i nio hördes presidenthelikopterns svischande ljud. Helikoptern flög runt några gånger ovanför folkmassan och ryckte upp de nyplanterade träden med rötterna.

Men då skyndade sig representanter från ordningsmakten att instruera folk som stod längst fram att käpprätt hålla i varsitt träd.

När kamrat Nicolae Ceauşescu steg av helikoptern togs han under folkmassans hurrarop emot av borgmästarens fru, klädd i folkdräkt.

Kamrat Nicolae Ceauşescu och kamrat Elena Ceauşescu klev upp i talarstolen på bryggan och vinkade glatt åt folkmassan.

Publiken skanderade på nytt.

Kamrat Nicolae Ceauşescu tog fram några lösa blad och vände sig mot mikrofonen.

25

Skräpliv_CS6.indd 25

2013-07-05 14:20

florin l ăzărescu

Kära kamrater och vänner, (Hurraaaaaa! Hurraaaaaa! Hurraaaaaa!)

Arbetarklassens kamp och dess historia, socialiströrelsens historia och Kommunistpartiets måste presenteras i ljuset av fosterlandets samhällsliv och ekonomiska liv, och inlemmas i andra revolutionära, demokratiska och progressiva krafter som har bidragit till samhällsutvecklingen och deras arbete.

Bara så kan man få en mångsidig och verklighetstrogen bild av samhällslivet i Rumänien och förstå hela vidden av det rumänska folkets revolutionära kamp för demokrati, fred och socialt framsteg …

(Hurraaaaaa! Hurraaaaaa!)

Vi måste ta hänsyn till det faktum att historien skapas av människor med sina goda och dåliga egenskaper. Under den revolutionära kampen och under kampen för byggandet av socialismen har otaliga förkämpar stigit fram som i ett eller annat skede spelat en viktig roll för händelseutvecklingen, och de har haft ansvarsfulla uppgifter inom partiledningen …

(Hurraaaaaa! Hurraaaaaa!)

I detta sammanhang är fiskdammen anlagd av kamrat Mihail, en betydande förkämpe under den revolutionära kampen, visserligen ett litet steg, men den visar sig vara en stor framgång i byggandet av den mångsidigt utvecklade socialismen. Folkets revolutionära kraft, koncentrerad i denne tappre son av vårt fosterland, har lett fram till detta historiska ögonblick.

(Hurraaaaaa! Hurraaaaaa!)

26

Skräpliv_CS6.indd 26

2013-07-05 14:20