9789186729189

Domnica Radulescu

Tåg till Trieste

Översättning av Ylva Mörk

Radulescu.indd 3

2012-10-01 - 40 10.51

www.2244.se isbn 978-91-86729-18-9 Originalets titel: Train to Trieste Copyright © 2008 by Domnica Radulescu ScandBook AB, Falun 2012

Radulescu.indd 4

2012-10-01 - 40 10.51

Till Alexander och Nicholas

Radulescu.indd 5

2012-10-01 - 40 10.51

Radulescu.indd 6

2012-10-01 - 40 10.51

del i

Radulescu.indd 7

2012-10-01 - 40 10.51

Radulescu.indd 8

2012-10-01 - 40 10.51

Månar i orange

Med salt och gyllenbrun hud och trassligt, solblekt hår har jag lämnat Svarta havet och tagit tåget tvärs över slättlandet med de violblå vattnen och gula solrosfälten och in bland bergen, till skogen och den fräna doften av kåda.

Jag är sjutton år. Varje sommar lämnar mina föräldrar och jag Bukarests heta gator för att tillbringa två veckor vid Svarta havets stränder och sedan två månader i min mosters hus i Braşov, staden vid Karpaternas fot. Jag längtar alltid upp i bergen, upp till den svalkande luften, dofterna och de färgsprakande soluppgångarna.

Den här gången är det bara min mor och jag. Kvällen då vi kommer resande från kusten vill jag genast ut och se mig om. Moster Nina säger att jag borde vila först, så varm och svettig som jag är.

Hon framför alltid sina råd så mjukt och försiktigt som om hon vore rädd att jag skulle ta illa upp, till skillnad från min mor som skriker och gapar och kräver att jag lyssnar när hon förmanar mig med sin gälla röst.

Mina småkusiner Miruna och Riri vill att jag ska stanna hemma och leka med dem. Miruna, som snart är tio år och har de blåaste ögon jag någonsin sett, börjar gråta och säger att jag aldrig leker med dem längre och att hon hatar mig. Riri är bara fem och hennes ögon är mörka som björnbär, och hon kastar en leksakslåda av trä i huvudet på mig. Jag säger att jag ska leka med dem senare. Den ende som inte bryr sig om vad jag gör är morbror Ion, som är så utmattad efter jobbet att han inte ens orkat gå och lägga sig utan ligger på kökssoffan och snarkar högt.

9

Radulescu.indd 9

2012-10-01 - 40 10.51

Jag måste svalka av min solbrända kropp i den friska bergsluften, så jag flyger nedför marmortrappan och ut i den sköna kvällen innan min mor och hennes syster Nina hinner säga ett enda ord till. I juni längtar jag desperat bort från Bukarest med dess trötta folkmassor, heta trottoarer, långsamma trådbussar och tunga, grå byggnader i fransk stil. Den korta sejouren vid Svarta havet är som att dyka ner i en saga. På morgnarna när jag tittar ut mellan de perfekta vita pelarna där stranden börjar och ser det gnistrande, blågröna vattnet förflyttas jag alltid till den tid då Ovidius levde här som landsförvisad. Jag tycker om att tänka på mig själv som en najad som drömskt vandrar fram över den brännheta sanden och sakta glider fram genom vattnets algspetsar och snäckpärlor. Mot slutet av den andra veckan värker min kropp av solen och allt folk från Bukarest som upptar varenda kvadratmeter av stränderna med sina improviserade solskydd och färgglada badlakan. Det är då jag börjar längta efter tallar och sval skugga.

Här uppe känner jag mig äntligen hemma, varken i en saga eller på en plats jag vill fly från, utan på en plats där kroppen känns hel och hjärtat slår i en lugn rytm. Jag hör barnröster innanför de tjocka stenmurarna som kantar gatan. Blodröd vallmo och brandgula ringblommor växer i små rabatter längs trottoarerna. Precis runt hörnet ligger en stor utomhusmarknad och jag hör svaga ekon av böndernas röster när de saluför tomater, rädisor, vattenmeloner och nypotatis.

Sommarmarknaden är det enda ställe där man kan handla mat utan att stå i oändliga köer. I Rumänien äter vi bättre på sommaren.

Jag träffar på min barndomsvän Cristina. De två kastanjebruna flätorna har hon virat runt huvudet och hon meddelar nyheten i ett enda andetag, utan inledningsfraser eller ens ett hej, som om hon hade räknat med att möta mig i kväll. ”Har du hört om Mariana? Mihai dödade henne”, säger Cristina. ”De var på en tredagarsvandring i slutet av april. De var på väg nedför Fursteklippan för att hinna tillbaka till tältet innan det blev mörkt. Han gick bakom henne, och så råkade han sparka till en sten.

Den träffade henne i huvudet och hon dog direkt.”

Cristina börjar snyfta. Hon var god vän med Mariana. Det var 10

Radulescu.indd 10

2012-10-01 - 40 10.51

Mariana som lärde henne saker om att kyssas och älska, sådant som hon sedan förde vidare till mig. Jag försöker se Mariana framför mig. Jag beundrade henne. Jag var avundsjuk på hennes hesa röst och att hon kunde blåsa rökringar. Jag älskade hennes sätt att svänga med sina stora kjolar och plötsligt kasta sig ner i pojkvännens knä.

Men i stället är det hennes pojkväns bild som dyker upp. Mihai Simionu. Han har gröna ögon och långa ögonfransar och brukar knäppa på sin gitarr och spela melankoliska sånger. Nyheten om olyckan gör mig förskräckt, men underligt nog känner jag inget för Marianas skull.

Mihai och Mariana är fyra år äldre än Cristina och jag, och vi har alltid varit fascinerade av dem och deras kärlek. Ibland har vi följt efter och spionerat på dem. Jag brukade betrakta Mihai i ögonvrån när han visslande kom gående med Marianas hand i sin.

Nu föreställer jag mig hur han går på samma sätt men utan någon vid sin sida.

I stället för till boulevarden går vi tillbaka till våra kvarter. Cristina vill inte att hela världen ska se henne gråta. Vi passerar en prydlig länga med gula, aprikosfärgade och blå stenhus och fortsätter mot parken i slutet av gatan. Då får vi syn på Mihai som går i cirklar i dunklet runt träbänken där Mariana och han brukade sitta och kyssas och sjunga till långt in på natten. Han är orakad och klädd i rutiga vandrarbyxor, kängor och en skrynklig kortärmad skjorta.

Cristina börjar gråta igen och jag säger åt henne att gå hem så att jag får vara ensam med honom.

Jag ser honom röka de rumänska cigaretterna utan filter som heter Carpaţi, Karpaterna – ett namn som låter som ett grymt skämt.

Jag har aldrig förstått hur man kan uppkalla en stinkande cigarett efter vår allra vackraste naturtillgång. Rumänska cigaretter är de sämsta i hela världen, bittra och sura. Plötsligt tycker jag så synd om Mihai där han vankar runt och röker, ursinnig av sorg. Jag går raka vägen fram till honom och korsar helt fräckt hans väg så att han inte kommer undan. Han måste titta på mig. Och det gör han. Han tar en liten paus från sin ilska, ler en aning och kisar genom röken med gröna ögon. Jag frågar om han vill gå en sväng med mig. Han nickar.

11

Radulescu.indd 11

2012-10-01 - 40 10.51

Månen är full och hänger lågt på himlen. Han går fort med nedböjt huvud. Jag hinner inte med. Det bränner fortfarande i ansiktet av Svartahavssol och sommarnatt, av fullmånen och Mihais gröna ögon. Jag glöder som kol. Jag lyser i mörkret.

Det finns inget kött i affärerna och inget toalettpapper. Mjöl, olja och socker ransoneras. Folk säger att det är lika illa nu, 1977, som det var under stalinismen. Det värsta är männen i de svarta skinnjackorna, de som står i varje hörn, på varje våning i varje hus, och tittar med sina små ögon och lyssnar på alla telefonsamtal. De vill veta om du klagar, om du skämtar, om du pratar med utlänningar, om du planerar att lämna landet och var du har fått dina Kentcigaretter ifrån. Det är faktiskt en hel del som lyckas fly landet.

Nästan dagligen hör man talas om någon som har rest till Tyskland som turist och stannat kvar eller någon som har åkt till Jugoslavien och sedan tagit sig vidare till Italien. Lyckostar, säger vi då. Inte illa, bra gjort, säger vi också.

Mellan lektionerna i organisk kemi, jämförande litteratur och västerländsk filosofi studerar vi de socialistiska femårsplanerna för jordbrukskooperativen och produktionen av verktyg och traktorer samt utopin om den nära förestående lyckliga socialistiska tid då männi­skor ska ge efter förmåga och få efter behov. Just nu tycks vi befinna oss i någon sorts övergångsperiod då ingen, förutom säkerhetspolisen och de viktiga ledarna i partiet som handlar i särskilda, hemliga regeringsbutiker, är i närheten av att få ens sina grundläggande behov tillgodosedda. Mataffärerna är tomma och deras metallhyllor så rena och glänsande att man kan se sin egen förvrängda spegelbild i dem. Om man har tur kan det hända att det plötsligt, vid den mest oväntade tidpunkt på dygnet, sker en leverans av ost eller kycklingvingar i området där man bor, varpå det genast bildas långa köer. De som står sist i kön brukar se uppgivna ut, för de vet att det inte kommer att finnas något kvar på hyllan när det blir deras tur. De kommer att gå därifrån med sina tomma kassar och försöka hitta andra köer i andra delar av staden, där de kanske har en chans att hamna först i kön till smöret eller sardinerna eller toalettpapperet. Det stående skämtet är att rumä12

Radulescu.indd 12

2012-10-01 - 40 10.51

nerna inte behöver toalettpapper numera eftersom de inte längre har någonting att skita ut.

Den här sommaren är jag sjutton år, jag är på väg att bli kvinna och bryr mig inte om tomma affärer och ransoneringar av socker och mjöl. Mina blå ögon strålar. Mina långa armar och ben är spända och rastlösa. Jag har ostyrigt, rågblont hår som flyger åt alla håll och en stor hunger i min kropp. Det enda jag bryr mig om är att denne man som sörjer sin döda käresta ska vända sina ögon mot mig och lägga märke till mitt solblekta hår och glödande ansikte och axlar och spela en av sina melankoliska sånger för mig på sin gitarr. Bara för mig. Doften av jord och död som drar genom hans hjärta gör mig vild av längtan. Jag vill vara där, mitt i hans hjärta, mitt i doften av den nakna jorden. Jag vill att han ska bli min förste älskare, bitter som de rumänska cigaretterna han röker och rasande av sorg över en död flicka.

Det är den stora jordbävningens år och med de rosa blommorna tycker man sig se blodet tränga upp ur den rämnade jorden. Den giriga, skoningslösa svarta jorden! Jag undrar om Mariana hann tänka, om hon hann bli rädd eller ens dra efter andan vid tanken på att hon skulle dö. Jag undrar om Mihai bara råkade sparka till den där stenen eller om det finns något annat som Cristina inte har berättat för mig eller själv inte vet om. Jag vet att det fanns andra män som var kära i Mariana. Jag vet att de brukade vara ett gäng som vandrade tillsammans. Kanske hade Mariana flörtat lite för mycket med Mihais bäste vän, Radu, som hon ibland hade för vana att göra. Kanske hade Mihai fått ett raserianfall och dödat henne av svartsjuka. Jag minns deras våldsamma gräl sent om kvällarna i utkanten av parken där ungdomarna från våra kvarter brukade samlas. Mariana började alltid gråta, rökte den ena cigaretten efter den andra, svängde med sina färggranna kjolar och låtsades vilja gå därifrån. Då högg Mihai plötsligt tag i henne, och på en sekund förbyttes hans ilska i ömhet och de började viska och kyssas. Jag tittade fascinerad på med en knappt kännbar, ljuv smärta i bröstet.

Där jag går vid Mihais sida tänker jag att det aldrig förr har fun13

Radulescu.indd 13

2012-10-01 - 40 10.51

nits en sådan orange fullmåne och ett sådant naket, uppfläkt rum i någons hjärta där jag kan ta plats som en girig drottning. ”De rakade av henne håret”, säger han. ”Hon hade ett stort hål i bakhuvudet. De rakade av hennes underbara bruna lockar för att titta på hålet i hennes bakhuvud. Var de tvungna att göra så?”

Han trampar ner fimpen i marken och stirrar ut i fjärran. Vi går vidare och månen sväller framför oss, rund och orange och ond. Jag vill ta hans hand och tvinga honom att se på mig.

Jag snubblar i mina sladdriga, utslitna sandaler. Jag har blåsor på fötterna av sanden och saltet som trängt in i sandalerna på stranden.

Det bränner i fötterna för varje steg, som om jorden kokade. Jag tar tag i honom för att inte tappa balansen och för att få honom att stanna. Hans fingrar på min arm bränner min hud. ”Kan vi inte köpa något att dricka?” säger jag. ”Det är den femtonde augusti idag, dagen för jungfru Marias upptagning i himmelen. Det är min namnsdag.” ”Jag trodde att du var hedning”, säger han. ”Det är jag också. Men jag gillar att dricka på min helgondag.

För att fira mitt namn.” ”Heter du Maria? Din moster Nina kallar dig alltid för Mona.” ”Min faster Matilda bad till jungfru Maria när jag föddes, så de var tvungna att ge mig hennes namn också, för att skydda mig.

Mona Maria.” ”Mona Maria.” Han ler och säger att han gillar allitterationen.

Att det låter som ett namn på en filmstjärna.

Vi går förbi min mosters hus. Jag hör mor ropa på mig från balkongen. Hon säger att det är sent och att jag måste komma hem. Jag ropar tillbaka att hon ska lämna mig i fred, att jag är gammal nog att vara ute så länge jag vill. Vi går vidare.

Mihai säger att det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen. Vi går tysta en lång stund. Vi ser ett tåg köra ut från stationen och ett par som kysser varandra i ett gathörn. Jag avundas alla kärlekspar, både döda och levande. Jag är törstig och yr och blir mer förälskad för varje steg jag tar vid Mihais sida medan jag betraktar hans profil.

Hans täta svarta ögonfransar och sorgsna gröna ögon. I kväll, på 14

Radulescu.indd 14

2012-10-01 - 40 10.51

min namnsdag, bryr jag mig inte om att det är ransoneringar på socker och mjöl, bara det finns vodka i affären, och det gör det alltid.

Vi köper billig vodka, ţuică, gjord på jästa plommon, och går tillbaka mot våra kvarter. Men just som vi ska gå över gatan till mosters hus tar jag Mihai i handen och drar in honom på en liten tvärgata i stället. Mörkret doftar av min älsklingsblomma, regina nopţii, nattens drottning. Vi halsar ur flaskan mitt på gatan för att fira min namnsdag.

Jag skrattar så högt och länge att jag får tårar i ögonen. Månen delar på sig och blir flera. Det är ljuvligt att se månarna utspridda som stjärnor på himlen och känna doften av nattens drottning och hålla hand med denne sorgsne man som redan funderar på hur han ska göra för att kyssa mig. Jag lever. Jag är här, jag skrattar mot honom, jag glöder som guld och ser många månar på himlen. Jag lägger mig ner på gräsremsan vid sidan av trottoaren, under en rad unga popplar invid järnstaketet som skiljer gatan från parken framför min mosters hus. Grannen i lägenheten under går förbi med en påse potatis. Hon skakar på huvudet och muttrar något om tokiga stadsflickor.

Mihai lägger sig bredvid mig och vi tittar på himlen och de många månarna som flyter omkring i sitt orangefärgade ljus. Tiden stannar. Tiden upphör att betyda något, precis som när doktor Faustus ber djävulen att frysa ögonblicket eftersom det är så vackert. Jag har just läst Doktor Faustus på min kurs i jämförande litteratur. Jag går på en skola med särskild inriktning på litteratur i Bukarest. Vi läser alla böcker i världen. Jag har kompisar som går på engelska skolan, och franska och italienska också. Min far och hans poet- och konstnärsvänner tror att det är ren tur att det har uppstått en sådan lucka i systemet. Partiet måste ha missat det hot som de jämförande litteraturstudierna utgör, eftersom de har fullt upp med att förstöra allt annat. Jag gillar inte Doktor Faustus, men jag gillar den där frasen om att vilja frysa ögonblicket eftersom det är så vackert.

Detta ögonblick, detta nu i den rumänska sommaren i en liten stad i Karpaterna, vill jag ska vara för evigt. Det utspelar sig här, inuti Mihais hjärta och den rämnade jorden: jag ser mig själv blomma, jag är nattens drottning, frodig och doftande.

15

Radulescu.indd 15

2012-10-01 - 40 10.51

Jag vet inte vad som händer sedan. Jag vaknar i mosters hus, i sängen bredvid mina två kusiner. Moster och morbror och mor skäller på mig allihop. Det går flera dagar utan att jag träffar Mihai. Det känns som om jag går i sömnen.

Sedan blir det den tjugotredje augusti och det är helgdag i Rumänien, en kommunistisk helgdag då folk tvingas marschera på gatorna med små röda partiflaggor och skandera Nicolae şi poporul, Nicolae şi partidul, Nicolae och folket, Nicolae och partiet. Om man inte skanderar tillräckligt högt kan det hända att någon av männen i skinnjacka lägger märke till det. Moster och morbror måste ut och demonstrera. Alla de vuxna har gått ut, mina kusiner är hemma hos en granne och jag är ensam.

Jag går till hans gata som ligger två kvarter från mosters lägenhet, i slutet av raden med pastellfärgade hus. Hans hus är större än de andra och grått, inte aprikosfärgat eller limegrönt. Det är ett stenhus med rött tegeltak. Det finns tre lägenheter i huset, men det ser ändå ut som en villa och trädgården på framsidan avgränsas från gatan med en roströd järngrind. Jag vet att hans lägenhet ligger på bottenvåningen, för förr om somrarna, när jag har varit ute och gått med Cristina, har jag ofta sett honom och Mariana genom de öppna fönstren, tätt omslingrade. Ibland har vi spionerat på dem och sett dem kyssas med huvudena fastklistrade vid varandra. Ibland spelade han på sin gitarr för henne så att ljuden från strängarna flög ut genom fönstret som lustiga sparvar som spred sig över hela nejden.

En sentimental sång om bergen i månskenet.

Jag går fram och tillbaka på hans gata och spionerar på hans hus. En kvinna frågar om jag har gått vilse och behöver hjälp. ”Nej tack”, säger jag. ”Jag väntar på någon.” Som om det faktiskt vore sant öppnas plötsligt den tunga glasdörren och Mihai kommer ut, klädd i samma skrynkliga skjorta och rutiga byxor som för en vecka sedan, men nu har han rakat sig. Han har ett gungande sätt att gå, som om han haltade lite. Jag går fram till honom. Vi blir stående och stirrar på varandra. ”Kom, så ska jag visa dig ett ställe i bergen”, säger han som om han hade väntat på mig. ”Ett ställe där du aldrig har varit.”

16

Radulescu.indd 16

2012-10-01 - 40 10.51

”Jag är inte klädd för att klättra i berg”, säger jag. Jag har på mig en tunn blå klänning och samma sladdriga sandaler som sist.

Vi tar en buss till ändhållplatsen vid foten av berget och får sedan lift halvvägs upp. Han visar mig en stig in i skogen. På skogens golv lyser blåklockor och ljusgröna ormbunkar och eftermiddagsljuset silar ner mellan björkarnas och de kraftiga ekarnas grenar. Våra steg ekar i tystnaden, som bara störs av hackspettens nervösa knackande och ett klagande fågelläte då och då. Luften gnistrar i solljuset.

Efter en stund blir stigen brantare.

Jag snubblar och snavar uppför berget. Jag får grus i sandalerna.

Den blå klänningen som min mor har sytt av en gammal gardin är våt av lera. Den fastnar i buskarna som tränger sig ut över stigen och döljer dess väg. Jag är röd och svettig och han tar min hand och drar mig vidare, högre och högre upp.

Vi ser vildhallon och han lutar sig fram för att plocka dem. Han matar mig med bären, ett efter ett. Den syrliga hallonsmaken blandas med kådan från hans händer. Jag vet att mina läppar blir rödare av hallonen och att han vill kyssa dem.

Vi hör en åskknall. Regnet kommer så häftigt att jag ser vattnet störta ner och spruta upp igen. Han svänger tvärt in på en annan stig och plötsligt står vi under ett regnskydd av trä. Vi är genomblöta.

Min blå klänning klibbar fast vid kroppen och jag kan se bröstvårtorna genom tyget. Varje del av min kropp framträder tydligt under den tunna blöta klänningen. Ur fickan på sina vandrarbyxor får Mihai upp en tjock, vit trasa. Han blinkar åt mig och säger: ”I bergen måste man vara beredd på allt.”

Han börjar torka av mitt ansikte, mitt hår och min hals med den vita trasan som mirakulöst suger åt sig vattnet. Han arbetar grundligt och metodiskt. Trasan går vidare till axlar, bröst och mage och dröjer sig kvar lika länge på varje del av mig. Jag känner en egendomlig hetta stråla ut från min kropp. Jag är hypnotiserad. Jag vill att han aldrig ska sluta torka mig med den vita trasan. ”Så där, ja. Mycket bättre. I bergen får man inte gå omkring och vara våt. Då kan man få lunginflammation.”

När jag är gammal och orkeslös och sjuk, ja, till och med på min 17

Radulescu.indd 17

2012-10-01 - 40 10.51

dödsbädd, vet jag att jag kommer att minnas den här stunden i sommarregnet då jag står och stirrar på läpparna hos denne man som vet allt om bergen och som har torkat av min kropp med en vit trasa.

Vi stirrar på varandra, men det blir ingen kyss. Jag känner hans andetag mot min hals. Han drar mig till sitt bröst och håller mig nära medan han stryker mig över håret. Jag andas mot hans bröst där vi står i skydd för regnet. ”Det har slutat. Vi kan gå nu”, säger han och tar åter min hand.

När vi kommer tillbaka till stigen som leder uppför berget till någon mytomspunnen klippa som han känner till ser vi rosa, blå och violetta moln stiga upp ur dalarna nedanför och fylla luften kring oss. Dalarna ligger i ett mångfärgat, skimrande dis och Karpaternas mörkgröna toppar omgärdar oss som en magisk ring. Genom en öppning i molnen kan vi se en del av staden, som genom ett magiskt nyckelhål. ”Det är ett sällsynt fenomen”, säger han. ”Molnen rör sig samtidigt som solen försöker tränga igenom. Den reflekteras i molnen.” Äntligen kommer vi fram till den stora klippan. Det är en vit, spetsig klippa med en grotta längst ner. Hundarna skäller i dalen och vi hör klockorna ringa i Svarta kyrkan, den saxiska kyrka som överlevde en stor eldsvåda för flera hundra år sedan. Vi kan nästan se konturerna av kyrkan genom de violetta molnen, de raka, svartbrända, gotiska murarna och tornen som skjuter i höjden. Klockorna ekar ända hit till oss, och när vi lutar oss mot den vita klippan och tittar ner på de rosa molnen i dalen och solnedgången över staden säger han att jag har små stjärnor i ögonen. Kyrkklockorna fortsätter att ringa och ringa.

Jag känner hallonsmaken på hans läppar. Jag vill upplösas i de rosa molnen och denna kyss som smakar som de vildaste bären på jorden. Kyrkklockorna ringer och min kropp antar fullmånens form och vildhallonens doft.

Regnet har rivit ner banderollerna från firandet av den tjugotredje augusti. När vi kommer ner från berget är gatorna täckta av tusentals våta och trasiga röda pappersflaggor. Folk går hukande och dyblöta genom vattenpölarna och trampar på de röda flaggorna. Det rör mig 18

Radulescu.indd 18

2012-10-01 - 40 10.51

inte alls. Plötsligt känns det som om jag inte bor i det här landet längre. Hans hand kramar min när vi närmar oss mosters hus. Han ber mig komma hem till honom tidigt nästa morgon.

Från och med den dagen börjar jag smita nedför trappan tidigt om morgnarna innan de andra har vaknat. Jag tvättar håret i iskallt vatten, för vi har bara varmvatten en timme om dagen eller två timmar varannan dag och får inte slösa bort det på struntsaker. Ibland har vi inget vatten alls tidigt på morgonen eller sent på kvällen.

Partiet försöker alltid få oss att spara på någonting, värme eller el till exempel, och knuffar oss ursinnigt framför sig mot den socialistiska utopin som kommer att bli verklighet vilken dag som helst. Jag tvättar håret med tvättmedel i handfatet så snabbt och tyst jag kan och hoppas att den tunna strålen från kranen inte plötsligt ska ta slut så att jag står där med håret fullt av vitt lödder. Morgnarna är alltid kyliga och jag darrar när jag rusar nedför marmortrappan med det våta håret hängande ner över nacke och axlar.

Han spelar Grieg för mig. Först blåser han dammet av skivan och sedan lägger han den försiktigt på skivtallriken och släpper ner nålen med en snabb och lätt handrörelse. Han står helt stilla några sekunder och lyssnar på musiken med ett belåtet leende. ”Hör, det är som regnet. Peer Gynt. Jag älskar det, gör inte du?” säger han stolt, som om det var han som hade komponerat musiken. ”Jo, det är vackert. Jag har aldrig hört det förut.” ”Du darrar”, säger han. Han lägger händerna på mina axlar.

Droppar av ljud tränger in i varje por i min kropp. Hans lakan är grova och svala. När jag tar av mig den blå klänningen, samma klänning som jag bar i regnet på berget, ser jag genom det öppna fönstret porträtten av Marx, Engels, Lenin och vår landsfader Nicolae Ceauşescu som hänger på huset mittemot. De är fula och skrämmer mig.

Det tycks mig som om jag redan vet allt och in i minsta detalj förstår varje smekning på varje liten del av min kropp. Jag är inte blyg. Vågor av värme och ljud stiger i mig. Händer, viskningar.

Han biter mig i axeln, jag biter i hans. Jag är uppfylld och fascinerad av det som händer. Jag hör barn som leker precis nedanför 19

Radulescu.indd 19

2012-10-01 - 40 10.51

vårt fönster och en boll som envist och monotont studsar mot trottoaren.

Marx, Engels och Lenins skäggiga ansikten och Nicolae Ceauşescus släta iakttar oss från huset på andra sidan gatan. Jag kan se dem där jag ligger, genom fönstret. Jag blundar och slutar tänka. Grieg spelar. Toner klara som regndroppar. Mihais kropp är senig och stark och luktar kåda, som om han hade sugit in bergets alla dofter i sin olivfärgade hud. Jag förlorar mig själv i detta trassel av armar och ben, i denna sammansmältning av kroppar. Varje del av mig vill skrika och gny när han håller mig nära. En explosion i lila och rött innanför mina slutna ögonlock, genom blodet och musklerna. Jag håller hans hand när han ligger bredvid mig, skälvande, svettig.

Spetsgardinerna rör sig i vinddraget. Genom dem, ovanför våra huvuden, stirrar de tre marxistledarna och den fjärde mannen, vår egen landsfader, på oss. Vi skrattar och gör grimaser åt dem, vi säger åt dem att dra åt helvete. Han drar igen gardinerna och kommer tillbaka och lägger sig bredvid mig och viskar i mitt öra. Han säger att jag är hans lilla vildhallon och att han ska äta upp mig. Han säger att han ska kidnappa mig och rymma med mig in i skogen till ett ställe där ingen kan hitta oss, och så ska vi bo där för alltid som två vildar och leva på rötter och bär. Sedan rullar vi runt bland de svala lakanen och skrattar.

Jag virvlar genom sommaren, glömsk av allt och alla omkring mig, och rusar upp och ner för trapporna i gryningen, alltid med vått hår som jag tvättat i smyg. Vi ligger tillsammans i de många skogar han känner till, under tallar och på hemliga ängar intill en hemlig bäck, och doften av tall och jord tränger in i min hud. På natten väcks jag av månen och en guldtråd tycks förbinda mina tankar med hans, min längtan med hans. Jag lämnar mosters lägenhet mitt i natten och klättrar som en tjuv in genom hans fönster och ner i hans säng. Jag håller hans varma, talldoftande kropp i mina armar. Jag biter honom i nacken, axlarna, läpparna. Alltid i läpparna.

När det är dags att återvända till Bukarest och skolan ligger bergstopparna och vår vita klippa i duggregn och dimma. Som20

Radulescu.indd 20

2012-10-01 - 40 10.51

maren slutar ofta tvärt i bergen och övergår på bara några dagar i höst. Nätterna blir kallare, morgonljusets gyllene glöd får en mörkare ton och luften tycks skälva i en ängslig suck inför den nya årstiden. Jag ska börja tredje året i gymnasiet och i slutet av nästa år väntar inträdesproven till universitetet som ett hotfullt svart moln vid horisonten. Det känns som om jag måste bli vuxen över en natt och mogna likt sommarljuset som nu övergår i höst. Framtiden ter sig lika oklar som bergstopparna där de ligger höljda i vit dimma.

Dagen innan jag ska resa blir Mihai mörk till sinnes och börjar prata om Mariana, om att hon brukade ha tandvärk och badda sina onda tänder med vodka. Han minns hur hon sprang nedför den steniga stigen den där eftermiddagen, sorglös och glad. Han minns hur hans fot råkade stöta till en stor sten så att den for iväg nedför stigen. Råkade, säger han, med en särskild betoning som om han vore nära att snubbla på ordet. Det är som om han vore innesluten i en skugga. Plötsligt skrämmer han mig. Han sitter på sängkanten med huvudet i händerna. Kanske dödade han Mariana.

Kanske sparkade han till den där stenen med avsikt. Kanske är jag förälskad i en mördare. Tanken känns på ett märkligt vis spännande. Svartsjukedramer fascinerar mig. Jag kan inte tro att någon verkligen skulle kunna döda en annan människa av svartsjuka eller kärlek. Sådant händer väl bara i romaner? Och ändå vill jag utplåna minnet av Mariana ur hans hjärta för alltid. Jag avskyr när hennes närvaro smyger sig in mellan oss. Jag rusar upp från sängen i ett anfall av svartsjukt raseri och tänker ge mig iväg utan att ta avsked.

Mihai ber om ursäkt för att han är så dyster. Han tar min hand och slickar handflatan och fingertopparna, en efter en. Han säger att han inte vill mista mig. ”Jag dödar dig om du dör”, säger han.

Sedan slår han armarna om mig och håller mig så hårt att jag till slut måste kippa efter luft. ”Jag är som tistlarna på åkern. Vi växer och växer och kan aldrig dö”, säger jag skrattande och lösgör mig från hans hårda grepp.

Jag sticker naglarna i hans armar och hals för att visa att jag är som en vild tistel som växer åt alla håll. Han ler. Han har glömt Mariana.

21

Radulescu.indd 21

2012-10-01 - 40 10.51

Senare drömmer jag att Mihai och jag går ensamma genom staden mitt i natten. Vi bär på den gamla resväska som min gammelfarbror Ivan hade med sig när han återvände tjugofem år efter att alla hade slutat hoppas att han var vid liv, innan han på nytt gav sig av till Sovjetunionen och försvann. Vi sätter oss på resväskan, det är två månar på himlen och Mariana kommer ut ur dimman.

Leende kommer hon fram till oss. Vi ser att hon är tandlös, att hennes leende är ett otäckt tandlöst grin. Jag känner en sorg lika djup som döden.

22

Radulescu.indd 22

2012-10-01 - 40 10.51