Annie och den lille mannen av C. N. Elvnääs ISBN 978-91-86547-03-5 Omslag och illustrationer av författaren ©2013 Förlag Gafleau HB Tryck: Bulls Graphics, Litauen Layouten är gjord i Scribus, illustrationerna i Gimp
1 En helt vanlig överjävlig tisdagseftermiddag satt han där på mormors gamla byrå i hallen. Precis där hon brukade lägga nycklarna. Hon suckade och lade nycklarna lite längre in, bakom ryggen på honom istället. Sedan tog hon av sig jackan och skorna. Hängde upp och ställde snyggt. Ordning och reda. Det försökte hon i alla fall med så gott det gick. Men sängen var obäddad. Hon hade försovit sig imorse. Kanske var det en dröm som gjorde henne tröttare än vanligt, men hon mindes aldrig sina drömmar. När hon var barn brukade hon berätta om dem för mormor… Annie hejdade sig. Mormor skulle hon ju inte tänka på just nu. Det blev bara jobbigt. Men den lille mannen på byrån ville hon inte heller tänka på. Visst hade hon sett honom, och det man ser kan man inte bortförklara, men om hon inte ägnade honom en tanke kanske han skulle ge sig av igen. Hon gick in i köket och satte på vattenkokaren. En kopp te var precis vad hon behövde i novembermörkret. Mörkt när man går till jobbet, mörkt när man kommer hem och däremellan endast ljuset från datorskärmen och lysrören i taket. När hon hällde det heta vattnet över tesilen hörde hon en svag harkling från hallen. Det man hör kan 3
man inte bortförklara, tänkte Annie, men man kan ignorera det. Så hon fortsatte hälla. När vattnet nådde ungefär en centimeter från muggens kant slutade hon hälla och gick istället till kylskåpet för att hämta mjölken. ”Ursäkta att jag stör i dina… rutiner”, hördes den lille mannens röst utifrån byrån, ”men det är brukligt att hälsa på besökare.” Annie knep ihop ögonen. Tyvärr kunde hon inte göra detsamma med öronen. Han skulle tydligen inte låta sig nöja med att sitta tyst. Kanske kunde hon be honom, vänligt, att lämna henne ifred? Hon tog med sig temuggen ut i hallen, kastade en hastig blick på mannen, som satt i exakt samma position som tidigare, och sa: ”Hej.” Sedan fortsatte hon ut i vardagsrummet. Hon bet sig lätt i läppen. Varför hade hon inte bett honom att försvinna? Hon kunde ha förklarat att hon var trött efter jobbet, att hon föredrog att vara ensam och att hon inte kunde påminna sig om att hon bjudit in någon till lägenheten idag, i synnerhet inte någon liten pyssling. Men inget av det hade hon gjort och nu skulle det bara kännas fånigt att gå tillbaka. Annie satte sig i soffan, obehaglig till mods. Och hon som hade sett fram emot att få kura ihop sig med myströjan och sin stickning. Nu kunde 4
hon inte ens gå och ta av sig jobbkläderna. Man klär inte av sig ogenerat när det sitter en liten man på hallbyrån. Inte ens om man kan stänga dörren om sig. Vetskapen om besökaren skulle ändå finnas där och ett ombyte skulle inte göra någon skillnad, kanske till och med förvärra det hela. Vad ville han henne? En lång stund var det tyst. Annie tittade ut genom fönstret. Inte för att det fanns särskilt mycket att se därute. Det var mörkt. Det enda ljus som syntes var gatlyktorna, pizzerians ständigt trasiga neonskylt och några lampor i fönstren tvärs över gatan. Hon smuttade på teet och började slappna av litegrann. Kanske hade hon bara inbillat sig det hela? Ja, så måste det vara. Inte för att hon brukade fantisera, Annie var en väldigt jordnära person. Men det kanske var någon kris som hon gick igenom. Det är trots allt inte varje dag som ens mormor får en stroke och faller i koma. Pappa hade ringt just som hon var på väg ut för att äta lunch. Hennes första tanke hade varit: ”åh nej, nu måste jag åka till sjukhuset och hälsa på. Det hinner jag inte”. Minnesbilder som Annie trott att hon för alltid hade blivit av med, dök upp i korta sekvenser, som en resumé av ett dåligt TV-serieavsnitt. En TV-serie som hade varit hennes liv, för ett och ett halvt år sedan. 5
Annies mamma i snabbköpet, bananskalet, en hård duns med ett krasande ljud när hon föll på det hårda rutiga golvet. Blodet som rann ut mellan kylhyllan och konserverna, människor som rusade fram, blinkande blåljus, Annies mamma på ambulansbåren, kudden, där en rödbrun fläck växte sig allt större, den beklagande minen hos mannen i vit rock, pappas bleka ansikte…
Annie hade ruskat på sig och sagt just det till pappa: ”Jag hinner inte åka till sjukhuset idag.” Han hade förstått, kanske allting, och inte insisterat. ”Jag åker. Kom när du kan”, hade han svarat. Hon hade gått ut och köpt en sallad som hon inte hade ätit. När hon kom tillbaka till kontoret hade chefen kallat in henne och skällt ut henne för en obetydlig liten miss, en felbedömning, utan större konsekvenser men med merarbete som följd. Chefen, en kort och spenslig kvinna i sextioårsåldern – hon såg ut som en liten råtta, tyckte Annie – hade faktiskt sagt att det inte var alla som passade för det här jobbet, att somliga kanske borde fundera över om de verkligen var på rätt plats. Vad menade hon med det? Att Annie borde söka ett nytt jobb? Annie hade bara lyssnat och inte sagt något alls. Chefen hade väl rätt. Men så länge som hon inte var uppsagd tänkte 6
Annie fortsätta på Skatteverket. Det var en trygg och bra tjänst med helt okej lön. Inte så roliga arbetsuppgifter kanske, men en trygg och bra tjänst. Hon kunde jobbet nu, hade hon tänkt när hon återvänt till sitt skrivbord för att arbeta de återstående 234 minuterna. Nu hördes det ljud ifrån hallen. Ett trippande och sedan ett svagt hasande, följt av en dov duns. Hon försökte att inte titta men det gick inte att låta bli. Den lille mannen stod på tröskeln till vardagsrummet. Han hade armarna i kors och tittade uppfordrande på henne. ”Jaha, ska vi ha det på det viset”, sa han buttert. ”Du är visst inte det minsta nyfiken på vad jag gör här hos dig? Eller hur länge jag har tänkt stanna?” Annie visste inte vad hon skulle säga. Han såg så obeskrivligt lustig ut. Vad hade han på sig? En näsduk? Han kunde inte vara mer än tjugo centimeter hög, med begynnande flint och uppnäsa. Ett spretigt skägg täckte det mesta av haka och mun. På fötterna hade han inga skor men något som såg ut som små sockor. ”Ja, du tycker förstås att jag ser lustig ut”, sa han, som om han läst hennes tankar, ”men det är inte alldeles enkelt att hitta respektabla kläder i min storlek. För att inte chockera dig med min nakenhet tog jag mig friheten att låna denna näs7
duk, samt fingertopparna från en damhandske som låg på golvet.” Det sista betonade han medan han rynkade på näsan. ”Du borde verkligen hålla bättre ordning här. Det är ju inte precis som om du har någon annan att skylla på för röran. Inga barn, inga hundar – tack och lov! Annie skulle just börja säga något om röran – en ursäkt eller bortförklaring kanske – men den lille mannen började stega rakt fram mot hennes fötter. Hon bet sig i läppen igen när hon reflexmässigt drog upp fötterna i soffan, som om det sprungit en råtta på golvet. Hon kände sig oartig och fördomsfull. Sakta tvingade hon sig att sätta ner fötterna igen, så naturligt som möjligt medan hon låtsades att det kliat på benet. Den lille mannen stannade alldeles intill henne och harklade sig bestämt. Hon tittade undrande på honom. ”Du skulle ju kunna erbjuda dig att lyfta upp mig på bordet. Inte för att jag inte skulle kunna ta mig upp själv, men i alla fall. Lite vanligt hyfs tycker jag allt att du kunde visa.” Annie svalde. Hur lyfter man en sådan liten? Hon hade aldrig ens hållit i en baby. Fast det måste så klart vara annorlunda med en liten man. Hon ställde ifrån sig muggen på soffbordet och sträckte ner handen lite på måfå. Ett ofrivilligt litet skri kom över hennes läppar när mannen grabbade tag i hennes tumme och hivade sig upp 8
i hennes handflata. Han var förvånansvärt lätt och stark. Så mjukt hon kunde släppte hon ner honom på bordsskivan. ”Dåså”, sa han när han hade slagit sig ner på värmeljusstaken. Den var av grönt glas, formad som ett hjärta, och Annie hade fått den i inflyttningspresent av sin bror Abbe. Spetsen på hjärtat gjorde en liten böj som nu utgjorde stol för en… pyssling. ”Dåså, vadå?” sa Annie och tänkte att det var tur att hon inte hade tänt värmeljuset, fast då hade han väl inte satt sig där. ”Dags att börja jobba”, svarade mannen med överdriven artikulering som om han talade till ett litet barn. ”Jobba?” sa Annie, lika oförstående som förut, ”men jag kom ju just hem från jobbet. Jag vill vara ledig nu… och för mig själv.” Det sista sa hon med lite vassare ton än hon hade tänkt. Men hon började irritera sig på den lille mannens närvaro och sätt. Vad hade han tänkt att de skulle börja jobba med? Var han kanske en personlig tränare som skulle försöka få henne att motionera? Visserligen hade hon några kilon som hon egentligen inte behövde men så illa var det väl inte! ”Ja, jobba”, sa mannen, reste sig upp och började vandra fram och tillbaka över soffbordet. 9
”Till att börja med behöver jag en egen vrå, någonstans att sova bara.” Annie skulle just öppna munnen för att protestera när han viftade med handen mot henne och fortsatte: ”Tyst! Nu är det jag som pratar. Jag kommer att behöva lite kläder också och av allt att döma – handarbetskorg, sybehör med mera – skulle du vara fullt kapabel att konstruera en lämplig kostym åt mig.” Annie försökte avbryta honom men han bara viftade med handen igen och pratade vidare: ”Inget avancerat alls, bara ett par enkla byxor, de behöver inte ens ha fickor, och en skjorta och en jacka… Hm, ja, och så lite annat smått krafs. Men det kan vi ta senare. Nu…” Annie öppnade munnen men stängde den igen när den lille mannen obehindrat fortsatte ”…ska vi i första hand ordna en sovplats!” Annie himlade med ögonen och tänkte att hon minsann skulle säga ett sanningens ord till den här lilla parasiten, men när hon åter blickade ner på soffbordet var mannen försvunnen. Bråkdelen av en sekund trodde hon att hon bara hade haft en obehaglig dagdröm och att hon just återfått sansen, men så hörde hon mannen ropa från hallen: ”Kom, vad väntar du på, din slöfock! Ni människor är då otroligt trögrörliga, det är fullständigt 10
obegripligt hur ni kan ha klarat er så här länge.” Annie reste sig motvilligt och gick ut i hallen. Tekoppen fick stå kvar, halvfull, på soffbordet. Hon ville inte ha mer, hon mådde illa. ”Medan jag väntade på dig kom jag att fästa mig vid denna utsökta hallmöbel, både utifrån själva möbeln – ett fantastiskt hantverk, det måste ha varit inspirerat av småfolk – och utifrån dess placering. Nära ytterdörren är en fördel både när det gäller att bevaka besökare och i händelse av utrymning. Här vill jag ha min sovplats, närmare bestämt i översta vänstra lådan.” ”Men…” började Annie. Lådan var trög att dra ut och dessutom full med extra vantar och sockor. ”Naturligtvis kan jag inte dra ut den själv, det begriper jag ju”, sa den lille mannen som stod på golvet och blickade upp mot lådan, ”Du får dra ut den en lagom stor bit och så låter vi den stå så. Jag tar mig utan svårighet upp och ner själv. Seså!” Annie drog motvilligt ut lådan en bit. Det skulle ju inte se trevligt ut med lådan halvt ute i byrån men vad skulle hon göra? På något sätt anade hon att den lille mannens humör inte var att leka med och det värsta Annie visste var när någon blev arg, i synnerhet på henne. Ett ögonblick senare stod mannen i lådan och 11
drog ut den ena sockan och vanten efter den andra. Utan pardon kastade han dem på golvet. När det endast återstod ett enda par tjocka raggsockor och en udda lovikkavante, slutade han. ”Det får duga. Men jag vill ha lakan, jag är inte alldeles ociviliserad. Täcke och kudde skulle inte heller vara tokigt, men jag har full förståelse för om du inte hinner allt det ikväll. Jag kan ta ett par näsdukar så länge.” Annie böjde sig ner och började plocka upp det mannen hade kastat på golvet. Hon var för trött för sånt här. För gammal, eller för… Någonting var hon helt enkelt för mycket av. Tigande och utan en blick på den lille mannen som nu under högljutt grymtande skyfflade runt raggsockorna i byrålådan, slängde hon vantarna och sockorna på en pall. Sedan gick hon ut i köket för att se vad hon hade hemma som kunde tjäna som middagsmat. Egentligen ville hon inget ha. Helst hade hon bara lagt sig i sängen och dragit täcket över huvudet. Men äta bör man annars dör man, som hennes pappa brukade säga. En lång stund stod Annie och stirrade in i kylskåpet utan att egentligen se någonting. Jo, hon hade lite blåbärspaj kvar sedan söndagen. Den kunde hon ta, med glass på. Inte så jättenyttigt men, vadå? Hon kunde väl få unna sig något sött en dag som den12
na. När hon lyfte av plastfilmen lade hon missnöjt märke till att det inte var särskilt mycket kvar av pajen. Det måste innebära att hon ätit betydligt mer än hon borde ha gjort i söndags. Hon hade ju varit ensam som vanligt. Nåja, det är som det är med det, tänkte hon. Lika bra att jag inte har så mycket att äta upp. I samma ögonblick tassade den lille mannen in i köket. ”Jaha, vad ska vi äta till middag då?” frågade han muntert. ”Du ska veta att jag inte äter kött eller mjölkprodukter. För övrigt undviker jag vitt socker, alkoholhaltiga drycker, samt kaffe och svart te. Det är något som jag tycker att du borde leva efter också.” Annie, som nu stod med glasspaketet i ena handen och en stor sked i den andra, stirrade förfärat på honom. ”Va?” var det första som kom över hennes läppar. ”Skojar du med mig? Hur lagar man en vettig måltid utan allt det där? Vad lever du av? Gräs?” Hon hade inte tänkt vara så rättfram men den lille mannens proklamation hade gett henne en chock, en av många denna helt galna dag. Mannen ignorerade hennes frågor, han tyckte säkert att de var dumma, tänkte hon. Istället klättrade han vigt upp på kökbordet med hjälp av duken som hängde ner en bit över kanten. Med en fnysning passerade han pajen, fortsatte till blom13
krukan som stod på bordet – innehållandes en rödorange höstglöd – och rynkade bekymmersamt pannan efter att ha stoppat ner handen i jorden under de blanka bladen. ”Du borde verkligen vattna den här stackars plantan. Här står hon och erbjuder dig innerlig skönhet och kärlek och du nonchalerar henne, låter henne törsta…” Den lille mannens röst blev svagare och dog bort. Han smekte ett blad lite lätt med handen, flyttade sedan blicken till fönstret och stod så några sekunder, helt tyst. Plötsligt tyckte Annie att mannen inte var helt igenom otrevlig. Han hade något känsligt och rart över sig också, på något vis… Men hon ruskade snabbt bort den smygande ömheten när hon tänkte på sin paj och glassen som tinade i hennes hand. Ingenting, ingen, inte ens en ytterst märklig och krävande liten man, skulle hindra henne från att äta vad hon ville! Resolut öppnade hon glasspaketet, lyfte pajen till köksbänken – inte ville hon sitta vid bordet nu när han var där – och började skopa upp ett rejält lass av vaniljglassen. Just som hon öppnade munnen för att ta den första njutningsfulla tuggan, tog den lille mannen till orda igen. ”Nej, du gör förstås precis som du vill. Låt inte mig hindra dig från att förgifta den enda kropp du 14
har. Men själv vill jag äta något uppbyggande. Så vad kan du erbjuda?” Han klev fram till kanten på bordet och tittade upp på Annie som nu hade hela munnen full med blåbär, vetedeg och glass, dock inte så välsmakande som hon hoppats. Eftersom hon inte kunde svara, ryckte hon på axlarna och höjde på ögonbrynen. Sedan nickade hon mot kylskåpet. Mannen tog sig lika smidigt ner som han hade kommit upp och tassade iväg mot kylskåpsdörren. Men när han var nästan framme stannade han och tittade upp på Annie igen. ”Ja, du tror förstås att jag kan öppna denna för mig jättelika dörr, som dessutom hålls stängd med hjälp av undertryck, alldeles själv?” Annie skakade på huvudet, slevade in en ny tugga paj och glass och öppnade tjänstvilligt dörren. Han skulle säkert inte hitta något av intresse där men hon hjälpte honom i alla fall att dra ut rotfruktslådorna längst ner och lyfte sedan upp honom till mittenhyllan. Han gick omkring lite, spanade uppåt och neråt, suckade, muttrade något ohörbart (men säkert oförskämt, tänkte Annie). Sedan svingade han sig ner i den vänstra lådan, hissade upp en vissen morot över kanten och släppte ner den på köksgolvet. ”Jag får ta den här så länge. Det är ett under att du lever med tanke på innehållet i ditt kylskåp, 15
men kanske har du något bättre i skafferiet? Torkade bönor?” Han tittade undrande upp på henne medan hon stängde dörren efter honom. Hon skakade på huvudet. ”Torkade frukter? Nötter?” Annie skakade på huvudet igen. ”Surdegslimpa med fullkorn?” ”Nej, men jag tror att det finns några skivor franskbröd kvar, om du vill ha?” sa hon generöst. ”Vitt bröd? Nej, tack! Siktat vetemjöl är helt befriat från alla näringsämnen, dessutom innehåller sådant bröd mest luft och socker. Skrubba den här moroten åt mig, är du snäll, så får jag följa med dig till affären imorgon.” Annie noterade tacksamt hans vänliga ”är du snäll” men rynkade pannan vid tanken på att ha en matführer med sig i kundvagnen på Konsum. En som dessutom inte var högre än ett mjölkpaket.
16
18