I som här inträden... Astrid Väring
I som här inträden... astrid väring
Atrium
astrid väring
I som här inträden...
Med efterord av Kristina Sandberg
Atrium
FÖRSTA KAPITLET
Den sjuke vrider sig oroligt i sängen och kastar sig av och an. Som väl är, är den stadigt fastskruvad, där den står mitt på golvet. Och det behövs, ty det är en kraftig karl, som ligger och kämpar med feberhallucinationerna. Oktoberljuset faller skoningslöst in genom ett fönster utan gardiner på hans blossande ansikte och hjälplösa kropp. Det korpsvarta håret lockar sig av svetten och faller i orediga skruvar långt ner i pannan, också den svarta raggen på den breda bara bringan är ett enda krull. Sjuksköterskan vid huvudgärden lägger en våt kompress på hans panna. Men patienten uppskattar inte hennes omsorger. Han vaknar till hälften ur sin medvetslöshet, stöter häftigt bort hennes hand och vrålar med sina lungors fulla kraft: – Va fan låter ni mig inte dö för! Va fan kan jag inte få dö i fred för er! I detsamma kommer doktorn in. Det är en ung man i trettioårsåldern med ett magert, intelligent ansikte. Han skakar bekymrad på huvudet, när han ser patientens blåbleka ansiktsfärg och förvridna drag.
9
– En typisk veronalförgiftning, konstaterar han än en gång. Leder oundvikligen till lunginflammation. Han måtte fått i sig en bra dosis, den token, innan vi hann magpumpa honom. Tur, att han är en så kraftig krabat, annars vore han för länge sedan kaputt. Vad var det nu han hette igen? Och han lutade sig fram och läste på tavlan över patientens huvud: – Tomas Eckert var det, ja. Ser inte riktigt svensk ut, fast han har hederliga svenska föräldrar – han kanske har vallonblod i sig. Såna där svarta karlar har alltför starka passioner för våra förhållanden. Gå och ta livet av sig för en kvinnas skull, hon må nu vara hans hustru aldrig så mycket! Det skulle tusan göra. – Han kanske var kär i henne, invände syster Karin stilla, där hon alltjämt sysslade kring patienten. – Kär och kär, snäste doktor Linton vresigt. En svensk äkta man brukar inte vara så kär i sin fru, att han inte kan bära förlusten. Världen är av kvinnor full, åtminstone i vårt avlånga land, och den ena kan väl vara så god som den andra. Men han kanske överlever det och får en förnuftigare syn på saken. – Krisen måste snart vara här, avvärjde syster Karin. Förresten är det inte alla, som ser på livet så skeptiskt som doktorn, tillade hon och försökte vända på patienten för att dra av honom den dyvåta skjortan. – Låt mig dö. Va fan kan jag inte få dö för? vrålade mannen åter, oroad av hennes händer. – Så hemskt han svär, ryste syster Karin. Han har svurit i ett kör, sen han kom hit. Jag måste hämta hjälp, jag kan inte klara honom ensam. 10
Doktor Linton tycktes inte höra på henne. Med händerna i byxfickorna och ett litet outgrundligt leende i mungipan stod han där och såg ner på patienten. – Du frågar varför du inte får dö, sade han. Jo ser du, min gubbe lilla, i ett välordnat samhälle som vårt får man inte dö så där hur som haver bara för att man själv har lust till det. Ingen frågar om lov, när han sätter en människa till världen. Men om man vill lämna detta lilla roliga livet, då måste man be om lov. Om man inte gör det och misslyckas i sitt uppsåt, då hamnar man på ett sånt här ställe bakom lås och bom. Tills man tagit sitt förnuft till fånga och inser, att denna värld är den bästa av alla världar. Det är min plikt, kära vän, att rädda dig tillbaka till livet, antingen du vill det eller inte. Fast guvet, om du kommer att tacka mig så mycket för det ... Syster, ge honom en insprutning till och kalla på mig, när krisen kommit. Jag har »stormen» i dag. Han gick tankfull ut ur rummet, medan han visslade: »Sag’ beim Abschied leise Servus, nicht Lebwohl und nicht Adieu, diese Wörter thun nur Weh ...» – Wien, for det igenom honom, Pratern, Wein, Weib und Gesang – – det var då – – när kommer allt detta åter? Glädjen är visst död på jorden. Syster Karin kastade en lång blick efter honom. – Stackars doktor Linton, han lever kanske inte så värst länge själv, tänkte hon. Om inte han har tuberkulos, vill jag vara skapt som en nors. Det är många som får det på såna här ställen, både bland personal och patienter. Alltför trångt om utrymmet och den dåliga kosten ... och så smittar de ner varann. Ändå älskar han nog livet på sitt sätt, doktorn,
11
åtminstone sin musik. Men den här karlen kommer nog att överleva, antingen han vill det eller inte. En sån björn som han ... Hon böjde sig åter ner över patienten för att ge honom den sulfonamidinsprutning, som doktorn ordinerat. Men hon ryggade tillbaka, när han oväntat slog armarna om hennes hals och pressade hennes huvud ner emot sitt. – Nea, viskade han. Nea, gå inte ifrån mig! Innan hon kunde hindra det, hade han kysst henne mitt på munnen, en glödande, lidelsefull feberkyss, mitt emellan dröm och vaka. Syster Karin rätade förlägen på ryggen och torkade sig med handflatan om munnen. – En sån besvärlig krake, muttrade hon för sig själv, jag rår faktiskt inte på honom. Nea, det är förstås den där hoppan, som sprang ifrån honom och lämnade honom åt sitt öde. Såna fruntimmer är det karlarna älskar in i döden. Medan andra ... Hon skakade nedslagen på sitt ljusa huvud med det yviga håret, prydligt uppsatt under den vita mössan, och lutade sig så åter ner över den sjuke för att göra sin plikt. Hon hejdade sig ett ögonblick och såg på det upphettade ansiktet mot det grova, bländvita örngottet som om hon först nu sett det riktigt. – Förresten ... den mannen kan verkligen älska ... det kände jag på hans kyss. Han är värd ett bättre öde, tänkte hon upproriskt. Så trängde hon med våld tillbaka kvinnan inom sig, blev åter sjuksköterskan och gav den sjuke den insprutning, som kanske skulle dra honom ännu en bit tillbaka, närmare livet.
12
I sin ungkarlsdublett satt doktor Linton för öppet fönster och spelade »Till Louise». Hans magra underläkarlön tillät inga extravaganser, men utan sin flygel kunde han inte leva. Allraminst i denna miljö. Vemodigt resignerade rullade tonerna ut i natten under hans långa, beniga händer. Riktiga pianohänder med ett väldigt tumgrepp, ömma, levande händer trots sin styrka. Kirurghänder också ... om han nu inte föredragit att försöka lappa ihop trasiga människosjälar i stället för att karva i trasigt människokött. Vilket helvete rymde inte en enda dag på ett sådant ställe, allra helst när han som i dag haft den oroligaste avdelningen. Han trodde ibland, att han inte skulle kunna uthärda mer och det skulle han nog inte heller kunnat utan sin musik. Den bar honom över allt förvridet och sjukt, den renade alla mänskliga passioner och lyfte dem till en högre sfär. Så fick också denna hemska dag till slut ett slags mening. – Felet är, att jag är alltför överkänslig, tänkte han och lät händerna sjunka från tangenterna. Jag skulle ta det som de andra, som ett hantverk, en slentrian, ett levebröd bara. Låtsas ta deras abrakadabra på allvar och strunta i patienterna. Se på överläkaren ... inte har han några sömnlösa nätter. Han har sitt hem och sin familj, sin grogg och sitt lilla harem bland de snyggaste sköterskorna. Inte rör det honom, om Anderson på stormen äter sin egen avföring eller om stackaren därnere, som vi tog in häromdagen, dör. Telefonen ringde och när han lyfte luren, hörde han syster Karins lugna röst:
13
– Krisen har kommit nu. Jag lovade att underrätta doktorn. Fast det är bra sent förstås, doktorn har ju tjänstgjort hela dagen. Jag klarar det nog ensam. – Spelar ingen roll ... jag kan i alla fall inte sova. Vad är klockan? – Strax halv två. – Det är bra. Jag är nere om ett ögonblick. Han slängde hastigt över sig den vita rocken, nött av alltför många och alltför nitiska tvättar, och gick ner. Där nere på isoleringen låg veronalpatienten som förut, kedjad vid sitt plågoläger med osynliga länkar. Men han kämpade inte längre mot feberhallucinationer och mardrömmar utan låg försänkt i krisens blytunga dvala med tillbakakastat huvud och gapande mun som om han redan varit död. Doktor Linton drog fram en stol till huvudgärden och satte sig där. – Jag ska själv vaka över honom, sade han vänligt. Syster Karin kan gå och lägga sig. – Men ... – Inga men ... här är det jag, som befaller. Jag är rädd för att hjärtat inte håller, läpparna är redan blå. Han kan behöva en kamferinsprutning när som helst. Det är bäst, att jag är till hands. – Som doktorn vill. Men ring på mig, om det behövs ... jag lägger mig bara ovanpå. När hon gått, satte sig doktor Linton till rätta så gott det gick på den hårda trästolen. Härinne fanns minsann inga bekväma stolar för de stackare, som kom hit för att vårda sina
14
sjuka nerver. Nog kunde de bestått den här kraken ett privat vårdhem ... men hustrun frågade väl inte längre efter, om han levde eller dog. Det var förresten frågan om vilket han gjorde, det kunde lika väl bli det ena som det andra, vågskålen vägde tämligen jämnt. Andedräkten kom stötvis och ojämn ur den vidöppna munnen och pulsen var så svag, att den ibland var nästan omärklig. – Jag borde kanske ge honom insprutningen redan nu, tänkte doktor Linton, ett dröjsmål kan vara farligt. Han reste sig upp för att göra sprutan i ordning, men blev sedan stående en stund och såg på den sjuke. – Tomas heter du, Tomas den tvivlande, sade han sakta för sig själv. Nå, hur vill du egentligen ha det nu? Ska jag göra det? Ska jag med våld dra dig tillbaka till detta sammansatta, bullrande och meningslösa kaos, som du förmodligen är lika trött på som jag eller ännu tröttare eftersom du tog det steg jag aldrig vågat ta? Eller ska jag låta dig omärkligt glida över gränsen med alla dina sorger och dina olösta problem? Ingen kan anklaga mig, om jag gör det, här är bara du och jag. Och någon, som jag inte tror på, men som kanske ändå finns. Någonstans. Jag säger bara, att hjärtat inte höll ... ett människohjärta är ett bräckligt ting. Och ditt har haft mer än nog att bära ... Sentimentalt nonsens ... antingen är man läkare eller är man det inte. Karlen ska naturligtvis ha sin spruta. Kamfern visade genast sin verkan. Hjärtat, som nästan stannat av, slog hårdare och pulsen blev mera jämn. Ansiktsfärgen blev bättre och andetagen djupare. Den tunga dvalan tycktes lätta litet ... det var som om ett lik fått liv. Om några minuter övergick dvalan i en djup, naturlig sömn.
15
Efter en svår kris bryter Tomas Eckert ihop läggs in på mentalsjukhus. Till följd avdoktor Näroch syster Karin framåt morgonsidan kom in, satt tänker hans överordnade se tilloch sov Lintonsvartsjuka alltjämt hopkrupen på den hårda trästolen att han förblir inskriven för gott. med tillbakakastat huvud. Han såg så tärd och eländig ut i den grå morgondagern, där han satt i sin slitna rock, att henMed I som här inträden... ville ASTRID VÄRING nes hjärta krympte av medlidande. Hon nändes knappt väcka visa på den psykiatriska sjukvårdens brister honom, men en sådan sömn kunde ju inte ge mycken vila. i 1940-talets Sverige. Romanen bygger delvis – Doktorn skulle gå och lägga sig riktigt, sade hon och lade på verkliga upplevelser från Umedalens mentalsin hand på hans arm. Jag övertar vakten. sjukhus i Umeå och ledde till en omfattande Doktor Linton for yrvaken upp ur sömnen. Hans första debatt. KRISTINA SANDBERG står för efterordet tanke igällde patienten – jo, han sov alltjämt och hans sömn denna nyutgåva. var djup och lugn. Ansiktsfärgen var inte längre så blåblek utan mera naturlig och andhämtningen mindre mödosam. – Jag tror han klarar skivan, sade han lättad. Han överlever tydligen den där veronaldosisen, som skulle ha kunnat ta kål på en elefant. Så mycket bättre ... eller sämre. Nu ska jag verkligen gå och lägga mig. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Men lova mig, att syster inte skvallrar för honom och säger, att det är jag, som räddat honom, för då slår han kanske ihjäl mig till tack. Godnatt, syster, eller rättare sagt, god morgon. Och han gick åter in till sig, undrande över detta okända liv, som han tvingat tillbaka till en olycklig och bloddränkt jord. Vem var han egentligen, denna Tomas Eckert?