Bilder av Bergman
Bilder av Bergman Jon Asp Tomas Bannerhed Stig Bjรถrkman Mark Cousins Kerstin Gezelius Jan Holmberg Lisa Langseth Kristoffer Leandoer Sofia Norlin Suzanne Osten Leif Zern Jannike ร hlund
Atrium
Boken är utgiven med stöd av Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet och Stiftelsen Längmanska kulturfonden.
www.atriumforlag.se © Atrium Förlag, 2019 © Respektive textförfattare Redaktör: Jon Asp Översättning av Mark Cousins text © Helena Ridelberg Omslagsformgivning © Jesper Wiking Utgiven i samarbete med Point of View (www.povfilm.se) Tryckt hos Tallinna Raamatutrükikoja OÜ, Estland, 2019 ISBN © 978-91-86095-89-5 Denna bok är tryckt på miljövänligt papper.
Innehåll jon asp Introduktion 9
kristoffer leandoer Ingmar Bergman som gömställe 17
sofia norlin Monika och drömmarna 33
kerstin gezelius Omvänd Bergman-analfabet 43
kristoffer leandoer Det sjunde inseglet, den åttonde dödssynden
53
tomas bannerhed Utan kärlek, ingen tro 61
leif zern Alltför symmetriskt mästerverk 71
lisa langseth Dramat ligger inuti människorna 77
mark cousins Ett förlorat paradis 87
jannike åhlund Revolutionerande relationsdrama
93
jan holmberg Allt som är Bergman
103
stig björkman Misskända marionetter 119
suzanne osten Att ändra sig om Bergman 127
jon asp Demonregissör eller varm korvgubbe? 135
Jon Asp
Introduktion «Mina invändningar handlade mer om vad filmerna signalerade än vad de faktiskt handlar om. Det finns en gräns för hur länge man kan kalla sig filmkritiker när man bara tolkar signaler, så nu har jag firat jubileum genom att se och se om filmer.» Så skriver Kerstin Gezelius i denna antologi. Hon säger sig ha tagit alltför stora intryck av en Bergmanförnekande omgivning, vänt bort blicken och struntat i att lyssna, kanske varit rädd för att känna igen sig i kvinnoporträtten. Jubileumsåret för Ingmar Bergman 2018 innebar stor medial exponering. Tidningar, tv och radio liksom kulturinstitutioner drog sitt strå till stacken för att uppmärksamma födelsedagsbarnet – eller dra vinning av detsamma. En flod teaterpremiärer baserade på filmmanusen, nypublicerade böcker som riktade nytt ljus på författaren, biografer som dammade av de en gång så ikoniska filmerna. För, när allt kommer omkring, hur många biljetter säljer
9
karln egentligen? I dag, när även konsten tyngs under kraven på mätbarhet, är det någon som faktiskt vet värdet på Ingmar Bergman? Att huvudpersonen själv inte längre kan föra sin talan, vilket han sannerligen gjorde under sin levnad, verkade inte påverka uppmärksamheten under jubileumsåret – Bergman syntes. I flera fall kan det vara enklare att förhålla sig till den hädangångnes verk just för att den fysiska personen i fråga inte längre står i vägen, pockar på uppmärksamhet och tolkningsföreträde. Men väl om personen syntes, blev hans verk faktiskt sedda? Med firandet avslutat, hur kommer Bergmansamtalen hållas framöver? Kommer de att handla om personen – pubertetsneurotikern som blev allsmäktig demonregissör och frånvänd Fårögubbe – eller om verken? Och vad har jubileet inneburit för filmerna? Kommer nya generationer anta dem med öppet sinne? Eller kommer Bergman för gott att grävas ner i de «Filmhistoriska samlingarna», det som han själv befarade redan 1953, i en av många självtvivlande texter inför stundande premiär. Klart är att färre ser filmerna i dag, blott deras beskaffenhet skvallrar om det: gamla och bedagade, svartvita och teatrala. Blir då filmerna viktigare som tolkningar på teatern, del av en kultur som uppmuntrar till revidering och medskapande – hur kan vi använda Bergman i dag? Utomlands har man varken slutat se eller inspireras av hans verk. Ta till exempel Nattvardsgästerna, 10
under jubileumsåret återfanns den som bärande referens i några av de främsta filmerna. I First reformed var Paul Schrader oblyg nog att förlägga en regelrätt remake av filmen, blott med atomhotet ersatt av en klimatapokalyps. I Mellan raderna (Doubles vies) konstruerade Olivier Assayas en hel film mellan analoga och digitala värden utifrån känslan hos Gunnar Björnstrands förtvivlade präst – räcker den nya verkligheten till för att ersätta både religionen och konsten? Att Kristian Petri gjorde en storartad SVT-dokumentär om inspelningen av Nattvardsgästerna – Långfilm 136 – räknas knappt; den fick inte ens biopremiär. Utomlands har Bergman alltjämt en självklar position, i Sverige är ingenting givet. Denna samling texter föddes ur viljan att under 2018 – året då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 – synliggöra olika personliga bilder av Bergmans filmer. Till att börja med faktiskt Se Bergman – det som är namnet på Leif Zerns hallstämplade bok från 1993, nyutgiven 2018 och alltjämt en av de mer inspirerande i floden av inhemsk och utländsk bergmaniana. En bedrägligt anspråkslös titel som i själva verket, givet situationen hemmavid, bär på avsevärda anspråk: att tillgodogöra sig filmerna utan förutfattade meningar. I syfte att blåsa liv i samtalen utgick förfrågan till filmare och författare att medverka med sin bild av Bergman, om en film som slagit an och rört upp känslor. Alla var inte först entusiastiska, men jag vågar säga att 11
samtliga blev det efter hand. Riktlinjerna var få och resultatet är också varierande. Från de rakt lustbetonade texterna: Tomas Bannerheds om Nattvardsgästerna just, med utgångspunkt från sitt eget självtvivel och sin egen gammalkyrkliga uppväxt i Småland. Eller Mark Cousins impressionistiska läsning av «den bästa film som någonsin gjorts om livets smärta», Viskningar och rop. «För att förstå världen, för att vara en medborgare, för att låta bli att sockra livets beska medicin, måste vi dit.» Eller Jan Holmbergs om Trollflöjten, tvfilmen, som innehåller «allt som Ingmar Bergman har att erbjuda av yrkesskicklighet och konstnärlig förmåga». Bokens rödaste tråd är den från Kerstin Gezelius nämnda självkritik, om generationer som fört Bergmanhatet vidare. Lisa Langseth skriver: «Som så många andra växte jag upp i en vänstermiljö under 70- och 80-talet som präglades av ett starkt svenskt Bergmanförakt. Ingmar Bergman var en borgarbracka som struntade i både krig och klasskamp för att i stället ägna sig åt något så världsfrånvänt och snobbigt som den mänskliga själen. Även på Dramatiska Institutet runt millennieskiftet, när jag gick där, hade man svårt för Bergman, vilket man hanterade genom att över huvud taget inte prata om honom.» Kristoffer Leandoer delar ett liknande minne: «Jag växte upp i ett hem där självupptagenhet
12
ansågs vara det fulaste som fanns. Jag kan fortfarande höra mina föräldrars fnysningar när Bergman dök upp i tv-rutan med sina manér.» Leif Zern var vuxen redan när det begav sig: «Det går inte att förstå 60-talet utan Bergmanhatet. Jag var aldrig någon fullvärdig medlem av den skolan, för mig var Bergman snarare ett levande problem, viktigare att förstå än att demonisera.» I sitt bidrag här gör Zern en kritisk nyansering av Persona, kanske den heligaste av Bergmanfilmer (tillsammans med Smultronstället), med hänvisning till brist på konkretion; en psykologisk uppställning som saknar utveckling. Något av det motsatta företaget utför Stig Björkman, till ära för Ur marionetternas liv, tillkommen under exiltiden i München och länge en av Bergmans mer förbisedda filmer. Åter ställd inför Fanny och Alexander tvingas Suzanne Osten, inte minst efter att ha hört andra prata om filmen, revidera sig själv: «Från hata till... ja, älska, det är ett starkt ord.» Jannike Åhlund erinrar vad regissören, trots alla begränsningar, var förmögen till, som i fallet Scener ur ett äktenskap, alltjämt personlig men inför en ovanligt stor publik. Sofia Norlin placerar Bergman i vår akuta samtid, i samband med att parisförortens gymnasieklass (som knappt varit på bio förut) överväldigas av Sommaren med Monika, möjligen ser sig själva i titelpersonens frigörelse och dröm om en bättre tillvaro. Vad säger det om
13
filmens betydelse i dag (i den mån den exponeras), och vad är institutionernas ansvar, som den franska skolbion här, vad gäller filmen som medium? Norlins text är också en av flera som pekar på faktorer bortom Bergman, till exempel skådespelaren framför kameran, Harriet Andersson, «skulle regissören ha vågat ta sig samma frihet utan henne?». Eller som Kerstin Gezelius skriver om densamma i Gycklarnas afton: «När Harriet tittar mot kameran, där man får anta att Ingmar också står, verkar hon se en karl snarare än ett geni.» Leif Zern framhåller skådespelarna som de «lysande psykologerna». I en inledande essä skriver Kristoffer Leandoer om Ingmar Bergman som gömställe, «Bergman visste allt om att klä ut sig till sig själv». Och i en avslutande text ställer undertecknad myten mot diktaren – varför har Bergman blivit så illa sedd (och läst) på hemmaplan, och vad kan vi lära oss av detta fenomen i dag? Antologin utgör ingen uppmaning att älska Bergman men den vill uppmuntra nya och gamla generationer att ta sig an verken, skapa sin egen bild. För är det något hans filmer påminner om är det konstens omätbara värden, de känslor som uppstår i det mellanmänskliga och inte direkt kan förklaras och värderas, känslor som inte står i tydlig förbindelse med den oroande omvärlden men som likafullt är en reaktion på densamma. I manuset
14
till Viskningar och rop uttrycker Bergman själv det väl: «Vad jag är trött på detta att fantasin alltid måste stå till svars inför förståndet! Ingivelsen ska förhålla sig beskedlig inför verklighetens anklagelser.»