9789186095871

O N D N O E– IE T Y R E ST E

L

Y

siobhan dowd

London Eye-mysteriet

SIOB HAN DOW D

M

LONDON EYEMYSTERIET

SIOBHAN DOWD

SIOBHAN DOWD Välskriven, spännande, rolig , fantastisk. Läs den!

Eli läser och skriver

Atrium

SIOBHAN DOWD

O N D N O E– IE E YST E R T

M

L

Y

översättning Helena Ridelberg

Atrium

Till Donal

www.atriumforlag.se

originalets titel The London Eye Mystery text © Siobhan Dowd, 2007 First published in Great Britain by David Fickling Books, a division of Random House Children’s Books, a Random House Group Company.

All rights reserved. översättning © Helena Ridelberg Citatet ur William Shakespeares Stormen på sidan 256 i översättning av Jan Ristarp (Atrium, 2016).

Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2016 Första utgåvan i denna version av Atrium Förlag, Umeå, 2019 omslagsbilder © Jenny Berggren omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2019 isbn 978-91-86095-87-1 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper.

ET T Ett jättelikt cykelhjul på himlen

Det jag gillar allra mest att göra i London är att ta en flygtur i London Eye. En molnfri dag kan man se fyra mil åt alla håll eftersom man befinner sig i det största pariserhjul som någonsin har byggts i Europa. Man låses in i en av de trettiotvå gondolerna med de okända människor som har stått intill en i kön, och när de stänger dörrarna försvinner stadens ljud. Man börjar stiga. Gondolerna är gjorda av glas och stål och är upphängda i hjulets fälg. När hjulet roterar använder sig gondolerna av tyngdkraften för att hålla sig upprätta. Det tar en halvtimme att åka ett helt varv.

Kat säger att London ser ut som en leksaksstad uppifrån toppen, och att bilarna och gatorna därnere liknar kulor i en kulram som åker åt höger och vänster och stannar och startar. Jag tycker att London ser ut som London och att bilarna ser ut som bilar, fast mindre.

5

Det som är bäst att titta på däruppifrån är floden Themsen. Man kan se hur den slingrar och kröker sig fast den ser rak ut när man står på marken.

Det som är näst bäst att titta på är ekrarna och vajrarna på själva hjulet. Då ser man på den enda konsolkonstruktionen i sitt slag på jorden. Den är designad som ett jättelikt cykelhjul på himlen, och hålls upp av en väldig A-formad ram.

Det är också intressant att iaktta gondolerna på båda sidor om ens egen. Man ser de okända människorna som tittar ut, precis som man själv. Gondolen ovanför hamnar nedanför, och den som är nedanför hamnar ovanför. Det ger en konstig känsla i matstrupen som gör att man måste blunda. Man är tacksam att rörelsen är långsam och jämn.

Och sedan åker ens egen gondol neråt och man blir ledsen eftersom man inte vill att åkturen ska ta slut. Man skulle vilja åka ett varv till, men det är inte tillåtet. Så man stiger ur och känner sig lite lättare än förut, som en astronaut som landar efter att ha varit ute i rymden.

Vi tog med Salim till London Eye eftersom han aldrig hade varit uppe tidigare. En okänd man kom fram till oss i kön och erbjöd oss en gratisbiljett. Vi tog den och gav den till Salim. Det borde vi inte ha gjort, men det gjorde vi. Han åkte upp ensam klockan 11:32 den 24 maj, och skulle ha kommit ner klockan 12:02 samma dag. Han 6

vände sig om och vinkade till Kat och mig när han gick ombord, men man kunde inte se hans ansikte, bara hans skugga. De låste in honom tillsammans med tjugo andra människor som vi inte kände.

Kat och jag följde Salims gondol med blicken när den gjorde sitt varv. När den kom allra högst upp sa vi båda två: ”NU!” samtidigt, och Kat skrattade och jag stämde in. Det var så vi visste att vi hade följt rätt gondol. När den kom ner igen såg vi hur passagerarna ställde sig nära varandra och vände sig åt nordost mot den automatiska kameran för minnesfotografiet. De syntes bara som mörka delar av jackor, ben, klänningar och ärmar.

Sedan landade gondolen. Dörrarna öppnades och passagerarna kom ut två och två eller tre och tre. De gick iväg åt olika håll. Deras ansikten log. Deras spår korsades förmodligen aldrig mer.

Men Salim fanns inte med bland dem.

Vi väntade på nästa gondol och nästa och den efter det.

Han dök fortfarande inte upp. Någonstans, på något vis, under den halvtimme som han hade färdats med London Eye i den låsta gondolen, hade han försvunnit från jordens yta. Det här är historien om hur jag lyckades lista ut vad det var som hände, med hjälp av min konstiga hjärna som har ett annat operativsystem än andra människors.

Måndag den 24 maj, klockan 11:32 Ted och Kat ser hur deras kusin Salim går ombord på London Eye. Gondolen lyfter från marken.

Måndag den 24 maj, klockan 12:02 Gondolen landar och dörrarna öppnas.

Människorna strömmar ut – men var är Salim?

Har han självantänt?

Har han blivit kidnappad? Är han ens fortfarande vid liv?

Till och med polisen står handfallen. Ted, vars hjärna har ett unikt operativsystem, och hans äldre syster Kat följer upp ett spår av ledtrådar som tar dem genom London, medan klockan tickar farligt snabbt ... ”Längtar du efter att läsa en riktigt bra mysterieberättelse? Här är den!” - biblioteken i luleå ”Styrkan i Siobhans bok ligger i skildringen av hur Ted fläckvis lyckas lösa det mycket större mysteriet som är världens obegriplighet.” - dagens nyheter ”Detta är en modern, underhållande, spännande och intelligent mysteriebok.” - bibliotekstjänst