9789186095864

siobhan dowd

Ett hastigt rent rop

Atrium

Üversättning Helena Ridelberg

Atrium

Till G. med kärlek

www.atriumforlag.se

originalets titel A Swift Pure Cry text © The Literary Estate of Siobhan Dowd, 2008 First published in Great Britain by David Fickling Books, when an imprint of Random House Children’s Publishers UK, a Penguin Random House Company.

All rights reserved. översättning © Helena Ridelberg Citatet ur James Joyces Ulysses i översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag, 2012.

Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2019 omslagsfoto © Amy Miller Photography, GettyImages omslagstextning © Jenny Berggren omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2019 isbn 978-91-86095-86-4 Denna bok är tryckt på miljömärkt papper.

Den svävade, en fågel, den höll sin höjd, ett hastigt rent rop, som svävande silversfär den tog ett rofyllt språng, sköt fart, fortsatte …

James Joyce, Ulysses

Sรถdra Irland 1984 Del I Vร R

Ett

Platsen påminde om ett sjunkande skepp. Träet knarrade i golvet, i kyrkbänkarna, uppe på läktaren. En bister marsvind jagade sig själv kring väggarna.

Församlingen stämde in i Fader vår som om varenda själ höll på att duka under. Himmelen. Bröd. Skulder. Frestelse. Orden for förbi Shells öron likt kaniner som försvinner ner i sina hålor. Hon försökte rynka på näsan för att göra den smalare. Ondo. Mrs McGraths hatt krängde till framför henne, fjädern såg berusad ut: tre mot ett att den skulle falla av. Declan Ronan, dagens korgosse, granskade sakramentshuset medan han slickade sig om läpparna med halvslutna ögon. Vad han än tänkte på, inte var det heligt.

Trix och Jimmy satt på varsin sida om henne och dinglade med benen med nerhasade strumpor. De tävlade om vem som kunde svänga dem högst och snabbast. ”Sssch”, väste Shell och stack fingret i Jimmys revben. ”Sssch på dig själv”, sa Jimmy högt.

Som tur var hörde inte pappa det. Nu stod han framme vid mikrofonen och läste bibeltexten likt en galen profet.

Hans polisonger skimrade i grått. Fårorna i hans väldiga panna böljade. Under det senaste året hade han blivit religiöst besatt. Han hade förvandlats till en kyrkobesökare

9

utöver det vanliga som delade ut psalmböcker och gick runt med kollektbössan vid varje offertorium. Så gott som varje dag åkte han in till det närbelägna Castlerock och vandrade omkring på gatorna och samlade in pengar till kyrkan. På söndagsmorgnarna skymtade hon honom ofta i sovrummet när han övade sig på att högläsa bibeltexten. Han brukade sitta rak i ryggen framför den tredelade spegeln på mammas gamla toalettbord och spotta ur sig orden likt ruttna druvor.

Shell å sin sida hade inget till övers för kyrkan, inte sedan mamma dog för mer än ett år sedan. Hon mindes när hon var liten, hur mamma hade tvingat henne och Jimmy och Trix att ta på sig rena och fina kläder och sedan lirkat dem igenom mässan med hjälp av färgpennor och ritpapper. ”Rita en ängel till mig, Shell, som spelar hurling i regnet”, ”Gör en katt åt mig, Jimmy, som skjuter ut sig i fallskärm från ett flygplan.” Mamma hade tyckt om prästerna, ljusen och rosenkransbönerna. Mest av allt hade hon älskat Jungfru Maria. Hon hade sagt: ”Heliga Jungfru det ena eller det andra” dagarna i ända. Heliga Jungfru om potatisen kokade över, om hunden fångade en kråka. Heliga Jungfru om sconesen blev mjuka och goda.

Sedan dog hon.

Shell mindes hur hon stod vid mammas säng när hon försvann bort. Dr Fallon, mrs Duggan och mrs McGrath hade varit där, och fader Carroll hade lett dem i rosenkransbönen. Hennes pappa hade stått lite vid sidan av, likt en biroll i en film, och snarare mimat orden än uttalat dem. Bed för oss syndare, nu och i vår ... Vid ordet ”dödsstund” hade Shell stelnat till. Dödsstund. Ordet var som dålig andedräkt. Ju närmare man kom desto mer

10

ville man slippa det. Det var då hon hade förstått att hon inte längre trodde på himmelriket. Mamma skulle inte ta vägen någonstans. Hon skulle till ingenstans, till ingenting. Hennes ansikte hade blivit tärt, rynkigt och askgrått. Hennes smala fingrar knådade lakanen, rörde sig metodiskt över dem. I Shells tankar steg Jesus ner från korset och gick in på närmsta bar. Mammas ansikte rynkades ihop, som när en bebis ska till att börja gråta.

Sedan dog hon. Jesus tömde sitt ölglas och försvann ur Shells liv för gott. Mrs McGrath tog spegeln som mamma hade använt när hon plockade ögonbrynen och höll den framför hennes mun och sa: ”Hon är borta.” Det blev tyst. Pappa rörde sig inte. Han mimade bara bönerna som en fisk på torra land.

De hade vakat över henne hemma i tre dagar. Mammas ansikte blev vaxartat. Fingrarna blev blå och stela, sedan gula och slappa igen. De flätade ihop dem med hennes mjölkvita radbandskulor. Sedan begravde de henne. Det var ett skådespel där hela byn bugade och männen tog av sig hatten. Det var processioner och tända ljus, allvarliga blickar, böner, och besökare natt och dag. Jag beklagar sorgen, sa de. En som fyllde på dricka var full. Shell grät inte. Inte till en början. Inte förrän ett helt år hade gått.

Då grät hon häftigt och länge när hon planterade påskliljor på graven en novemberdag, den första årsdagen.

Ju mindre religiös Shell blev, desto mer religiös blev pappa. Innan mamma dog hade han bara låtsats delta i gudstjänsten där han stod i vapenhuset och muttrade med de andra männen om den senaste kreatursmarknaden eller hurlingmatchen. Mamma hade inte haft något emot det.

Hon hade skämtat om att det fanns två sorters karlar:

11

antingen tillbad de Gud och var ointresserade av kvinnor, eller så tillbad de kvinnor och var ointresserade av Gud. Om hon hade levt nu skulle hon inte ha känt igen honom.

Han var fromheten själv. Han påstod att teven var djävulens verktyg och hade sålt den. Han hade övertagit mammas gamla roll och ledde Shell, Jimmy och Trix genom en dekad i rosenkransen varje kväll, förutom på onsdagar och lördagar när han gick raka vägen till Stacks pub efter att ha samlat in pengar hela dagen. Han hade slutat sitt arbete på familjen Duggans gård. Han sa att han helgade sitt liv åt Gud. Idag skrek han nästan. Hämndänglar, sammanstörtande tempel och avgudadyrkan ekade i den lilla kyrkan och gjorde ont i öronen. Mrs McGraths hatt halkade av när ordet åskvigg hade fått mikrofonen att börja tjuta gällt.

Pappa flackade med blicken. Han blev tillfälligt distraherad. Han såg upp på församlingen, stirrade ut i tomma intet utan att se någon. Han grep hårt om korpulpetens sidor. Shell höll andan. Hade han kommit av sig? Nej. Han fortsatte, men energin hade pyst ut. Jimmy slog näven i kyrkbänken så att det dånade precis när pappa stakade sig fram mot slutet. ”Så ... lyder ... Herrens ... ord”, avslutade han släpigt. ”Gud, vi tackar dig”, sa församlingen unisont. Shell menade det faktiskt. Han var klar. Jimmy hånflinade. Han rullade ihop psalmbladet till en kikare och vred sig bakåt för att inspektera folket på läktaren. Trix kröp ihop på golvet med huvudet på knäpallen. Pappa kom ner från koret. Alla reste sig. Shell vände bort blicken från pappa när han kom lufsande. Bridie Quinn, hennes kompis från skolan, fångade hennes blick. Hon höll två fingrar mot

12

tinningen och skruvade dem fram och tillbaka som om hon ville säga: Din pappa är tokig. Shell ryckte på axlarna som för att svara: Det har inget med mig att göra. Alla väntade på att fader Carroll skulle läsa evangelietexten. Han var gammal och kutig, med låg, enformig röst. Man kunde försvinna in i lugna, sköna drömmar medan han hasplade ur sig orden.

Det uppstod en lång paus.

Vinden utanför mojnade. Kråkor kraxade.

Det var inte fader Carroll som gick fram till mikrofonen utan den nye kaplanen, fader Rose. Folk sa att han var alldeles nyutexaminerad från prästseminariet uppe i Midlands. Han hade aldrig tidigare talat inför församlingen. Shell hade bara sett honom förrätta gudstjänst under tystnad vid sidan om fader Carroll. Intresset vaknade till liv runt omkring.

Han ställde sig i korpulpeten med sänkt blick och vände blad i boken med pannan lätt rynkad av koncentration.

Han var ung, med huvudet täckt av hår som sköt upp likt ormbunkar. Han höll huvudet böjt åt ena sidan som om han funderade över en teologisk spetsfundighet. När han hade hittat stycket rätade han på nacken och log. Det var den sortens leende som strålade ut mot alla överallt samtidigt. För Shell kändes det som om han hade lett bara mot henne. Hon hörde hur han drog efter andan. ”När de gick från Betania nästa dag ...” började han.

Hans röst var lugn, uttrycksfull. Orden fick en ny melodi, ett tonfall från en annan plats, ett rikare land. Han läste orden som om han hade skrivit dem själv och berättade historien om Jesus som välte borden för dem som växlade pengar utanför templet. Jesus rasade av rättmätig

13

vrede och fader Roses mun rörde sig med samma allvar.

Luften omkring honom vibrerade av lysande bildbubblor.

Shell kunde höra fåglarna i burarna under tempelvalven, klirret av romerska mynt. Hon kunde se de praktfulla färgerna på israeliternas skrudar och ljuset som silade mellan pelarna. Bilderna och ljuden strömmade ner från koret, blev hängande i luften och vred sig likt änglar i vårljuset. ”Varsågoda och sitt”, sa fader Rose när han hade läst färdigt. Församlingen satte sig. Bara Shell stod kvar med öppen mun. Penningväxlarnas bord förvandlades till väsande ormar. Folkmassan tystnade. Jesus blev en man, sorgsen och verklig, och han log mot Shell där hon stod alldeles vimmelkantig. ”Varsågoda och sitt”, upprepade fader Rose vänligt.

Det prasslade omkring henne och Shell mindes var hon befann sig. Herregud. Alla stirrar. Hon satte sig med en duns. Trix fnissade. Jimmy tryckte in papperskikaren i sidan på henne.

Fader Rose kom ner för altartrappan och ställde sig framför församlingen med armarna i kors och log brett som om han bjöd in gäster till middag. Det hördes muttranden om denna avvikelse från praxis. Fader Carroll brukade alltid ställa sig i predikstolen när han predikade. Fader Rose började tala. ”Ja, idag har vi fått oss till livs både jämmer och elände”, sa han. ”Härjade tempel, Guds vrede. Men” – han vände handflatorna uppåt och skådade genomträngande in i församlingens hjärta – ”har det nånsin slagit er att där det inte finns vrede, där finns det inte heller kärlek?” Meningarna fogades ihop och gnistrade likt dyrbara ädelstenar i ett halsband. Skruden blänkte när han gestikulerade. Hans tjocka hår glimmade av blonda och bruna nyanser. Han

14

talade om val och frestelser. Han talade om att börja om på nytt. Han beskrev hur han precis hade slutat röka. Han hade stampat på paketet, sa han, och malt ner det i marken för att driva ut nikotinförbannelsen ur sitt innersta.

Kanske kunde det liknas vid borden som vältes i evangelietexten. Han talade om änglar och pånyttfödelse. Shell lutade sig fram med händerna hårt knäppta. Det skedde ett mirakel. Jesus kom ut från baren och tog sig raka vägen tillbaka upp på det höga korset. Mamma dansade i himlen, valsade omkring med andarna.

När fader Rose slutade reste sig alla och sjöng: ”Prisa, min själ, himmelens Konung ...” Mellan tonerna hördes ett surr av skvaller. Nora Canterville puffade till doktorns fru mrs Fallon med en grimas. Mrs McGrath fläktade sig i ansiktet med hatten, som om djävulen hade passerat förbi.

Pappas ögonbryn drogs ihop, svarta som skalbaggar. ”Försonad, renad, återupprättad, förlåten ...” Shell sjöng så högt hon kunde. Hon hade inte sin mammas röst, men hon kunde sjunga rent. Hon upptäckte att Declan Ronan härmade henne, öppnade och stängde munnen som en plågad fisk. ”Lovad vare den evige Konungen.” Hon rynkade på näsan åt honom och vände bort blicken. Inte ens när hon kom på att hon måste laga fårsteken till middag med Trix och Jimmy svärmande i köket som flugor, och påminde sig läxorna hon inte skulle göra och sin mörka, tunga framtid, spelade någonting längre någon roll. Jesus Kristus hade återvänt till jorden i fader Roses gestalt. Han fanns bland dem, i församlingen, i byn Coolbar i grevskapet Cork.

När Shells mamma dör tappar hennes pappa greppet om verkligheten och hon tvingas att själv ta hand om sina småsyskon. Hon söker stöd hos den vänlige unge prästen fader Rose, och när hon kan delar hon cigaretter och fräcka skämt med sin bästa vän Bridie och den charmige Declan som kan prata omkull vem som helst.

Men när Declan lämnar stan och Bridie försvinner blir Shell medelpunkten i en skandal som skakar det lilla irländska samhället i grunden.

"Siobhan Dowds roman är inspirerad av verkliga händelser, men har samma puls och dragningskraft som en detektivroman."

- The Guardian