9789186021962

Pappa Goriot

Honoré de Balzac

PAPPA GORIOT Översättning av Gunilla Nordlund

Ett pensionat F r u Va u q u e r , född Conflans, är ett gammalt fruntimmer som i fyrtio år har haft ett pensionat på rue Neuve-Sainte-­ Geneviève i Paris, mellan Quartier Latin och Faubourg Saint-­ Marcel. Detta pensionat, som går under namnet Maison Vauquer, tar emot både män och kvinnor, unga och gamla, utan att förtalet någonsin angripit sederna på detta respektabla ställe. Men så hade där också på trettio år inte synts till någon ung människa, och för att en ung man skall bo där måste hans familj ge honom ett bra magert underhåll. Men år 1819, vid den tidpunkt då detta drama börjar, bodde där en fattig ung flicka. Hur missaktat än ordet drama blivit genom att det i tid och otid använts på ett falskt och förvrängt sätt under denna tid av gråtmilda litterära utgjutelser, är det nödvändigt att begagna det här – inte därför att denna historia skulle vara dramatisk i ordets egentliga betydelse, men när den väl berättats till slut kommer man kanske att ha fällt några tårar intra muros et extra.

Kommer den att bli förstådd utanför Paris? Man kan tillåta sig att tvivla på den saken. Det är bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder som man kommer att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel, som är så fyllt av iakttagelser och lokalfärg, i denna dal, fylld av verkligt lidande och ofta bedrägliga fröjder, där man är så van vid uppskakande händelser att det krävs något alldeles ovanligt upprörande för att man skall minnas det och tala om det någon längre tid. Men då och då träffar man där på tragedier som genom blandningen av laster och dygder ter sig upphöjda och vördnadsbjudande: vid deras åsyn förstummas själviskheten och egennyttan och grips av medlidande, men denna känsla är flyktig som en saftig frukt som strax är uppäten. Civilisationens vagn, som 5

liknar avguden Jaggernauts, stannar bara upp ett ögonblick inför ett hjärta som är svårare att krossa än de andra och som bromsar dess hjul, men snart har den söndersmulat det och fortsätter sin segerstolta färd. Så kommer ni också att göra, ni som håller denna bok i er vita hand, ni som sätter er till rätta i en mjuk länstol och säger till er själv: Kanske kommer det här att roa mig. Efter att ha läst om pappa Goriots hemliga olyckor kommer ni att äta middag med god aptit och skylla er kallsinnighet på författaren, som ni anklagar för överdrifter och fria fantasier. Men nej, detta drama är varken någon dikt eller någon roman, det försäkrar jag. All is true, det är så verkligt att alla i sin egen omgivning, kanske i sitt eget hjärta, kan känna igen dess känslor och konflikter.

Huset som pensionatet är inrymt i tillhör fru Vauquer. Det ligger längst bort på rue Neuve-Sainte-Geneviève, på det ställe där marken sluttar ner mot rue de l’Arbalète, så brant och tvärt att det är mycket sällan hästar går uppför eller tar sig nerför sluttningen. Därför är det mycket tyst på dessa gator, som ligger inklämda mellan Val-de-Grâcekyrkan och Panthéon, två monumentala byggnader som ger luften en gulaktig färg och förmörkar allt genom de dystra skuggor som deras kupoler kastar. Där är gatläggningen torr, rännstenarna innehåller varken modd eller vatten, och gräset gror utmed husväggarna.

Den mest sorglösa person blir förstämd där, liksom alla som går förbi, bullret av en vagn är en sällsynt händelse, husen ser tråkiga ut, och väggarna luktar fängelse. En parisare som råkat förirra sig dit skulle inte se något annat än pensionat och inrättningar av olika slag, nöd eller ledsnad, åldringar som vandrar på gravens brädd och glada unga människor, dömda till arbete.

Det finns inget kvarter i Paris som är ruskigare än det och heller inget som är mera okänt. Rue Neuve-Sainte-Geneviève i synnerhet är som en ram av brons, den enda som passar till denna berättelse, för vilken man inte nog kan förbereda sinnet genom mörka, dystra färger och allvarstunga tankar, som när en resenär stiger ner i katakomberna och dagern dör bort och 6

vägvisarens röst blir allt ihåligare för varje steg han tar. En träffande liknelse! Vem kan avgöra vad som är ohyggligast, förtorkade hjärtan eller tomma kranier?

Pensionatets framsida vetter mot en liten trädgård, och huset står i rät vinkel mot rue Neuve-Sainte-Geneviève, så att man ser gaveln därifrån. Längs framsidan, mellan huset och trädgården, går en asfalterad ränna, en famn bred, och framför den ligger en sandad allé, kantad med geranier, oleandrar och granatträd, planterade i stora krukor av blåvit fajans. Man kommer in i denna allé genom en mindre port, över vilken det hänger en skylt där det står: Maison Vauquer, och under: Pensionat för personer av bägge könen etc. Om dagen kan man genom en gallergrind, som är försedd med en gäll ringklocka, i slutet av den stenbelagda gången, på den mur som vetter mot gatan se en valvgång, målad av någon artist från kvarteret, så att den ser ut att vara av grön marmor. I den fördjupning som denna målning ger illusion av står en staty som föreställer Amor.

Vid åsynen av den avflagnade fernissa som täcker den skulle kanske de som förstår sig på symboler upptäcka en myt om den parisiska kärleken, som man botar några steg därifrån. På sockeln står följande halvt utplånade inskrift, vilken genom att omvittna entusiasmen för Voltaire när han 17 7 7 återvände till Paris erinrar om den tid från vilken denna prydnad härrör: Qui que tu sois, voici ton maître: Il l’est, le fut, ou le doit être.

När aftonen faller på byter man ut gallergrinden mot en vanlig port.

Den lilla trädgården, som är lika bred som fasaden är lång, ligger inklämd mellan muren åt gatan och grannhusets skiljevägg, täckt av murgröna som döljer den helt och hållet och som drar förbigåendes blickar till sig, därför att den, för att vara i Paris, ser mycket pittoresk ut. Bägge dessa murar är klädda med spaljéer och vinrankor, vilkas små förkrympta och nerdam7

made frukter varje år ängsligt bevakas av fru Vauquer och är föremål för hennes samtal med inackorderingarna. Utmed var och en av murarna löper en smal gång som leder fram till ett lövtak av lönnar, ett ord som fru Vauquer, trots att hon är född Conflans, envist uttalar »lönner«, fast hennes gäster brukar göra grammatiska påpekanden om saken. Mellan de bägge sidogångarna ligger ett trädgårdsland med kronärtskockor, flankerat av fruktträd, klippta i tottform, och kantat med syra, sallad och persilja. Under lövtaket står ett runt, grönmålat bord med stolar runt omkring. De gäster som är förmögna nog att tillåta sig att dricka kaffe brukar under rötmånaden gå dit för att njuta av det i en hetta så stark att man skulle kunna kläcka kycklingar i den.

Fasaden, som är tre våningar hög och försedd med vindskupor överst, är byggd av kalksten och överstruken med limfärg i den gula kulör som gör att nästan alla hus i Paris ser sjaskiga ut.

De fem fönstren i varje våning har små rutor och är försedda med jalusier som alla satts upp på olika sätt, vilket gör att de bildar långt ifrån snörräta rader. Husets gavel har plats för två fönster i bredd; nere i bottenvåningen är de prydda med järngaller. Bakom huset ligger en ungefär tjugo fot bred gård, där grisar, höns och kaniner lever i god sämja och i vars bortersta ände det ligger en vedbod. Mellan vedboden och köksfönstret hänger flugskåpet, under vilket slaskrännans flottiga vatten rinner ut. Gården har en liten trång port ut mot rue Neuve-Sainte-Geneviève, genom vilken köksan sopar ut husets avskräde då hon med ett väldigt uppbåd av vatten rengör detta smutsiga hål för att inte pesten skall bryta ut.

Bottenvåningen, som ser ut som om den från början vore avsedd att nyttjas till pensionat, består till att börja med av ett rum, upplyst av de bägge fönstren mot gatan; man kommer in dit genom en dörr med glasrutor. Denna salong står i förbindelse med en matsal, som är skild från köket genom ett trapphus.

Trappstegen är av trä, målade i rutor och bonade. Man kan inte tänka sig något dystrare än denna salong, möblerad med 8

fåtöljer och stolar överklädda med ett randigt tageltyg som har omväxlande matta och glansiga ränder. I mitten står ett runt bord med skiva av Sainte-Annemarmor, prytt med den kaffeservis av vitt porslin med halvt utsuddade guldränder som man nu för tiden träffar på överallt. Detta rum, med sin dåliga golvbeläggning, är försett med en låg panel. Resten av väggarna är klädda med en glansig tapet som föreställer de förnämsta scenerna i Télémaque,* vilkas klassiska personer är färglagda. Fältet mellan de bägge fönstren med järngaller rullar inför inackorderingarnas blickar upp scenen med det gästabud som Calypso gav för Odysseus son. I fyrtio år har denna målning framkallat skämtsamma anmärkningar från de yngre inackorderingarna, som tror sig höjda över sin belägenhet genom att håna den middag som fattigdomen dömer dem till. Kakelugnen, vars eldstad alltid är ren, bär vittne om att där aldrig eldas annat än vid högtidliga tillfällen; den är prydd med två vaser med konstgjorda blommor, bleka av ålder och instängda i en glaskupa, och en pendyl av blåaktig marmor, som är ännu smaklösare.

Detta första rum utandas en odör för vilken det inte finns något ord i språket och som man måste kalla pensionatslukt.

Det luktar instängt, mögligt och unket; man fryser där inne, luften känns fuktig och tränger igenom kläderna; det luktar av all den mat som ätits där, det stinker disk, utskänkningsställe och fattighus. Man skulle kanske kunna beskriva denna luft, om man uppfann en metod att beräkna mängden av de äckliga molekyler med vilka unga och gamla inackorderingars katarrala och sui generis utdunstningar blandar upp den. Nåväl! Trots alla dessa banala gräsligheter skulle man, om man jämförde salongen med matsalen som ligger intill, finna den elegant och väldoftande som en budoar.

Denna matsal, som är helt klädd med träpanel, har en gång i världen målats med en färg som numera är tämligen obestämbar, * Fénelons roman Les aventures de Télémaque. [ Ö . A.]

9

på vilken smutsen har lagt sig i lager, så att det bildats fantastiska och sällsamma mönster. Utmed väggarna står det klibbiga bufféer med kantstötta karaffer, matta i glaset, servettringar av metallmoaré och staplar av tallrikar av tjockt porslin med blå kanter, tillverkade i Tournai. I ett hörn står ett skåp med numrerade fack där alla inackorderingarna har sina smutsiga eller vinfläckade servetter. Man ser här de oförstörbara möbler som är utdömda överallt annars men inhysta här precis som civilisationens människospillror på Hemmet för obotligt sjuka.

I detta rum kan man få se en barometer med en kapucinmunk som kommer ut när det regnar, vedervärdiga gravyrer som kommer en att mista aptiten, allesammans inramade i svarta fernissade träramar med guldkanter, en pendyl i ett fodral som är inlagt med koppar, en grön kamin, argandska lampor, i vilka dammet har blandat sig med oljan, ett långt bord klätt med en svart vaxduk, som är så flottig att någon skämtsam matgäst med pekfingret som penna skulle kunna skriva sitt namn på den, halta och lytta stolar, små eländiga mattor av espartogräs, som ständigt rispar upp sig utan att någonsin bli helt utslitna, vidare jämmerliga fotvärmare med söndriga öppningar och gångjärn och förkolnat trä. För att riktigt förklara hur gammalt detta möblemang är, hur sprucket, murket, rangligt, maskätet, enarmat, enögt, lemmalytt och skröpligt det är skulle man vara tvungen att ge en lång beskrivning som alltför mycket skulle fördröja skildringen av de viktiga händelserna i denna historia och som upptagna människor aldrig skulle förlåta. Det röda golvet är fullt av fördjupningar som uppstått antingen genom ständigt skurande eller genom övermålningar. Där råder kort sagt ett elände utan en fläkt av poesi, ett sparsamt, förtätat, luggslitet elände. Detta elände är kanske ännu inte helt täckt av smuts, men det är fläckigt; även om det varken har hål eller är klätt i trasor kommer det ändå att ramla sönder.

Detta rum befinner sig i sin fulla prakt i det ögonblick, vid sjutiden på morgonen, då fru Vauquers katt kommer in före sin matmor, hoppar upp på bufféerna, nosar på mjölkskålarna som 10

står där, övertäckta med fat, och låter höra sitt morgonspinn.

Snart visar sig änkan, prydd med sin tyllmössa, under vilken några illa påsatta löslockar hänger ner, och hasar omkring i sina nerkippade tofflor. Hennes något åldrade, plussiga ansikte med en näsa mitt i som ser ut som en papegojnäbb, hennes små feta händer, hennes kropp, välnärd som en råtta som frossat på kyrkljus, hennes överdimensionerade och dallrande barm passar bra i detta rum där olyckan sipprar fram ur väggarna och beräkningen ligger på lur och vars kvava, stinkande luft fru Vauquer andas in utan att äcklas. Hennes ansikte, friskt som den första höstfrosten, hennes ögon, omgivna av rynkor – dessa ögon vilkas uttryck växlar från dansösens professionella leende till bankkassörens sura misstro – kort sagt hela hennes person förklarar pensionatet, liksom pensionatet förklarar henne själv.

En straffkoloni kan inte existera utan sin uppsyningsman, man kan inte tänka sig dem var för sig. Detta kortvuxna fruntimmers blekfethet är resultatet av det liv hon lever, precis som tyfus är följden av sjukhusets smittsamma utdunstningar. Hennes stubb av stickat ylle, som sticker fram under den övre kjolen, som är omsydd av en gammal klänning och vars vaddstoppning sticker ut ur hålen i det slitna tyget, förklarar varför salongen, matsalen och trädgårdsstumpen ser ut som de gör, ger en klar uppfattning om köket och får en att i förväg ana hur inackorderingarna ser ut. När hon är närvarande är skådespelet fullständigt. Fru Vauquer, som är omkring femtio år, liknar alla de kvinnor som har haft mycket att gå igenom. Hon har samma glasartade ögon, samma oskyldiga uppsyn som en kopplerska som låtsar sig vara svår att övertala för att få bättre betalt men som i övrigt är redo till vad som helst för att lindra sin lott, redo att utlämna Georges eller Pichegru, om Georges och Pichegru fortfarande kunde utlämnas. Trots detta är hon egentligen en snäll människa, säger inackorderingarna, som tror att hon inte har något kapital, när de hör henne gnälla och hosta som de själva. Vad var herr Vauquer när han levde? Hon hade aldrig mycket att säga om den avlidne. Hur hade han förlorat 11

sin förmögenhet? Genom motgångar, svarade hon. Han hade handlat illa mot henne, han hade inte låtit henne behålla mer än ögonen att gråta med, detta hus att bo i och rätten att inte behöva ha medlidande med någon olycka, därför att hon som hon brukade säga, hade fått utstå allt som man kan drabbas av.

När tjocka Sylvie, kokerskan, hörde sin matmor tassa omkring skyndade hon sig att servera inackorderingarna frukost.

De som enbart var inackorderade i maten brukade bara abonnera på middagen, som kostade trettio francs i månaden.

I början av vår historia var inackorderingarna sju till antalet.

I första våningen låg de båda bästa rummen i huset. Fru Vau­ quer bodde själv i det minsta av dem, och det andra tillhörde fru Couture, änka efter en överkommissarie i franska republiken. Hon hade hos sig en mycket ung person, Victorine Taillefer, som hon var i mors ställe för. Avgiften för dessa bägge damer uppgick till ettusenåttahundra francs. I de båda rummen på andra våningen bodde en gubbe vid namn Poiret och en man på omkring fyrtio år som bar svart peruk, färgade sina polisonger, sade sig vara före detta köpman och hette Vautrin.

Tredje våningen bestod av fyra rum, av vilka två var uthyrda, det ena till en gammal ungmö som hette fröken Michonneau, och det andra till en före detta tillverkare av makaroner, nudlar och stärkelse som kallades pappa Goriot. De båda andra rummen var avsedda för flyttfåglar, dessa stackars studenter som, liksom pappa Goriot och fröken Michonneau, inte kunde anslå mer än fyrtiofem francs i månaden till mat och husrum; men fru Vauquer hyste ingen åstundan att ha dem hos sig och tog emot dem bara när hon inte hade något bättre på hand – de åt alldeles för mycket bröd.

Just för ögonblicket tillhörde det ena av dessa rum en ung man från Angoulême, som kommit till Paris för att studera juridik, en yngling vars månghövdade familj underkastade sig de strängaste försakelser för att kunna skicka honom tolvhundra francs om året. Eugène de Rastignac – så hette han – var en av dessa unga män som genom sin fattigdom är tvingade till 12

hårt arbete, som alltifrån unga år förstår vilka förhoppningar som föräldrarna fäster vid dem och som arbetar på en vacker karriär genom att redan från början beräkna vad för gagn de kan ha av sina studier och i förväg anpassa dem efter de kommande förändringarna i samhällssystemet för att kunna vara de första att suga ut det. Utan hans nyfikna iakttagelser och den skicklighet med vilken han förstod att göra sig gällande i Paris salonger skulle denna skildring inte ha haft den verklighetstrogna färg som den fått genom hans världsklokhet och hans önskan att utforska hemligheterna i en fruktansvärd belägenhet, lika omsorgsfullt dold av dem som varit upphov till den som av offret själv.

Ovanpå tredje våningen låg en torkvind att hänga tvätt på och två vindskupor där passuppen Christophe och tjocka Sylvie, kokerskan, sov.

Utom de sju helinackorderingarna hade fru Vauquer varje år åtta juris eller medicine studerande och två eller tre stamgäster som bodde i kvarteret och som alla bara abonnerade på middagen. Vid middagen innehöll matsalen arton personer och skulle väl kunnat rymma tjugo, men på morgnarna var där bara sju inackorderingar, så att det, när de samlades vid sin frukost, verkade som om det var fråga om en familjemåltid.

Alla kom ner i tofflor, tillät sig förtroliga anmärkningar om middagsgästernas klädsel och utseende och föregående aftons händelser, varvid de uttryckte sig med den uppriktighet man kan tillåta sig då man befinner sig i en sluten krets. Dessa sju inackorderingar var fru Vauquers gunstlingar; med astronomens noggrannhet utmätte hon åt dem sina omsorger och sin uppmärksamhet alltefter inackorderingssummornas storlek.

Samma villkor gällde för dessa människor, som av en slump samlats här. De bägge gästerna på andra våningen betalade bara sjuttiotvå francs i månaden. Detta billiga pris, som man inte träffar på annat än i Faubourg Saint-Marcel, mellan la Bourbe och la Salpêtrière, och som fru Vauquer bara i undantagsfall tog, visar tydligt att dessa inackorderingar tyngdes av en mer 13

eller mindre uppenbar fattigdom. Den nedslående anblick som det inre av huset erbjöd upprepades också, som man förstår, i dess gästers kläder, som likaledes höll på att falla sönder.

Herrarna bar redingoter vilkas ursprungliga färg blivit svår att gissa sig till, skor av det slag som man i de förnäma kvarteren ser bortslängda på gatan, trådslitet linne, kläder som i sanning hade sett sin bästa tid. Damerna hade urmodiga klänningar, omfärgade och urblekta, gamla lappade spetsar, handskar som hade blivit blanka av att användas så länge, kragar som ständigt var isabellafärgade och fransade halsdukar. Om nu deras kläder var dåliga, var de däremot nästan allesammans kraftigt byggda; de hade en fysik som motstått livets stormar och kalla, hårda, utslätade ansikten som nötta mynt. Deras vissna munnar var väpnade med giriga tänder. Dessa inackorderingar kom en att ana dramer, slutspelade eller sådana som fortfarande pågick, inte de dramer som utspelas i rampljus bland målade kulisser utan levande, stumma dramer, iskalla dramer som inflammerade hjärtat, dramer som ständigt pågår och aldrig tar slut.

Gamla fröken Michonneau hade över sina trötta ögon en smutsig skärm av grön taft monterad på en mässingstråd som skulle kunnat skrämma själva barmhärtighetens ängel på flykten. Hennes sjal med tunnslitna, ynkliga fransar tycktes täcka ett skelett, så kantiga var de former som den dolde. Vilken syra hade berövat denna stackars varelse hennes kvinnliga former?

Hon såg ut att ha varit vacker och välskapt; var det lasten, sorgen, girigheten? Hade hon älskat för mycket, hade hon varit klädhandlerska eller rätt och slätt kurtisan? Sonade hon en övermodig ungdoms triumfer, på den tiden då nöjena och njutningarna regnat över henne, med en ålderdom som skyddes av alla mötande? Hennes tomma blick isade en, hennes skrumpnade ansikte var som ett ständigt hot. Hon hade samma gälla röst som en syrsa som sitter och skriker i sin buske när vintern närmar sig. Hon sade att hon hade vårdat en gammal herre som lidit av blåskatarr och som blivit övergiven av sina barn, därför att de trodde att han inte hade några tillgångar.

14

Denne gamle herre hade testamenterat henne en livränta på tusen francs. Då och då försökte arvingarna bestrida hennes rätt till den, och de förtalade henne ständigt. Trots att hennes ansikte var härjat av lidelser, hade det fortfarande vissa spår av vithet och finhet i hyn, som lät ana att kroppen fortfarande bevarade något av sin forna skönhet.

Herr Poiret var ett slags maskin. Man kunde se honom glida förbi som en grå skugga i en av Jardin-des-Plantes alléer, med en gammal slankig mössa på huvudet och en käpp med gulnad elfenbensknopp i sin kraftlösa hand; de trasiga skörten på redingoten, som knappt lyckades dölja de nästan tomma byxorna, fladdrade i vinden, och benen, som var klädda i blå strumpor, darrade som på en drucken. Under rocken såg man hans smutsiga vita väst och hans krås av grov, skrynklig muslin, som mycket ofullständigt höll ihop med halsduken som låg snodd om hans kalkonhals, och det var många som frågade sig om denna egendomliga figur tillhörde samma djärva ras som de Jafets söner som fladdrar omkring på boulevard Italien. Vilket slit hade kunnat få honom att skrumpna ihop så?

Vilken lidelse hade bränt hans lökformiga ansikte som, om det hade ritats av en karikatyrtecknare, skulle ha tett sig fullständigt osannolikt? Vad han hade varit? Han hade kanske varit tjänsteman i justitiedepartementet, i det verk dit skarprättarna skickar sina färska räkningar på alla tillbehör för fadermördare, svarta slöjor, kli till korgarna och rep till bilorna. Kanske han hade varit portvakt vid ett slakthus eller underinspektör vid hälsovårdsnämnden. Denne man föreföll kort sagt att ha varit en av vår stora samhällskvarns dragåsnor, en vändtapp kring vilken det allmännas olyckor och nedrigheter vridit sig, kort och gott en av dessa människor om vilka vi säger när vi ser dem: Sådana måste ju också finnas till. Den fina världen i Paris vet inget om dessa ansikten, bleka av moraliska eller fysiska lidanden. Men Paris är ett världshav. Om man kastar ut ett lod där når man aldrig till botten. Genomströva det, beskriv det – hur mycket man än anstränger sig att genomströva det och 15

beskriva det, hur talrika och ivriga än utforskarna av detta hav är, kommer det alltid att finnas en jungfrulig plats där, en okänd håla, blommor, pärla, vidunder – något oerhört, bortglömt av de litterära dykarna. Maison Vauquer är en av dessa underliga märkvärdigheter.

Där fanns två personer som utgjorde en slående kontrast till de övriga inackorderingarna och stamgästerna. Trots att fröken Victorine Taillefer hade den sjukliga blekhet som utmärker unga flickor med bleksot, trots att hon genom sin ständiga sorgsenhet, sin försagda uppsyn och sitt tunna, fattiga utseende smälte in i det allmänna elände som utgör bakgrunden till denna tavla, var hennes ansikte likväl inte gammalt, och hennes rörelser och hennes röst var livliga. Den lilla stackaren liknade en buske med gulnade blad som nyligen planterats i otjänlig jord. Hennes genomskinliga ansikte, hennes mörkblonda hår, hennes alltför späda figur hade det behag som våra moderna poeter brukar finna hos statyer från medeltiden. Hennes grå ögon med svarta stänk i uttryckte en kristlig mildhet och resig­nation. Hennes enkla, föga dyrbara kläder förrådde unga former. Hon var vacker genom att bryta av mot sin omgivning.

Om hon hade varit lycklig, skulle hon ha varit förtjusande: lyckan ger kvinnor ett poetiskt skimmer, liksom deras toaletter ger dem färg. Om glädjen över att vara på bal hade kastat sitt rosiga skimmer över detta bleka ansikte, om ett förfinat livs behag hade rundat och färgat dessa redan lätt ihåliga kinder, om kärleken hade skänkt liv åt dessa sorgsna ögon, skulle Victorine ha kunnat tävla med de allra vackraste unga flickor.

Hon saknade det som för andra gången skapar en kvinna – vackra kläder och kärleksbrev. Hennes liv skulle ha kunnat utgöra ämne för en roman. Hennes far ansåg sig ha skäl att inte vilja veta av henne, vägrade att ha henne hos sig, gav henne inte mer än sexhundra francs om året och hade lurat henne på hennes förmögenhet för att helt och hållet kunna överlåta den på sin son. Fru Couture, som var en avlägsen släkting till Victorines mor, som på sin tid hade kommit till 16

henne för att dö av förtvivlan, tog hand om den föräldralösa flickan som om hon varit hennes eget barn. Tyvärr ägde änkan efter överkommissarien i franska republiken inget annat än sin livränta och sin pension; hon måste en vacker dag överlämna denna stackars flicka, utan erfarenhet och utan tillgångar, åt världens nåd eller onåd. Varje söndag tog den goda kvinnan med Victorine i mässan och var fjortonde dag till bikt för att, vad som än måtte hända, göra henne till en from flicka. Det gjorde hon rätt i. De religiösa känslorna erbjöd en framtid åt detta övergivna barn, som älskade sin far, som varje år gick till honom för att meddela honom sin mors förlåtelse men som, varje år, förgäves knackade på fadershemmets obevekligt stängda dörr. Hennes bror, den ende medlare hon hade, hade på fyra år inte kommit och hälsat på henne en enda gång och skickade henne inte något understöd. Hon anropade Gud om att han måtte öppna faderns ögon och beveka broderns hjärta, och hon bad för dem utan att anklaga dem. Fru Couture och fru Vauquer kunde inte hitta tillräckligt många smädelser i lexikonet för att beskriva hans barbariska beteende. När de förbannade denne nedrige miljonär talade Victorine milda ord, som lät som sången från en sårad ringduva vars plågoskri ännu uttrycker kärlek.

Eugène de Rastignac hade ett mycket sydländskt utseende, vit hy, svart hår och blå ögon. Hans hållning och sätt, hela hans väsen visade att han tillhörde en adlig familj och att han först och främst fått lära sig den goda smakens traditioner. Även om han var snålt aktsam om sina kläder och på vardagarna brukade ha på sig kostymer från förra året, kunde han ibland ändå uppträda klädd som en ung man på modet. Vanligtvis brukade han ha på sig en gammal redingot, en sliten väst, studentens fula svarta, fransade och illa knutna halsduk, byxor i samma stil och halvsulade stövlar.

Vautrin, fyrtioåringen med de färgade polisongerna, var ett slags övergång mellan dessa båda och de övriga. Han var en sådan om vilken folk säger: han är en riktig skämtare! Han 17

hade breda axlar, kraftig bröstkorg, framträdande muskler, stora fyrkantiga händer, vilkas fingerben var kraftigt markerade med toviga tofsar av eldrött hår. Hans ansikte, som var fårat av förtidiga veck, visade tecken på en hårdhet som stred mot hans smidiga och förbindliga sätt. Hans djupa röst, som passade samman med hans grovkorniga skämtsamhet, var inte obehaglig. Han var förbindlig och glad i sitt sätt. Om ett lås gick trögt, hade han snart tagit loss det, lagat det, oljat det och satt det tillbaka igen med orden: Sådant där begriper jag mig på. För övrigt hade han väl reda på allting: fartyg, sjön, Frankrike, utlandet, affärer, människor, händelser, lagar, hotell och fängelser. Om någon beklagade sig för mycket, erbjöd han genast vederbörande sina tjänster. Flera gånger hade han lånat fru Vauquer pengar, och han hade också lånat ut pengar åt några av inackorderingarna, men de som han hade hjälpt skulle hellre ha dött än underlåtit att lämna tillbaka pengarna till honom, så stor var den fruktan som han, trots sin godmodiga uppsyn, injagade genom sin djupa och beslutsamma blick. Till och med genom sitt sätt att skicka ut en stråle saliv visade han en orubblig kallblodighet, som visade att han inte skulle rygga tillbaka för ett brott, om det gällde att ta sig ur en klämma. Som en sträng domare tycktes hans blick tränga ner till botten av alla frågor, alla samveten, alla känslor. Hans levnadsvanor bestod i att gå ut efter frukost, komma tillbaka till middagen, ge sig av och vara borta hela kvällen och komma hem igen framemot midnatt och ta sig in med en portnyckel som fru Vauquer hade anförtrott honom. Han ensam åtnjöt denna förmån. Men så stod han också på den bästa fot med änkan, som han kallade mamma, varvid han tog henne om midjan, en nästan otrolig artighet. Det värda fruntimret trodde att det fortfarande var en lätt sak, medan det i själva verket bara var herr Vautrin som hade tillräckligt långa armar för att kunna ta om detta feta klot. Ett drag i hans karaktär var att han frikostigt betalade femton francs i månaden för den kask han drack till efterrätten. Människor som var mindre 18

ytliga än de ungdomar som dragits in i Parislivets virvlar eller de gamlingar som är likgiltiga för allt som inte angår dem direkt skulle inte ha nöjt sig med det dubbeltydiga intryck som Vautrin gjorde på dem. Han kände till eller gissade sig till omgivningens angelägenheter under det att ingen kunde utgrunda vare sig hans tankar eller hans sysselsättningar. Trots att han hade rest sin skenbara godmodighet, sin ständiga välvilja och munterhet som en mur mellan sig själv och de andra, lät han ofta den kusliga outgrundligheten i sin karaktär skina igenom.

Ofta lät han genom ett infall värdigt Juvenalis, som tycktes roa honom när han ville håna lagarna, gissla samhällets övre skikt och beslå det med brist på konsekvens, ana att han var hätskt inställd mot samhällsordningen och att det i hans liv fanns en omsorgsfullt dold hemlighet.

Fröken Taillefer, som, kanske utan att veta om det, kände sig dragen till den enes styrka och den andres skönhet, delade sina förstulna ögonkast och hemliga tankar mellan denne fyrtio­ åring och den unge studenten, men ingen av dem tycktes ha en tanke på henne, trots att ödet vilken dag som helst kunde förändra hennes ställning och göra henne till ett rikt parti. För övrigt gjorde sig ingen av dessa personer besväret att ta reda på om de olyckor som förebars av någon av dem var sanna eller falska. Alla kände för varandra en likgiltighet blandad med misstroende som var en följd av de omständigheter de alla befann sig i. De visste att de var oförmögna att lindra varandras plågor, och genom att skildra sina lidanden hade de alla utdömt medlidandets bägare till sista droppen. Liksom människor som varit gifta länge hade de inte längre något att säga varandra.

Det enda som förenade dem var deras gemensamma slentrian­ mässiga liv, som lät dem komma i beröring med varandra, som kugghjulen i ett osmort maskineri. Allesammans skulle de vara i stånd att gå rakt förbi en blind på gatan, att utan rörelse lyssna till en olycklig människas skildring av sina lidanden och att i ett dödsfall se lösningen på ett eländets problem, och eftersom de själva led var de okänsliga för den mest ohyggliga ångest 19

och pina. Den lyckligaste av dessa förtvivlade själar var fru Vauquer, som tronade som en drottning i detta privata fattighus.

För henne ensam var denna ynkliga trädgård som tystnaden och kylan, torkan och vätan gjorde ödslig och enformig som en stäpp, en leende skogsdunge. Hon ensam fann behag i detta gula och dystra hus, som luktade ärg som en boddisk. Dessa fängelseceller tillhörde henne. Hon födde dessa straffångar, som här avtjänade sitt livstidsstraff, och utövade över dem en av alla erkänd myndighet. Var i Paris skulle dessa fattiga stackare, för det pris som hon gav dem, kunnat hitta sund och tillräcklig kost och ett rum som de kunde göra, om inte elegant eller bekvämt, så i alla fall rent och hälsosamt? Om hon hade gjort sig skyldig till en skriande orättvisa, skulle offret ha funnit sig i den utan att beklaga sig.

En sådan samling borde uppvisa alla de element som ingår i ett helt samhälle och gjorde det också, i liten skala. Liksom i skolorna, och i världen över huvud taget, fanns det bland de arton gästerna en stackars kuvad varelse, en driftkucku som det regnade hånfulla skämtsamheter över. Vid början av andra året blev denna person för Eugène de Rastignac den mest betydelsefulla av alla de människor som han var dömd att leva bland i ytterligare två år. Denne stackare var före detta makaronifabrikanten pappa Goriot, på vars huvud en målare, liksom historieberättaren, skulle ha låtit allt ljuset i tavlan falla.

Genom vilken tillfällighet hade detta halvt hätska förakt, denna förföljelse blandad med medlidande, denna vanvördnad för olyckan drabbat den äldste inackorderingen? Hade han gett anledning till det genom några av de löjligheter och besynnerligheter som man har svårare att förlåta än laster? Dessa frågor hänger nära samman med många sociala orättvisor. Det ligger kanske i den mänskliga naturen att låta den som fördrar allt av verklig ödmjukhet, svaghet eller liknöjdhet bli så mycket trakasserad som möjligt. Vill vi inte alla gärna bevisa vår styrka på någon annans bekostnad? Den ynkligaste av alla varelser, gatpojken, ringer på alla dörrar när det är kallt ute eller klänger 20

upp och skriver sitt namn på ett jungfruligt rent monument.

Pappa Goriot, en gubbe på ungefär sextionio år, hade slagit sig ner hos fru Vauquer 1813, kort efter det att han hade dragit sig tillbaka från affärerna. Först hade han hyrt det rum som fru Couture nu hade och betalade på den tiden tolvhundra francs i pension, som en man för vilken fem louisdorer mer eller mindre kunde göra detsamma. Fru Vauquer hade snyggat upp de tre rummen i denna våning med hjälp av ett förskott som, efter vad det påstods, hade täckt hela kostnaden för det fula möblemanget, som bestod av gula kalikågardiner, länstolar av fernissat trä med klädsel av plysch, några färgtryck och tapeter som inte ens vinkrogarna i utkanten av staden ville veta av.

Det är möjligt att den sorglösa frikostighet med vilken pappa Goriot, som på den tiden respektfullt kallades för herr Goriot, lät lura sig fick henne att anse honom som en idiot som inte ett dugg begrep sig på affärer. Goriot kom med en välförsedd garderob, den praktfulla utstyrseln tillhörande en köpman som, när han drar sig tillbaka från affärslivet, inte nekar sig någonting. Fru Vauquer hade beundrat arton skjortor av holländskt lärft, vilkas fina kvalitet blev ännu mera framträdande därigenom att makaronihandlaren i sitt skjortkrås bar två nålar, förenade med en kedja, som var och en pryddes av en stor diamant. Han brukade gå klädd i en blåklintsfärgad kostym, tog varje dag på sig en ren väst av vit piké, under vilken hans päronformade, framskjutande mage gungade, varvid den tunga guldkedjan med berlocker guppade upp och ner. Hans snus­ dosa, som likaledes var av guld, innehöll en medaljong full med hår, vilket tydde på att han framgångsrikt spelat hjälterollen i en del kärleksäventyr. När hans värdinna anklagade honom för att vara en hjärtekrossare lekte kring hans läppar det glada småleende som en borgare ler då man smickrar hans speciella svaghet. Hans skåp var fyllda med otaliga silversaker från hans hem. Änkans ögon lyste när hon tillmötesgående hjälpte honom att packa upp och ordna soppslevar, skedar, bordskuvert, bordsställ, såsskålar, tallrikar, förgyllda frukostserviser, kort 21

sagt alla möjliga föremål, mer eller mindre vackra, som vägde ett visst antal skålpund och som han inte ville göra sig av med.

Dessa skatter påminde honom om hans husliga livs festliga tillfällen.

– Det här, sade han till fru Vauquer, och höll hårt om ett fat och en liten skål, vars lock föreställde två duvor som k­ ysste varann, var den första gåva jag fick av min hustru, på vår bröllops­dag. Stackars liten! Hon offrade alla sina besparingar från den tiden då hon ännu var ogift för att köpa den. Ser ni, fru Vauquer? Jag skulle hellre försörja mig på att gräva i jorden med naglarna än skilja mig från den. Gud vare tack och lov!

Jag kan dricka mitt kaffe ur den här skålen varenda morgon under resten av mitt liv. Det finns ingen anledning att beklaga mig, jag har så mycket på kistbotten att det räcker länge än.

Nu hade fru Vauquer med sin falkblick nogsamt sett på några poster i huvudboken som när de räknades ihop på ett ungefär lät förmoda att den förträfflige Goriot hade räntor på omkring åtta à tiotusen francs. Från den dagen fick fru Vauquer, född Conflans, som då var fyrtioåtta år men inte ville kännas vid mer än trettionio, vissa idéer i sitt huvud. Även om Goriots ögonvrår var röda och svullna och hängde ner, vilket tvingade honom att torka dem ganska ofta, tyckte hon att han såg trevlig och snygg ut. För övrigt tydde hans köttiga och kraftiga vador och även hans långa breda näsa på vissa moraliska egenskaper som änkan föreföll att uppskatta och som bestyrktes av hans naivt enfaldiga och godmodiga fullmåneansikte. Av allt att döma måste det vara en kraftig karl, beredd att lägga ner hela sin själ i sina ömma känslor. Hans hår, som var friserat i uddar och som frisören från polytekniska skolan kom och pudrade åt honom varje morgon, tecknade fem spetsar på hans låga panna och prydde upp hans ansikte. Även om han såg en smula bondsk ut, var han högst prydligt klädd och slösaktig med sitt snus, som han drog in i näsan med minen hos en man så säker på att alltid ha sin snusdosa full med macuba att fru Vauquer, den dag då herr Goriot flyttade in hos henne, om 22

aftonen gick och lade sig, rostad som en rapphöna inblandad i sina späckskivor, vid elden av sin åtrå efter att överge namnet Vauquers svetteduk för att återfödas till namnet Goriot. Gifta sig, sälja pensionatet, blanda sig med borgerskapets blomma, bli en betydande dam i kvarteret, göra insamlingar där för de fattiga, fara på små söndagsutflykter till Choisy, Soissy och Gentilly, gå på teatern när hon hade lust, sitta i loge utan att vänta på de fribiljetter som några av inackorderingarna brukade ge henne i juli – hon drömde om de småborgerliga Parishemmens eldorado. Hon hade inte tillstått för någon människa att hon var ägare till fyrtiotusen francs, som hon hade samlat ihop sou för sou. Vad förmögenhetsställning beträffade, ansåg hon sig förvisso som ett passande parti.

– Vad resten angår duger jag säkert väl så bra som gubben! sade hon till sig själv och vände och vred på sig i sängen som för att ta sig själv till vittne på de behag efter vilka tjocka Sylvie varje morgon fann avtryck i madrassen.

Alltifrån den dagen, i ungefär tre månader, anlitade änkan Vauquer Goriots frisörs tjänster och gjorde en del utlägg för sin toalett, vilka ursäktades av det nödvändiga i att ge pensionatet en viss ståndsmässig glans, som harmonierade med de aktningsvärda personer som bodde där. Hon gjorde sig stor möda att skaffa sig ett annat slags uppsättning av inackorderingar och förkunnade att hon hädanefter inte ville ta emot andra personer än dem som i alla avseenden var framstående och förträffliga. Om någon främmande person visade sig, skröt hon inför denne med den utmärkelse som herr Goriot, en av de allra mest framstående och aktningsvärda köpmännen i Paris, hade visat henne. Hon skickade ut prospekt där man överst kunde läsa rubriken Maison Vauquer.

Det var, sade hon, ett av de äldsta och mest uppskattade pensionaten i hela riket. Man hade där den mest bedårande utsikt över Gobelinsdalen (man kunde se den uppifrån tredje våningen), och »en vacker trädgård«, i vars bortersta ände det »sträckte sig« en A L L É av lindar. I detta prospekt talade hon 23

om den friska härliga luften och ostördheten.

Detta prospekt inbragte henne grevinnan de l’Ambermesnil, en trettiosex års kvinna som väntade på en pension som tillkom henne i egenskap av änka efter en general som stupat på slag­ fältet. Fru Vauquer såg om sitt bord, lät elda i sällskapsrummen i nästan sex månader och uppfyllde i så hög grad de löften hon givit i prospektet att hon lade till ur egen ficka. Men så sade också grevinnan till fru Vauquer, varvid hon kallade henne kära vän, att hon skulle ordna så att hon fick dit friherrinnan de Vaumerland och änkan efter generalen och greven P ­ icquoiseau, två väninnor till henne som just ämnade flytta från ett pensionat i Marais som var mycket dyrare än Maison Vauquer. Dessa damer skulle för övrigt få det mycket gott ställt när krigskansliet väl hade blivit färdigt med sitt arbete.

– Men, sade hon, det kansliet blir aldrig färdigt med någonting.

Efter middagen gick de båda änkorna tillsammans upp på fru Vauquers rum, där de hade små pratstunder medan de drack vinbärslikör och åt små läckerbitar som egentligen var reserverade för värdinnans mun. Grevinnan de l’Ambermesnil gillade i hög grad de avsikter som hennes värdinna hyste beträffande Goriot, förträffliga avsikter som hon för övrigt hade gissat sig till redan första dagen – hon ansåg att det var en utomordentligt bra karl.

– Det säger jag er, kära vän, han är ju frisk som en nötkärna, sade änkan till henne, en mycket väl bibehållen man, som fortfarande kan vara till stor glädje för en kvinna.

Grevinnan var ädelmodig nog att göra vissa anmärkningar beträffande fru Vauquers kläder, som inte stämde väl överens med hennes framtida förhoppningar.

– Ni måste ge er ut på krigsstigen, sade hon till henne. Efter att ha räknat och kalkylerat mer än en gång gick de båda änkorna tillsammans till Palais-Royal där de, på Galeriedes-Bois, köpte en hatt med fjädrar och en mössa. Grevinnan drog med sig sin väninna till Petite Jeannette, där de valde ut en klänning och 24

ett skärp. När denna ammunition kommit till användning och änkan stod under vapen liknade hon skylten till slaktarboden Boeuf à la Mode som det ena bäret liknar det andra. Detta hindrade inte att hon fann sig så förändrad till sin fördel att hon ansåg sig stå i tacksamhetsskuld till grevinnan, och trots att hon var föga frikostig av sig, bad hon henne som gåva ta emot en hatt som kostat tjugo francs. I själva verket ämnade hon be henne om tjänsten att försiktigt pröva Goriot och berömma henne inför honom. Grevinnan de l’Ambermesnil var vänskaplig nog att gå med på denna lilla intrig och fångade in makaronihandlaren, som hon lyckades få ett samtal med, men då hon fann honom överdrivet kysk för att inte säga genstörtig inför de förförelseförsök som hon av sin önskan att lägga beslag på honom för egen räkning inspirerades till gick hon därifrån, upprörd över hans ohyfsade beteende.

– Den karlen är ingenting att ha, min ängel, sade hon till sin kära väninna, han är löjligt misstänksam, en snåljåp, ett nöt, en träskalle, som ni inte kommer att få annat än obehag av.

Det hade passerat sådana saker mellan herr Goriot och grevinnan de l’Ambermesnil att grevinnan inte ens ville vara i samma hus som han längre. Dagen därpå gav hon sig av och glömde därvid bort att betala för sex månaders kost och logi och lämnade efter sig en gammal avlagd klänning, värd fem francs. Hur hårdnackat än fru Vauquer bedrev sina efterforskningar, kunde hon i hela Paris inte få vidare upplysningar om grevinnan de l’Ambermesnil. Hon talade ofta om denna sorgliga affär och beklagade sig över sin alltför stora godtrogenhet, trots att hon var misstänksammare än en katta, men däri liknade hon många personer som misstror sina närmaste och utlämnar sig åt första bästa främling. Det är en egendomlig men faktisk moralisk företeelse, vars rötter man lätt finner i människohjärtat. Kanske har en del människor inte mycket mer att vinna bland dem som de lever tillsammans med; efter att ha visat dem tomheten i sin själ känner de sig i hemlighet dömda av dem med en stränghet som de förtjänat, men då de 25