1 Tisdag En skugga drog över hallen. Bara en fladdrande rörelse, en suddig strimma i ljuset. Den rörde sig lika snabbt och nästan lika omärkligt som en insekt. Zoe Barron stannade och vände sig om. Hjärtat bultade redan hårt. Hon var inte säker på att hon över huvud taget hade sett något. Den hade inte varat ens en sekund, den där skiftningen från ljus till mörker och tillbaka igen. Bara en blinkning. Kanske ren inbillning, kanske någon effekt som uppstod när månskenet spelade över klinkergolvet. Eller kanske bara en instängd nattfjäril som fladdrade omkring och desperat försökte ta sig ut. På sommaren var huset ofta fullt av små flygfän som kom in genom fönstren och satte sig på väggarna. Barnen tyckte att de såg ut som miniänglar med sina tunna, genomskinliga vingar. Men för Zoe var de mer som små djävlar med sina glosögon och viftande känselspröt. Hon rös när hon tänkte på att de fladdrade omkring helt tyst i sovrummet på nätterna och väntade på rätta tillfället att landa i ansiktet på henne. Det var en av nackdelarna med att bo på landet. För mycket som trängde sig på utifrån. För mycket som man inte kunde freda sig mot. Zoe kände sig fortfarande osäker. Hon kastade en blick genom hallen, bort mot köket, och lade märke till ett smalt streck av mörker där dörren till tvättstugan stod ett par centimeter på glänt. Det var så tyst i huset att hon hörde surret från frysen, tickandet 7
I_Djävulsklippan _CS4.indd 7
2011-07-11 13.33