Tidigare utgivning: I detta mörka skuggland (2024)
Att minnas är att dö lite varje gång
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Camilla Johnsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-257-7
När den första dominobrickan faller
Hans mörka ögon följde hennes minsta rörelse när hon korsade den vältrafikerade gatan. Han såg hur hon log artigt mot alla som sökte hennes blick där de passerade varandra på övergångsstället.
Inte en enda gång slog hon ned blicken.
Han undrade om de kände till hennes mörkaste hemlighet.
Den halvöppna munnen liknade en vacker båge i det ovala ansiktet och kinderna var lätt röda av kylan som bitit sig fast i dem. De flesta skulle nog kallat henne för en klassisk skönhet, men han visste att de hade fel.
Det fanns nämligen inget klassiskt över henne – hon var helt unik.
Han hade aldrig sett något vackrare på denna jord, och då hade han trots allt redan sett henne tusentals gånger förut. Det var bara något med henne som gjorde att hon blev vackrare för varje gång han såg henne. Något han inte kunde sätta fingret på, men som fullbordade varje liten molekyl inuti honom på mer än ett tillfredställande sätt.
Ett dovt morrande slapp ur honom när en lång och spänstig man stannade henne när hon kom upp på trottoaren igen. Den grå trenchcoaten spände över mannens breda ryggtavla när de gav varandra en kram. Hon hade nöjt sig med en tafatt klapp på hans rygg medan han försökt sig på en mer intim omfamning, men misslyckats.
Han kunde med viss irritation se hur mannens läppar började röra sig samtidigt som han lade en vantbeklädd hand på hennes överarm. Hon log ansträngt åt det han sagt och strök bort en hårslinga som vinden hade transporterat tvärs över hennes ansikte. Det var en gest som var tillräckligt vid för att mannens hand skulle tvingas bort från hennes överarm.
Den svarta halsduken som hon bar runt halsen hade glidit ur sin knut och hängde nonchalant längs hennes högra sida. Mannen tog tag i ena änden på den och drog med en svepande gest tyget bakåt så att det lade sig till rätta över hennes nacke igen.
Hon skrattade förläget och tittade för första gången ned i marken.
Det fanns inget behov av att höra vad mannen sa till henne, han kunde se på hennes reaktion att hon kände sig obekväm. Det gjorde honom arg och han spände käkarna tills det gjorde ont.
Han vände bort huvudet och tittade ned i sin kaffekopp och konstaterade att den nästan var tom. Av den svarta drycken återstod endast ett par centimeter i botten av koppen och han insåg att han måste ha druckit upp kaffet utan att han märkt det. Åter igen hade hon fått honom att glömma både tid och rum, något som han egentligen inte gillade eftersom han tyckte om att ha kontroll. Men det var som sagt något med henne som han inte kunde sätta fingret på, något som gjorde att han inte kunde sluta förlora sig i henne. Han hade aldrig känt sig mer förlorad än han gjort under de senaste tio åren när han bara haft henne i sina tankar.
På bordet framför honom låg ett tomt pappersark, en penna och en halväten smörgås. Han rörde fingrarna över bordsskivan som en pianist skulle rört dem över sitt piano. Det var väldigt likt en tvångsmässig handling, en slags ritual som han var tvungen att utföra innan han kunde greppa pennan.
Innan han började skriva tittade han upp igen och hann precis se hur hon försvann in i en klädaffär. Det långa håret låg som en vacker röd slöja över ryggen och han föreställde sig hur det
skulle vara att dra fingrarna igenom det. Att få känna det kittla på insidan av handen och föra upp det till näsan för att sedan dra in doften av det.
Han gissade att det doftade svagt av hibiskus eller orkidé.
Med ett frustande ljud återgick han till pennan och pappret och började skriva. Handstilen var klumpig och varje ord tog lång tid att få fram. Det hade inte alltid varit så, en gång i tiden hade hans hand dansat över sidorna och hans handstil hade varit av det vackrare slaget.
Men det var innan sjukdomen börjat äta upp honom inifrån.
När han var klar stoppade han pappret i ett kuvert och slickade omsorgsfullt igen det. Han kände genast den beska smaken från limmet sprida sig i munnen och ett snett leende spred sig över hans ansikte.
Det här var ingenting mot vad han skulle kunna stå ut med – han skulle gladeligen slicka upp kadavret från en överkörd grävling för hennes skull. Till och med brännas levande på bål, skendränkas och lemlästas medan han fortfarande andades.
Definitivt dö för hennes skull och utan tvekan döda för henne.
Han hade inga hämningar alls. Inte ens sjukdomen kunde hindra honom.
Brevet låg redo på bordet och skrek efter sin ägarinna – ett groteskt och hjärtskärande skrik som bara han kunde höra.
Han satte på ett frimärke, som oturligt nog var självhäftande nuförtiden, lämnade kaffekoppen och den halvätna smörgåsen på bordet och gav sig sedan ut för att leta upp en postlåda som inte hade tömts än.
Det var kallt och rått ute men det märkte han knappt när han kom ut på gatan. Om han hade kunnat hade han visslat hela vägen till brevlådan.
Han var säker på att hon skulle älska det han skrivit.
Det anonyma kuvertet låg inklämt mellan två större kuvert i den blå postbilen som sakta försökte ta sig fram på de snötäckta gatorna. Plogbilen hade varit där och plogat ett par timmar tidigare, men snön hade envist täckt vägen ytterligare en gång efter det. Däcken på bilen gled förrädiskt, gång på gång, ur de spår som bilarna framför lämnat efter sig.
Kuvertet, som hade sorterats tillsammans med övrig post som skulle till samma område, hade förståeligt nog inte fångat vare sig terminalarbetarnas eller brevbärarens intresse. Ändå så låg det nu där helt ovetandes om att det var på väg att bli en viktig del i ett mycket större sammanhang.
Sju minuter i halv två stannade postbilen framför en adress i ett område som dominerades av medelhöga hyreshus där framför allt låg- och medelinkomsttagare valt att bosätta sig. Husfasaderna var underprioriterade av fastighetsägaren, lekplatsen bestod av en ensam gungställning och en övergiven fjädergunga som föreställde en häst, men gångvägarna var prydligt plogade till brevbärarens stora glädje. Vägen dit hade varit lite för vild i hans tycke och han ryckte med en darrande hand åt sig en hög med brev och ett par paket som skulle lämnas över till ägarna inne i trapphus nummer sju.
På grund av snön som vräkt ned sedan tidig morgon hade brevbärarens rutt tagit betydligt längre tid än vanligt, vilket
gjorde att han inte bara var skakad utan även stressad. Fast bestämd att inte förlora mer tid lyckades han slösa bort endast nitton sekunder på att lägga all post i rätt postfack för att sedan återvända till postbilen.
När porten stängdes bakom honom blev trappuppgången tyst igen och några minuter därefter släcktes lamporna och det blev mörkt. Endast tystnaden gav plats åt det dämpade ljuset som sipprade in genom portens fönster.
I ett av de tolv postfacken låg det lilla kuvertet, som var av storleken 11,5x16,5 centimeter, ovanpå ett kuvert som innehöll ett erbjudande om lån.
På postfacket fanns ett namn fastklistrat med svarta versaler – M. HEDÉN.
Kuvertet hade nått sin slutdestination.
Maryon lämnade den tegelröda byggnaden bakom sig och hann precis runda närmaste gatuhörn innan hon kände hur den första tåren slog sig fri. Den begav sig ut på upptäcktsfärd längs hennes röda kind och lämnade ett frätande spår efter sig.
Runtomkring henne trängde sig stressade människor förbi, helt omedvetna om vad som pågick inne i hennes huvud, och från en butik strömmade julmusik ut ur ett par svarta högtalare.
Utan att veta vart hon skulle ta vägen rörde hon sig med strömmen längs gatan och hörde enstaka ord från konversationerna som pågick runt henne. En stressad man knuffade till henne hårt, utan att be om ursäkt eller ens vända sig om, och hon tittade ilsket efter hans ryggtavla som bara blev mindre och mindre.
Det kändes som hon var osynlig, så hon gick in mot kanten till butiken som spelade julmusik för halvt döva öron. Hon blev stående mitt framför den ena högtalaren och var säker på att hon kunde känna hur vibrationerna sögs in i henne precis som en dammtuss sugs in i en dammsugare. Hela hennes skelett skulle snart vibrera om hon inte fann styrkan att röra sig igen, och ändå stod hon som förstenad och lät vibrationerna ta över hennes kropp.
Den snö som kommit under morgonen och förmiddagen hade lagt sig som ett kvävande täcke över hela staden och med
knappt en månad kvar till jul så var det dagens stora snackis. Det var besynnerligt hur dessa små vita fjun från skyn kunde skapa sådan hysteri.
En vit jul verkade vara lösningen på alla världsproblem om man frågade en frälst julälskare. Hon hade oturligt nog träffat en hel del sådana under dagen och det fanns inget värre än att tvingas lyssna på jullåtar redan i november. Hon betvivlade att snön skulle vara till någon större hjälp när det kom till hennes problem, men hon uppskattade det lilla ljus som den förde med sig i den annars så mörka tillvaron.
Hon tänkte tillbaka på mötet hon haft för en halvtimme sedan och drog den fuktiga vanten över den lika fuktiga kinden. När hon hade trott att livet inte kunde bli mer komplicerat så hade det blivit det.
När hon stigit in i det småkyliga rummet hade hon inte förväntat sig att kylan skulle spegla det budskap som bara några minuter senare skulle kastas mot henne som en käftsmäll. Orden hade skickats ut i det lilla utrymmet och sedan raserat det som återstod av den vägg av trygghet som hon lyckats bygga upp under de senaste åren.
Nu fattades det bara att hennes lägenhet skulle börja brinna så hon blev hemlös.
”Vi är jättenöjda med det jobb du gör, Maryon, det är vi verkligen. Men tyvärr så har vi tappat ett par stora kunder de senaste månaderna och det innebär att vi måste göra oss av med ett antal tjänster. Och din tjänst är tyvärr en av de som berörs.”
Jobbet hade varit hennes livlina.
Någonstans hade hon lyckats hitta styrkan att ta sig upp varje morgon de senaste veckorna för att ge sig i väg till den sex våningar höga byggnaden för att ännu en gång trycka på siffran fem i hissen. Vem skulle hon vara nu utan den där halvt bortnötta femman mot pekfingret i den stålgrå kuben som alltid verkade lukta rengöringsmedel och något som påminde om urin?
Hon insåg plötsligt att hon frös och drog upp halsduken långt över näsan. Mössan hade hon kvar i väskan så hon plockade upp den och tryckte ned den så långt det bara gick över det tjocka håret. Den gröna kappan hon hade på sig var varm, men den kalla novemberkylan verkade ha bestämt sig för att stånga sig blodig mot hennes rygg, och där stod hon och tog emot den helt oförberedd.
Vibrationerna från högtalaren hade redan blivit ett med hennes kropp och hon undrade om de skulle hitta skummat blod i hennes ådror om hon dog här och nu.
Önskar någon en Bloody-Maryon kanske?
Hon log lite för sig själv.
”Ursäkta, har du tänkt stå här i all evighet eller?”
Hon tittade upp och såg en lång, smal man med buttert utseende som stirrade rakt på henne bakom ett par pilotglasögon med gula glas.
Hon var med andra ord inte osynlig.
Mannens uppspärrade ögon såg kattlika ut bakom de vida bågarna och de grova skäggstråna på hans haka guppade när han pratade. Maryon kunde inte sluta stirra på dem.
”Du skymmer mitt skyltfönster”, fortsatte han när hon inte sa något. ”Så om du inte tänker komma in och köpa något så ber jag dig vänligen att dra … åt helvete!”
De hårda orden fick Maryon att rygga tillbaka och när hennes ögon drogs till skyltfönstret bakom högtalaren insåg hon att hon stod öga mot öga med en uggla med kolsvarta ögon. Den var omringad av en rad andra djur som alla verkade stirra på henne med bottenlösa korpgluggar och dömande miner. De flesta såg ut att vara gjorda av tovad ull eller något liknande material.
Mannen, som uppenbarligen ägde butiken, gav precis samma intryck som de verklighetstrogna djuren som alla såg ut att vara fångade i en mörk och dyster loop.
Kanske hade de en plats där för henne med.
”Förlåt, jag ska flytta på mig”, sa hon och tog ett par steg bakåt.
Butiksägaren blängde misstänksamt på henne där hon stod med bara ögonen synliga mellan den svarta halsduken och den svarta mössan.
”Det hoppas jag verkligen. Du skrämmer bort folk.” Han smällde igen dörren efter sig, eller det hade varit hans intention i alla fall, men det hade inte blivit så lyckat eftersom förlängningssladden som gav el till högtalarna hindrade dörren från att stängas helt.
Skrämmer bort folk?
Det gör han nog så bra själv, tänkte hon och började gå mot busshållplatsen. Hon försökte dra kappan ännu närmare kroppen, men det var lönlöst. Kanske skulle allt kännas bättre när hon kom hem och fick en kopp varmt te att värma sig med.
På bussen fick hon sällskap av en medelålders man som satte sig på sätet bredvid henne. Han harklade sig ljudligt upprepade gånger och hon kunde höra hur slemmet nästan hoppade bungyjump i halsen på honom, när han gång på gång svalde ned det igen för att genast harkla upp det på nytt.
Den karakteristiska odören av infekterat snor lade sig till rätta i hennes näsborrar när han andades ut genom munnen. Hon vände sig snabbt bort för att titta ut genom fönstret. Det hade börjat snöa igen och snöflingorna flög runt som förvirrade höns i den alltmer påtagliga vinden.
Tur nog skulle mannen bredvid henne gå av efter ett par hållplatser och hon var lättad över att hon med största sannolikhet skulle få sätena för sig själv resten av resan. Oftast var det bara hon och tre–fyra andra kvar när de första fem hållplatserna var avklarade och det var den absolut bästa biten på hela bussresan.
Termometern på reklampelaren hade visat minus tretton när de hade åkt förbi den på motorvägen, men hon visste att det var betydligt kallare än så på grund av den iskalla vinden. Det skulle ta henne runt fem minuter att gå från busshållplatsen och hem,
men det skulle förmodligen kännas som flera timmar för hennes stackars händer och fötter som redan var som isbitar.
En kopp te och ett varmt bad stod definitivt högst upp på att göra-listan när hon kom hem. Hon kunde redan känna en föraning av lugnet som det varma vattnet skulle ge henne och hon höll sig fast vid den känslan resten av vägen.
Hon hade ingen aning om att livet var på väg att ta en helt ny vändning.
När Maryon blir lämnad av sin pojkvän och förlorar jobbet som fastighetsmäklare slås hennes värld i spillror. Men mitt i hennes sorg börjar de anonyma breven dyka upp. De innehåller vackra poetiska budskap som ger henne tröst i allt det mörka och hon inser att hon måste ta sig upp till ytan igen.
I ett försök att börja om tar hon ett jobb inom hemtjänsten. Där möter hon Irena – en äldre kvinna med demens som har hemligheter som hon inte längre minns, men som fortsätter plåga henne. Och Rohan – en fängslande man med egna ärr från det förflutna, som visar sig vara så mycket mer än bara Maryons handledare.
Men sedan börjar de obehagliga gåvorna komma och Maryon inser att någon förföljer henne – inte bara på avstånd, utan i det mest privata. Så när trådarna från det förflutna och nuet börjar snöras samman inser Maryon att svaren hon söker kanske är närmare än hon anat.
Vem är det egentligen som skickar breven och varför? Och vad händer när gamla sorger får nytt liv?
Att minnas är att dö lite varje gång är en varm och spännande roman om förlust, oväntade vänskapsband och hemligheter som kommer upp till ytan efter att de legat begravda i flera år.
www.vistoforlag.se