I VARJE BETRAKTARES
Lennart Svensson
Tidigare utgivning:
Ejderhonans vaggande gång (2024)
I varje betraktares ögon
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Lennart Svensson
Omslagsfoto: Pål Hermansen, www.palhermansen.com
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-136-5
I VARJE BETRAKTARES ÖGON
Lennart Svensson
Persongalleri
Marco – Född och uppvuxen i Knotvik. Studerar i Göteborg. Tillsammans med Åsa.
Åsa – Född och uppvuxen i Göteborg. Även hon student.
Laura – Syster till Marco. Uppvuxen i Knotvik men studerat i Stockholm.
Deangelo – Italienskt ursprung. Far till Marco och Laura.
Elin – Mamma till Marco och Laura.
Svante – Polis i Uddevalla.
Olle – Född i Knotvik. Började som fiskare, men blev sedan mekaniker inom industri.
Anna Lena – Kommer ursprungligen från Norrland. Lever ihop med Olle.
Glenn – Morbror till Laura och Marco.
Enock och Sara – Lauras och Marcos morföräldrar.
Allan – Saras yngste bror, alltså Elins morbror.
Fredrika – Gift med Allan.
Lillebror – Enocks yngre bror.
Anna – Arbetskamrat med Laura.
Björn – Månskensbonde, i närheten av Knotvik.
Prolog
Lauras och Marcos pappa lämnade familjen, när de var i början av skolåldern. Livet gick vidare, barnen växte upp och hamnande till slut på var sin högskoleutbildning.
När mamma Elin spårlöst försvinner, ändrar sig livet från att ha varit förhållandevis bekymmerslöst, till att vara fullt av sorg och förtvivlan. Marco, som understundom funderat över att söka upp sin far, fattar beslutet att göra ett försök.
Laura är inte alls intresserad, men ber honom samtidigt inte att avstå. Men den stora frågan är: Hur gör man för att leta upp den som inte vill bli hittad?
Kapitel 1
Måndag morgon. Våren var till hälften gången med knoppande buskar och träd, blandat med redan vackert grönskande trädkronor tillsammans med sprakande färgrikedom i de rabatter där solen kommit åt att sprida sitt ljus och sin värme.
Efter vad som varit en trevlig och händelserik helg i Stockholm fick både Marco och Åsa bita ihop, när klockan ringde för att utkräva omedelbar aktivitet.
Det var Åsa som skulle iväg på en föreläsning. Marco gjorde frukost till dem. Efter att Åsa gett honom en puss och rusat iväg, tog han hand om köket och satte sig sedan för att kontrollera så att han inte missat något viktigt som stod i kalendern. Lugnad av vetskapen att han var i fas med sina anteckningar, satte han sig vid köksbordet med den litteratur han behövde lägga lite mer tid på inför nästa tenta.
Koncentrationen ville inte infinna sig, då tankarna hela tiden gled iväg till den gångna helgen, med i första hand visningen av kläder som Laura och hennes kurskamrater satt samman. Han var imponerad av sin systers hängivenhet, mod och flit. Han kunde inte låta bli att fundera över skillnaden på att skapa sig en framtid inom konfektion och mode, och det han själv tänkt sig, någon form av ingenjörsskap.
Samtidigt som han tänkte på detta, kom han på att han hade ett etui, med ännu inte värderade juveler i sin ryggsäck, och bestämde sig för att åka iväg till banken och lägga in dem i bankfacket så snart det blev möjligt. Det skulle behöva skjutas på framtiden en smula, för tentan som låg framför honom fick sätta agendan.
Marcolade tillsammans med Anders ner en hel del arbete på deras gemensamma examensarbete för att det skulle bli enkelt att presentera, och därmed också lättsmält för deras handledare att ta till sig.
Han tillät sig inte att tänka för mycket på det kommande mötet med Deangelo av den enkla anledningen, att han ville behålla sitt fokus på de sista, skälvande veckorna innan examensdagen.
Marco upplevde att det blev väldigt många frågor efter det att han och Anders presenterat examensarbetet. Om det var bra eller dåligt visste han inte. När han och Anders pratade om det senare på eftermiddagen hemma i Åsas kök, kom de fram till att frågorna i sig var nog inget problem, så länge de hade adekvata svar att ge.
Ingen av dem hade behövt staka sig, utan redovisade rakt och redigt vad som gällde kring det arbete de presenterade. Anders uttalade sig om programmeringen och Marco om vad man kunde åstadkomma med programmets innehåll och med det kunde de ju inget annat än känna sig nöjda.
Trötta men tillfreds med dagens insats firade de i all enkelhet med varma smörgåsar och var sin öl.
Nu var det bara att invänta domen i form av betyg på det de kämpat med i flera månader.
Anders satte sig på sin mammas gamla rostiga cykel, med skevt framhjul och dåliga bromsar, för att ta sig hem.
Han hade säkert fått sova över på soffan om han frågat, men ville inte störa Åsa och Marco med att stanna. Marco blev ensam en stund när Anders lämnat lägenheten. Samtalet, maten och drycken hade hjälpt honom att slappna av efter dagens anspänning.
Han tog fram kuvertet med uppgifterna om Deangelo. Han hade läst det förut och visste vad det innehöll, men det kändes mer verkligt om han läste på pappret, än om han bara lyfte fram det ur minnet. Här fanns en bostadsadress, ett namn på
en arbetsgivare och vilken bank han hade sina konton på, men inga detaljer om ekonomi.
Med andra ord fullt tillräckligt för att han skulle vara möjlig att hitta, utan att Marco skulle behöva leta allt för länge.
Det hördes steg i svalen och dörren öppnades. ”Jag är hemma”, sade Åsa, ställde ner sin väska, tog av sig skorna och kom in i köket. Hon gick fram till Marco, satte sig i hans knä och lade armarna om halsen på honom.
”Visst är det ändå lite jobbigt att dagarna skall vara så långa”, viskade hon i hans öra och nafsade honom lätt i örsnibben.
Kapitel 2
Marco
vaknade och undrade varför klockan inte ringt. Ute var det fullt dagsljus och han kunde höra ljudet av en diesel motor genom det stängda fönstret.
Normalt var det inte många bilar som passerade på deras gata men nu var det renhållningen som var ute på sin runda för att ta hand om soporna. Han tittade på klockan och den stod på tio över åtta.
Han satte sig upp och samlade ihop tankarna och kom fram till att han inte ställt klockan, av den enda anledningen att han inte behövde gå upp vid någon speciell tid och därför var fri att spendera dagen som han ville.
Han drog sig till minnes att det var några få tider, kanske var det tre, noterade i kalendern som rörde obligatoriska samlingar innan examensdagen, men i övrigt var allting klart.
Åsa hade smugit sig upp ur sängen utan att väcka honom. Hon hade också några få uppgifter kvar innan hennes tid som studerande var över. En av dem var just denna morgon och det var därför han satt här på sängkanten helt ensam i lägenheten, och funderade över bästa sättet att spendera en dag utan krav från omgivningen.
Som om det vore helg och ledigt började Marco dagen med kaffe i en stor mugg. Han tillät sig att sitta vid köksbordet och titta ut på omgivningen, inledningsvis utan att tänka på något speciellt. Under tiden han satt där och sörplade i sig av kaffet, började tankar och funderingar forma sig.
När kaffemuggen var tom, var huvudet fullt av idéer och han
började med att plocka fram kuvertet från Sören Jansson. Han kollade upp de angivna adresserna i telefonkatalogen och såg att de med god marginal låg inom räckhåll för hans cykel.
Cykeln, som led av en liten pyspunka på bakhjulet, fick några snabba tag med cykelpumpen, vilken i likhet med kalendern blivit honom en ständig följeslagare.
En stor fördel med att bo på en höjd var att man fick utförsbacke på väg till allting. Nackdelen visade sig med samma tydlighet när man skulle hem.
Marco rullade ner för Gibraltargatan med Majorna i sikte. Han hade ingen brådska utan gjorde det till en utflykt. Turen gick ner mot Nya Allén och vidare förbi Järntorget.
På väg uppför backen mot Stigbergstorget ångrade han vägvalet men då var det redan för sent. Marco letade sig fram till Lotsgatan och in på gården med hjälp av minnesbilden från kartan han studerat tidigare på dagen.
Han gick fel det första han gjorde, men det var inte värre än att han bara gick vidare runt innergården och kom fram till rätt uppgång. Listan på hyresgäster satt föredömligt monterad på väggen i entrén. Enligt den fanns ingen med namnet Santini boende i uppgången, med numret som angivits som Deangelos adress, i pappret från Sören Jansson.
Nu var det ju inte värre än att han kunde gå runt och titta i de andra uppgångarna, för att se om det kanske bara var fråga om en felskrivning, eller om han skulle bli tvungen att leta vidare på något annat sätt. Inget att stå här och fundera över, tänkte Marco och började på nytt att vandra runt gården till de andra trappuppgångarna.
Namnet Santini fanns inte med någonstans och nu var han tillbaka på utgångspunkten.
En äldre dam iklädd en beige kappa och sjalett på huvudet kom in på gården, dragandes på en gnisslande dramaten av en årgång så gammal att den förmodligen var äldre än Marco själv.
Det var tydligt att hon varit i affären och handlat. Marco gick fram till henne och sade: ”God dag, jag heter Marco och jag letar efter en person som påstås bo här.”
Den gnisslande dramaten tystnade när damen stannade och tittade upp på Marco.
”Jaha … jasså … har den där personen något namn tror du?”
Hon plirade med ögonen i motljuset och Marco såg att hennes ögon var grå av starr.
”Absolut, han heter Deangelo Santini”, svarade Marco. Damen sänkte huvudet och såg ut som om hon tänkte.
”Visst var han utlänning”, sade hon.
”Ja, han är ursprungligen från Italien, men han har bott i Sverige ganska många år nu”, sade Marco.
Damen pekade på uppgången där han påbörjat sitt sökande och sade: ”Där inne bodde han. Jag har inte sett honom på ett tag nu så jag tror att han har flyttat. Men om du går in och knackar på hos Pettersson på nedre våningen där inne, så kanske de kan berätta mer än vad jag kan.”
”Tack”, sade Marco och damen fortsatte sin gnisslande färd mot uppgången där hon bodde.
”Pettersson var det”, sade Marco högt för sig själv och gick tillbaka till platsen där han börjat leta.
Han knackade på dörren som var märkt Pettersson och dörren öppnades ögonblickligen. Innanför stod det en liten, av tiden och hårt arbete krökt man. Han hade en käpp till stöd i högerhanden som skakade sakta fram och tillbaka i sidled. Mannen vred huvudet långsamt för att han skulle kunna titta upp på Marco. Han hade klarblå ögon och även om kroppen utstrålade svaghet och förfall, var blicken klar och visade inget annat än skärpa.
”God dag”, sade Marco.
”God dag”, svarade mannen innanför dörröppningen.
”Jag söker en Deangelo Santini”, sade Marco.
”Det var en dam på utsidan som trodde att du kanske visste något om honom.”
”Deangelo … Jaa … Han har ju bott här rätt länge. Men nu har han flyttat”, sade Pettersson.
Det blev en stund av tystnad innan Marco ställde den oundvikliga frågan.
”Du råkar möjligtvis inte veta vart han flyttade?”
”Nää …”, svarade Pettersson. ”Vi pratade rätt ofta, förr i tiden, när jag var ute lite mer. Men nu är jag lite skruttig och stannar mest inne. Senast vi pratade sade han att han köpt sig en båt. Men det var i höstas och vad han skulle med båt till på hösten, det lyckades jag inte riktigt förstå.”
Pettersson sträckte sig sakta efter dörren och drog igen den framför näsan på Marco.
Jaha, det var det, tänkte Marco. Han hade ju mer att gå på och under tiden han gick till cykeln tänkte han på vilket som skulle vara den kortaste färdvägen. Han bestämde sig för att ta passagerarbåten över älven, även om det kunde vara lite knöligt att ta med cykeln. Direkt när färjan lade ut från kajen och vände runt för att gå över till andra sidan älven, kände Marco att han saknade närheten till havet.
Om framtiden visste han inget, men han önskade att han skulle få möjligheten att styra sin tillvaro utifrån hur han ville leva sitt liv. Att hamna i en situation där han skulle behöva vara tvungen att anpassa sig efter yttre omständigheter, utan att kunna påverka själv, var lite av en mardröm.
Förmodligen skulle han vilja bo nära havet med de väderväxlingar, dofter och ljud han vuxit upp med. Exakt var kanske inte spelade så stor roll.
När färjan närmade sig Eriksberg gjorde han sig klar för att kunna gå i land utan dröjsmål. Så fort han kommit upp på kajen ställde han sig på ena pedalen, tog fart och svingade benet över cykelsadeln, satte sig till rätta och trampade iväg.
Färden gick förbi Sannegården och vidare mot Lindholmen, områden med anor från 1850-talet, den tid då man i Göteborg började bygga fartyg i mer industriell skala.
Marco hittade en informationstavla över området med vilken han lokaliserade företaget han skulle till. Det var ju vardag och då borde han ju, så här mitt på dagen, bara kunna traska rakt in och ställa sin fråga till någon receptionist eller sekreterare.
Han cyklade vidare, svängde höger och rullade sakta ner mot älven samtidigt som han läste på skyltarna. En lastbilschaufför tutade på honom för att upplysa om sin närvaro, vilket kändes synnerligen överflödigt, då den gamla Scanian måste haft ett gigantiskt hål i avgassystemet och hördes långt innan den ens svängt av huvudgatan och ner mot älven.
Marco såg ett namn han kände igen, stannade och klev av cykeln. Han började med att titta på klockan för att förvissa sig om att han inte skulle klampa in mitt i lunchrasten.
Han ansåg sig ha gott om tid, så han tittade sig omkring för att inte bli rammad av någon lastbil med fungerande ljuddämpare, gick över gatan och in på gården. Där stod några personbilar parkerade och ett cykelställ, fullständigt översvämmat med cyklar av alla möjliga modeller och färger. Marco gick fram till en dörr, på vilken det satt en sliten och smutsig emaljerad skylt, med ordet Reception, lite snett monterad. Den såg gammal ut.
Han tittade sig omkring och mycket i området såg ut att ha varit byggt för väldigt länge sedan. Samtidigt lyste det av nybyggnation mellan de äldre fastigheterna.
Marco lutade cykeln mot husväggen och låste den av gammal vana. Han gick in genom dörren och hittade till höger en disk med en klocka att ringa i, om nu det bakomvarande skrivbordet inte var bemannat.
Det var det inte.
Precis som Marco skulle till att ringa i klockan, hörde han
tydligt ljudet av människor som grälade. Det blev ett litet uppehåll och han tog mod till sig att ringa i klockan.
En dörr öppnades och slogs sedan igen med kraft. Raska steg hördes och en medelålders kvinna i kortklippt hår och moderiktiga glasögon, uppenbarade sig plötsligt som om hon klev rakt ut ur väggen.
Där fanns tydligen en korridor Marco inte observerat när han sett sig omkring. Marco tänkte, att de där glasögonen är nog det enda här inne som är från denna sidan sextiotalet.
Hon blängde på honom som om han störde, dängde en mapp full med papper spretande åt alla håll i skrivbordet, och kom sedan fram till honom och frågade på en klar och utpräglad göteborgska: ”Å va kan ja göra för daj då?”
Marco tittade på henne och såg att hon hade tårar i ögonen, vilket gjorde att han kom av sig ett ögonblick. Så fort han lyckades få ordning på tankarna framförde han sitt ärende så rakt och enkelt han bara kunde.
”Jag söker Deangelo Santini. Om jag har förstått saken rätt så arbetar han här.”
Den kortklippta kvinnan tittade tillbaka på honom med en frågande blick.
”Du får ursäkta mig, men vem är du?” frågade kvinnan bakom disken.
Marco stoppade ner handen i fickan på jeansen och tog upp sitt körkort, lade det på disken och svarade: ”Marco Santini heter jag, son till Deangelo.”
Hon sade ingenting. Bara lyfte upp körkortet och tittade på det. Efter att hon studerat körkortet färdigt, lade hon ner det på disken mellan dem, försiktigt som om det vore en antik porslinsfigur.
Marco kände att stämningen i rummet ändrades men förstod inte varför.
Den kortklippta kvinnan tittade på honom och sade: ”Kan du vänta här en stund?”
”Javisst”, svarade Marco.
Hon vandrade iväg, med om möjligt än snabbare steg än förut, samma väg som hon nyss kommit. En dörr öppnades och stängdes. Höga röster hördes genom de lövtunna väggarna och efter något som måste varit mindre än en minut, hördes trampandet av snabba fötter.
En man kom ut från korridoren jagad av den kortklippta damen. Mannen var korpulent och flintskallig. Han var klädd i bruna kostymbyxor som sett sina bästa dagar och till dem hade han en skjorta, som förmodligen varit vit vid inköpet, med svettfläckar under armarna.
Slipsen var brun med diagonala ränder och satt löst i halsen. Flinten försökte han dölja genom att kamma över sidohåret.
Hans glasögon hade kraftiga bågar och skalmar, vilket på något vis gick ihop med de otroligt tjocka glasen.
Den kortklippta damen knuffade honom framför sig, som om han motvilligt varit på väg in på en läkarundersökning av det slag, som de flesta män upplever förmenande, av all den värdighet de har kvar i stunden.
När han motvilligt stod framför Marco sträckte han fram en svettig hand till hälsning.
”Karlsson.”
Marco tog hans hand och sade: ”Santini”, för att i mesta möjliga mån försöka ta seden dit han kom.
Så fort hälsningsfrasen var över bjöd Karlsson in Marco till sitt kontor med en handrörelse som visade vägen och ett: ”Skall vi …?”
Om avsikten var att de båda herrarna skulle prata enskilt så misstog sig Karlsson, för den kortklippta damen såg till att smita in precis som han skulle till att stänga dörren.
De satte sig ner. Karlsson bakom det överfulla skrivbordet och Marco i vad som skulle föreställa en besöksstol. Damen, som uppenbarligen var någon form av sekreterare, stod vid dörren.
Marco tyckte att hela situationen var absurd och undrade vad som egentligen stod på, men svaret lät inte vänta på sig.
”Det är så här att Deangelo inte arbetar här längre. Han slutade för snart två månader sedan, och han har inte varit här och hälsat på sedan dess. Jag hade inte den dagliga kontakten med honom, det skötte verkmästaren om, och jag vet inte varför han slutade just nu. Han hade ett litet tag kvar fram till att han var framme vid det som skulle vara hans egentliga pensionsdag.”
Marco frågade: ”Sade han om han hade några speciella planer så här i början av pensionen?”
”Inte som jag eller Doris här har hört talas om. Men han kanske berättade något för gubbarna ute i verkstaden.”
”Då kanske jag skulle kunna få lov att gå dit ut och fråga om det finns någon där som kan berätta något”, sade Marco.
Karlsson, som såg närmast lättad ut, sade utan att tveka: ”Ja, det är nog bästa sättet att få veta något mer detaljerat. Doris kan visa dig ut till avdelningen Deangelo arbetade på, så kan du säkert hitta någon att prata med.”
Doris blängde på Karlsson men öppnade dörren när Marco och Karlsson reste sig upp samtidigt. Karlsson bemödade sig inte med något handslag utan sade bara: ”Lycka till.” Han sjönk sakta ner i sin stol så fort Marco vänt sig mot dörren, och lät Doris ta ansvaret att visa Marco till det som varit Deangelos arbetsplats.
De gick mellan några byggnader ur vars fönster det flammade av blått ljus från den pågående svetsningen. Under promenaden kunde Doris inte hålla sig, utan berättade att hon och Deangelo hade haft ett slags förhållande. De hade träffats ganska regelbundet både ute på dans och middagar men även en del hemma hos henne.
Hon hade märkt att han dragit sig undan under hösten. När han bestämde sig för att gå i pension, trodde hon att de kanske skulle kunna få tid att träffas mer. Men i stället försvann han helt och hållet.
Det var därför hon blivit så förvånad när det kom en främmande person, som sökte honom och till råga på allt visade sig vara hans son. Hon hade aldrig hört talas om att han hade några barn eller att han varit gift heller.
Marco berättade att han inte var förvånad över det Doris hade att berätta, då Deangelo hade lämnat sin familj för många år sedan. Han hade aldrig tagit kontakt med dem efter det, och han hade varit formellt gift med Marcos mamma ända fram till hennes död för mindre än ett år sedan.
Doris tittade storögt på honom men sade inget, för hon hade tydligen fått ett tillräckligt tydligt svar, på att hennes misstankar inte varit långt ifrån sanningen.
Doris visade Marco på en port som stod öppen. Innanför var det flera arbetslag som höll på med renovering av olika större och mindre motorer. Där stod även andra maskiner i en rad men det var inget han kunde identifiera, utan han fick nöja sig med, att det här var en verkstad som reparerade olika typer av maskiner.
Framme vid porten pekade Doris på en man som gick omkring med en skrivplatta i handen iklädd en grå skyddsrock, till skillnad från de andra som arbetade i området, som alla var klädda i antingen overall eller någon form av snickarbyxor.
Doris sade åt honom att tala med verkmästaren, vilket alltså var mannen i rocken. Själv stod hon kvar utanför, för hon ville tydligen inte gå in i själva verkstaden.
Marco gick fram och presenterade sig med hela sitt namn. Mannen i rocken tittade på honom och sade: ”Vi går in i mitt lilla kontor så blir vi av med allt oljud och slipper ropa till varandra.”
Ljudet från bearbetande maskiner som gjorde det näst intill omöjligt att föra en konversation i verkstaden, dämpades effektivt av de kraftiga glasrutorna som satt i både dörren och det fönster som vette ut mot verkstadsgolvet.
Verkmästaren presenterade sig som Sten Karlsson, och den första tanken som flög genom huvudet på Marco var om de var släkt med varandra, Karlsson och Karlsson.
Sten Karlsson frågade vad han kunde stå till tjänst med, och Marco berättade att han sökte sin pappa Deangelo som han, via hörsägen, fått veta arbetade just här. Sten berättade detsamma som den förre Karlsson, att Deangelo gått i en lite tidig pension och att han blivit avtackad för ungefär två månader sedan.
Så långt inget nytt under solen. Då Marco frågade om det kunde finnas någon som visste något om Deangelo, som kunde hjälpa honom i hans sökande, svarade Sten att han skulle hämta en av Deangelos arbetskamrater.
Han kom in från oväsendet tillsammans med en liten och ganska mager man, i skitiga arbetskläder och en keps på huvudet. Han såg ut att vara någonstans mellan femtio och sextio år och hade tydliga rynkor i ansiktet, som kanske gav honom ett orättvist äldre utseende.
Sten presenterade dem för varandra och Marco fick på det viset veta att den kepsprydde hette Giovani. Giovani hade kommit till Sverige tillsammans med Deangelo och de hade varit vänner hela tiden, men inte umgåtts lika intensivt då Deangelo gifte sig och flyttade från staden.
När han sedan kom tillbaka träffades de som förut och hade ett gott förhållande till varandra. Marco förklarade att han inte haft kontakt med sin far sedan han var liten och ville träffa honom. Mest för att tala om för honom att kvinnan han varit gift med inte levde längre, men också för att kanske få svar på några personliga frågor som rörde uppväxttiden.
Giovani berättade att han varit med på Elins och Deangelos bröllop och att han förstod varför Deangelo blivit kär i Elin, då hon varit en så trevlig och vacker kvinna.
Marco fick avbryta Giovani i hans berättande, då det kändes som om han kunde hålla på i det oändliga. Han ställde frågan om det fanns något Giovani kunde berätta för honom, som kunde hjälpa till i sökandet. Giovani tittade på honom och såg fundersam ut men sedan sade han: ”Han köpte en båt som han gjorde i ordning för att kunna segla med. Om jag förstod honom rätt,
så tänkte han segla hem. Alltså hela vägen tillbaka till Anzio där vi kommer ifrån.”
Marco försökte skapa sig en bild av sin far som seglare, men misslyckades.
Han frågade Giovani om han visste var Deangelo hade båten någonstans. Svaret kom lite sakta men ändå klart och tydligt: ”Tångudden heter det”, sade Giovani.
Tångudden visste Marco precis var den låg någonstans. Han hade cyklat vägen förbi många gånger och tittat på alla båtar, som låg upplagda på hamnplanen i väntan på att bli sjösatta.
Man skulle kunna kalla det för en oas för den båtintresserade storstadsbon i och med dess närhet till de centrala delarna av staden. Marco reste på sig och tackade Sten och Giovani för hjälpen med att reda ut var Deangelo kunde vara.
Han lämnade den slamrande verkstaden och lotsades tillbaka till entrén av Doris, som gick tyst bredvid honom. De sade adjö till varandra och Marco satte sig på cykeln för att trampa hemåt. Han tittade på klockan under tiden han rullade ner mot älven.
Han skulle hinna handla och ta sig hem i tillräckligt god tid för att åtminstone ha påbörjat middagen, innan Åsa skulle dyka upp. Marco valde att åka med passagerarbåten från Lindholmen för att spara lite tid.
Laurasatt på tåget. Förmodligen var detta det enda hon inte skulle sakna av studietiden. De oändligt tråkiga tågresorna. Samtidigt hade hon ju varit kreativ när hon reste och det hade ju resulterat i några vackra kreationer och deras tillkomst var hon ju väldigt, både glad och stolt över.
Hon tänkte tillbaka på dagen för skolans visning av avgångselevernas kreationer, där hon var den enda som gått ut på catwalken tre gånger. Hur hon fått visa sina idéer och kunskaper och sedan fått erkännande från olika håll och i olika former.
Laura kom ihåg hur hon hade tagit reda på när modemagasinet, av vilket hon blivit intervjuad och fotograferad, skulle komma ut. Hon hade för säkerhets skull köpt flera exemplar.
Den unge mannen i kiosken hade tittat undrande på henne, när hon lade fram bunten med exakt likadana tidskrifter, men när hon höll upp en med framsidan mot honom, så förstod han genast. Han hade lämnat tillbaka växeln med ett: ”Lycka till” och ett brett leende.
Avslutningsdagen hade varit tårfylld och full av känslosamma avskedskramar. Laura skulle sakna många av dem hon lärt känna under studietiden men absolut inte alla. Sanningen var nog att alla människor inte passade ihop med varandra.
En tanke hon fått och tagit till sig var, att det viktiga var nog att vara medveten om människors olikheter. Att lära sig att acceptera det som ett faktum, utan att för den skull tro att man måste tro, tycka eller göra som andra.
Laura hade ingen jättebrådska med att lämna Stockholm. Hon hade inte packat eller städat lägenheten före avslutningen utan ägnade sin tid åt att färdigställa arbetsprover, teckningar och påbörjade skisser.
Dessutom var det ju en och annan fest hon blev bjuden till och hon gick på några, men var noga med hur och vad hon åt och drack. Ännu fanns uppvaknandet naken i lyxvillan väldigt tydligt kvar, nästan som om det var etsat i minnet. Hon lämnade alltid festerna tillsammans med någon eller några av kamraterna, men valde att gå hem och sova ensam.
Det hade blivit flera väskor att packa. Inte bara de personliga saker hon tagit med sig eller köpt under de här åren, utan även den hög med plagg som tillverkats under utbildningen. Dessutom var det ju alla skisser med idéer och alla färdiga teckningar som bara blivit liggande i högar, utan att ha blivit underlag för mönster framställning och sömnad.
Laura tog alltså god tid på sig att städa och packa i lugn och
ro. När hon kände sig klar bokade hon tågbiljetten och sedan en taxi för att ta sig till Centralstationen, och nu satt hon där på tåget och längtade hem till Knotvik.
Hon kände sig inte inspirerad att ta fram sina pennor och teckna utan satt mest bara och tänkte. Tankarna var inte riktade mot något speciellt, utan vandrade vilt mellan dåtid, nutid och framtid. Ibland kom hon på sig med att bara sitta och titta på sina medresenärer.
En del satt och läste i någon dagstidning. Någon läste en bok. Ett äldre par satt och tittade på omgivningarna. De pratade om det som tåget susade förbi och verkade hela tiden ha något att konversera kring. Dessutom hade de med sig smörgåsar och kaffe.
Det doftade förföriskt gott i vagnen när de öppnade termosen och slog upp i sina medhavda muggar av plast i grälla färger. Laura ångrade bittert att hon inte varit förutseende nog att ta något ätbart med sig.
Tåget bromsade in och Laura vaknade upp ur sina tankar och insåg att det var här hon skulle byta tåg. Den lite äldre konduktören var en vänlig människa och hjälpte henne av med väskorna. Sedan sade han till henne att hon gärna kunde låna en av vagnarna att köra sitt bagage på till den andra perrongen.
Eftersom man var tvungen att promenera till en övergång och sedan tillbaka så skulle det underlätta en hel del. Laura tackade honom för förslaget och han lyfte ett finger till skärmen på uniformsmössan, som en förenklad honnör till en avskedshälsning och stängde dörren lagom till att tåget sakta började rulla.
Laura hade en stund att vänta på sitt tåg, men hämtade genast en av vagnarna som hon fått utpekade för sig av konduktören.
Hon fick smidigt med sig sina väskor och gick raka vägen till kiosken på utsidan av stationen för att köpa något ätbart. En ost- och skinksmörgås, ett äpple och vatten på flaska.
Hon tog det med sig i en påse, för att ha när hon kommit till ro på nästa tåg. Laura såg att folk vandrade mot perrongen och tittade på sin klocka. Det var inte bråttom, men hon tyckte
nog att det där med att vara i tid till tåget är säkert ingen dum idé, och började putta vagnen i samma riktning som de övriga resenärerna gick.
Hon tittade noga på skyltarna. Att kliva på fel tåg gör man inte gärna mer än en gång i livet. Misstag av det slaget stjäl alldeles för mycket energi och erfarenheten det gett henne redan första (och förhoppningsvis sista) gången, skulle utan vidare räcka livet ut.
Resan fortsatte precis som den börjat, förutom att Laura fick lite att äta och att hon sov en stund. Hon pratade inte med någon och hon kände heller inget behov av att göra det.
De senaste dagarna och veckorna hade varit väldigt intensiva. På skolan var det, trots att terminen var nära slutet, en läroplan som skulle följas. Helgerna och kvällarna med färdigställande av de ofärdiga projekten och de fester hon gått på, hade varit i glada vänners lag mest hela tiden.
Nu kändes det som om umgängeskvoten var fylld till brädden och att lite tid för sig själv inte skulle skada. Laura behövde samla sina tankar för att skapa en strategi när det kom till att söka sig ett jobb, där hon kunde utvecklas i det enda hon kunde tänka sig att arbeta med. Det skulle förmodligen ta lite tid.
Framme i Uddevalla, med en känsla av vemod i hela sin varelse, klev Laura av tåget med alla sina väskor.
Utan att be om lov lånade hon en bagagevagn, för att på enklast möjliga sätt få med sig väskorna ut från stationsområdet.
Med bagage som om det varit en hel familj på resa, så hade hon ingen större lust att krångla sig ombord på lokalbussen för att ta sig till busstationen. Det var betydligt mer lockande att åka taxi, men kassan hade börjat sina och motvilligt knuffade hon bagagevagnen framför sig mot busshållplatsen.
Bäst som Laura strävade med vagnen på det ojämna och dessutom dåligt underhållna underlaget, hörde hon någon hojta: ”Hallå där!” Men sin vana trogen levde hon i sin egen värld och reagerade givetvis inte i någon större utsträckning på det, utan knuffade den motsträviga vagnen vidare mot hållplatsen.
Inte förrän någon drog lite försiktigt i ärmen på hennes jacka och upprepade: ”Hallå där, vart skall du med den där?”
Laura som kände sig störd, tittade på mannen, som av klädseln att döma arbetade på stationen, med en min av förebråelse och sade: ”Ser du inte att jag har jättemycket bagage?”
Han blängde på henne och kontrade med: ”Ser inte du vad som står på vagnen?”
Laura tittade ner på vagnen och såg först då en skylt. Endast för transporter inom stationsområdet, stod det med svarta bokstäver på gul bakgrund och en smal, röd ram runt. Den såg väldigt ny ut, till skillnad från vagnen den satt på.
Precis som Laura skulle till att försvara sitt otillåtna lån av vagnen, klev en annan man fram till dem och visade något för mannen med skärmmössan och den myndiga rösten.
”Damen är med mig”, sade han. ”Jag ser till att vagnen kommer tillbaka till sin plats.”
Mannen med skärmmössan tog ett steg tillbaka och sade: ”Men då så …”, vände på klacken och gick med raska steg tillbaka mot stationsbyggnaden.
Laura som blivit förbluffad över denna plötsliga vändning av händelseförloppet, kände igen sin räddare i nöden först när han vände sig om och sade: ”Det var länge sedan”, på sin omisskännliga norrländska dialekt.
Då visste hon precis var de träffats någonstans.
”Hej och tack för hjälpen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det där.”
”Det var så lite. Jag var ju ändå här”, sade Svante.
”Men du, om vi skulle lägga dina väskor i bilen så skall jag köra dig hem. För visst är du på väg till Knotvik?”
”Jaa … Visst är jag det, men inte behöver du köra mig hela vägen, fast till busstationen vore helt perfekt”, sade Laura.
”Jag skall ändå åka och hälsa på Björn så det är ingen som helst omväg”, svarade Svante och log ett brett leende.
Han tog tag i vagnen och puttade den framför sig, som om
den varit av balsaträ och inte hopsvetsade järnbitar, fram till sin något ålderstigna bil, där han lyfte in Lauras väskor utan att varken stånka, pusta eller stöna.
Laura kände sig omhuldad, och när Svante sade: ”Jag gör så här, att jag går upp med vagnen, så slipper du höra gnället från stationspersonalen, i den mån de nu skulle ha tid att bry sig om att ett av deras redskap varit på utflykt”, kände hon sig till och med en smula bortskämd.
Svante körde bil på samma sätt som han talade. Lite sakta och försiktigt. Så fort de lämnat trafikljusen bakom sig sade Svante: ”Jag brukar inte göra så där. Använda min arbetslegitimation i privata ärenden. Men han såg lite svår ut, så jag tyckte att det kunde vara på sin plats.”
”Det gjorde ju susen”, svarade Laura. Efter det höll samtalet i sig hela vägen fram till Knotvik och ”Nedanvägen” (som ju egentligen hette något helt annat) och huset hon vuxit upp i och fortfarande, även efter åren i huvudstaden, kallade sitt hem.
Svante hjälpte henne ända in i hallen med alla väskorna och sedan försvann han med ett: ”Hej då”, innan hon hunnit tacka honom för hjälpen.
”Han kanske längtade hem till Björn”, tänkte Laura när hon stängde dörren om sig och gick in i det välbekanta köket och satte kitteln på spisen för att göra sig en kopp te.
Det är inte ovanligt att barn i de lägre åldrarna letar efter någon av sina föräldrar. Det räcker ofta att mamma har gått till tvättstugan, för att otryggheten skall upplevas. Ofta visar den sig då genom gråt och tandagnisslan.
Som vuxen har jag mer närliggande minnen av att min mamma försvann. Inte långt bort och inte länge, men jag kommer tydligt ihåg ett tillfälle när jag fick leta upp henne mellan hyllraderna i den lokala livsmedelsbutiken.
Då led hon av demens och stod och grät av rädsla, när hon plötsligt inte kände igen sig.
Jag minns att jag efter den gången ändrade våra inköpsvanor.
Mest för att slippa utsätta min mor för risken att behöva drabbas av skräck och ångest över att plötsligt inte ha några referenser, och att inte veta var hon var någonstans.
Den här berättelsen har inga som helst kopplingar till egna erfarenheter av att ha blivit lämnad, för det har jag inte. I alla fall inte längre än att en kram och några tröstande ord tog bort mina oroskänslor.
Boken i din hand berättar om Marco, och att han vill ha svar på varför hans pappa valde att lämna familjen.
Efter att ha fått hjälp med viss efterforskning, påbörjar han sitt sökande, och detta är en skriftlig inbjudan till Dig, att delta i hans försök att finna mannen som skulle ha varit en av de, som borde utgjort hans trygga punkt under uppväxten.
www.vistoforlag.se